Jag tycker också att det var svårt att följa meningarna ibland. En del gånger förstod jag inte vad det stod faktiskt, och undrade vad det står på engelska och om det var översättningen som är otydlig.

Sen var det ett problem att förstå vem som talade ibland i dialogen. Jag fick rätt ofta backa tillbaka och fundera över vad som stod, dels på grund av det snirkliga uttrycket, det annorlunda sättet att se på saker och ting och att det också finns ett psykologiskt djup i det hon uttrycker.

Jag kommer hela tiden tillbaka till att jag upplever hennes böcker (de tre vi hittills läst) mer utifrån ett psykologiskt perspektiv och ett beteendevetarperspektiv. Det är det som fångar mig och som gör hennes böcker så fängslande tycker jag, speciellt den här som vi nu läst.

Det är ju en inre resa som beskrivs utifrån vad som händer i det yttre, det inre gensvaret på det yttre skeendet och betraktandet av det. Så jag blir aldrig uttråkad, det händer ju saker hela tiden fast mer i det inre än det yttre.

Det kan jag sakna i modern litteratur, iallafall i den jag läst på senare år. De författare jag tycker om att läsa är t ex Alice Munro, Selma Lagerlöf, Herman Hesse, Elena Ferrante, som exempel. De kan jag läsa många böcker av, det är böcker med ett fängslande språk, ett djup, en mening, en härlig rytm. En text kan vara som musik. Så vilken rytm har Jane A? Lite böljande och ibland lite komplicerat, som ett kammarmusikstycke av Schubert.

Sen har jag naturligtvis läst andra författare och deras böcker också, men de har ofta försvunnit i mängden och i glömska om vad de heter även om de har berört mig på ett fängslande sätt.

Det är klart att så här gamla romaner skiljer sig åt språkligt och innehållsmässigt jämfört med dagens, men jag är ändå förvånad över att så gamla romaner kan kännas så aktuella och lockande att läsa. Jag förstår att översättningarna har till viss del bidragit till att språket moderniserats och är lättare att läsa nu än i original. Jag håller med om att det är oerhört långa meningar ibland, i synnerhet i Mansfield Park och lite svårt att hänga med i vem som säger vad.

Jag tycker också att det är otroligt att jane Austens böcker är så pass lättlästa som de är med tanke på åldern. En bok från 1960-talet kan kännas nog så gammaldags har jag tänkt ibland. Mansfield Park har så många olika spår att jag inte vet var jag ska börja. Detta med arv och miljö t ex. Hur Fanny som liten saknar sin biologiska familj, men trots att hon behandlas kärlekslöst och ofta med ointresse eller elakhet, ändå vänjer sig, anpassar sig, utvecklas och mognar. Den lilla vänskap och kärlek hon får suger hon åt sig och ger tusenfalt tillbaka, samtidigt som hon lär sig skilja mellan äkthet och falskhet, generositet och själviskhet. Hennes moraliska kompass sviker henne aldrig. Det kanske inte är så realistiskt, eller vad säger ni? Men sedan får hon hälsa på sin biologiska familj och blir mer mänsklig när hon inser att hennes stora förväntningar inte är realistiska. Det hon längtat efter finns inte – hon har förändrats. Familjegemenskapen och kärleken är inte biologiskt betingad trots allt. Funderar på hur tidigt ute Austen egentligen var med att fundera över arv och miljö – måste nog kolla en idéhistoriebok!

För min egen del är att läsa Jane Austen också en möjlighet att dra ner på tempot. Ibland då det blir krångligt läser jag högt för mig själv. Mansfield Park är en av mina absoluta favoriter i Jane Austens författarskap. Jag upplever karaktärerna som mer sammansatta och komplexa i boken som helhet gentemot de böcker som hitintills ingått i cirkeln. Fanny Price självinsikt lyser starkt genom hela boken. Hon följer sin egna inre kompass och visar på mod när hon inte vill gifta sig med Henry Crawford.

Jag har tänkt på att dagens romaner ofta försöker gestalta karaktärer mer än att beskriva dem. Jane Austen, tycker jag, gör lite båda delarna. Jag tänker på Mrs Norris, tex som först beskrivs som som snål och hänsynslös, och sedan “följer upp det” med ord och handlingar. Om jag skulle få karaktärerna förklarade på det sättet i en nutida roman skulle jag nog bli lite förvånad. Men jag vet inte om det är speciellt för författaren eller tiden hon verkade i.