2008-12-31 · 18:28

På ett hotell i Åre står Janne Schaffer och spelar gitarr. Ni vet vem han är, en mycket skicklig musiker, har turnerat med en hel del storheter. Den här gången spelar han låtar från en god vän som han arbetade med en gång i tiden. Ted Gärdestad.

Mellan de tedska låtarna berättar Schaffer en och annan anekdot om Ted och deras musikerliv tillsammans. Här bestämde vi att vi skulle dämpa gitarrerna, köra lite så och så (demonstration) och sedan blev det den här låten. Här ringde Lennart Hyland och vi fick kasta oss till tevehuset och Hyland presenterade mig som Hasse Schaffer och Ted kallade mig för Hasse i två år.

Och så efter ett tag, mot slutet av en glad historia. Ted var en glad kille. Mycket humor. Det är så lätt att glömma bort det.

Ted Gärdestad. Beåvad, glad utåt, framgångsrik, men kämpande med svarta demoner bakom kulisserna. Självmordet. Och så dessa låtar, skenbart enkla säger några, ändå spelas de fortfarande, om och om igen. Som om Ted Gärdestads personlighet, illusionen och verkligheten, kommit att bli ett med musiken. Som om den påminner oss om att ingenting är vad det ser ut att vara. 

Och jag hör i Janne Schaffers ord en oändlig saknad efter en god vän och skicklig kollega. Och jag tänker igen på hur viktigt det är att tala om för människor - nu, när de finns omkring oss - att vi tycker om dem. Eller rentav älskar dem.

Det är av någon anledning svårt att berätta för människor, bara så, hur mycket de betyder för oss. Tänk om jag uppfattas som underlig? Tänk om jag, hemska tanke, skulle bli avvisad?

Det finns en underlig tanke i att den som älskar någon och talar om det nästan ska skämmas för det, kanske uppfattas som svag. Att älska någon annan och inte älskas lika mycket tillbaka kan till och med uppfattas som något mindervärdigt. Är inte det dumt? Jag menar, kan det finnas något finare att få höra att du, jag tycker om dig, rentav älskar dig? Kan det vara fel att säga att du, du är en oerhört viktig person i mitt liv. Jag vill gärna vara med dig. Oavsett vad den andre eller andra svarar är väl sådana ord något av de vackraste som finns?

Jag hoppas att 2009 blir ett år där vi vågar säga till dem vi tycker om att ... precis, jag tycker om dig. Älskar dig. Ta det som en kravlös gåva. För vi vet faktiskt inte vad som händer i morgon. Om tillfället återkommer. Och ja, jag vet, det har sagts förr, men ändå. När vi sitter där om ett antal år och drar koftan tätare omkring oss, vad är det vi ångrar då? Det fina vi sa? Eller det vi inte sa?

Eller, med Ted Gärdestads ord. "...så länge vi älskar"

Ha en riktigt fin nyårsafton!! Och ha ett riktigt fint 2009!!!

Jag har förresten precis fått veta att jag fått en extra bloggdag i morgon. Kanske hörs vi då. Om inte, tack för den här tiden! Det har varit väldigt, väldigt trevligt. Tack för alla intressanta, uppmuntrande och kloka kommentarer. Väl mött, här eller någon annanstans.

Kramar och allt gott!

Maria





 

2008-12-30 · 17:49

Härligt att läsa responsen på inlägget kring kvinnliga skribenters situation genom tiderna. Det fick mig att fundera på det här med excentricitet. Att våga vara annorlunda och att gå sin egen väg, utan att bry sig om människors kommentarer eller huvudskakningar. Flera av de kvinnliga skribenter som verkat under betydligt svårare förhållanden än de som råder i dag fick ta till okonventionella metoder eller sätt att leva för att genomföra det de föresatt sig.

För det fordras mod.

Det är så lätt att säga att jag skulle gärna göra det där om inte om vore. Om det inte vore så svårt just nu, om inte situationen vore som den vore, om inte den och den tyckte så och så. Att våga göra något stick i stäv med det gängse accepterade kräver styrka. Och de kvinnor som vågade leva okonventionellt för hundra år sedan måtte ha haft övermåttan av det. Män med, för den delen. Inte undra på att en del bröts ned på vägen.

Jag tänker till exempel på fransyskan Colette, känd inte bara som författare utan också som journalist, skådespelerska, dansare och strippa. Som tjugoåring gifte hon sig med en dubbelt så gammal man, vid trettiotre års ålder skiljer hon sig, och sedan lever hon ett liv såväl inom kulturetablissemanget som på nattklubbar eller obskyra lokaler. Hon arbetar hårt, skriver, älskar och skriver om kärlek. Och något som alltid fascinerat mig är att Colettes mamma accepterade sin dotters beteende i början av 1900-talet. Kanske räckte det för att våga.

Simone de Beauvoir har för övrigt kallat Colette för Frankrikes enda riktigt stora författare. Året var 1948.

En annan som vågade var Tania Blixen, som reste till Afrika för att fly ett småskuret hemmaliv och bygga upp en ny existens på en kaffefarm. "Varje människa har rätt att själv forma sitt öde, oberoende av lagar som andra har satt upp", skrev hon på ett tidigt stadium. Hennes afrikanska liv slutade med konkurs, skilsmässa och en bruten kärleksaffär. Först då, när hon förlorat allt, blev hon en stor konstnär, skrev en kvinnlig kollega.

Att våga är viktigt. Men hur mycket kan vi kasta oss ut i det där äventyret som lockar bara för att vi vill? Om vi vet att vi därigenom kanske gör det svårare för människor i vår omedelbara närhet? Jag tror att det är något vi alla brottas med. Vi kan beundra människor som vågar allt och lite till - kanske är det därför vi går på cirkus och tittar på människor som går på lina utan skyddsnät.

Och de flesta av oss har säkert sätt filmen "Out of Africa" om vi inte har läst boken. Men skulle vi själva ha flyttat till en kaffefarm i Afrika kring 1910, 20? Och vad skulle vi ha sagt om väninnan som gjorde det? Jag vill gärna tro att jag skulle ha åkt. Eller uppmuntrat vännen eller väninnan. Men vet jag det? Naturligtvis inte.

Och som med allt annat kan vi säkert uppskatta om någon är lite excentrisk - men inom vissa gränser. George Sand, synonym för Aurore Dupin, gjorde allt som en kvinna inte borde göra under mitten av 1800-talet. Hon tog sig en manlig pseudonym för att publicera det hon ville, hon skrev åtta timmar per dygn, ofta under natten, under ständigt kaffedrickande och tobaksrökande. Hennes förhållande kraschade och hon blev egentlien aldrig lycklig i kärleken. Kompositören Franz Liszt lär ha sagt att hon var svårare att trösta än alla andra.

Låter inte så lockande. Eller ändå och trots allt?

Var och en av oss kan nog bara leva så konventionellt eller okonventionellt som vi finner försvarbart. Illa mår vi nog främst när vi inte får leva som vi vill. Det är en fin balansgång. Me vem har sagt att det ska vara lätt?

I morgon är min sista bloggdag hos er. Om jag missat något eller någon har en fråga som han eller hon vill ha besvarad - säg till!

 

2008-12-29 · 20:51

Jag såg båda avsnitten av Selma. Fick veta en del saker om henne som jag inte visste förr. Men det som gjorde mest intryck på mig, den scen som jag funderat på ända sedan jag såg den, var den lilla sekvensen när Selma möter August Strindberg.

Selma Lagerlöf ska få Nobelpriset. Det allmänna omdömet bjuder både ris och ros. Så möter hon August Strindberg på hotellet där hon bor och de båda tar ett glas tillsammans. Strindberg är förment vänlig och sarkastiskt nedlåtande. Han nämner de negativa reaktionerna och talar om en kvinna som för all del skriver en del nätta historier. Men hur är det möjligt att en sagoberätterska från landet ska få Nobelpriset? Ett överlägset skratt. Priset är knappt något värt sedan Selma Lagerlöf har fått det.

Jag vet inte om det hela tilldrog sig så. Men jag vet att det mycket väl kan ha gått till så. Kvinnor som skriver har i alla tider fått kämpa, inte bara mot kvinnorollen, möjligheten att få ett arbetsrum, erkännandet, utan också för att över huvud taget respekteras som skrivande personer. Kvinnors skrivande har förlöjligats, skrattats åt, negligerats eller buntats ihop i prydliga påsar. Många kvinnor reagerade med att dö i förtid. Inte sällan tog de livet av sig.

Innan jag fortsätter vill jag redan nu säga att jag har fantastiska manliga författarkollegor. Begåvade, lyhörda, känsliga, generösa män som respekterar och uppmuntrar kvinnliga skribenter. Inte heller vill jag säga att manliga kritiker generellt sett behandlar kvinnliga skribenter illa. Ändå är det ett faktum. Kvinnors skrivande har historiskt sett aldrig tagits på samma allvar som mäns.

Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Vi skrivande kvinnor slutar som förlorare i kärlek, sade den argentinska lyrikern Alfonsina Storni innan hon kastade sig i havet. Även Sappho, den kvinnliga diktens urmoder, lär ha tagit livet av sig genom att dränka sig. Sylvia Plath och Anne Sexton begick båda självmord, i förtvivlan över omöjligheten att uppfylla kraven på att vara husmor, mamma, älskarinna, undergiven och samtidigt författarinna. För Ingeborg Bachmann var skrivandet "den värsta av alla dödsorsaker". 

Karoline von Günderrode skrev först under manlig psedonym, försökte sedan leva ett fritt liv som skribent, dukade under och stack en kniv i hjärtat - hon var tjugosex år gammal. Carson McCullers stora roman Hjärtat är en ensam jägare gjorde henne berömd vid tjugotre års ålder. Framgången ruinerade hennes äktenskap med en författare utan framgång, på det följde ekonomisk ruin och slaganfall. Virginia Woolf  lade stenar i fickan och dränkte sig. Hon var femtio år gammal.

Else Lasker-Scüler, Mascha Kaléko, Irmgard Keun, Jane Bowles, Marlene Haushofer, Dorothy Parker, Nelly Sachs, listan kan göras betydligt längre ... alla begick de självmord. Eller avslutade sina liv inspärrade på mentalsjukhus, som alkoholister eller ensamma och fullständigt utblottade.

Vissa kvinnor klarade sig genom att inte skaffa barn eller familj, just som Selma Lagerlöf. Dock med stämpeln på sig att vara onaturliga, att inte vara riktiga kvinnor.

Jag vet att manliga författare också lidit. Jag vet också att mycket har blivit bättre. Jag och mina kvinnliga kollegor har oftast ett arbetsrum, många är framgångsrika, en hel del respekterade. Ändå finns tendensen där att vilja bunta ihop kvinnligt skrivande. Där män alltid bedöms var för sig buntas kvinnliga skribenter ihop, slängs i påse och etiketteras. De är deckardrottningar (var är deckarkungarna?) eller de skriver chick-lit (var är pitt-litten?)

Åldrande män får ha kärlekshistorier med unga kvinnor, kvinnor som lever ut sin sexualitet är det äckligaste som finns - tänk på Kerstin Thorvall, som flydde till Paris efter att fått höra hur vidrigt det var att läsa om en tant som lyfte på kjolen på var och varannan sida. Unga män får skriva utvecklingsromaner om ungdomssynderna, unga kvinnor får höra att de har ett språk (om de har tur) men ingen historia att berätta.

Jag generaliserar och tar i. Jag vet. Och jag vill inte göra det här till ett mans-kvinnokrig. Kvinnlig avundsjuka gentemot andra kvinnor är inte att leka med.

Men i dag riktar jag en särskild hälsning av beundran och respkt till de kvinnliga skrivande kollegor som arbetat under betydligt hårdare villkor än jag. De som fortsatte tills de inte orkade längre. Utan er hade vi aldrig varit där vi är i dag.

 

2008-12-28 · 21:09

Hmmm ... nattåg är kanske inte fullt så magiskt som jag minns det. Lite för trångt. Men ändå fantasieggande. Vi blev stående i Gävle i två timmar för att folk sprang omkring på spåret. Inte för att jag märkte det, men jag fick höra det efteråt. Se där en historia att spinna vidare på.

Och nu är jag i Norrland. Åsa Larsson country för mig. Där tallbarren lyser röda, där isen veckar sig, där människor går ut till älven för att hämta sitt vatten och där orden kommer som dimmiga pustar ur frusna munnar. Pöh, säger de, om de säger något alls. Fåordighetens land, landet där ingen säger mer än vad som behövs.

Mormor och morfar kom från Sollefteå i Ångermanland, mamma är alltså norrlänning. Men morföräldrarna flyttade till Uppsala när jag var nio år. Sedan dess har det varit glest med Norrlandsbesök. Så allt jag fått veta om Norrland, niporna, älven, laxen, surströmmingen, kaffet med tung betoning på första vokalen, har varit hörsägen.

Uppsala kan jag. Och västkusten, där jag tillbringat samtliga somrar, i Frillesås i norra Halland. Jag vet hur havet ser ut på morgonen, hur segel- eller motorbåtar beter sig i olika vindar, hur musslorna växer mellan stenarna, hur krabborna springer, hur havskräftan smakar när den är nyfångad. Det är dofter och sinnesintryck som jag vet är autentiska. Men när jag kommer till Norrland börjar jag slira på vokalerna. Farföräldrarnas spettkaka vet jag hur den fastnar mellan tänderna. Morföräldrarnas grisfötter är ovana på julbordet.

Men i Åsa Larssons böcker kommer det igen, allt jag fick höra om även om jag inte upplevde det. Tystnaden mellan orden, människor som bara pratade när de hade något att säga, kylan, mörkret på vinten, de ljusa sommarnätterna. Namnen på de riktigt nordliga byarna och sjöarna är som poesi och ändå är det lika mycket Sverige som Stockholm. Här beskrivs människor i enristorra ordalag, här bränner kärleken i smärtsamt korta konstateranden. När jag läser Åsas böcker är jag glad över mitt norrländska arv, glad att ha fått något av detta med mig.

Och ändå. När jag bokpratade i Piteå för några veckor sedan skrattade de högt när jag försökte hänvisa till eventuella norrländska rötter. "Sollefteå? Pöh. Det ligger ju fyrtio miiiiiiil söderut."

Nästgårds till Stockholm, liksom.

På skrivarskolorna får blivande författare rådet att beskriva det de känner till. De ligger något i det. De dofter, smaker och synintryck jag skaffat mig på plats kan aldrig vara fel. Ändå finns det de som lyckats skapa världar som känns på kornet, utan att skribenten någonsin varit där. Jag tänker på tyske Karl May.

Känner ni till honom? Det gjorde inte jag när jag kom till Tyskland. Liksom hans böcker om indianen Winnetou och hans vite vän, Old Shatterhand. När jag först bekände denna okunskap stirrade tre bankirer oförstående på mig. (Jag arbetade som korrespondent på den tiden.) Böckerna om Winnetou är i Tyskland lika mycket nationalklenod som Pippi Långstrump är hos oss.

Karl May hade mängder med syskon och växte upp i en fattig familj. Han skrev sina böcker bokstavligen i talgdankars ljus och nådde sedermera ära och berömmelse. I hans världar finns cowboys och indianer, salooner och glädjeflickor, nybyggare och ranchägare. Målande beskriver han bergen, öknen, kaktusarna, djurlivet, farmarna, de fallfärdiga städerna ...

Men allt detta beskrev han från ... tyska delstaten Sachsen. I dessa tyska berg frammanade han sina historier. Och när det blev film av böckerna - det blev det, flera stycken, de är klassiker i Europa - så spelades de in i Jugoslavien. Inte förrän på sin ålders höst kom Karl May till USA. Då hade hans böcker om amerikanernas vilda väst redan varit bästsäljare där och i andra länder under flera år.

Det går alltså att fantisera så att det blir verkligare än verkligeten, går att beskriva något som om man varit där. Men inte är det lätt. Det kräver blind kärlek till det beskrivna. Och förmågan att liksom Alice i Underlandet hoppa ned i okända hål för att hamna i nya världar.

Får nog gå ut i Norrlandsnatten nu och försökta känna hur det känns.

2008-12-27 · 18:12

Några timmar kvar innan jag tar nattåg upp till Åre för ett par dagars vistelse. Ja, nattåg. En del av er kanske åker det oftare men jag har inte åkt nattåg på många år. Jag riktigt längtar, trots att jag inte vet vad som väntar mig. Kanske är det inte så fantasieggande som jag minns det.

Men det är något visst med tåg och tågresande. Ta bara stationerna. Att sitta där och iaktta människor är som att vara innesluten i ett litet miniuniversum. Människor som möts, människor som skiljs åt, snabba leenden, vinkande händer. Ibland fantastiskt vacker arkitektur. Det blir av någon anledning aldrig riktigt detsamma på flygplatser. Kanske för att det inte går att stå på en perrong och vinka åt någon som åker bort tills personen ifråga inte längre syns genom fönstret.

Och järnvägsräls är fascinerande. Spår som löper parallellt och ständigt följs åt. Dock utan att mötas.

Som ung tågluffade jag flera somrar i rad. Tillbringade många timmar, dagar och nätter på överfyllda och varma tåg i södra Europa, frös i London, sov på väg hem över Danmark. Stack ut lite småpengar genom fönstret när jag kommit till gränsen, tillsammans med en lapp med hemtelefonnumret. Var snäll och ring och säg att Maria kommer hem nu. Vilket betydde att vederbörande gick till närmaste telefonautomat för att uträtta det begärda. Det fungerade alltid.

Och tänk vilka härliga skildringar tåget har givit upphov till. Jag tycker fortfarande att Agatha Christies Mordet på Orientexpressen är klassisk tåglitteratur. Annars kommer jag att tänka på alla dessa ryska romaner, där huvudpersonerna fryser i vagnar som knappt är uppvärmda medan flingorna singlar ned utanför fönstret. De huttrar i sina kläder, värmer stelfrusna fingrar på en kopp te, dricker snabbt för att vätskan inte ska kallna. Utanför på perrongen står stelfrusna kontrollörer och byarna som passeras, om tåget nu äntligen får köra vidare, är som kulisser i en frusen fantasi.

Anna Karenina frös på stationer i Ryssland, Sofi i Sofis val i Polen, båda förtvivlade, båda sökande något de inte kunde hitta. I Julia Francks Die Mittagsfrau, som jag nämnde i mitt förra inlägg, lämnas en pojke ensam kvar på en station med en adresslapp runt halsen. Eller ta våra egna, svenska utvandrare, som skrapade möglet av brödet på amerikanska tåg, på väg mot fetare åkrar. För att inte tala om alla fasansfulla skildringar av fångtransporter under det andra världskriget.

Jag minns också en hel del tågskildringar på film. I Midnight Express skenar ett diesellok i väg och de fångar som transporteras med tåget lyckas rymma. Och en god vän påminde mig nyligen om filmen Big fish, där en station förvandlas till en balsal och alla människor börjar dansa vals. Vilken vacker vision. Jag hoppas det händer när jag kommer till stationen i kväll.

2008-12-26 · 15:35

Antar att fler med mig kommer att titta på SVT:s serie om Selma Lagerlöf i kväll. Julen är av förklarliga skäl familjesagornas tid, och även om inte serien om Selma kommer att spänna över flera generationer är det, får man förmoda, ett tidsdokument. Samt en möjlighet att bättre lära känna en av Sveriges främsta författare.

Men jag har funderat över det här med familjesagor under juldagarna. Ja, det var Buddenbrooks jag skrev om i mitt förra inlägg. Thomas Mann skrev romanen om de tre generationerna Buddenbrooks under åren 1897 - 1900. Första upplagan låg på blygsamma 1 000, och år 1918 hade 100 000 sålts. Inte förrän år 1929, när Thomas Mann fick Nobelpriset, tog försäljningen fart. Hittills sex miljoner sålda böcker över hela världen.

Och vad Selma är för oss svenskar är filmatiseringen av Buddenbrooks i Tyskland. 150 miljoner kr spenderas för att få till ett flödande drama med några av Tysklands bästa skådespelare, däribland Armin Mueller-Stahl och Iris Berben. Det är inte första gången Buddenbrooks filmatiseras, men den här gången lär ska bli något alldeles extra.

Filmen kommer också att sändas i tysk teve som serie senare. Snälla svensk teve, köp serien!!! Tyska serier och teve-filmer håller nästan alltid mycket bra kvalitet.

Tyska familjesagor kretsar ofta och inte oväntat kring de båda världskrigen, särskilt det andra. Walter Kempowskis Deutsche Chronik omfattar nio band, dock sinsemellan fristående. Uns geht's ja noch gut är väl den mest kända av banden.

En annan tyskspråkig författare som rönt framgång i genren är Arno Geiger med sin Es geht uns gut, som berättar historien om en familjs öden i Wien under tre generationer. Julia Francks prisbelönta Die Mittagsfrau skildrar två systrar och deras familjers öden före, under och efter kriget.

Den mest omfattande släktroman jag kan komma ihåg är Alex Haleys Roots. Den spänner om jag minns rätt över sju generationer och startar år 1767 i Gambia, med anfadern Kunta Kinte, som förs till slav till USA. Carsten Jensens Vi, de drunknade, spänner över fyra generationer sjömansliv.

Jag undrar om vi inte kommer att se fler familjekrönikor under de kommande åren. I tider av ekonomisk kris, accelererande teknisk utveckling och sekularisering ökar behovet av att känna till sin historia. Den som vet mer om varifrån hon kommer känner sig, tror jag, delaktig i något större. Kunskapen om vad som varit gör det lättare att blicka framåt och ta tag i sin egen situation.

Vad säger ni? Läser ni gärna romaner som spänner över flera generationer? Skulle ni läsa fler om det fanns fler?

2008-12-23 · 21:14

Några timmar kvar till julafton och jag vill önska er alla en riktigt God Jul. Men när jag under dagen ordnade med det ena och det andra kom jag att fundera vidare på julskildringar som jag minns. Och insåg att jag tänkte alldeles för svenskt där bland klädda granar och mysande tomtar. Trots att granen är en tysk uppfinning.

Något grönt skulle in i huset, för att påminna om att det blir vår igen. Oh Tannenbaum grönskar ju hela året, därav granen.

Och jag kom att tänka på en av de mest fantastiska julskildringar jag vet. En som skildrar miljön, maten, firandet och familjebanden lika färgsprakande som någonsin Ingmar Bergman. Här kommer ett smakprov, fritt översatt:

"Han åt musselragout, Juliennesoppa, ugnsbakad sjötunga, kalvstek med gräddstuvad potatis och blomkål. Marasquino-pudding och pumpernickel med roquefort, och fann vid varje rätt ett nytt hedersomnämnande, som han framförde med genomtänkt finess. Han lyfte till exempel sin dessertsked, iakttog tapetens mönster och sade till sig själv: "Gud må förlåta mig, jag kan inte annat, jag har redan njutit av en stor portion, men den här puddingen är så fantastiskt vällagad, jag bara måste be vår godhjärtade värdinna om att få inmundiga ännu ett stycke!" Varefter han skämtsamt blinkade åt konsulinnans håll."

Vem skrev så delikat om julen?

Stycket ingår i en av Tysklands mest kända familjesagor, en saga som spänner över tre generationer. Där den första generationen arbetar sig upp till välstånd lyckas den andra generationen knappt förvalta arvet. I tredje generationen går nästan allt förlorat. Författaren fick sedermera Nobelpriset. Dock tjugo år efter det att romanen kom ut.

Fullt så mycket kommer jag inte att ha på julbordet. Ni kanske inte heller. Men jag önskar som sagt allt gott inför de kommande dagarna. Och möjligheter att koppla av. Helst med en bok.

God Jul igen.

2008-12-22 · 23:11

Dan före dan före dopparedan, och jag antar att vi alla rör oss lite snabbare. Eller också har jag fel och det där med julstress är ännu en myt. Kanske har flera av er köpt eventuella klappar för ett bra tag sedan och haft tid att lyssna på en vacker julkonsert under de senaste dagarna.

Själv avslutade jag dagen med att koka kola efter det recept som min mormor följde och sedan min mamma efter det. Jag vet, det finns mikroknäck som går på tio minuter, men den här är helt ljuvlig. Jag undrar också om inte kola och knäck faktiskt måste koka länge och stilla för att bli just så seg och smakrik som den ska vara. Vissa saker går det inte att snabba på om resultatet ska bli det önskade. 

Om du har bråttom, så gå långsamt, lyder ett kinesiskt ordspråk. Mycket klokt.

Underligt är det hur minnena kommer så fort jag börjar blanda ingredienserna. Länge sedan förgångna jular blir plötsligt levande igen, hur jag som sjuåring fick sleva upp det som fanns kvar i grytan tillsammans med min syster, hur jag som elvaåring skar kolan i nästan lika stora delar, hur jag fortfarande som femtonåring alltid åt upp kanterna. Jul är en minnenas högtid och jag tror ingen av oss kommer ifrån det där, hur mycket vi än förenklar och rationaliserar.

Jag kommer också att tänka på olika julskildringar. Vem minns inte Fanny och Alexander, denna överdådiga julfest, så riklig och välsmakande som bara Bergman kunde skapa när han ville. I "Busters öron" har jag beskrivit en annorlunda jul där något går illa trots, eller kanske på grund av, för högt ställda förväntningar.

En julskildring jag aldrig har glömt är Astrid Lindgrens bok om Kajsa Kavat.

Ni minns historien. Kajsa som har lämnats som liten baby utanför mormors trapp, mormor som tar hand om denna lilla kavata flicka, mormor som bryter benet lagom till jul och inser att det inte går att ordna jul ihop, Kajsa som protesterar. Skulle inte mormor och hon fira jul tillsammans som alltid? Kajsa, som sedan bakar och säljer polkagrisar på torget, bara accepterar femöringar som betalning och sedan får gå till leksaksaffären med en lapp och sitta och vänta medan hennes julklapp slås in.

Just det. En blunddocka som hon och mormor tittat ut för länge sedan.

Kajsa säljer alltså polkagrisar, städar med lite hjälp från grannarna och lagar julmat däremellan. Hur gammal kan hon ha varit? Inte ens tio, tror jag. Och mot slutet sitter hon och mormor och beundrar sina klappar, Kajsa sin docka, mormor sina vantar, medan det sakta börjar snöa utanför fönstret. 

Den historien har allt som en fantastisk historia ska ha. Dramatik, sorg, ovisshet, vändpunkter, hopp, försoning och till sist ett klingande slutackord i dur. Trots att berättelsens ram egentligen är vemodig. Kajsa är ett barn som lämnats på en trapp av sina föräldrar. Något som hon dock vägrar att nedslås av.

Först på senare år lärde jag mig mer om Astrid Lindgrens liv och förstod att hon fick lämna bort en son som föddes när Astrid var mycket ung. Sonen flyttade sedermera hem till Astrid, men han var utackorderad under många år. Möjligen är det därför som hennes böcker är så fulla av utsatta barn - Mio, min Mio, som jag nämnt tidigare, Skorpan i Bröderna Lejonhjärta och så just Kajsa Kavat. Ändå alltid denna glädje och underfundiga humor mitt i det svåra. Som om Astrid levde så som Tage Danielsson formulerade det, genom att "inse världens lidande med glädje i behåll".

Tage Danielsson bjöd förresten min mamma på vårbal i Uppsala en gång i tiden. Hon tackade nej. Han var för tråkig. Så mamma gick med min pappa i stället.
Apropå humor. Och det var ofta pappa som fick veckla in våra kolor i papper.

Så ta er tid med kolakokandet. Det blir mitt råd för morgondagen :-)

 

2008-12-21 · 23:10

Tillbaka från ännu en signeringshelg, den här gången i Göteborg. Jag börjar känna mig lite ångkokt. Ändå har även den här helgen bjudit på många trevliga läsare som trots eventuell julstress stannar till, ler och pratar böcker. Bokhandlarna skakar på huvudet ibland och medger att försäljningen nog inte blir som förra året. Hur är det med er - har ni dragit ned på antalet julklappar i år och beror det på den finanskris som vi ständigt påminns om?

Mellan signeringarna fick jag möjlighet att få mig en pratstund med ännu en fantastisk kollega, nämligen Johan Theorin. Johan har som bekant skrivit två böcker, Skumtimmen och Nattfåk, ovanligt välskrivna deckare och spänningsromaner, från Öland. Nattfåk fick för några veckor sedan ett välförtjänt pris som årets bästa svenska deckare. Inte underligt - Johan blandar klassiska spänningsmoment med kuslig vidskepelse, historiska speglingar och fingertoppskänsla för landskapsskildringar och personer.

Över en kopp kaffe kunde vi titta tillbaka och summera ett något ovanligt samarbetsprojekt som höll oss ordentligt sysselsatta i våras. Månpocket utlyste nämligen en tävling på nätet. Under rubriken "Ordet är fritt" inbjöds svenska folket att skriva en roman, kapitel för kapitel. Den som ville fick anmäla sig och skriva ett kapitel, där Johan och jag först hade satt en del karaktärer samt miljö. Efter två veckor korades en vinnare genom röstning och slutligt urval av oss båda. Gemensam redigering följde, kapitlet publicerades på nätet - och så var det dags för nästa kapitel.

Otaliga blev de sena söndagskvällar när Johan och jag pratade om bidragen i telefon respektive per mail. Vilket bidrag kunde vi ta, vad kunde ta historien vidare, hur skulle vi få ihop det på slutet, var det över huvud taget möjligt? Samtidigt fick vi goda möjligheter att erinra oss gammal kunskap i klassiska grodor när vi skulle utforma de skrivtips eller hänvisningar som alltid följde efter varje avsnitt.

Vi fick oss ett och annat skratt. När någon skrev om hur en av huvudpersonerna attackerades av salamikorvar i den lilla närbutiken. Eller när någon gick igenom hela alfabetet för att beskriva en bh-storlek. Däremellan suckade vi djupt. När vi tänkte att det vore skönt om historien tog en viss riktning - för att i de utvalda bidragen bara hitta händelsekedjor som pekade åt ett annat håll.

Det blev en bok till slut. Eller en stafettroman. Med titeln "Dimridåer". Och symptomatiskt för vinnarna var att de fortsatte att skriva, igen och igen och igen, efter det att många andra skribenter slutat lämna bidrag. Därav det återkommande skrivtipset - ge inte upp. Fortsätt och skriv. Slutför det du påbörjat. Endast så kan du bli publicerad.

Jag glömde berätta att vi satt på ett franskt café. Lite symptomatiskt. Johans böcker såldes till Frankrike för några månader sedan, jag fick samma ära i förra veckan. Skumtimmen - kan det bli "L'Heure bleu"? Och Alltid hos dig - kan det bli "Toujours avec toi"? Hur som helst. Vi konstaterade att vi båda behöver repetera skolfranskan.

2008-12-19 · 23:16

Så var det snart dags igen. I morgon bär det av till Göteborg för den sista signeringshelgen före jul. Schemat är späckat, men jag ska försöka komma i väg till en plats som kommit att betyda något särskilt för mig, nämligen Kvibergs kyrkogård i Göteborg.

Här ligger soldaterna begravda som flöt i land efter det stora Nordsjöslaget. Det slag som är en central händelse i min senaste bok "Alltid hos dig".
 
Det var under sommaren 2006 och jag vistades på sommarstället i Frillesås på västkusten och försökte hitta ett tecken eller en förklaring, så som man gärna gör när man drabbats av en stor sorg. Min pappa hade dött den 31 maj samma år, Frillesås var så förknippat med honom och hans släkt och jag sörjde honom djupt. Så fick jag i min hand en artikel som berättade om detta stora sjöslag. Det kanske största sjöslaget någonsin.

Året var 1916, mitt under första världskriget, och något riktigt sjöslag hade inte ägt rum under tidigare strider. Britterna kontrollerade farvattnen utanför Sverige, tyska flottan låg och bidade sin tid i hamnarna. Så gav kejsar Wilhelm plötsligt order om att låta flottan segla ut. Britterna lyckades å sin sida knäcka de tyska koderna och visste vad som var att vänta. Även den brittiska flottan lämnade hamnarna.

Utanför Jylland möttes så de båda flottorna, två fullskaliga flottor som drabbade samman, där omkring 250 fartyg deltog. Fjorton brittiska och elva tyska fartyg sänktes och flera skadades svårt. Omkring åtta tusen män miste livet och många kroppar kom att flyta in mot de svenska, norska och danska kusterna, där de begravdes. Gamla kyrkogårdar togs åter i bruk, kolerakyrkogårdar öppnades, nya gravplatser ordnades ute i skärgården. De forna fienderna begravdes sida vid sida och händelsen väckte naturligtvis förstämning vid kusten.

Både tyskar och britter ansåg sig ha varit överlägsna men ingen av dem tog egentligen hem någon avgörande seger.

När jag läste om det här grep det mig på flera sätt. Det berörde Tyskland och Storbritannien, två länder jag har nära förbindelser med. Hela slaget involverade sorg, och jag var själv mitt inne i en sorgeprocess. Dessutom tog det mig att jag inte kände till detta slag - jag, som tillbringat samtliga somrar i mitt liv på västkusten.

Den här händelsen blev alltså en av de saker som gjorde att jag började skriva "Alltid hos dig". Jag läste naturligtvis en hel del, om människors öden, om skeppens namn. Sedan fick jag reda på att nästan samtliga gravar efter slaget under 1960-talet flyttades till Kvibergs kyrkogård i Göteborg.

Så när jag var färdig med boken åkte jag dit. Stod där på den brittiska och sedan den tyska delen av kyrkogården. Läste på gravstenarna namnen på de skepp som jag studerat. Tipperary, Lion, Queen Mary, Wiesbaden, Seydlitz, Derfflinger. Att stå framför dessa gravstenar kändes efter ett års studerande oerhört gripande. Nu hoppas jag hinna komma dit igen.

Och apropå tecken. När jag forskade om det stora Nordsjöslaget fick jag reda på att det första skottet föll den 31 maj 1916. På datumet nittio år innan min pappa dog. Ibland behövs sådana upplevelser för att känna att ja, det var nog meningen att jag skulle skriva det här.

Kanske ses vi i Göteborg. Ha en fin fjärde advent.

2008-12-18 · 22:57

Så var jag tillbaka igen efter två dagar i Göteborg, med signeringar och så då medverkan hos Carin 21.30. Jag fick några uppmuntrande tillrop i en läsedagbok (tack!), vilket nu får mig att skriva lite mer om detta ämne. Vi var ju tre stycken som medverkade i diskussionen och på de fem minuter jag hade fick jag långt ifrån allt sagt som jag hade velat. Övriga deltagare var för övrigt David Batra och Tomas Böhm.

Hämnd, ja. Jag var nog inbjuden för att som en Nemesis, hämndens gudinna, förklara varför jag så gärna använder hämnd i mina böcker. Jag förklarade att en hämnd innebär en vändpunkt och att nästan alla goda böcker behöver vändpunkter för att det ska bli intressant. Därtill sa jag att hämnden ofta är förutsättningen för en senare försoning. Samt att jag tror att vi alla försökter förlåta så gott vi kan i våra liv men att vi trycker ned en del aggressioner som det är skönt att få leva ut, åtminstone i bokform.

Hamlet bygger på hämnd, nämndes i programmet. Så sant. Hade Hamlet förlåtit sin farbror hade det dramat slutat på sidan tre, vilket hade varit synd. Och vem kommer inte ihåg "En hondjävuls liv och lustar", där den försmådda hemmafrun tar en gruvlig hämnd på sin otrogne man och hans älskarinna, som för övrigt råkar vara författare. Härligt.

För att inte tala om en av min ungdoms stora läsupplevelser, nämligen Greven av Monte Cristo. En historia om en ung och oskyldig sjöman som förråds av tre män och skickas till det fruktansvärda fängelset If, där han tillbringar flera år innan han slutligen lyckas rymma. Rik efter att ha funnit den skatt som hans medfånge berättat om hämnas han på sina angivare. Jag tror det är få av oss som inte förstår honom.

Trots att vi i verkliga livet beundrar Nelson Mandela, som med värdighet satt av sina år i fängelse och var, som jag uppfattar det, beredd att förlåta när han väl släpptes fri.

Hämnd i form av blodshämnd, vendettor eller förföljelse är svår att försvara. Med det jag kallar "vardagshämnd" är det en annan sak. Ibland kan en liten hämnd innebära att vi markerar att nu får det vara nog. I "Kleopatras kam" finns en scen där en kvinna blir uppsagd av sin chef på ett mycket förnedrande sätt. Plötsligt klarar hon inte av att vara snäll längre. Hon tar en sax och gör något med den som man inte bör göra.

Ibland när jag läser upp det stycket under en bokkväll brukar jag förstulet iaktta publiken. Och varje gång går det liksom en vällustig njutning genom stolsraderna när saxen kommer till användning. Jag ser hur vissa personer i andanom identifierar sig med, och förstår, min karaktär. Desto bättre att de läser om det. Och slipper göra det i verkliga livet.

Jag minns också en fin film där Ingrid Bergman spelar en blid nunna som försöker lära ett mobbat barn att vända andra kinden till. "Jag gjorde det", säger pojken. "Men då slog de mig på den kinden också." Varpå Ingrid Bergman tar pojken till ett undanskymt rum och lär honom att boxas. För att sedan stå bakom en av klostrets pelare för att heja på honom när han ger igen.

Inte svårt att känna sympati för.

Jag roade mig också med att leta reda på några ordspråk om hämnd. "Hämnd är en rätt som bör serveras kall", den hade jag hört. "Ingen hämnd är så fullkomlig som förlåtelsen", gav mig en tankeställare. Och gapskrattade gjorde jag när jag läste att "Liten hämnd är också hämnd sa bonden, spottade på grannens gris." Och så förstås det där med att hämnden är ljuv.

Så det är med hämnden som med så mycket annat. Vi har våra illusioner om hur det ska vara och i verkligheten ser det ut på ett annat sätt. Hämnd i böcker tror jag behövs. Hämnd i det verkliga livet ska vi säkert vara försiktiga med. Men vardagshämnder, i betydelsen att sätta gränser, behöver vi nog alla ta till. Då och då.









 

2008-12-16 · 20:41

Under den senaste helgens signeringsrunda i Malmö samlades författarna på kvällen för att utbyta erfarenheter och peppa varandra inför kommande butiksarbete. Efter ett tag kom vi in på ämnet kärlek och attraktion. Och vi kom att prata om den spänning som kan uppstå mellan två människor och om sådan spänning kan existera om bara den ena parten känner någonting.

Låt mig förtydliga. Om du står framför en människa och tycker att det är svårt att andas, att luften är så tjock att den går att skära med kniv och att hela kroppen vibrerar ... är det då möjligt att den person som står mitt emot dig inte känner någonting? Rent fysikaliskt kan en spänning bara uppstå mellan två poler. Men gäller det mänsklig attraktion också?

Ja, menade en del. Fångas den spänning du känner inte upp, och returneras av någonting, förflyktigas den och försvinner. Då skulle du inte känna som du gör. Nej, menade andra. Det du känner är bara en projicering av dina egna känslor och har med dig och enbart dig att göra. Den som står mitt emot dig behöver inte känna något alls. Eller möjligen hedrad, lite smickrad, glad i största allmänhet. Det kan misstolkas som attraktion.

Men diskussionen fick mig att längta ännu mer efter min fantastiska vän och författarkollega Lina Forss kommande roman "Agnes hjärta Edward", som kommer ut i april nästa år.

Lina Forss är författarinnan som debuterade med "Vildängel" och följde upp den med "Hallonbäcken". I "Vildängel" berättas historien om Timotej som förlorar sin mamma i cancer, och den boken, liksom uppföljaren, är skriven på ett språk som fått stort erkännande. Glittrande, eggande, ibland sött, ibland skärande smärtsamt och alltid eget, krumbuktar sig Lina Forss meningar och ordvändningar i beskrivningar som gjort att hon jämförts med några av de bästa inom den brittiska litteraturen. Inte underligt, för övrigt. Hon har bott flera år i London.

Med Agnes hjärta Edward kommer hon att få ett ännu större erkännande. Boken beskriver ett förhållande, kanske en passion, en relation, som tar sin början i sms och i korta meningar som i sin knapphet innehåller just allt detta brännande som vi kan känna för en annan människa. Likt två språkekvilibrister meddelar sig Agnes och Edward med varandra i meddelanden där det mesta står mellan raderna.

Att sms och mail förändrat kommunikationen mellan människor är en självklarhet. Nyligen läste jag en artikel som påpekade att just sms - det ligger ju i namnet - och mail enbart bör användas för korta meddelanden och inte för att uttrycka känslor. Hela den ordlösa kommunikation som säger så mycket mer än det talade ordet försvinner ju på vägen och missförstånd är ofrånkomliga. Agnes och Edward kan ändå inte låta bli. Och deras tankar - och meddelanden - rymmer allt och inget.

Jag vet att den boken kommer att få mig att fundera ännu mer på vad attraktion egentligen är. Hur mycket det går att uttrycka i ord och hur stor den delen av vår kommunikation är som inte har ett dugg med det sagda att göra. Fundera kommer jag också att göra på om det går att bli regelrätt kär i någon bara på grund av det han eller hon skriver. 

Apropå starka känslor, för övrigt. I morgon, onsdagen den 17, gästar jag Carin 21.30 i SVT 2. Andra gäster är författaren, psykiatrikern mm Tomas Böhm och min författarkollega David Batra, som också ligger på Forum. Temat är hämnd. Jag har ingen aning om var vår diskussion kommer att hamna. Men jag tror det kan bli spännande. 

2008-12-16 · 00:07

"Hertiginnan" heter en film som jag nyss har sett. Ett påkostat anglosaxiskt kostymdrama som handlade om en kvinnas öde under senare hälften av 1700-talet. Låter smetigt, jag vet det, men det kan inte hjälpas - med en sådan budget och med bra skådespelare blir det drama av det hela. Och det fick mig att fundera på det här med vändpunkter.

En ung kvinna gifts bort med en betydligt äldre hertig. Hon får därmed titel, herresäten och status mot att hon levererar en arvinge. Prima avelsmaterial, försäkrar modern när hon ger bort sin dotter, som snabbt levererar tre döttrar. Maken blir rasande och låter älskarinnan och en oäkta dotter flytta in i huset. Än mer rasande blir han när den stackars unga hustrun finner kärleken och inleder en affär med en annan man. Maken ställer henne inför ultimatum och kräver att hon kommer tillbaka. Annars stryps pengatillförseln och partikassorna till både henne och älskaren. Och just det, ja. Barnen får du aldrig se igen.

Hon valde att stanna kvar i äktenskapet. Gav till och med bort den dotter hon fick med älskaren. Fånge i mitt eget hem, förklarar hon för maken. Så skulle jag inte se det, svarar han.

Och jag undrar när hon exakt bestämde sig för hur hon skulle göra. Vad som fick henne att fatta ett beslut. The tipping point, the point of no return, the road not taken.

Vi har alla upplevt det, även om vi kanske inte var medvetna om det just då. I vänskaps- eller kärleksrelationer, på arbetet, gentemot föräldrarna. Det där ögonblicket när vi vågade säga det vi alltid tänkt säga - eller när vi beslöt oss för att aldrig säga det. Dagen då vi plötsligt förlät i stället för att känna agg. Eller när vi bröt upp från arbete eller relation för att nu går det inte längre. Eller beslöt oss för att stanna kvar och släppa något eller någon vi älskade.

Jag minns när jag arbetade på mitt första journalistjobb på Västmanlands läns tidning, VLT, i Västerås. Inom loppet av en vecka blev jag erbjuden både fast arbete och egen lägenhet. Jag, som bara tänkt mellanlanda innan jag reste vidare. Med tungt hjärta tackade jag ja till båda. Dagen efteråt kom brevet, där det stod att jag fått ett stipendium för att studera i USA.

Den natten tog jag beslutet och dagen efteråt slog jag upp lägenhetskontraktet jag nyss skrivit på och bad om tjänstledigt från det arbete jag några dagar tidigare tackat ja till. Jag förlorade en insats men kollegorna förstod. Och till Västerås kom jag för övrigt aldrig mer tillbaka.

I en artikel några år senare läste jag om en kvinna som skilde sig från sin man när hon var över åttio år. I ett helt liv hade hon lidit under hans psykiska misshandel, nu fick det vara nog. "Jag har aldrig varit så lycklig", sa hon i intervjun. Hon inspirerade mig till den kvinna i "Kleopatras kam" som kommer in och har ett underligt uppdrag att fördela.

Och det var dit jag skulle komma. Utan vändpunkter inga böcker, vågar jag nästan påstå. Egentligen är det kanske därför vi skriver. För att beskriva vad som händer när någon radikalt vågar göra något åt sin situation. Är det författarens alter ego som spökar? Gör karaktärerna det vi skulle vilja göra, och det gäller för övrigt både författaren och läsaren? Ingen som vet, ingen som vet. Men nog tror jag att det är många som läser böcker för att leva andra liv än de egna. Och för att inspireras till att fatta beslut. Att bryta upp. Eller att stanna kvar.

2008-12-14 · 22:23

Det blev en dags paus i går eftersom jag varit i Malmö med omnejd hela helgen för en ny signeringsrunda. Bonnierförlagen (Albert Bonnier, mitt Forum samt W&W) ordnar som sagt de här rundorna i Stockholm, Göteborg och Malmö, där det alltså dyker upp författare i en och annan bokhandel för att signera.

Malmöborna betedde sig ungefär som i Stockholm, en del blyga, en del räddhågset avvisande och en del glada, positiva och berömmande. Allt kommer till pass när jag ska skriva mina memoirer, sa Pippi Långstrump en gång, och hon borde ju veta.

Var och en av oss hade med oss en personlig följeslagare från förlaget och i mitt fall var det den litterära chefen på Forum. Under bilfärder mellan Malmö, Lund och Helsingborg kom vi plötsligt in på mor- och farföräldrar och vilken roll de spelat i våra liv. Så ser jag att jag fått en fråga i samband med mitt förra blogginlägg, där signatur Vilse i bokhyllan undrar om jag använder min släkt i mina romaner.

Det ser ut som en tanke.

Jag tror att de allra flesta författare inte kan undgå att deras verklighet kryper in i berättelserna på ena eller andra sättet. Uppväxt, relationer, människors möte, miljöer ... vi vet alla att det vi upplevt och varit med om också är det som vi kan beskriva bäst. Inte för inte lärs det ut på författarskolor att skribenterna ska välja att beskriva miljöer de har en relation till. Och att det också händer med karaktärer tror jag är ofrånkomligt. Även om man naturligtvis bör undvika att ta rakt av, om det nu inte är självbiografiskt. Det kan leda till oväntade komplikationer.

För min del gäller också att jag har en rik släkthistoria. Och jag hade den oerhörda förmånen att få uppleva gemenskap med både farfar och farmor, morfar och mormor under många år. Farfar och farmor bodde i Skåne, morfar och mormor i Sollefteå, men till pensionen flyttade de alla fyra till Uppsala, där min familj bodde. Så jag hade dem boendes i samma stad som barn och vi umgicks mycket. Farfar var den förste som dog och då var jag sexton år gammal. Mormor blev den sista. Hon dog 2005, nittiofyra år gammal.

De tyckte om att umgås med mig och jag med dem. Jag satt i farfars arbetsrum, läste gamla nummer av Expressen och hörde historierna om farfars far och farfars mor, deras bondgård i Närke och bönesalen som de byggde för statarbarnen, som här fick i sig ett Guds ord och torkade äpplen. Det är precis den gården där Rakel i boken "Alltid hos dig" växer upp. Ja, min farfars yngste bror Harald blev en flicka i min roman, men han hade bara skrattat åt det. Hans humor var gudomlig.

Farmor, skicklig lärarinna i franska och tyska, förhörde mig på glosor och berättade om hur hon och systern skickades till Uppsala för att studera när deras pappa dog. Morfar sjöng, spelade banjo, kokade te och spelade kort med mig och berättade om arbetet på iskalla Norrlandståg. Och så mormor, som var frisörska, dit jag fick kila upp och få håret tvättat, klippt och lagt på papiljotter som lillflicka. Mormor, som struntade i om jag spillde på duken, som lärde mig att "angår det höns vad tuppen gör?" om någon kritiserade, som tyckte om kläder och smycken och var en skicklig företagare men festade och dansade ordentligt mellan varven.

Aldrig har jag sett en kyrka så full av stiliga män som på hennes begravning. 

Den som har läst Busters öron känner igen en del av mormors drag i karaktären Iréne Sörenson. Och i vår kommer det ut en bok på Forum som heter "Min mormors historia". Där berättar ett tiotal kvinnliga författare, däribland jag, just om sin mormor. Historierna lär ska vara mycket olika sinsemellan (jag har inte läst de andras) men alla säger samstämmigt att så som min mormor var, så var ingen annan mormor.

Jag inser att jag fått med mig något unikt. Också genom det faktum att både min farmor och min mormor var yrkesarbetande kvinnor, liksom min mamma. Jag har alltså inte haft några hemmafruar i släkten i min närhet och det har naturligtvis också präglat. Släkten är full av starka kvinnor och det fanns inte på kartan att det inte skulle vara så.

Släkten är också full av tålmodiga män, för övrigt.

När jag är ute och bokpratar brukar jag därför alltid uppmana till att umgås över generationsgränserna. Jag vet att det i sommarhus och vinterstugor kan pågå dramer som får Noréns att framstå som rena barnkammarlektyren. Men att låta barn få umgås med den äldre generationen tror jag är oerhört viktigt. Att upptäcka gemenskaper hos andra än föräldrarna kan vara en befrielse.

Och apropå karaktärer och miljöer. Min man är lång, mörk och lagar mycket god mat. Som Döden i Caipirinha med Döden. Påtalar någon likheten rycker han på axlarna och säger att han är glad att kunna stå till tjänst. Och caféet Fristaden, där de tre huvudpersonerna i Kleopatras kam har sitt företag, finns i Mälarhöjden i Stockholm och heter Nästan hemma. Där kan man inte beställa mord. Men däremot Stockholms godaste bullar.

2008-12-12 · 17:10

I morse gjorde jag något som jag gör två, tre gånger i veckan. Jag tog en joggingtur på morgonen. När alla försvunnit ur huset drar jag på mig träningskläderna och springer ut. Jag tar inga tider, jag kontrollerar inte pulsen, jag kör inga konditionshöjande intervall utan joggar bara i behaglig takt längs med vattnet.

Det här är ett område där jag tillåter mig att inte sätta upp mål, inte pressar mig för att bli bättre. Jag springer inga lopp och alltid ensam. Att ha någon som lufsar bredvid och pratar sönder den här stunden, vilket hänt någon enstaka gång, resulterar ibland i ondskefulla handlingar i den bok jag för tillfället håller på med.

För mig är det här viktigt för inspiration och klara tankar. Trilskas handlingen får jag perspektiv, är karaktärerna oföutsägbara lär jag känna dem bättre. Men det var inte det jag tänkte skriva om. Utan om människors möte.

Sedan sju, åtta år, har jag sprungit samma runda. Och nästan varje gång möter jag två äldre herrar som är ute och går med fyra små hundar. Beroende på när jag ger mig i väg möter jag dem på lite olika ställen - de är uppenbarligen mer konsekventa med vilken tid de startar sin runda. Vi ser varandra på långt håll och när vi möts hejar vi på varandra. Vi blir lika glada alla tre.

Ingen av oss har någonsin stannat till, utan vi passerar varandra bokstavligen i farten. Men vi hinner ofta ropa någon enstaka mening till varandra. "I dag var du sen", kan en av dem säga. "Jag vet", ropar jag, som redan hunnit förbi. Eller som i dag, när det snöslaskade och var allt annat än gemytligt. "I dag är vi tappra", säger jag. "Absolut!", svarar de i kör.

Alldeles särskilt trevligt är det när jag har varit borta några veckor, kanske på semester. När jag då kommer springande ser herrarna riktigt lyckliga ut. "Det var länge sedan", kan de hojta. "Ja, men nu är jag här igen", säger jag.

Ibland har jag fantiserat om vad som skulle hända om jag flyttade. Skulle de båda för alltid undra vad som hände med den där kvinnan som sprang i ur och skur? Skulle de vara oroliga, åtminstone ett tag, skulle de då på allvar fråga sig vad jag var för en? Jag skulle sakna dem enormt om de försvann. Och kanske skulle vi alla tre först då, när vi inte längre möttes på morgonen, fråga oss vem den där andre eller andra egentligen var.

Det får mig att tänka på Hjalmar Gullbergs dikt "Människors möte". Sista strofen låter så:

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så."


Den här dikten stod i en diktsamling som jag fick av min farfar och farmor. De nämnde att den här, den hade betytt särskilt mycket för dem. Jag var fjorton år och skulle konfirmeras några veckor senare och behövde därför döpas. Farfar och farmor var baptister och mina föräldrar valde att inte låta döpa mig och min syster som barn. Nu skulle det ske. Och till på köpet i Statskyrkan.

Farfar, rak i ryggen och med käppen i hand, tittade sig allvarligt omkring under dopakten. Knappt hade vi kommit hem till oss förrän han och statskyrkoprästen var invecklade i en djup, teologisk diskussion som dock präglades av respekt för varandra. Min farfar var en radikal och tolerant baptist. Och ett stort föredöme. Jag har ju i tidigare inlägg berättat om vad han och min farmor uträttade under det andra världskriget.

Och av dem fick jag en diktsamling som heter "100 diktare vittna". Här finns Sven Alfons, Karin Boye, Nils Ferlin, Jan Fridegård och Viola Renvall, som skrev en av farfars egna favoriter, "Visshet". Här vittnas om tvivel och tro, om kamp, ångest och sökandet efter förklaringar. Här finns skärande vackra och smärtsamma formuleringar om en evig längtan efter något som består.

Jag läser poesi i perioder och blandar då de svenska med favoriter som John Donne, Thomas Gray eller den galne men genialiske Blake. Att på några få rader komprimera något viktigt är något en skribent ständigt behöver öva på, och i bra poesi händer det.

Och varje gång när jag möter någon som egentligen är en främling eller en flyktig bekant, ler och får ett leende tillbaka, då tänker jag på att farfar en gång sa till mig att "Människors möte" skulle jag ta till mig.

Har ni liknande erfarenheter med oväntade möten med människor?

2008-12-11 · 23:34

I dag har jag varit hos min agentur, Grand Agency, för att de bjöd sina författare på julmingel. Mina fantastiska agenter hjälper mig inte bara med saker och ting hemma utan är också de som ser till att mina böcker kommer ut i världen. Förutom att de gör ett mycket fint arbete är de också duktiga på att hitta på trevliga teman till sina sammankomster.

Den här gången bjöd de in till rimstuga.

För att förtydliga. Alla vi författare fick lämna in lappar där vi skrev upp vem som skulle få vad till klapp. Sedan bytte vi lappar och började rimma åt varandra. Så där satt alla vi författare och hittade på fyndiga saker om digitalkameror, träningskläder, benvärmare och pyjamaser. Mycket roligt. Och framför allt väckte det gamla minnen.

Hemma hos oss har vi alltid rimmat till julklapparna och det var min pappa som stod för de bästa. Han kunde stänga in sig i arbetsrummet och arbeta i timmar med att slå in presenter, lacka och just sätta ihop underfundiga, vackra eller luriga rim. Och på paketen stod det om stjärnor på himlapällen som rimmade på stilla andakt inför kvällen eller liten bok till liten tok. Jag började ganska snart tota ihop mina egna försök som under åren blev något bättre. Rytmen skulle finnas där, och fuskrim buades ut med skratt och skrik. Att av denna mandel få sin andel var på gränsen.

Ibland tror jag att min pappa tog ut en del av sina litterära ambitioner på julrimmen. Han skrev fantastiska visor också, och han skrev läroböcker i matematik. Men det var i julrimmen som han tog ut svängarna, letade synonymer, använde fantasin och arbetade med att skapa spänning. Hans rim kunde vara små historier, deckargåtor eller en vacker dikt. En del av dem klippte jag ut och sparade. De finns fortfarande kvar.

Hos Grand fick jag uppgiften att rimma till en barnbok om kärlek till en sjuåring. En utmaning. men jag tänkte på pappa och satte igång. Jag tror att han skulle ha varit nöjd. Ni som har läst min bok "Alltid hos dig" vet att jag har tillägnat den boken min pappa. Vid julklappsrimmen känner jag hans uppmuntrade klapp på axeln extra tydligt. Men det är väl i juletider som många av våra barndomsminnen och människor som funnits i våra liv kommer oss extra nära.

Så till alla bokcirkelvänner - här kommer ett rim som ni kan använda i jul när ni skänker bort en bok. För det tänker ni väl göra?

Cirkla runt i bokens värld,
guld och svärta, skräck och flärd.
Glöm bort plikten, glöm bort tiden,
tänd ett ljus och njut av friden.
Denna stund är sällsamt fin,
så kryp upp i soffan din.
Mys och njut, för inom kort,
tiden har som flugit bort.
Bokens sidor ska du njuta
innan pärmarna du sluta
fram till nästa läsestund.
Njut - en stilla, egen stund.


God Jul i förskott!

2008-12-10 · 22:40

Det finns en man i mitt liv som jag alltid återkommer till, som jag nog alltid kommer att vara trogen och som ständigt överraskar mig. Den mannen är Shakespeare. I dag fick jag närkontakt med honom igen. Det gladde mig oerhört.

Jag fick bekanta mig med Shakespeare när jag läste engelska i Uppsala. Jag brukar säga att jag fick förmånen att arbeta med Shakespeare, för ett arbete är det onekligen. Men hans dramer ingick i kursplanerna, lyhörda lärare lotsade rätt och genom gammal och ibland svårtolkad engelska lärde jag mig mer om Shakespeare och hans värld av känslor, så underbart destillerat koncentrerade. Kärlek, hat, svartsjuka, hämnd, försoning, allvar och humor ... de finns där överallt, och så uttalat tydliga att vi inte kan värja oss. Jag tror det är därför hans verk lever kvar. 

Inställningen till Shakespeare är ibland onödigt respektfull. Som om det glöms bort att Shakespeare ville underhålla med sina verk, att han skrev för pengar och skrev igen när pengarna tog slog (med reservation för att vi inte är säkra på vem han egentligen var). Svenska Shakespeareuppsättningar tycker jag kan vara onödigt svårmodiga. Även tragedierna har ju sin humor. Ta scenen med dödgrävaren i Hamlet. Shakespeare visste att en publik behöver skratta ibland.

Skälet till att jag återupplevde min gamla romans var att en gammal kurskamrat från journalisthögskolan i Göteborg hörde av sig. Hon hade läst i Femina att jag på frågan om klassikertips valde Shakespeares Macbeth. Och eftersom Operan sätter upp Verdis Macbeth i vår ville hon att jag skulle skriva ett bidrag till programmet. Jag tackade ja med glädje.

Ni som har läst Kleopatras kam vet att jag i den boken inleder med ett utdrag ur Macbeth, scenen där de tre häxorna rör i grytan och uttalar sina besvärjelser. "Fin är ful och ful är fin: Flyg nu genom dunst och dimma in." Dramat om Macbeth har onekligen inspirerat Kleopatras kam. Macbeths väg från att vara en god, hederlig, framgångsrik och lycklig man till att bli en känslokall och utstuderad mördare är så krypande otäck och tankeväckande att den aldrig upphör att fascinera mig.

Macbeth lockades av häxorna, som uttalade halvsanningar och därmed manipulerade honom. Han började tro på sina egna lögner och sin egen oövervinnerlighet. Och han lät sig också förledas av sin hustru, lady Macbeth, en av litteraturens mest gåtfulla kvinnogestalter. Varför förledde hon sin make på det sätt hon gjorde? Vad fick henne att ångra sig?

Min personliga tolkning är att de tre häxorna och lady Macbeth är två sidor av samma mynt. Att häxorna fanns inom Macbeth och korresponderade med hans hustrus påtryckningar. Att Macbeth i processen också tappar kärleken till sin hustru är logiskt men nästan outhärdligt att bevittna. När lady Macbeth tar livet av sig och Macbeth kallt konstaterar att det där har han inte tid med just nu, då har han nått så långt ned som en människa kan komma. "Tomorrow and tomorrow and tomorrow..."

Lady Macbeths ständiga tvättande av de inbillat blodiga händerna har släktskap med Pontius Pilatus önskan att inför pöbeln tvätta sina egna händer rena från Jesus blod. Bilden av de blodiga händerna återkommer sedan under hela dramat, delvis för att manifestera hur skulden påverkar och plågar förövaren. När Macbeth går sitt slutliga öde till mötes är det inte bara hans besegrare som ser det som en befrielse. Även han själv tar nästan tacksamt emot den sista dolkstöten.

Och då tänker jag på Astrid Lindgrens "Mio, min Mio", min kanske första stora läsupplevelse. När den svarte riddar Kato slutligen har besegrats och ber om att få svärdet instucket rakt in i hans hjärta av sten. Och hur Mio plötsligt förstår att ingen hatade riddar Kato så mycket som riddar Kato själv.

 

2008-12-09 · 22:19

I går var jag bjuden på en biopremiär, filmen hette "Allt flyter". Den når inte allmänheten förrän till julhelgen, men vi som fick tjuvtitta kunde begrunda dramat om en samling herrar som börjar konstsimma när allt annat går åt fanders. Konstsimning var från början en manlig sport, fick vi reda på. Själv satt jag och funderade på stål från brittiska Sheffield.

Vadan denna koppling? Sanningen är den att filmen jag såg hade ett upplägg som fick den att likna en av mina absoluta favoritfilmer, nämligen "The full monty". Den handlar om en samling herrar som börjar strippa när allt går åt fanders. Om strippning (strippande?) också var en manlig sport från början förtäljer inte historien, men däremot ger "The full monty" underbara inblickar i hur en stad - och därmed dess invånare - förfaller när en huvudnäring plötsligt försvinner. Tala om paralleller nu när vi diskuterar Saabs framtid i Trollhättan och lite varstans. I "The full Monty" var det stålindustrin som plötsligt började svikta i staden Sheffield.

Och till stål från Sheffield har jag en särskild förbindelse. Jag tränade konståkning i min ungdom och kan fortfarande om inte hoppa en trippel axel så i alla fall snurra ordentliga piruetter och slå mina tonåringar i ishockey så det osar om det. När jag tränat i ett år, då var jag nio år, ringde klubben hem till mina föräldrar och talade om att nu var det dags för riktiga konståkningsskridskor. Sådana beställdes från Storbritannien.

Några veckor senare kom de. Stenhårda för stadgan, uppbyggda med stålplattor på sina ställen, och på de blänkande medarna med de otäckt sicksackiga taggarna stod de magiska orden. Sheffield steel. Det bästa stålet i världen.

Jag kom aldrig till OS. Men jag åker fortfarande på mina gamla konståkningsskridskor med medar gjorda av Sheffield steel. Lite efterforskningar har visat att det tydligen går bättre för staden nu. Men det gör det inte för alla städer som drabbas av olyckan. Jag tog reda på några ovanliga historier och häpnade.

I Kolmanskop, i Namibia, ligger en stad som en gång blomstrade med boningshus, kasinon, skolor och företag. Upptäckten av diamanter fick människor att komma dit, men när diamanterna var slut försvann de igen. Kvar finns en stad som öknen utplånar steg för steg. Sanddyner väller in i vardagsrum, solen värmer genom spruckna tak. Snart kommer ingenting att finnas kvar.

Eller ta Prypial i Ukraina. Här bodde en gång 50 000 människor. Sedan inträffade Tjernobylolyckan och invånarna flydde. I dag står staden som ett monument över sovjetisk arkitektur, förutom på de ställen där de börjat växa träd på taken eller där vårfloden forsar genom fönstren.

Craco, i Italien, har en historia från medeltiden. Sedan försvann invånarna till Amerika när skörden slog fel. Resten jagades bort av jordbävningar och landerosion. 1963 försvann de sista och allt som återstår är ruiner som klamrar sig fast vid bergssluttningen.

Vad tänkte, kände och upplevde människor på dessa ställen? Vilka beslut tvingades de ta och lyckades de någonsin rota sig igen? Blir städerna spännande utflyktsmål i framtiden eller kommer de försvinna för evigt och ta minnena med sig? Se där vad lite Sheffield stål kan få en att tänka på. 

Men det är väl som min mormor sa, när hon slog igen damfriseringen i Sollefteå när regementet lades ned. Man ska ha roligt innan man drar gräsmattan över sig, kommenterade hon. Och flyttade till Uppsala.

På filmen hade jag sällskap av en fantastisk kollega, nämligen Åsa Larsson. Om Monica Zetterlund var som ett lingonris i ett cocktailglas (enligt Tage Danielsson) är Åsa som en fjällbjörkskvist i ett glas med rosa champagne. Och min underbara kollega Lina Forss, som jag diskuterade just film med i dag, är som en söt Riesling med flytande flagor bladguld. Till dessa författare återkommer jag.

 
 

2008-12-08 · 13:33

Jag har en röd långklänning som jag brukar ta fram och titta på ibland. Jag har bara använt den en gång de senaste tio åren och då var det på en maskerad. Tyvärr, för jag skulle gärna ha den på mig lite oftare. Om jag någonsin skulle skriva en kontaktannons skulle den lyda så:

Finnes: Röd långklänning med genomskinlig rygg och hög slits.
Sökes: Tillfällen att bära den.
Svar till: Kanske vi två.

Efter att ha läst min gode vän och kollega Henrik Fexeus senaste bok, "När du gör som jag vill", börjar jag undra vad som egentligen rör sig i mitt undermedvetna. Vi påverkar och påverkas av färger, står det där. Och rött står för, ja, vad tror ni? Naturligtvis. Passion, energi, hetta och fara. Men också medvetande. En dröm om ett farofyllt och passionerat liv som hålls instängd i garderoben? Det får jag fundera på.

Men boken inspirerar till fler reflektioner. Henrik visade redan i SVT:s serie "Hjärnstorm" och i boken "Konsten att läsa tankar" hur vi människor kan manipuleras och hur vårt kroppsspråk visar vad vi egentligen tänker och känner. Det talade och skrivna ordet utgör ju bara en del av vår kommunikation med varandra och inte ens den största. I "När du gör som jag vill" tas resonemanget ett steg till. Den handlar om påverkan. Vad som påverkar oss och hur vi påverkar andra.

Att säga att påverkan pågår hela tiden är en självklarhet men att upptäcka vilka mekanismer som ligger bakom påståendet är desto mer fascinerande. Vi påverkas inte bara av färger, former och förpackningar utan också av auktoriteter, god retorik, dolda budskap och goda vänner, för att nu ta några exempel. Jag inser under läsningen hur många fällor jag har fallit i samtidigt som jag genomskådar mitt eget beteende desto bättre.

Till exempel har jag tyckt att SBAB:s reklam känts så ... trevlig när jag tittat på den de senaste veckorna. Detta statliga bolåningsinstitut har nämligen annonserat med femtiotalsbilder som föreställer gamla hederliga lunchlådor, Liljeholmens ljus och trevliga promenader till jobbet i träskor. Nu förstår jag varför. I dessa finanskristider kan väl ingenting vara bättre än att appellera till det trygga och ekonomiskt positiva femtiotalet?

För att inte tala om min lokala affär, som alltid frikostigt låter mig låna hem kassar av kläder. Jag vill inte ha ett enda av plaggen de så snällt packar ner men nog köper jag någon liten sak i alla fall, när de nu varit så tillmötesgående. Saker som hänger oanvända bredvid den röda klänningen. Principen om återgäldning, skriver Henrik och benar upp problematiken. Med resultat att jag inte bara numera tackar nej till hemlåning. Jag har också vågat smaka på en bit ost i affären och INTE köpt den efteråt.

Men att läsa "När du gör som jag vill" ger mig också en flash back till en av mina starkaste läseupplevelser i unga år, nämligen en bok om Joseph Goebbels, Hitlers propagandaminister. Jag minns när jag läste boken (som jag tyvärr inte kommer ihåg vad den hette) att jag tyckte mig förstå hur det över huvud taget var möjligt att nazismen fick fäste i Tyskland. För bland andra faktorer fanns där ett propagandamaskineri och en kunskap om påverkan som var skrämmande i sitt beaktande av varje detalj.

Henrik beskriver hur en god retoriker ska agera, hur psykologisk manipulation och dolda budskap fungerar. Goebbels behärskade alltihop. Hans tal appellerade till det undermedvetna, eldade upp människor och fick dem att hålla med om allt. Hans röstkampanjer för Hitler var planerade in i minsta detalj, hans iscensättningar av politiska möten genialiska. Väl kunnig i betydelsen av dolda budskap "tilläts" tyska folket titta också på komedier och lättare romanser på film trots Hitlers ogillande, allt för att mellan filmerna sända små propagandasnuttar.

Till och med de sånger som sjöngs i småskolan kom från högre ort. Indoktrineringen skulle påbörjas i unga år. Det fungerade. "Det är inte propagandans sak att vara intelligent. Dess uppgift är att leda till framgång", ställde Goebbels fast.

Att lära sig mer om påverkan är alltså något av det bästa vi kan göra för att vara säkra på att vi fattar våra egna beslut och inte andras. Själv tänkte jag ge Henriks bok i julklapp till alla dem som jag inte vet vad det ska få, alla från svärmor, son, farbror och mormor.

Eller hmmm ... vem påverkade mig nu?

2008-12-07 · 18:13

Passionen och gummistövlarna får vänta någon dag. Den här helgen har jag nämligen varit ute och signerat hela helgen och då finns alltid mycket att berätta. Signeringen är en del av ett maratonlopp ordnat av alla tre Bonnierförlagen (Albert Bonnier, mitt eget förlag Forum samt W&W) och för min del började det med Stockholm. Nästa helg blir det Malmö och därefter Göteborg.

Inställningen till signeringar är kluven bland författare. Att först prata och sedan signera är en helt annan sak. Då finns möjligheten att berätta om bakgrund, intrig, inspiration och annat som gör att den som lyssnar gärna vill köpa en bok och läsa mer. Men vid signeringar sitter vi ju bara där med våra böcker som helst ska sälja sig själva. Om vi inte hjälper till. Vilket inte alltid är så lätt.

Otaliga är följaktligen historierna om vad som kan hända under en signering. Kajsa Ingemarsson har målande beskrivit hur hon placerades vid frysdisken i ett varuhus och enbart fick förfrågningar om var torsken fanns. Henrik Fexeus, tankeläsaren, kan vittna om bokhandelsanställda som inte vågar visa sig för honom för att de tror att han ska läsa deras tankar. Emma Hamberg har fått smita ut bakvägen för att bli av med en kund som envist hävdade att alla hennes böcker handlade om honom. 

Själv bestämde jag mig i helgen för att göra som Mia Törnblom, titta varenda förbipasserande människa i ögonen, le och bjuda in till samtal. Det blev en bra helg. Men det hindrade inte att utflykterna i Vällingby, Täby, Sickla, Farsta mm gav upphov till en hel del incidenter.

En kvinna skulle resa bort över julen och ville inte släpa på något extra. Köp en pocket och läs på resan, föreslog jag. Oh nej, den fick inte plats i handbagaget. Där hade hon ju stekpannan. (!)

En man blev så inspirerad att han satte sig vid mina fötter och spelade serenader till min ära under hela signeringstimmen. Han avverkade varenda sång som någonsin skrivits till någon Maria, inklusive "Ave Maria" och "Maria, I just met a girl named Maria ...." ur West Side Story. Allt avslutades med tre kärleksfulla kort och Beatles "All you need is love".

En kvinna undrade om det var jag som hade skrivit Skam, för den tyckte hon om. Hon såg besviken ut när jag talade om att hon förväxlade mig med Karin Alvtegen. 

Ytterligare en kvinna sa med ledsen min att hon inte skulle köpa en, enda sak i dag, för hon hade ingen, absolut ingen, att köpa julklappar till. Till skillnad från mannen som minsann redan köpt varenda julklapp, och därmed basta.

Och bland alla dessa fanns en otrolig mängd människor som reagerade på otroligt många olika sätt. Oh, vad härligt med en författare i affären! Och vad roligt att du är här! En pratstund på det, om böcker eller julen eller vad som helst och sedan ett glatt leende och ett god jul och ha det fint.

Andra som tittar bort, ser rädda ut, snabbt springer vidare, i panik skakar på huvudet. Någon som niger och ber om ursäkt, förlåt att jag inte köper något i dag. Och så de där underbara som gör arbetet mödan värt. Oh, jag älskar dina böcker! Jag har läst allihop! Snälla du, fortsätt att skriva. Får jag ta en bild?

Jag blir överraskad både av de riktigt vänliga och de riktigt rädda. Tycker det är fantastiskt med människor som vågar gå lugnt när de är ute och julhandlar, som har tid att stanna och diskutera, som ler och tar ett oväntat möte som en dagens gåva. Medan de rädda gör mig beklämd. Hur kan någon tycka det är så hemskt att en främmande människa säger hej? Om de tror att jag blir arg på dem om de inte köper? Ser jag själv likadan ut när jag har bråttom?

Faktum är att det får en att tänka på sitt beteende. Nog händer det att jag ilar förbi ännu en person som vill få mig att byta teleoperatör. Men jag brukar försöka le och vara artig. Och jag har alltid haft svårt att gå förbi en gatumusikant utan att lägga något i mössan. Om en författare sitter och signerar böcker gick jag nog alltid fram och pratade, även innan jag själv började skriva.

Hur gör ni?





 

2008-12-06 · 00:51

Somnade framför fredagsfilmen och passar därför på att skriva nu, när jag hunnit bli pigg igen. I morgon är nämligen en späckad dag med signeringar över hela Stockholm. Och jag vill gärna hinna berätta om dagens trevliga lunch med Karin Thunberg.

Karin är journalist på Svenska Dagbladet och är särskilt omtyckt för sina krönikor och intervjuer. Hon är inte bara en fantastiskt skicklig journalist - en av de kollegor jag alltid har haft djup respekt för - utan också författare av två böcker som båda fångar verkligheten och dess problem med skärande insikt och en befriande humor när det behövs. I "Mellan köksfönstret och evigheten" beskriver hon bland annat hur det känns att drabbas av, och besegra, en cancer. Årets bok heter "En dag ska jag berätta om mamma" och tar upp ett tabubelagt ämne. Det handlar om människor, framför allt kvinnor, som samlar på allt. Bokstavligen allt. Inklusive sopor.

Karin och jag träffades på en Bokens dag i Värnamo. Vi fann varandra i berättelserna om ensamma författarresor till mörka perronger i avlägsna delar av Sverige. Karin berättade om mosade bananer till middag när till och med korvkiosken är stängd, jag kontrade med historien om gummistövlarna på Marstrand som jag snart ska skriva om även här. Sedan åkte vi hem sent på natten i ett X2000 som förlorat någon viktig del så att tåget svängde och krängde som ett skepp i sjönöd. Undra på att man hinner bli goda vänner på kort tid. Omständigheterna skalar liksom bort allt konventionellt småprat.

I dag pratade vi om att vara yrkesskadad som journalist och därför snabbt börja ställa frågor när vi umgås med andra människor. Samt lyckan att få byta ut journalistspråket och blomma ut i bokspråk. Vi talade om den avskildhet som krävs för att skriva böcker. Karin beskrev en sejour i Skåne och vådan av att inte veta vad man gör efter klockan sex, när man har skrivit, gått sin promenad och ätit. Jag berättade om mina joggingrundor på morgonen för att få inspiration och det strikta antalet sidor jag bestämmer mig för att skriva varje dag. Vi enades om det underbara och samtidigt vansinniga i att ägna månader åt något utan att få bekräftelse från någon annan än oss själva. Pendlandet mellan eufori och ångest. Behovet av att få vara ensam under processen, vilket kräver nog så mycket av ens omgivning.

Vi vidrörde ämnet familjehemligheter. För det är det som Karins bok beskriver så väldigt väl. Detta hur en mammas ångest resulterar i en sjukdom som inte bör synas, helst inte ska nämnas, absolut måste döljas. Att läsa om det här är att bokstavligen känna lukten av de sopor som Karins mamma gömmer i hela huset. Och att ana att nästan alla familjer bär på en hemlighet som på något sätt ska smusslas undan. Det är som när Karin som liten får höra hur man bygger en mur. De fina stenarna utåt, de sämre inåt och skrot och skräp däremellan.

Vilken metafor för livet. Och vilka tankar det väcker att läsa om en av alla dessa kvinnor som, med Karins ord, knöt ett förkläde om sin längtan. Det är förresten Karin som syns på omslaget. Hon fick leta bra länge för att hitta ett midjeförkläde. Kanske är det ett gott tecken att sådana inte längre säljs i var och varannan affär.

2008-12-04 · 15:40

Nu är det mörkt ute. Ungefär lika mörkt som när nästan hela Visby blev utan el i förra veckan. Jag åkte dit en söndag och lyckades landa precis innan snöstormen lamslog flygplats och gator. Stretande i bitande vind och pulsande i snö tog jag mig fram till det lilla hus där jag skulle tillbringa några dagar med stilla tänkande och skrivande.

Det blev dramatiskt. Utanför ven vinden, huset knäppte och gnällde, dörrar slog, de få som vågat sig ut halkade hit och dit. Perfekta förutsättningar för att grotta in sig i sina funderingar med raggsockor på.

Sedan ringde den underbart vänlige bokhandlaren och undrade om jag kunde komma över och prata i affären när jag ändå var där. Och Roland på Bokia i Visby kan ingen motstå. Alltså pulsade jag dit, ja, jag menar pulsar, och stod snart och talade inför en trivsam samling människor som trotsat ovädret för att prata böcker.

Och jag undrar om jag inte precis höll på att berätta om nära-döden-upplevelsen i Borås ... när elen gick. Det blev svart. Riktigt svart. Man såg inte handen framför sig. Så hördes en röst ur dunklet.

"Hörrni, vi spenderar några kronor var på ett tomteljus. Hon får stå där framme som Lucia, hon har ju rätt hår för det."

Sagt och gjort. Någon tände en tändsticka, fick fatt på ett tomteljus, ställde det på en papptallrik och gav det till mig. Jag fortsatte föredraget i lågans sken och stämningen var väl så behaglig som tidigare. Det var ändå så vi berättade våra sagor förr, sittandes vid lägerelden. Så länge sedan är det inte och vi var nästan besvikna när ljuset efter ett tag kom tillbaka.

Heder åt alla rådiga gotlänningar!

Dagen därefter fick jag återvända till samma bokhandel och signera. Kollegorna Rudberg och Wennstam kunde inte ta sig till ön på grund av vädret och tacksamheten var stor över att det "åtminstone fanns en författare på ön". Att sedan årets kock gästade Gotland och att jag fick en fin middag som tack visar att det aldrig går att förutse vad en oväntad snöstorm kan medföra. En metafor för livet, måhända.

Kallt var det också den dag jag skulle ta pressbilder till Alltid hos dig. En del av boken utspelar sig på Marstrand, och det var här bilderna skulle tas. Jag, fotograf och stylist tog oss till ön en tidig januaridag och var beredda på kallt väder men inte på ett oväntat snöväder. (Inser när jag skriver detta att det kanske är jag som framkallar denna väderilska?) Dagen vi kom dit hade snötäcket visserligen försvunnit, men det var isande kallt i luften och nästan nollgradigt i vattnet.

Uppgiften var att ta en bild av mig, stående i vattnet, i klänning.

Vi började med bilderna med kappa på. Tog dem snabbt, medan jag frös så hemskt att stylisten fick lägga brunkräm på händerna för att de var så röda. Sedan kom vattenbilderna. Vi förberedde allt för att minimera antalet minuter. Sedan tog jag av mig kläderna, satte fötterna i gummistövlarna och gick ut i vattnet.

Har ni frusit någon gång? Ordentligt? Jag vet bara att jag aldrig tidigare har frusit så mycket att jag nästan blev varm. Det var en kyla så bitande att den gick att ta på. Vattnet slickade gummistövlarna, de bara armarna stelnade, ansiktet uttryckte förtvivlan. Precis den förtvivlan som kvinnan på framsidan borde uttrycka. Tyckte förlagets bildredaktör. Och så hamnade en av bilderna på omslaget.

När jag för några veckor sedan var på en Bokens dag med Mark Levengood berömde han mig för omslaget.
"Lite som den franske löjtnantens kvinna", sade han.
Jag svarade att den bilden inte är sprungen ur passion. Utan är ett resultat av genomfrusna fötter. Men skillnaden kanske är mindre än vi tror? Man förlorar känseln i båda fallen.

Den bilden fick också ett roligt efterspel. Liksom det där med passion. Om man inte har iskalla fötter kan man nämligen påskynda passionen med att klä sig i rött, har jag nu fått lära mig. Mer därom senare. Ska förbereda mig inför en konsert med Elton John. Goodbye Yellow Brick Road är fortfarande ett sanslöst bra album

2008-12-03 · 21:54

Märker att det är fler som vill höra om tysk litteratur. Så roligt. Ja, problemen för fransk, italiensk och spansk litteratur att slå igenom i Sverige är säkert lika stora. Men det var om Tyskland jag skulle tala.

Tyskland är vår största handelspartner både när det gäller export och import. Utan Tyskland skulle vi i Sverige känna av den ekonomiska krisen betydligt mer än vi gör i dag. Tyskarnas inställning till oss svenskar är mer än välvillig, deras lust att läsa svenska böcker stor.

Den svenska inställningen till Tyskland är däremot ytterst kluven och okunskapen är stor. Symptomatisk är den revy som jag såg för några år sedan, där några av våra mest namnkunniga komiker konstaterade att skämta med andra folkslag, det fick man inte göra. Med ett undantag. Tyskland. Sedan haglade skämten om öl, surkål, nazister, Ordnung, lodenrockar och Ein bisschen Frieden. Snacka om ..merkt die Absicht und wird verstimmt.

Och det betyder INTE att jag förringar andra världskrigets fasor. Bäst att påpeka, för det har hänt att jag fått tala om hur mina far- och morföräldrar betedde sig under andra världskriget när jag sagt något gott om Tyskland. Varpå jag berättat att mina farföräldrar hade tyska judar boende hos sig under hela kriget. De kom med rakade huvuden och inbrända tatueringar på armen, och min pappa kunde berätta om väskorna som stod på vinden så familjen kunde fly vid en eventuell invasion.

Några av dessa judar skriver fortfarande brev från USA eller Israel, dit de sedan tog sig. Ingen av dem glömde mina farföräldrars mod och medkänsla.

Men det var om tysk litteratur jag skulle tala.

På magasinet der Spiegels bestsellerlista finns tre (!) deckare. Varav en är Stieg Larsson. Räknar man bort "självklara" namn som Christopher Paolini (Eragon), Paulo Coelho, Ken Follet och de båda Nobelpristagarna Pamuk och Le Clézio finns fortfarande tillräckligt många kvar. Där finns romaner. Samtidsromaner. historiska romaner. Underhållningsromaner, även om jag ogillar kategoriseringen, för all god litteratur aspirerar väl ändå på att underhålla? Detta att jämföra med deckarnas dominans i Sverige.

Och då vill jag inte på något sätt förringa våra svenska deckarförfattare. Flera av dem skriver alldeles utmärkt.

Varför denna skillnad? Läsarna, säger någon. Andelen svenskar som köper och läser böcker är större än andelen tyskar. Läsandet är helt enkelt bredare i Sverige. Men är det hela sanningen? För samtidigt förs i Tyskland en debatt som är betydligt vassare än i Sverige när det gäller kvalitet. Kanske är det som med så mycket annat - i Sverige närmar vi oss mitten, och det gäller politik, mode, litteratur och mycket annat. I Tyskland (och i andra länder) får det spreta mer. Skillnaderna tillåts vara större.

För några veckor sedan skulle Marcel Reich-Ranicki, Tysklands äldste och vassaste litteraturkritiker, få ett tevepris för lång och trogen tjänst. Han gick upp på scen och vägrade ta emot priset. Inför miljontals tyskar och i direktsändning skällde han ut tysk teve så det osade om apparaterna därhemma. Skräp. Ingen kvalitet. Nej, ett sådant pris ville han inte ha.

Varpå Thomas Gottschalk, ännu en stor teve-personlighet, i samma direktsändning bjöd in Reich-Ranicki till en debatt om kvaliteten i tysk teve och i den tyska litteraturen. Teve-intendenterna satt i publiken och gav sitt bifall. Och några dagar senare sändes en två timmar lång debatt mellan dessa båda om böcker, film, skräp och fint. Där diskuterades Shakespeare och Brecht. Medan Reich-Ranicki påpekade att båda dessa storheter visste att en klassiker blir inte en klassiker om den inte underhåller.

Reich-Ranickis utfall i teve finns för övrigt på Youtube. Sök på namnet och titta. Det är makalöst roligt, även om man inte förstår allting.

I Tyskland pågår alltså en debatt som är i högsta grad relevant också för oss. Och författare, samtida och äldre, skriver om en vardag som ofta ligger oss närmare än den amerikanska, trots att vi läser så många fler amerikanska böcker. Jurek Becker, Anna Seghers, Ingrid Noll, Martin Suter (ok, han är schweizare) skriver djupt, lättsamt, allvarligt eller roligt om ämnen som berör oss. Och underhåller.
 
Jag får säkert anledning att återkomma i ämnet. Inser också att jag inte uppfyllt löftena om att skriva om Lucia i Visby och foton på Marstrand. Ber att få återkomma i ämnet. Det senare apropå att sågas jäms med fotknölarna. Som Reich-Ranicki kan göra.





 

2008-12-02 · 21:32

Tack för era kommentarer. Jag tänkte börja med att kort svara på frågor och undringar. Ja, jag har skrivit Busters öron, det var min bok nummer två efter debuten Caipirinha med Döden. Som nummer tre kom Kleopatras kam och den senaste, som kom ut i augusti, heter Alltid hos dig.

Nu till dagen. I Stockholm har det ösregnat och jag anlände som en blöt katt till ett café vid Nytorget och stod huttrande och väntade på mitt möte, författarkollegan Theodor Kallifatides.
"Du ser ut som en gammal gumma", skrattade han och pekade på schalen som jag virat några varv kring huvudet. Jag frågade honom om han inte vid sådana här tillfällen, genomblöta novemberdagar, kunde ifrågasätta beslutet att bosätta sig i Sverige i stället för i Grekland.
"Åh, det regnar i Grekland nu också", svarade han och beställde nybakade saffransbullar.
Theo kan vara diplomatisk när han vill, men också brutalt uppriktig när det krävs. Sålunda var jag både glad och ängslig när mitt förlag föreslog att han skulle få läsa manuset till Alltid hos dig för att förhoppningsvis skriva en kommentar att trycka på framsidan. En blurb, som det så vackert kallas. Theo tog emot manuset och hörde snabbt av sig till mig.
"Jag är inte bara författare, jag är också gammal redaktör. Du får finna dig i att jag också kommer att granska det här kritiskt", varnade han.
Jag lovade att ta emot vad han hade att säga. Ni kan förstå lättnaden när han inte bara tyckte om boken utan var villig att ge den ett fint omdöme. Det hindrade dock inte att han påpekade att det ena eller andra kunde strykas.
"Hon sitter framför brasan. Känner värmen. Vi vet att det är varmt när man sitter framför en brasa, Maria. Det behöver du inte skriva."
Jag hukade mig inför visdomsorden. Strök värmen. Theo är en kollega jag har djup respekt för. Han har inte bara skrivit ett flertal romaner som håller genomgående hög klass och har nått stora framgångar internationellt. Han har också kvar en ödmjuk men oerhört professionell inställning till skrivandet och återkommer ständigt till gripande teman i sitt skapande. Att han aldrig fått Augustpriset - eller ens en nominering - är bedrövligt. Det är bara att hoppas att senaste boken, Vänner och älskare, inte blir den sista.

Att träffa kollegor och få tala om skrivandet, om branschens villkor, signeringsturnéer, den allmänna stämningen hos bokhandlarna och mycket mer är en lisa. Så mycket tid tillbringas ensam med egna tankar och ord. Det gör utbytet med andra författare till något mycket viktigt. Det skojas ibland om att författare kommer först och går sist när det är fest. Ja, inte alla. Men personligen tycker jag myten om författaren som en socialt isolerad ensling är en myt. Det är helt enkelt nödvändigt att komma ut ibland. Om inte annat så för att byta de slitna joggingbyxorna och raggsockorna mot något lite mer städat. Och inse att verkligheten är det som pågår utanför fönstret, inte i det egna huvudet.

Någon frågade förresten om det var jag som var på bild på omslaget till Alltid hos dig. Ja, det är det. Men så var det inte tänkt från början. Hur det gick till tänkte jag berätta om i morgon.

2008-12-01 · 18:46

Välkomsthälsningar innan jag ens satt igång, så trevligt! Jag är lika glad över att vara här och göra debut som bloggare. Jo, faktiskt. Har hittills motstått alla lockrop. Men det här kändes alldeles rätt.
Skrattar gott åt meddelandet från Borås. För den som inte var med kan jag berätta att mitt framträdande där nog hör till mina mest dramatiska. Jag skulle prata i trekvart var det tänkt, och hade tagit mig igenom min bakgrund, inspiration och handling i alla fyra böckerna. Vi var inne på vilka teman jag gärna återkommer till och jag talade engagerat om motsatserna svart och vitt, allvar och humor, liv och ... död.
I det ögonblicket hörs ett gurglande ljud, en kvinna reser sig upp i publiken, stirrar framför sig med glasartad blick - och faller raklång ned.
Ni förstår vad jag tänkte. Ni förstår vad jag kände. Ni förstår också min lättnad när det visade sig att damen ifråga bara hade svimmat av. Hon fördes ut till väntande ambulans och jag fördes tillbaka till scenen, uppburen av värmande tillrop från publiken. 
Tack Borås.
Kort om mig för den som inte vet vem jag är. En man, två barn och fyra böcker. En hemsida www.mariaernestam.com för den som vill ha fler bakgrundsdetaljer. En blogg än så länge - den här, där jag inser att månaden december är full med författarrelaterade aktiviteter. Möjligen blir det inte så mycket skrivet om tysk litteratur som jag trodde (jag har bott flera år i Tyskland). Men det kanske inte gör någonting.
Dagen inleddes med ett lay-outmöte på mitt förlag, Forum, numera inhyst med övriga Bonnierförlag på Sveavägen i Stockholm. Den inbundna boken Alltid hos dig kom ut i augusti, i mars är det dags för pocketen. Och som oftast vill pocketförlaget, i mitt fall Månpocket, sätta sin prägel på omslaget. De inbundna har sin publik, pocketen ibland en annan. Så nu behåller vi omslaget med kvinnan vid havet (det är inte heller alltid fallet) men ändrar typsnittet på titeln. 
Diskussionen var livlig. Vad allt ett typsnitt kan signalisera vet bara den som talat med en skicklig lay-outare och duktiga marknadsförare. Den stora romanen ska ha sin stil, den skruvade berättelsen en annan. Jag lägger upp en bild när det hela är klart, om det skulle intressera.
Sedan var det signeringsmöte. Jag ska fara runt som en skottspole till olika bokhandlare i Stockholm nu till helgen, Malmö den 13-14 dec och Göteborg den 20-21. Samt vara i Göteborg den 17 dec för medverkan i Carin 21.30. Allt detta ska förberedas med vepor, affischer, annonser och glada chaufförer från förlaget.
Vi kände en viss matthet redan nu. Samtidigt som få saker är lika roliga som att få komma ut och möta läsare. Om de inte svimmar, som i Borås. Eller om inte strömmen går när jag ska prata, så jag får stå som Lucia med ljus i hand och framföra mitt budskap. Det hände i Visby i förra veckan. Jag kan berätta om det i morgon.