2009-02-28 · 15:54

Katten ligger i mitt knä och lägenheten ser ut som en kvart, för vi har dragit i gång ett sånt där omöjligt projekt, som börjar lite snällt med att man ska flytta soffan och slutar...inte alls, bara pågår.
Så fort jag sätter mig kommer en katt och kurar ihop sig i mitt knä, ligger och sover varmt och gott i mitt knä just nu. Och så måste jag resa på mig, för att fortsätta röja. Micke sitter i soffan, tycker att jag ska vara med och fortsätta att röja, tror jag, eller ocksså har han somnat. Det är väldigt tyst. Jag hör min egen puls, som en susning i örat.
Mattiaz, nu kliver jag ner från piedestalen och blir en vanlig läsvän igen.
Bokcirkelvänner, för visst är vi väl det, fastän jag har varit lite tjurig ibland: Tack!
Det har varit så roligt att blogga här, på min favoritsajt i världen.
Varma kramar, från februaris debutantbloggare.

2009-02-27 · 23:39

Komma ut ur garderoben. Någon sa det i kväll, när vi tjattrade.
På kul och jag skrattade, för mig själv framför datorn..

För så där tio år sedan var det inget skämt.
En vilsen tonåring satt i soffan hemma hos sin mamma.
Mamman. Det var jag. Är.
Tjatmamman. På kul, men ville så gärna veta.

”Du kan väl säga vilken typ ...”
Tystnaden. Och sedan.
”George Clooney.”
För att få tyst på mig.

Flera veckor senare:
Vi satt i vardagsrummet.
Av någon anledning var jag förbannad på min man, vi hade grälat. Något förutsägbart, något om ansvar, städning och jag satt vid dator vid något meningslöst spel. Sa att allt skulle vara så enkelt om jag hade varit lesbisk. Om jag levt ihop med en kvinna, som förstod, som såg vårt liv på samma villkor. Jag fräste, lyssnade inte, ville gnälla, tryckte fram nästa spel på datorn.
Tystnaden.
”Jag är det mamma-.”
”Men jag menar på riktigt.”
”Det är på riktigt.”
En annan tystnad. När jag stängde av datorn.
”Varför har du inte sagt något?”
?
Hade inte ens tänkt.
Hade krävt. Att hon skulle säga. Hon valde att ljuga George Clooney.
Min fina, fina Lisa, jag älskar dig så mycket.

2009-02-26 · 23:51

Jag längtar till i övermorgon, när det jag skriver kommer att hamna i den vanliga läsdagboken igen! Vill vara i samma rum som förut, jag känner mig lite ensam här, som i ett tomrum.
Jobb, familj, katter, allt man ska och bör och behöver. Sedan blogga.
Ska läsa också, vill det, för att jag tycker om och vill prata om, vill skriva om det.
Orden är så många, tätt, tätt skrivna och bokstäverna väldigt små. Så snopet, retligt – orkar inte, stannar i en tanke, trött. Måste läsa, heter läscirklar.se, inte tröttcirklar eller vi-som-grubblarcirklar.
Men det blir tomgång i läs- och skrivhjärnan. Rundgång, som i cirklar.
Jag har bara hunnit halvvägs i Innan döden kom av Elisabeth George. Segar mig fram.

Det är tröstlöst, kallt och grått, det är förorter i London. Inte iskallt, hon vet att värma lite lagom, så att man orkar. Det finns kärv värmande omsorg från en kantstött kvinna vid sidan av tre syskonbarn som plötsligt ramlar in i hennes vardag. Ungar som tappats bort och som tappat bort sin tro på världen. Jag måste veta hur det går för dem. Författaren kittlar mig, ger mig lite, lite i taget, tvingar mig vidare. Några sidor i taget.
Brutalt. Småungar, makt, våld, droger, prostitution, orkar inte så många sidor åt gången.
Det är inte ens på riktigt. I den där miljön är en kärv värmekälla, om än kantstött, mer än de någonsin kan hoppas på.
Själv behöver jag ha en gnutta värme under mitt tjocka täcke, för att ens orka läsa vidare.
Varför blev det med ens ännu svårare?

2009-02-25 · 23:12

Jag skrev en mening som jag ångrade och vips så raderade jag min tanke. Lätt som en plätt, bara ett tryck på delete.
Vad var det då för hemskt som jag tänkte som jag inte ville kännas vid?

Tukta! Ett ord som stinker våld ramlade ur mig:
”Jag önskar att jag kunde vara tjänstledig för att tukta mitt manus.”

Mitt manus. Ska jag vara snäll mot, njuta av att mejsla fram och forma. Inte tukta. Inte ens fastän jag vet att det kan betyda putsa, vårda och rensa. Tukta är som en återhållen vrede, ett ondskefullt maktfullkomligt ord som står på samma led som näpsa, aga, gissla och bestraffa.

Nu leker jag tankar och låter mig önska som ett barn: Att det vore lika enkelt som ett tryck på delete - att utplåna allt det hemska som ordet tukta står för.

2009-02-25 · 00:00

Jag hade ingen bra relation med min mamma.
För varje ålder som vart och ett av mina barn har gått igenom har jag på något sätt återupplevt smärtan av att sakna henne. Jag har känt mig själv. Som dem. I just den åldern, kanske bara för ett ögonblick.
Det är som en ständig längtan. Hela tiden, fastän smärtan i den har dött. Som nerver när de kapas. Finns inte längre.

Fyra barn. Det betyder till exempel att jag har känt min saknad som treåring fyra gånger. På olika sätt.
Nummer ett: Hennes doftande nacke kunde mitt i en puss bränna mina läppar.
Nummer två: Mjuka men starka och målmedvetna, lite kittlande. Men i vår brottningsmatch kunde små, små fingrar bli vassa och rispa min hud.
Nummer tre: Den silverlock som i en vind nyss smekt min kind blev spindelnät med klibbande ångest.
Nummer fyra: En tillitsfull, blå ilska rakt in i mina ögon. Min skräck släcker ljuset och jag ser inte längre hennes blick.

Min yngsta dotter blir femton i sommar. Och för fjärde gången snubblar jag i min egen vuxenhet, blir vilsen och tonåring, vill så innerligt gärna att någon frågar vad jag är.
Min längtan lever. Min mamma är död. Jag sörjer inte henne. Jag sörjer den sorg jag alltid kände när hon levde.

Min äldsta dotter är trettio, min näst äldsta tjugoåtta, min son sexton och min yngsta dotter blir femton i sommar. När hon blir fyrtiofem kommer hon att vara lika gammal som jag var när min mamma dog. Sedan har jag inga minnen av hur det kändes för mig att längta. Kan inte känna henne i mig, som jag var i deras ålder. Då kanske jag kommer att känna mig fri från henne.
Förstår ni hur jag menar?
Jag kommer att vara åttiotvå då.
Hahahahahahaha!

2009-02-24 · 07:36

Hon går med vinden i sitt hår
Jag älskar hennes sätt att gå
Jag älskar hennes sätt att gå
med vinden i sitt hår
Jag älskar sättet
vinden går i hennes hår
och vindens sätt
att gå i hennes hår.
Jag älskar när hon går
Jag älskar hennes sätt att gå med vinden i sitt hår
Jag älskar vindens sätt med hennes hår
Jag älskar vindens sätt att gå i hennes hår
Jag älskar henne
då hon går med vindens sätt att gå i hennes hår
Jag älskar henne och jag älskar vinden
när hon går med vinden i sitt hår
och vindens sätt att älska hennes hår
Jag älskar henne när hon går med vinden i sitt hår.

Claes Andersson, poet, pianist och psykiatriker.

Jag minns timmar framför en gulnad spelbok med Kaysers etyder,
alla tröstlösa toner med stråkövningar, fingersättningar, pizzicato,
pauseringar och dubbelgrepp.
Om så bara som en ton, ett stråkdrag känt en fläkt av den sommardoftande vind, där Claes Andersson fulländar en kärleksförklaring. En vind i hennes hår. Så vackert man kan älska.

2009-02-23 · 23:06

Om sorg.
En hårtovig unge med skitiga fötter. En grusvass blick, som en örfil över kinden. En annan som gömmer sig i ett rus.
Ungens längtan frågar inte varför, den kvider, vågar inte skrika högt. Men den önskar och drömmer. Vill tätt mot hud, bakom låsta armar, förbi slutna ögon. Ungen älskar - tomt och tyst.
Mamma, pappa, barn.

Omsorg.
En fjunig hjässa, tår som smakar tvål. Smekt av en guldbrun blick. Speglad i en blå. Ungens längtan är såpbubblor som inte brister, som får. Ja, ja vi ser dig. En varm mun mot din nacke.
Ungen älskar - högljutt jublande.
Mamma, mamma, barn.

2009-02-22 · 22:26

Vissa dagar märks knappt,
är en utandning, en rastlöshet.
En längtan bara.
Andra går man vilse i.

Jag gick vilse i en söndag.
Ingen särskild, bara en av dem
jag inte ville ha.
Den ville mig inte väl.

2009-02-21 · 13:25

Inte magsjuk, men ont i magen. Skrattont. Det gör inget, det är en skön smärta.
Jag låg och tittade på skidskytte, en helt makalös tv-sport, även om de svenska insatserna i dag inte var särskilt upplyftande. Katterna hade spring i benen, galopperade så att det slamrade. Jag förstår inte hur de bär sig åt, så mjuka tassar, så smidiga, och så kan de LÅTA så. Slamra över golvet, jag hittar inget bättre ord för just det ljudet.
Men sedan tröttnade de och lilla Twist kom trippande och hoppade upp till lmig i sängen, lade sig tätt, tätt uppe vid min haka, hälsade med att gnida sin lilla nos mot mig.
Hon är oregelbundet mönstrad, vit under hakan, tigrerad, lite guld här och där och svart, ser ut som hon har fått svarta streck av kajal runt sina busiga gröna ögon. Hennes svans är väldigt lång och smal också den lite tigerrandig och så längst ut på tippen, som doppad i grädde, ett vitt utropstecken mot taket.
Det var något som inte stämde. Hon blir ett år i maj, är i något slags tonår och förändras snabbt, har blivit långbent och - ändrat färg? Svanstippen såg liksom solkig ut och genast rusade blodet snabbare, mitt hjärta gjorde ett oroligt skutt eftersom jag så lätt tror att minsta avvikelse från det "normala" innebär sjukdom och sjukdom med något slag automatik innebär att livet snart är slut. Det gäller mina barn och mina katter (våra då), och andra som betyder något för mig. Kunde det där glanslösa bero på sjukdom? Vår lilla, lilla fina Twist. Rösten skar sig.
"Det är något konstigt med Twist."
Sedan upptäckte jag att det var något konstig med mina händer också. Svarta. Micke tittade på mig.
Han har ett väldigt speciellt skratt. Han stod mellan köket och vårt sovrum, pekade på mig och liksom tappade styrsel på benen, sjönk ihop som i en nigning. Och skrattade. Hans skratt fick mig en gång i tiden att tänka "jag kan inte vara kär i en man som skrattar så" men numera har det skrattet gjort mitt liv mycket längre. Det smittar. Jag skrek av skratt fastän jag inte visste varför, men började ana. Och katten tittade med kajalsotade ögon, och svartdaskig päls. Grå, inget guldigt, inget vitt, nästan svart överallt efter att ha lekt sotarkatt och tagit sig en tur in i rökgången på öppna spisen.
Hon gillade inte att duscha. Micke och jag höll inne skrattet så gott det gick eftersom vi älskar henne och vet att ingen katt gillar att bli skrattad åt. Hon blev förnärmad så att det räckte ändå. En blöt katt är en ynklig katt.
Nu är hon torr igen, luktar lite fuktigt bara. Det vita är nästan vitt. Själv har jag tvättat bort den svarta skäggstubbskuggan kring munnen.

Allt det här får mig förresten att minnas Sotarpojken, del 1 och del 2, som jag lånade och läste och grät mig igenom när jag var liten.

2009-02-20 · 18:33

Åh så avundsjuk jag blir! Du har inte läst Denise Mina, för det hade du kommit ihåg. Det är inte deckare på det vanliga sättet, inte som Åsa Larsson, som jag också gillar jättemycket, men annorlunda på ett annat sätt. De där i Garneth Hilltrilogin, vad säger man, är kanske mer personlig utveckling, klass, kvinnor, så himla bra. Och hon kan gestalta på ett sätt som fick mig, som hatar cigaretter och cigarettrök att bli sugen på det första blosset en morgon. Jag riktigt kände hur härligt det skulle riva. Har aldrig rökt...

2009-02-19 · 18:45

Jag tvingar min sextonåring att läsa Boktjuven. Kanske inte tvingar direkt men nog har jag malt ner honom en smula med mitt malande om hur bra den är. Tjatar mer än tvingar. Hoppas att han inte snubblar på den, att han väntat sig något annat och inte tar sig in i bokens poesi. Han är en bokslukare med allt ifrån Stieg Larsson, Arne Dahl, Tolkien och Stephanie Meyer i bokhyllan.
Han lärde sig läsa helt plötsligt, ja verkligen från en stund till en annan, en kväll när jag låg och läste för honom. Han var fem och det var Astrid Lindgrens Lotta flyttar hemifrån, lite sorgligt när Lotta låg ensam i skymningen uppe på tant Bergs vind och hennes pappa var där för att be henne flytta hem igen. Han låg bredvid mig och jag tystnade för att samla ihop mig, lite rörd och tjock i halsen. Då läste han resten av meningen, med sin lite hesa röst, tänk jag minns det nu, hade glömt att han alltid var lite hes när han var liten. Jag trodde först att han lärt sig texten utantill men fattade snart att han hade knäckt den där underbara koden, vägen in till alla de världar som man inte visste fanns.
Ibland när vi kom till dagis för att hämta honom satt han i soffan med en skock pyttisar runt sig och läste högt för dem ur en sagobok. En syn mild som sommardagg, varm som ett hjärtslag. Jag har den varsamt tecknad inom mig. Det händer att behöver den, tar fram och tittar på den när jag hör hans djupa tonårsröst muttra ”senare” för tretton gånger, när det är dags att städa rummet eller diska. Tar fram och tänker på den och lyssnar till prasslet när han vänder blad i boken … hahaha, eller som nu hör skrålet från hardcorebandet eller ljudeffekterna från något obegripligt spel i Xboxen. Det finns ju andra världar, än böckernas.

2009-02-19 · 00:50

Är kiss- och bajshumor rolig? Jag antar att det beror på vem som berättar, och vem mottagaren är. En filmrecensent i P1 kallade det för dålig humor.
Ett resonemang kring detta lättflyktiga ämne försvann ut i den snödisiga cyberrymden tidigare i kväll just när jag tryckte på ”skicka inlägg”. Jag hann inte återskapa mina tankar då, eftersom jag var tvungen att rusa i väg på fackklubbens årsmöte. Under kvällen dök tanken upp, att det förlorade inlägget kanske var ett slags slumpens fingervisning. Kanske fisar är ett ämne som bör förbigås med tystnad. Men så tänkte jag vidare och kom fram till att de har en så stor plats i våra liv, trots allt. Och då vet jag att gasig mage för många är så långt ifrån humor man kan komma. Just den aspekten lämnar jag i kväll.
Själv har jag ingen särskild talang för humor, säger sällan roliga saker, skriver inte så att folk skrattar och är inte särskilt lättroad själv. Eller kanske lätt road, låter det stanna vid ett leende, skrattar inte högt, vare sig när jag läser eller tittar på det som kallas komedier. Om jag skrattar är det påfallande, kanske skrämmande ofta, åt just det som enligt filmrecensenten rubriceras som dålig humor. Jag vet att jag inte är ensam.
Jag såg Det våras för sheriffen för en massa år sedan. Smått uttråkad satt jag där i biomörkret, gäspade och längtade ut i sommarkvällen när ett gäng tuffa män i läderbrallor, med cowboyhattar och tuffa boots uppenbarade sig på vita duken. De satt där runt en lägereld och åt. Vita bönor, massor av vita bönor. Och utan några större åthävor började de fisa, lyfte en efter en lite lätt på rumpan och släppte sig. Kul? Vi tyckte det. Vi skrek av skratt. Just den sommaren var vi med i ett matlag. Många var vegetarianer och hade ont om pengar. Våra måltider bestod till stor del av just vita bönor och kål. Situationen vid lägerelden var … bekant. Kanske därför så fruktansvärt rolig.
En julafton, också för många år sedan, fick en av ungarna Bajsboken i julklapp, den som Pernilla Stalfeldt har skrivit och tecknat. Storasyster som var tretton eller fjorton läste högt för sina småsyskon, eller försökte läsa medan skrattade så att hon knappt fick luft. Ändå är Bajsboken skriven på ett sätt som känns mer pedagogiskt och sakligt än medvetet roligt.
Också i kultur som är ”fin” finns fisar med som en burlesk krydda. Börje Ahlstedts rollkaraktär Carl Ekdahl fjärtar så kraftfullt att han släcker ett stearinljus med luftströmmen och om jag minns rätt sitter någon sommargäst i Strindbergs Hemsöborna på ett dass medan han med kraftig tysk brytning säger att han fiser när han menar fryser. Är det roligt eller plumpt, dålig humor eller bra, eller bara vår egen skräckblandade förtjusning över de kroppsliga funktioner som vi inte helt kan styra?
Vad jag vill? Kanske just inget annat än lufta mina tankar, fundera över högt och lågt, undra lite över vad som anses dåligt och bra.

2009-02-18 · 16:35

2009-02-17 · 19:09

Första kyssen. Jag kan den med mina läppar, med mitt blod, kan den i min röda puls - hans lockar lika mjuka som hans tunga. Då.

Första gången.
Minns ni? Och med vem?
Det kunde säkert varit bättre. Kanske om jag hade väntat, eller om jag vågat lite tidigare, med den jag verkligen ville.
Egentligen.
Men ibland händer livet, snubblar man in i det nya, eller får hjälp att ta sig förbi det man inte riktigt vågat, det man tvekat inför.
Jo jag ville, min tvekan var ingen rädsla, inget beslut. Jag visste att jag ville, hade bara inte...
Det var första gånger i dag.

Vi lämnade snöröken på Öland, kröp fram över vägar som kändes mer norrländska än öländska. Inte långt norr om Kalmar blev vägarna torra. Skönt. Fastän jag inte körde. Vi lyssnade på P1, om ekonomikrisen, om människors tankar, om deras vardagsoro, slog över till en musikkanal och nynnade med. Sedan frågade A-K om jag ville.
Bara så där - helt utan förvarning. Hjärtat fladdrade. Men jag sa ja. Borde kanske tänkt efter, hade faktiskt tänkt mig det annorlunda.
Första gången skulle vara med Shanti Rooney. Bara det. Det var inte lika viktigt vad det var. Kanske inte en Guillou. Men nu blev det som det blev.
Jag debuterade i dag. Lyssnade på min första bok, inte hela men delar. Det blev Tjuvarnas marknad av Jan Guillou, med Tomas Bolme.
Jag tyckte om det, fastän det tog slut redan på tredje cd:n när det hakade upp sig. Det gjorde inte så mycket för då var vi ändå nästan hemma.
Jag ska göra det igen.
Så underbart och svindlande, att man kan göra så mycket för första gången.

2009-02-16 · 10:40

Som ett djupt andetag av renaste syre. Vi andas snövågor, himmel och tystnad. En paus i vardagen med loja dagar som stryker salva över vardagsstressen och gör att dess röda utslag bleknar på huden. 
När jag lägger mig på soffan kommer den vinterrunda kattmamman och kryper ihop som en spinnande boll och får mina ögon att slira över bokstäverna i boken som jag börjat läsa. Innan döden kom, av Elisabeth George, så annorlunda Boktjuven. Kanske en förutsättning för jag ska kunna ge mig in i en ny berättelse, att den skiljer sig så åt från Liesels. Ändå hittar jag genast beröringspunkter för också i den här tjocka, tätskrivna pocketen börjar det med att barn lämnas ensamma i en ny miljö, någon tar hand om dem, de är vilsna och utlämnade åt en värld som inte vill dem särskilt väl. 
Jag känner solen värma min rygg genom fönstret, i datorskärmen speglar sig snabba vingslag från en våryster fågel, en spegelvänd himmel och horisonten  som ett svart vågigt penseldrag, en linje mellan ljusaste lavendel och vitskuggig glittersnö.Det disiga Londons hopplöshet låter jag ligga inbäddade mellan bokens pärmar just nu, och tårarna på Liesels kinder som blev mina i förrgår kväll får gömma sin sälta, nedpackade i min väska. Jag har en paus i vardagen, just för stunden också från det berörande, berikande och fantastiska som människor kan berätta.  

2009-02-15 · 11:06

Färdig, slut, över! Läsupplevelsen kommer att följa mig länge. Jag älskar verkligen Boktjuven, om den som läser mina inlägg och kommentaren möjligtvis har missat det. Jag brukar värja mig mot alltför egengoda, eller vad det heter, människor som tror att de aldrig skulle handla så som många i Tyskland gjorde, eller som stora grupper av människor gör världen över än i dag, om vi själva också för den delen, ibland, när vi hamnar i sammanhang som vi inte kan hantera. Vad är ondska? Är det en människas val, är det viljan att överleva, att ta spjärn mot en fallen människa för att ta sig ut ur en sjunkande båt i stället för att stanna och ge den som fallit en hjälpande hand? Är det soldater som skjuter andra soldater för att inte själva bli skjutna, att skrika heil och sträcka armen i luften av rädsla, eller övertygelse att det är något bra, för att ord kan manipulera, ord kan användas i gott och ont. Vad det nu är. Jo, visst vet jag vilka mina värderingar är, vad jag vill och önskar och tycker, när jag sitter i trygg värme och har mat och ingen hotar mina barn. 
Ord är makt, ord är lycka, ord är liv. Jag är bräddfylld av Liesel och Max och de andra och berättelsen om de där åren i München.
Och, ge boken till alla som ens tänker tanken att avgiftsbelägga bibliotekslån!L

2009-02-14 · 10:30

Öland, fåkar, istappar, katter. På bordet bredvid sängen i det vänliga huset ligger Boktjuven. Jag tar några sidor i taget. Sista kapitlet, jag vågar knappt läsa.
Jag är här med Alice och hennes bästa vän Lovisa och med hennes mamma som har blivit min vän på köpet. Så märkliga vägar livet tar, hur man finner nya människor som blir viktiga. Vi körde genom vintervägar, fastän söderut, på Ölands alvar lurade gråa skorpor av is under den lena snön som lade sig som hudveck över vägen. Vackert men läskigt, och en monsterbil med tre bländande ögon körde fort och nära mot oss så att hjärtat pumpade ängsligt blod i snabba slag men en Anna-Kaisa körde lugnt och fint och vi kom fram till det gula huset som är varmt fastän det är kyligt.
Tystnaden är len mot stadsstressade öron och det som rör sig utanför fönstret är äppelträdets kala grenar mot blekblå himmel.En fågel jublar genom luften.

2009-02-13 · 12:15

Fredagen den 13 juni 1980.
Det var varmt och vi var ute och cyklade. En liten storasyster på drygt ett och ett halvt somnade i sin orange barnsadel. Vi tog loss den och tog en paus i skuggan under ett träd, lutade henne mot stammen och lät löven leka skuggor över hennes hud. Jag var stor och tung, ung, tjugotre och hade tio uträknade dagar kvar tills det var tänkt att jag skulle bli mamma åt nästa barn. 

Det började dramatiskt när vi kommit hem och till och med den soliga dagen mullrade åska i horisonten. Ambulansfärd, blod och skräck men det var inte farligt som det verkade. När klockan var strax efter tio på kvällen, bara två timmar kvar till midnatt, sa jag till barnmorskan att det där med att få en liten unge fredagen den trettonde blev det visst inget av med. 
"Klart det blir! Den här är född halv elva." Sa hon. För att i nästa andetag fråga om jag ville ha in en spegel och titta när mitt barn föddes. 
"Nej för fan, det törs jag inte."  Sa jag.
"Klart du gör!" Sa hon.
Och jag tordes. En helt förtrollande känsla av kraft, smärta och triumf.
Hon fick inte alldeles rätt, den självsäkra underbara Vicky som gjorde mig så modig och vacker. Det tog en minut längre tid än hon sagt.
22.30 såg jag Lisas huvud, såg jag henne öppna munnen, liten blåröd rosenmun, och fylla sina lungor, fortfarande med resten av kroppen inuti mig. Hörde jag henne skrika sitt första vackra skrik. 22.31 var hon helt framfödd. Fredagen den trettonde. Sedan dess alltid en lyckodag för mig.
  

2009-02-12 · 18:23

Vilken pärs! Jag har blivit fotograferad i dag och känner hur musklerna i ansiktet först nu börjar återgå till något slags normalläge.
Det bara händer. En fotojävel flyttar in i mig, tar på något sätt över mig och gör avtryck på varje del av mig, inte bara som en andra hud utan också inifrån.
Jag vet precis hur jag ser ut, försöker slappna av men då blir det ännu värre, nästan så att det darrar i mungiporna. Ögonen liksom flyttar på sig och det ena hamnar mycket högre upp än det andra, någon symmetri finns inte och munnen tar på sig en tillgjord min (allt för lik mitt eget minne av min mammas mun för att ska stå ut med den) och hur jag än anstränger mig för att driva ut den där fotojäveln så stannar den kvar.Oavsett hur trevlig, snäll och duktig fotografen är.
Jag är i gott sällskap, vi är många som känner oss mer besvärade framför kameran än i tandläkarstolen. Varför? Vad är det vi är så rädda för? Vad ska kameran avslöja? Den lilla extra hakan som vi för allt i världen inte får ha, eller streck och fåror som finns där, som är en del av själva livet, levandet. Eller kanske sorgblänket i pupillen eller minnet av något man vill ha gömt och glömt och lämnat bakom sig för länge sedan. Förmodligen lite av alltihop och alla påträngande retuscherade reklambilderna av ett människoideal som inte finns.
Jag som tycker att riktiga människor är vackra, de vindögda, rynkiga, de släta. Med skarpa drag eller mjuka hakor och med ett eget blänk i blicken. Nästa gång jag ska bli fotograferad ska jag tänka på det. Jag ska minnas att jag också är en riktigt människa.

2009-02-11 · 20:34

Jag läste just blogginlägget som Jens skrev, om att träffa andra författare. På ett sätt kan jag bli avundsjuk. Så självklart. Kollegialt. Kolleger. Någonting inom mig gör att jag kallar mina arbetskamrater för just...arbetskamrater. Varför? En djupt rotad klasskänsla antar jag, en vilsenhet den klassresa jag har gjort, men också ett ställningstagande. Fånigt? Kanske. Ett försvar? Kanske. Något att gömma mig bakom? Kanske.
Av en ren tillfällighet började jag spela fiol när jag var åtta år. Den kommunala musikskolan där jag bodde fungerade ovanligt bra. Det var gratis att spela och man fick låna fiol. Jag blev dessutom dödligt förälskad i en rödglänsande liten fiol i ett fodral med grönt ludd på insidan. Och så var jag musikalisk. Spelandet blev en regnbåge ut ur den torftighet som kunde tagit livet av mig. Jag blev ganska duktig på att spela, men aldrig tillräckligt bra för att komma in på musikhögskolan. Spelade Bachs a-mollkonsert som inträdesprov, men inte så att det räckte. Ändå drömde jag länge om att bli en virtuos som alla ville höra, en violinisternas Nobelpristagare. Jag skulle kunna ställa mig mitt på scenen i en rutig flanellskjorta och spela så att publiken grät och jublade och struntade fullständigt i vad jag hade på mig.
Jag var ständigt pank när jag gick på en musiklinje på en folkhögskola. Inga föräldrar kunde sticka till mig några extrapengar och för ung för studielån. På något sätt gick det, jag minns hur jag dreglade och fick smaka en god väns blåbärsglass när vi var ute och lyssnade på musik, livnärde mig på vita bönor, med ständigt uppblåst mage som följd. Parallellt med pluggandet, där jag för övrigt fick min första "riktiga" kontakt med litteratur, var jag med i en orkester. Det skulle bli konsert och sista repetiotionen fick vi oväntat en klädkod: Vit skjorta för killar och vit blus för tjejer. Jag hade inte en chans att fixa det, tog på mig min politiska identitet. Rutig skjorta och jeans. Konserten gick bra, jag spelade så att fingertopparna glödde och tänkte faktiskt inte så mycket på kläderna. När jag gick till min spellektion veckan efter, som vanligt med spelläxan noggrant inövad, fick jag bannor av fiolpedagogen. "Nästa gång kan du väl ta på dig något så att du passar in."
Det bet. Det känns fortfarande. Varje gång jag ska någonstans tänker jag på det. Kanske inte medvetet, men det svettas i mig. Koderna. Kinderna bränner, jag kan klä mig hur som helst, klänning, snygga byxor, tunika, siden, sammet. Den rutiga skjortan hänger utanpå. Trasa, lump.
När jag gick i psykoanalys i en massa år, hos min fina, fantastiska C, fick jag en sorts insikt ändå, en vilja och en känsla och en sorts stolthet. Jag har faktiskt fixat det. Trots skjortan. Den är den del av mig , min utveckling, mitt val.

2009-02-10 · 17:47

En av mina bästa vänner har spelat i ett allsvenskt fotbollslag. Dessutom älskar hon litteratur. Det var hon som gav mig Vägen, som jag tycker jättemycket om och tycker är en berättelse om kärlek mer än något annat. DET räcker väl som litteraturbrygga över till ett litet fånigt glädjefnatt över att det är Mästarnas mästare i kväll, där Malin Moström som var med i Sveriges fotbollslandslag tidigare är en av deltagarna. Andra som är med är Thomas Wassberg, ni vet den där enstavige tjurskallen som vägrade att ta emot Svenska Dagbladets bragdguld för att hans skidåkande kollega Sven-Åke Lundbäck inte fick medaljen året före. Och Susanne Gunnarsson, som paddlade med Agneta Andersson och fixade medaljer i flera OS, och Erika Johansson som har haft svenskt rekord i längdhopp i bra många år och några andra envisa, sturiga, knäppa, duktiga och roliga idrottare. Det är kamp och nostalgi och jag som älskar dramatiken i bra idrott gråter och snorar framför tv:n, och kommer på att det bara är några veckor kvar till Vasaloppet! Jag får gåshud varje gång jag ser starten och älskar att halvligga framför tv:n och se prestationerna, eller dårskaperna, i spåren.

Finns det någon motsvarighet till Vasaloppet inom litteraturen? Ett minne om en väldigt lång film som jag såg för många år sedan när jag gick på Biskops-Arnö (den var sju eller åtta timmar lång om jag minns rätt, men har glömt så väl regissör som titel på filmen) är det närmaste jag kan komma. Kanske Bokmässan i Göteborg är ett slags Vasalopp, sammanfogat av mängder av boksidor, litteraturälskare, böknördar, förlagsfolk, författare, ja, ni fattar. Eller finns det något annat? Kanske Proust, som jag inte har läst. Eller Häggs bok om de 1001 böckerna ... om jag inte slutar nu riskerar jag att göra det här blogginlägget till ett Vasaloppslångt inlägg. Mycket nöje framför tv:n, min kollega som liksom jag ibland skriver tv-krönikor i NA tycker att Mästarnas mästare är ett skitprogram. Hon har fel. Hahahaha!

2009-02-09 · 18:55

Från en lillasyster

Man kan tro att tio veckor alltid är lika mycket.
Men för min storebror var tio veckor väldigt lång tid.
Han fick ett eget rum, med slangar i näsan
och små luckor till världen utanför.
Ett eget rum, med väggar av plast,
extra varmt men ändå så kallt och ensamt.
Ingen famn, inte hud mot hud,
ingen smekning över fosterluden rygg.
Inget vattensus, inget hjärtas ljud,
ingen mammas eller pappas doft.
Lilla fosterbarn, du lilla barn som ännu var ett foster.
Jag undrar vad det gjorde med dig,
dessa veckor i en livmoder av plast.
Lika långa, lika korta, men så olika.
Varm kram på 55-årsdagen.

2009-02-08 · 21:20

Tjuv och tjuv det ska du heta för du stal mitt lilla ord.
Men jag är ingen ordtjuv. Jag hade inte hunnit läsa avsnittet om de gulnade sidorna i Visslaren, (boken som Liesel får av borgmästarerns fru i Ordtjuven som förgyller mitt liv just nu), när JAG skrev om gulnade sidorna i min version av boken om Tjurskallen. Det kändes fånigt i dag när jag läste, för att orden var nästan exakt likadana, om gulnade sidor. Inte för att det är konstigt att skriva så, inga ord som kommer att gå till historien, sidor i en gammal bok ÄR ju gulaktiga. Men ändå. Man vill ju inte framstå som någon ordtjuv, så där rakt av. Om jag skulle stjäla ord skulle jag mycket väl skulle kunna tänka mig att sno dem från Markus Zusak. Vilket språk han har! Han beskriver ögon så att man känner blick från dem smälta in i sin egen, eller vill vända sig bort för att slippa brännas av dem.
Mötet i orden, mellan honom och Liesel är bland det mest rörande jag har läst.

Tankar kring böcker, recensioner, vad man kan och inte kan, gör och inte, har fått mig att tänka mycket. Jag funderar över vad man har för bekräftelserbehov och om man kommer att ha det hela livet. Varför man skriver man? Skrev jag boken Aldrig som hon för att den skulle bedömas? För att jag vill synas och bli sedd? Som en sorts revansch på en taskig start, för att så många inte såg, så många kanske såg men inte riktigt förstod och inte vågade ta reda på?
Jo, till viss del säkert. Och visst var jag livrädd att min bok skulle sågas, men kanske ännu mer rädd att ingen ens skulle veta att den fanns. Jag vill att många ska läsa den. Jag skrev den för att jag ville tala om att det som gör ont inte alltid syns. Bland annat.
När jag läste Nina Frids inlägg om att inte leva, hennes tankar kring om det är möjligt att skriva en bok om ett o-liv och om reflektionerna det väcker, Om att "gå i väggen" av olika skäl, att ett o-levt liv kan göra lika ont som ett våldsamt levt. Det är jag säker på.

Jag önskar ibland att jag vore annorlunda. Ganska ofta faktiskt. Att jag vore snabbare i tanken, i repliken, mer påläst, kunde verbalisera det jag känner, vara roligare, spänstigt kul och intressant. Men jag är inte sådan. Jag är en ganska o-rolig människa och en ganska orolig. Inte utan humor, men ingen skämtare, inte rapp i repliken. Jag är på ett annat sätt. Det är också bra. Jag var tvungen att skriva det en gång. Så att jag inte glömmer det.

2009-02-08 · 02:44

Tjurskallen - en hästs öden. Heinz von der Achen hette författaren. Jag älskade den fastän inledningen beskrev dofterna av ett fasans krig, berättade om bomber som slet sönder röd jord och tog livet av människor. Jag läste om krevader, ord jag inte förstod och minnas ångande värme, skräckvita ögon och darrande muskler när ett föl föddes fram. Kanske ingen självklar bok för ett barn.
Jag vet inte av vem jag fick den av, var kanske nio år, men den fyllde mig med magi och jag kan så tydligt förnimma den svala ytan av bokens pärmar. Kanske det är därför jag blir så andlöst betagen när jag läser Boktjuven av Markus Zusak, när jag ser flickan Liesl framför mig i borgmästarens bibliotek.
Det är inte ägandet utan möjligheten. Alla barn borde ha den. Inga barn borde behöva stjäla böcker.

2009-02-07 · 12:01

Läsa slutet först? Aldrig! Men jag vet flera som alltid gör det. Det är ju deras val, men lite knäppa tycker jag att de är, det vet de att jag tycker.
Jag brukar inte heller gilla att läsa texter som antyder, eller säger "det där kommer senare" för jag hakar lätt upp mig och koncentrerar mig på att vänta på just det, rädd att missa det, så att jag tappar njutningen med läsningen i nuet. Boktjuven dräller av grepp som jag aldrig varit med om tidigare och berättaren, döden själv (bara det!) gödslar med sådant som han, eller hon, ska berätta om, komma till senare. Och jag njuter av varje ord jag läser. Språket får mig att rysa, vilka formuleringar, vilka bilder! Jag älskar fosterpappan, älskar att silverögon kan vara så kärleksfulla som hans men också iskalla som sonens. En så svart tid skildrad med humor och kärlek och som bär fram det vardagliga, som gör bilderna som vi bär med oss, av hakkors och heilandet till något som människorna levde med, i triumf och förväntan men också rädsla och motstånd. Jag har mycket kvar av boken, jag vet inte vart den kommer att föra mig så jag borde kanske inte skriva om den än. Jag ransonerar min läsning, vill att den ska räcka länge. Tack för tipset, jag skulle inte hittat Boktjuven än på länge, om det inte varit för bokcirklar.se
Se där, en patetisk kärleksförklaring i dag också!

2009-02-06 · 21:55

Jag har cirklat! Med pippilin, Prins M och Glasöron, om allt och ingenting, om vänster, diktaturer, poliser, böcker, liiite böcker och om ordet snippa.
Vi saknade vår moderator Nina Frid. Nina Frid! Jag hoppas att du inte har varit för ledsen över tonen i kommentarerna.
Jag var helt o-sugen (ett o-ord igen) att cirkla, men är glad att jag gjorde det. Prövade, såg hur det fungerar. Och så hade jag jätteroligt och skrattade så att katten på mig skrattade.
Att cirkla har gjort mig ännu mer övertygad om att man lätt, så lätt säger mer än man menar när man skriver snabba kommentarer. Det är enkelt, man har ingen verklig person att titta i ögonen, är så anonym, ingen riktig person liksom.
Att skapa bokcirklar.se måste vara en kärlekshandling. Kärlek till litteraturen och språket och människorna som vill ta del av det. Jo, lite högtravande låter jag, med det gör väl inget? Man får vara det. En god vän till mig har lärt mig att ordet patetisk är vackert. Jag känner mig patetiskt kär i bokcirklar.se
Tack Nina F.
Sov gott alla!
Jag gör det här till en kommentar också, inte bara blogg.

2009-02-06 · 17:10

Fredag. Bredvid sänger lockar Boktjuven. Städat lite lagom. Mat som doftar.
En vanlig köttgryta, några vegetariska färdiga saker som alternativ till alla barn som har blivit vegetarianer, sallad, lite vin.
Jag läser kommentarer, försöker skaka av mig.
Det ringer på dörren, dotter, hennes man, hans dotter kommer. Jag är med mer sedan. Just nu, tja. 

2009-02-05 · 20:57

Någon som känner Lukas Moodysson?
Jag har precis sett Mammut.
En sekund önskade jag, trodde en annan riktning. Men då skulle det förstås inte tagit, inte varit på riktigt. Fan också! Hur kan människor köpa andra människor? På så många sätt.
Nu gråter jag igen. Har ni sett den? Jag vet att den någon har kommenterat och sagt att den är bra. Har han skrivit manus själv?
Jag är helt tagen.

2009-02-05 · 16:55

Guldord och ord av silver. En sådan skillnad på att prata och att skriva.
Sådan skillnad på snälla, formbara, som smakar mjukt och glänser, svävar och vill mig väl. Skrivord som jag äger, väljer ut och låter leva i tanken och liksom födas av mina fingrar mot tangenterna. Fingerord, som o-finns men ändå finns. Ord som inte låter konstigt så fort de lämnar munnen, som är vackra när jag läser dem tyst inom mig.

Jag är rätt osocial. På möten har jag knappt koll på turerna med klubba, stadgar och dagordning. Allt det där gör mig klumpig och konstig och jag gillar inte heller pauserna mellan, minglet och småpratet som aldrig vill sig, för mig. Jag går mest och känner mig på helt fel plats.
Nu är jag för första gången i mitt liv med i en styrelse. Och i går var jag på årsmöte och allt, i föreningen Bokmässans vänner (Örebros bokmässa alltså), som författarrepresentant.
När jag fick frågan i telefon, i god tid innan mötet utlystes, fick jag skrämselhicka och sa nej, nej och lade på luren. Sedan tänkte jag efter. Krafsade ihop mitt mod och tillät mig en smula glädje för att de frågade mig. Så jag ringde upp och sa ja.
Nu skulle jag förstås önska att jag kunde säga att jag älskade varenda minut och att också orden jag sa kändes mjuka, såpbubbellätta och svävande. Hahaha, jag fick klistertunga och fick knappt ens fram en vettig tanke, än mindre särskilt många ord. Men jag njöt av att vara, på mitt sätt, i min egen tysta klumpighet. Och medan jag satt där blev jag gråtfärdig över att de finns, de där passionerade männskorna som går ut i mörkret en isande kall vinterkväll och sitter med ordförandeklubba, stadgar och protokoll, för att de älskar att läsa och brinner för kultur, litteratur och de möten de skapar mellan oss, fastän vi kanske inte alltid kan säga det.

2009-02-05 · 12:05

I dag redigerar jag vår lättlästa sida.
Det innebär att jag tänker annorlunda.
Jag tänker i korta meningar.
Och så försöker jag göra om svårlästa texter
till sådana som ska vara lätta att förstå.
En annan sak är att jag ser till att raderna
inte blir brutna på fel ställe.

Samtidigt ska vår arbetsplats få ny ventilation.
För att den ska komma på plats måste
man borra och göra stora hål i taket.
Det blir ett jävla oväsen när man borrar i betong.
Jag är trött i huvudet.
Jag är sur för att jag inte vann Debutantpriset.
Hahahaha, jag skojade bara.
Jag är inte sur.
Möjligen lite.
Men jag menar grattis Micke när jag säger det.
De andra grattar jag också.
Men de var ju helt andra kategorier.
Kategori är ett slags grupp.

Bruno K Öijer äger!
Jag är glad att han vann i sin grupp.

Kram från Lotta.

2009-02-05 · 10:00

Grattis Micke! Och grattis alla andra!

Flera av mina favoriter vann men jag var förstås väldigt partisk när jag röstade på Årets debutant.
Skriver mer sedan, när jag har gjort färdigt jobbet, dagens lättlästa sida i NA.

2009-02-04 · 09:27

Mattiaz M: Ska vi dela amatörpsykolog?
Jag hade just skrivit ett långt och jätteroligt inlägg, tyckte jag själv, om en dröm som jag hade. Sedan skulle jag kolla en sak och kopierade texten men tryckte på fel tangent så den försvann. Skit också.
Jag drömde i natt att jag skulle gå till en stylist för att jag var tvungen att lära mig hur jag skulle klä mig för att duga. Ni vet, klä mig så att mina normalkorta ben ska se lååånga och smala ut, så att hela jag ska se längre ut, yngre, poppigare, kvinnligare. Jag blir galen på den sortens program fastän jag försöker allt jag kan att ta det på kul och tänka att det inte är så allvarligt, att folk gillar sånt här och att jag är en tråkmåns. Och så misslyckas jag, och blir jättearg och skäller och ryar så att Alice och Elias, min tonåringar suckar och går sin väg. Elias med brallorna halvvägs nedanför skinkorna utan några större modenojor och Alice som när hon var liten klädde sig som ett gatubarn och tyckte att hon var finast i världen medan jag var livrädd att de i skolan skulle tro att jag inte tog hand ordentligt om min rufsiga unge. (Jo jag kammade henne men hon hade så tunt och spretigt hår att det alltid var rufsigt i alla fall.)
I alla fall så är jag så arg för att jag tycker att vi borde reflektera mer över det här, att i stället för att fortsätta att se flickor och kvinnor som objekt som måste förbättras och kliva runt i klackskor och obekväma kläder för att se snygga ut, borde få lära sig att de, vi, duger också i sköna, rymliga kläder där magen inte känns för stor och de där himla benen för korta. Men i stället trappas allting upp och nu ska vi i stället också rikta in oss på att göra om killar och män. Tvinga in också dem i alltför snäva mallar där de ska raka eller vaxa bort sitt kroppshår och sminka sig, plasikoperera sig och fan och hans mormor. Varför gör vi så här? Jag vet, det finns en marknad, det finns pengar att tjäna, men var finns motrörelsen?  
Tillbaka till drömmen: Jag stod där i mina vanliga byxor, svarta lite trista som sitter för hårt över magen, för att jag ju trots allt inte klarar av att köpa en storlek större utan hela tiden tänker att de där kilona jag råkade lägga på mig i jul ska givetvis bort och glömmer att jag är över femtio och att det dels är svårare att bli av med dem och dels att kroppen förändras så att magen kanske rent av finns där, fastän jag inte väger så mycket mer.
Min dröms stylist tittade värderande på mig och sa att jag såg fläskig ut utan att vara riktigt fet. Sedan vaknade jag. Och kände mig mest snopen. Vad säger den drömmen om mig och min självbild?
För övrigt vill jag i denna frustande ilska över kroppsfixering erkänna att jag älskar Mästarnas mästare, den där dokusåpavarianten (annars är jag skitarg på dokusåpor också) i SVT, där före detta elitidrottare kämpar om att bli the one and only. I går åkte min favorit ut. Brottaren Ara A. Jag älskar sport, fastän jag hatar det vulgära i att det snurrar runt så mycket pengar, droger, fusk och värvningar till stora fotbollsklubbar som påminner om rena slavhandeln. Än så länge blundar jag och håller för öronen och njuter, så gott jag kan av de idrottsprestationer som jag tror är resultat av den passion jag kan känna för litteratur.

2009-02-03 · 16:46

Jag leker med ordet författare, smakar på det - det smakar gott.
Jag är stolt över att kunna kalla mig författare. Det känns ovant, lite laddat och jag blir generad när jag gör det. När är man författare? När man ger ut en bok på eget förlag? Eller får den förlagd av ett etablerat? Eller när man får vara med i Sveriges författarförbund?
Min första bok gavs ut av ett förlag 1994, sedan har det blivit två till, på samma förlag. De första gjorde jag tillsammans med två jätteduktiga fotografer, en av dem, böckerna alltså, är översatt till japanska. Den tredje är en liten tunn pocket som rymmer tre kärleksnoveller (en rekommenderas av RFSL som litteratur i samband med undervisning om sex och samlevnad).
Ändå är jag debutant, eller var i september 2008.
Mina tidigare böcker var svåra att skriva, på sätt och vis svårare än min debutbok, för när jag skrev dem kunde jag inte använda hela mitt språk, var tvungen att anpassa det , rensa bort bildspråk och parallellhandlingar och inte ta för givet att den som skulle läsa förstod sådant som var självklart för mig. Berättelsen skulle vara rak och enkel med en tydlig början, en logisk handling och ett rimligt slut.
Hösten som debutant har varit galet härlig, en underbar upplevelse med många nya situationer som jag varit livrädd för och trott att jag inte skulle klara av. Men det har gått, kanske inte strålande men okej. 
Jag är stolt, kanske till och med lite mallig när jag håller min fina bok i handen. (Jo jag är definitivt mallig!)
Men jag är stolt också över de tre första. De är lättlästa böcker, skrivna och utgivna för ungdomar och vuxna som av olika skäl inte förstår "vanlig" svenska.
Ja, jag är stolt över dem också, till och med lite mallig.

2009-02-02 · 17:25

Så tunt det är som läkt, så lätt det går sönder. Att några ord en mikrosekund kan formas till tusen nålar som kan göra en kolsvart täckande tatuering och nästan förstöra allt det fina, goda. 
När diskussionen om kvaliteten på våra kommentarer började skavde det til i hela kroppen och jag såg som skrivna i krigsrubriker alla små hahaha och korta, kanske fåniga ord jag skickat, de andra som jag läst och fnissat åt och känt mig löjligt glad över.
Välviljan, glöden och glädjen i läsvännernas gemensamma kärlek till litteraturen, ett slags fristad, så välkomnande den känts, så vänlig fastän jag är nästan utan studiepoäng i min ryggsäck, kändes bara kraftlöst i mig.
Det jag kan säga om det jag läst är inte alltid välformulerat, jag behöver vända och vrida på känslan, ta en stund på mig, innan jag säger eller skriver orden som lätt känns klumpiga och tvekar obland att ens skriva dem av rädsla att få dem söndertrasade tillbaka.
Sedan försökte jag förstå varför det gjort ont och tänkte efter, läste orden igen och insåg att det inte är farligt. Att man kan, får, till och med måste tycka olika, att det kanske till och med är just det som är själva värmen och välkomnandet i varje grupp och i bokcirkar.se. Det som inte är rätt eller fel utan bara olika önskemål.
Så jag fortsätter väl att säga hahaha ibland, försöker att forma mina reflektioner så gott det går, fastän de kanske blir klumpiga och konstiga ibland. 

2009-02-02 · 05:22

Vargtimmar, visst brukar man säga så? Min timme heter kattimmen fast den iinte tar en hel timme i anspråk.
Vid fyratiden, eller halv fem kittlar hennes morrhår mitt öra. Tätt, tätt intill knattrar hon, först försiktigt, sedan mer rytmiskt och allt starkare. Det är vackert i den sena nattens mörker.
Jag låtsas att jag inte hör, blundar och andas djupt, djupt. Törs inte kika.
Hon sitter stilla en stund, spinner intensivt, njutningsfullt. Sedan tassen på min arm. Spinnandet allt mer intensivt, som en ton smyger sig in, blir till en sång, en serenad om natten, eller en väldig tidig morgonvisa. En skärva av otålighet. Du är vaken, jag vet. Spinner dånande, intensivt och uppfordrande. Lyfter tassen, drar den försiktigt över huden på min arm. En klo, bara en, den vassaste. Helt varsamt, långsatm. Det gör inte ont, raspar försiktigt. Jag är jääääättehungrig! Ibland får jag för mig att vägra, tänker, det är jag som bestämmer. Vänder på mig och drar täcket över huvudet, muttrar nej, du får vänta lite, jag är trött. Hahahaha.. Svansen är aldrig så lång och så rakt upp som då, vid halvfemtiden, när jag kapitulerar, hennes steg aldrig så spänstiga och hennes kropp aldrig så tätt intill mina ben. Som en lallande fåne skäller jag på henne och bannar usch och fy en så stygg och elak katt, med den mjukaste kärleksrösten, som jag knappt visste fanns, den som bara hon kan locka fram.
Och den andra lilla katten som sovit sig igenom det stillsamma dramat, skuttar yrvaket och lyckligt över golvet:  Va finns det redan mat! Toppen. De smaskar belåter sida vid sida.
Nu har lugnet sänkt sig igen, kattimmen är över, jag kommer att somna gott och väckas om ett par timmar. Lite tröttare än om jag stängt dem ute från mitt rum på natten. Men jag älskar den här kattimmen. Sova kan man göra när man är gammal, eller när katten är gammal.

2009-02-01 · 17:30

Jag ville berätta om tystnaden, allt det som jag aldrig kunnat säga. Det som gjorde så ont att jag gömde det bakom andra ord, sådana jag trodde var bättre, som de som lyssnade hellre ville höra.
Och jag ville berätta om den lilla flickan som inte skulle funnits men fanns ändå, om hur hon hanterats av livet som gjort henne till hon. Det som gjorde henne illa, som inte syntes men fanns, om att vara så duktig som inte var möjligt, verklighetens skugga runt henne, den som inte gick att fånga. Samma sort som ligger runt många andra tysta, lydiga flickor, som man kanske tittar på men ändå inte ser. Jag ville skriva om hur det kändes att leva genom andra, inte våga lita på sitt livsrum, inte ens tro att man har rätt till det. Om att att skaffa sig bekräftelse som inte finns. Men jag ville också skriva om den läkande kraften i orden, att de kan göra så att man kan gå vidare, om man får chansen. Jag ville också skriva om klass, om att tycka att man inte duger.
Det var svårt. Jag grät mycket när jag skrev. En riktig bok med mitt eget språk.
Inte först, då samlade jag mest tankar, skrev minnena och vreden, sorgen - men också glädjen. Det var mer som en dagbok, fastän skriven under nätterna när jag inte inte kunde sova.
Under många år var själva levandet en kamp, då skrev jag inte alls, hade ingen styrfart på livet. Jag föll och ville inte längre, ville inte, ville, ville, ville inte och kunde inte. Men det släppte inte taget om mig. Livet och inte heller de som älskade och orkade bråka för min skull. Jag lånader pengar till psykoanalys för kön till samtal var så lång att det skulle dröja ett år tills det var min tur. Det är inte så många år sedan det inte var självklart med behandling fastän sjukdomen var så farlig att man nästan dog.
Det var då jag träffade C, kvinnan i rummet med det rena örngottet, hon som hjälpte mig att säga också sådant som jag inte vågade, som ville att jag skulle berätta tystnaden, den som varit mitt skydd och min fiende.
Det tog lång tid.
Senare när jag klarade av att leva igen var jag på kurs i Kalmar. Skriva för livet på Fojo. Som vi skrev de veckorna. En av kursledarna ville veta om jag skrev något "eget" för hon tyckte att jag skrev bra och om viktiga saker. Nej sa jag, eller nja, kanske och hon frågade om jag ville att hon skulle läsa det. Nej, sa jag, nja, okej, kanske. Och så läste hon, tyckte att jag skulle skriva mer och jag började tänka, funderade på hur, om det skulle vara möjligt, lägga till, förändra, göra något mer än bara dagbok. Ett manus, en historia, något viktigt och på riktigt.
Ett stipendium gjorde att jag kunde vara ledig från jobbet och sitta hemma och skriva. Forum sa ja tack och sedan kunde jag vara ledig en period till och göra det fantastiska jobbet tillsammans förläggare, redaktör och alla andra.
Den tionde september kom den ut, min bok. Den jag trodde skulle heta Berätta tystnaden men som heter Aldrig som hon.

2009-02-01 · 00:30

Jag skrev just mitt allra första inlägg här på Debutantbloggen. Putsat och filat och funderat. När jag skickade blev det något fel och allt jag skrivit försvann. Hur ska man tolka det?
Lite slarvig sammanfattning:
Jag är smickrad och stolt men det känns lite konstigt att skriva här eftersom jag känner mig som en helt vanlig läsvän här på bokcirklar.
Det har gått några månader sedan min bok kom ut och ännu längre sedan jag efter några signaler lyfte på luren, hörde något om ett förlag och lite surt tänkte säga nej tack, jag vill inte vara med i Forums bokklubb men inte hann förrän jag fattade att det var en förläggare och ingen telefonförsäljare som ringde. Att hon läst, tyckte jättemycket om men inte kunde besluta förrän någon annan också hunnit läsa. Skulle höra av sig igen i höst. Jag stammade något knäppt och sedan var samtalet över. Så glad jag var! Sedan övertygad om att det inte skulle bli något, men så kul att hon gillade det och inte skulle jag bli så ledsen när hon ringde och sa att tyvärr...
En vecka senare, cappuccino hemma hos en vän. Min mobil i ryggsäcken i hallen och jag tänkte först inte svara men gjorde det ändå - hennes röst med Stockholmsdialekt, lite stressad, på väg redan mot de där lediga veckorna. Hon ville ringa så att jag skulle slippa vänta hela sommaren. Hej och ha det så bra, vi hörs och så igen, att hon tyckte jättemycket om mitt manus. Tack. Hej då. Och så grät vi lite, min vän och jag. Glad, så väldigt sårbar och lite rädd. Så känns det fortfarande ibland, ganska ofta.
I natt, när min månad som bloggare just har börjat, tillåter jag mig att vara bara glad.