Idag läste jag och Alma en novell som hete “Våra sista steg på jorden” av Majsan. Den handlade om två flickor som var ute och vandrade varav en utav dem var självmordbenägen. Anna sa plötsligt: Jag orkar inte vandra längre. Den andra flickan Sara, som tog allting bokstavligt, sa till henne att ta av sig ryggsäcken. Då blev Anna irreterad och sa jag menade inte bokstavligt! Jag vill dö! Och så sprang hon upp för den långa skogsstigen med Sara efter sig. När de kom fram var Anna precis vid kanten av ett stup, hon tänkte hoppa. När Anna är på väg att ta sitt liv tar Sara plötsligt tag i Annas hand och drar henne upp för klippkanten. Sara kramar om Anna som kramar tillbaka Sara motviligt. Sedan hoppar det ner tillsammans ner från berget.

CITAT: “hur kan det vara så tungt att andas när vi har så gott om syre”

KOMMENTAR: Det är som när man sprungit en lång löprunda och det känns som att det inte finns någon luft kvar i världen.