2009-05-31 · 14:12

En sådan här strålande sommardag ska man nog inte sitta inne och vare sig blogga eller skriva roman, men jag gör båda. Juni är månaden då jag verkligen tänkte bli klar, nämligen...
Ni som har blivit nyfikna på Spåren på bryggan och funderar på om den kan passa som en av årets sommardeckare kan jag tipsa om bokcirkeln som jag förstår snart ska startas här.
Vad jag ska läsa själv  i sommar har jag inte riktigt bestämt. Nu först ska jag bli klar med "The Constant Gardener" av John Le Carré. En historia som utspelar sig i Kenya passande nog.
Ibland får jag en obetvinglig lust att läsa science fiction, av någon anledning gärna råteknisk sådan, som den skriven av Alistair Reynolds eller Ben Bova. Detta trots att jag är humanist ut i fingerspetsarna. Ibland fungerar man på det underligaste vis. Fast min absoluta favorit är Steel Beach av John Varley. Det är SF när det är som allra bäst. När de stora livsfrågorna lyser igenom raderna och den spännande berättelsen ackompanjeras av ens egna funderingar om hur livet och allt det rymmer egentligen hänger ihop.
Jag bugar, tackar och gör sorti. Nu är det snart dags för Kristina Hård, science fiction författare.

Vi ses på Bokcirklar!

2009-05-31 · 00:14

Vad är den största glädjen med att skriva? Eller: Vad vill du med ditt författarskap?
Jag fick en fråga av wilgot här på Bokcirklar för ett par dagar sedan med hänvisning till ett av hans tidigare blogginlägg som gäller detta.
Kanske vill vi alla innerst inne bli odödliga eller åtminstone inte bortglömda, men att skriva böcker med det uttalade syftet tror jag bara kan leda till besvikelse. Definitionsmässigt lever vi i samtiden och den är det enda vi möjligen kan hoppas på att påverka. Att skriva handlar om att beröra. För att göra det krävs att man själv är berörd och ärligt intresserad av sitt ämne. Därför kan sällan bokserier bli alltför långa innan de tappar i spänst och eget uttryck.
Jag som är i början av min författarbana har svårt att höja blicken längre än till nästa bok. Jag ser inte heller skrivandet för min del som ett yrke i meningen en karriär. En sådan har jag redan och har inget behov av att övertrumfa den. Däremot letar jag efter nya sammanhang, nya kontakter, nya upplevelser och nya källor till glädje, kreativitet och energi. Kontakten med läsarna finner jag oerhört stimulerande.
Jag vill testa mina egna gränser, lära känna mig själv bättre och följa med på den spännnade berg och dalbana som skrivaräventyret kan innebära. Om jag vågar. Om jag kan. Om jag tar chansen. Ja, gärna!

Sedan tror jag att många som börjar skriva på allvar - mig inberäknad - har svårt att se alternativet att INTE skriva. Att skapa blir nödvändigt. Man kan ta en kortare eller längre paus, men det är mycket svårt att lägga av. På det sättet är också resan målet. Om det räcker för mig får tiden utvisa.
Att få göra sin röst hörd bland sina medmänniskor räcker ganska långt.

2009-05-29 · 22:35

Drömflytet går inte att efterapa. Idag har jag inte skrivit särskilt mycket. Kanske blir det lite till snart, nattuggla som jag är. Men just nu stör det mig inte för jag har hittat en ny förståelse för mitt manus och inget känns svårt. Texten sitter nästan direkt och sambanden blir allt vackrare. Kanske är det ett allt starkare ljus i tunneln, kanske är det möjligheterna som kommer att öppna sig när jag blir klar, kanske är det min entusiastiska författarcoach och andra pilotläsare eller varför inte den mentala övning och disciplin som ett blogginlägg här varje dag ger. Någonting är det och jag gläds varje minut.
Så jag hoppas att tomheten som lär komma efter söndag när jag lämnar er i stället ska fyllas med mer bokord. För dubbel tomhet skulle nog vara mer än jag kunde klara av. Just nu.

Men vännerna har man kvar. Lina Forss vill läsa min beryktade novell. Den med mekande män, kärlek och alkohol. Jag funderar på att göra något åt berättarrösten i den, men det måste få vänta. Man växlar inte spår när solskenet är inom räckhåll. Man köper solglasögon.

2009-05-28 · 23:25

Det finns goda skäl varför Bokcirklar är och bör förbli den mest personliga och genomtänkta sajten för läsare.
Inte minst handlar det om engagemanget från de som är inblandade. Ikväll visade Nina Frid och Annika K återigen vilken glädje läsande ger och vilka intressanta samtal som helt naturligt bryter fram när några likasinnade träffas för att diskutera böcker. Jag har inget emot Bonniers (tro't eller ej), men ska de skapa någonting liknande måste de också hitta personer av samma kaliber som kan ta ansvaret och det går inte att få för pengar. Och det var ingen överdrift...
Läser ni Ninas blogg idag så får ni känslan i kvällens evenemang beskriven på pricken och då vet ni sedan också att boken jag skrev om igår var Dragspelsbrott.
När det där lilla ljuset tänds i någons ögon och man förstår att de har blivit inspirerade och sugna på en ny bok då känns det varmt och lent inombords. Då tänker jag genast att kan jag framkalla den ivern en gång till hos några genom att bli klar med min bok så är det väl värt alla timmarna. Jag är säker på att Mikael Fant och Lina Forss känner på samma sätt efter ikväll.

2009-05-27 · 22:26

Vissa böcker tar det emot att läsa, men ändå är de bra. Då menar jag inte bara böcker som är hemska eller råa, men viktiga, utan även böcker som har ett annorlunda anslag och som upprätthåller intresset trots att jag nästan inte vill fortsätta. Jag kan få samma känsla ibland när jag skriver. Att det nästan smakar illa att sätta orden så. Ändå kan det inte hjälpas. Det måste göras. Skriver man spänningsromaner så är utrymmet lite begränsat, men det finns där ändå och är kanske just därför en stor utmaning. Man får inte tappa flytet, men man kan retas och störa läsaren och därmed skapa ett nytt djup. I Spåren på bryggan gör jag läsaren medvetet frustrerad över att poliserna och journalisterna inte ser sambanden. Repeterar nyckelscenen eller delar av den ur olika vinklar och bygger upp en förståelse. Mycket riktigt så får jag också många reaktioner på det. En del blir bara störda, alltså har man gått över gränsen. För andra är det perfekt och blir kittlade. Några går det säkert spårlöst förbi.
Anledningen till att jag funderar över detta nu är att jag har valt ut ett boktips till imorgon (Bokcirklars tips på sommarläsning på Akademibokhandeln  Skrapan kl 17-19) som ger mig precis de här känslorna. Ett makalöst berättargrepp, intressanta personporträtt och spännande händelser, men också ett tempo segt som kola och en depressiv stämning som jag har mycket svårt att relatera till.
Vilken bok? Jag berättar imorgon.

2009-05-26 · 23:47

Dagarna går för fort och då blir kvällarna och nätterna kvar. Allting händer på en gång och det är hur roligt som helst om man bara hinner med. Fast jag trodde att jag hade rensat rätt bra bland åtagandena utanför min författargärning ligger här plötsligt protokoll att slutjustera, juridiska ärenden att vidareförmedla, fakturaunderlag att behandla och annat oknytt på mitt bord. Tvätthögen liksom strykhögen är båda gigantiska, men jag ser dem inte längre.
Så vad gör jag då? Jo, jag signerar lite pocketböcker inför en kommande presentation för ett lokalt kvinnligt nätverk, värvar en kriminalreporter som ny pilotläsare och hugger tag i mitt manus igen...
Det ska va gôtt att leva annars kan det kvitta.

2009-05-26 · 00:23

Jag satt med Danny Wattin och några andra författarkollegor ikväll och pratade författarskapets villkor (nej, inte så mycket om Bonniers) och utmaningar. Snabbt kom vi in på detta med verklighet och fiktion. Danny berättade en anekdot som visade hur osannolikt det är att vi i text ska kunna hoppas på att efterlikna verkligheten och bli trodda. Jag hade liknande referensramar och vi kunde snart vara rörande överens om att verkligheten alltid överträffar dikten. Någonstans finns det en stor frihet i den kunskapen, i alla fall om man funderar kring begrepp som trovärdighet och äkthet.
Att skriva en roman är i min erfarenhet en disciplinerad övning i att föra en oregerlig massa av tankar ut ur huvudet och ner på ett papper i en läslig och hanterlig form. Intryck bearbetas och blir till någonting nytt. Därför tror jag inte att man får vara rädd för det sammelsurium som  bubblar innanför pannbenet utan i stället omfamna det och göra det till sitt. Ur det kan de verkligt stora tankarna komma. I alla fall i teorin, i verkligheten slutar jag aldrig att sortera mina verbala uttryck.

2009-05-24 · 23:40

Pest eller kolera. Jag kan inte riktigt släppa det här med Bonniers syn på sina författare. Under våren har IPRED-lagen diskuterats och jag har inte tvekat i mitt stöd för effektiva åtgärder för att helga författarnas rätt att få betalt för sitt arbete, trots alla problem som man kan se med risk för ett övervakningssamhälle och övertramp mot den personliga integriteten. Men lika lite som det finns anledning att värna pedofilers integritet behöver vi skydda piraters. Om man älskar kultur måste man också vara beredd att betala för den annars försvinner mycket av det vi lever för, det är jag övertygad om.
Ett av de tyngsta argumentet för mig i detta är att det inte är bästsäljarna och de stora förlagen som drabbas hårdast av piratkopiering utan i stället författare och förlag som arbetar med små marginaler.
Men var kommer då Bonniers in i detta? Jo, det mest upprörande med avtal som inte tillförsäkrar författarna ersättning är att de innebär att inte heller förlaget visar att man alls värdesätter det litterära arbetet. Om bokrättigheter ska överlåtas vederlagsfritt, på vilket sätt är då Bonniers bättre än de pirater som de förutsätts bekämpa?
Jag vill hemskt gärna tro att de är mycket bättre, men frågan är principiellt viktig. Jag hoppas på ett svar och en korrigering. I slutändan handlar det om respekt och lojalitet.

2009-05-23 · 23:52

Theodor Kalifatides är en hedersman. Jag läser Svensk Bokhandel på nätet och ser att han har markerat med all önskvärd tydlighet vad han tycker om Bonniers nya författaravtal: option på e-boksrättigheter utan ersättning och ingen tidsbegränsning på licensrättigheterna.
När det gäller en sådan här fråga är jag lite som ett Kinder-ägg. Full av överraskningar och en vinkel räcker inte. Som författare kan jag naturligtvis uppröras över ojusta villkor och potentialen för maktmissbruk hos landets överlägset största förlag. Men ur den vinkeln är jag inte starkare än mina (hittills) modesta försäljningssiffror. Däremot som affärsjurist specialiserad på avtal om immateriella rättigheter så blir jag DJUPT besviken. Vad är det för obefintlig kaliber på juristerna som anlitas av denna mediakoncern? Eller är det en sådan toppstyrning så att de inte har någonting att säga till om?
Den första grundlektionen jag försöker lära mina klienter är att i ett samarbetsavtal måste det finnas två vinnare, annars finns det två förlorare. Jag filar gärna på villkoren så att de briljant hanterar alla spörsmål som överhuvudtaget finns på bordet, så att min klient får det slutliga övertaget, så att risken för tvist minimeras, men jag är alltid tydlig med att om inte motparten också är rimligt nöjd så är avtalet ändå en flopp. Här finns inget utrymme för förnöjsamhet.
Nästa grej är att HÄNVISA ALDRIG TILL EN POLICY.
Ett avtal är en personlig sak. Policies är för internstyrning.
När Bonniers har lärt sig detta har de förutsättningar att behålla sin position som det ledande förlaget, inte förr.
Författare och advokat. Jag såg en läsarrecensent som inte riktigt kunde förlika sig med kombinationen. Bortsett från prioritetsfrågan som kan vara svår nog så ser jag inga problem. Inga överhuvudtaget.
Jag hoppas att många fler reagerar. Sveriges författare är värda mer än så här. Grrrr.

2009-05-22 · 22:16

Det är lika bra att göra det officiellt. Jag flyttar med familjen till Kenya i augusti! Min fru fick en spännande tjänst på Diakonia tidigare i våras och hon är redan där. Hon kommer snart hem igen - om två veckor - och sedan ska vi ta tag i de återstående förberedelserna tillsammans.
För henne är det här en tjänst som hon länge har pratat om och för mig är det en fantastisk möjlighet att ägna mig åt mitt författarskap på heltid under minst två år.
Mitt författaräventyr har som ni förstått gett mersmak på flera sätt och faktiskt också lite inkomster, men långt ifrån en nivå som går att leva på.
Nu blir jag medföljande med rätt att uppleva. Med rätt att skriva. Med rätt att engagera mig och att engagera andra.

Idag tog vi också ett tydligt steg in i sommaren här. Badpremiär för mig och barnen. 12 grader biter, men det var skönt efteråt.

2009-05-21 · 22:56

På torsdag nästa vecka, klockan 17.30 återvänder jag till Akademibokhandeln Skrapan på Söder i Stockholm. Bokcirklar bjuder på författarsamtal och lästips inför sommarens förhoppningsvis lata dagar i hängmattan. Annika K, Nina Frid, Mikael Fant och Lina Forss kommer också att vara där så det känns som en happening i sig själv.
Jag filar fortfarande på mina lästips. Just nu är jag  - tack och lov - mer inne i en skrivar- än läsarfas, men några godingar ska jag hitta i bokhyllan åt er som kommer.
Imorgon ska jag berätta en större nyhet, men nu måste jag återvända till min tveksamma hjältinna i skogen, min smarta Emilia på jakt efter ledtrådar i spänstig kamp med Fredrik Gransjö och sist men inte minst min mördare. Mild eller brutal, det är frågan. Kunskapsbrist är spänningens moder.

2009-05-20 · 22:45

Grand Hotel. Det är inte så ofta jag kommer dit, men nu är jag inbjuden av min agent Grand Agency. Det blir frukost med författarkollegorna lagom tills jag har skrivit ut mig som er månadsbloggare här.
Eftersom agenten väntar på ett manus - som ni vid det här laget mycket väl vet - sätter jag upp det som en milstolpe i skrivandet. Då ska jag ha gjort det sista stora FALLET FRAMÅT. Jag måste hänga upp det på något, så varför inte?
Coachens kritik igår var konstruktiv och mild och även hon vill att jag ska skriva på. 
Den stora händelsen idag var min äldsta dotters födelsedag.
Lyckan kom ur hål i öronen.
Det gjorde lite ont, sa hon, men jag har sällan sett henne så glad.
Det är väl precis så jag också ska göra; trycka till så att det gör ont och sedan skratta och vara glad över resultatet.
Av barn kan man lära sig nästan allting.

2009-05-19 · 21:47

När barnen äntligen sover, när krusningen på sjön vaggar en till ro, det är då jag tar soffan i besittning och låter fingrarna spela över tangenterna precis som jag vill.
Kvällen är min tid och har nästan alltid varit det.
Jag kan älska att gå upp en tidig morgon, känslan av att allt ligger framför mig och att jag är där för att upptäcka dagen före andra. Särskilt om jag är ute i naturen. Men likväl är det en ansträngning.
På kvällen kommer tankarna till mig. På kvällen ser jag klart, eller är åtminstone modig nog att strunta i konsekvenserna av alla feltramp och kullerbyttor.
Efter fem dagar med livet i en resväska liksom tre nätter på tåg är det obeskrivligt skönt att landa här igen på det gråa tyget. Platsen där jag nu halvligger med datorn i famnen, den har jag saknat.
Och se där! Nu kom min coachs synpunkter på nästa avsnitt i mitt manus. Det är bara att stämpla in i skrivarfabriken.

2009-05-18 · 15:47

Det är en underlig sak att se sin bok med ett helt nytt omslag och på ett annat språk. Och det här är första gången för mig, så det känns förstås rätt speciellt.
Vi är strax på väg till tåget, mina tjejer och jag, och det kliar i mig att skriva vidare. Min nya bok känns spännande och värd ett bra slut. Nu är det dags att visa vad jag kan. Om jag kan...
Den här veckan visar dessutom en blank kalender, så nu om någon gång borde det gå.
Sverigesemestern kombinerad med signeringar har fungerat superbra, så nu ska jag bara göra det mesta av en lååång tågresa hem.

2009-05-17 · 21:34

Att bryta isen. Sällan har det känts mer symboliskt viktigt än här i Luleå idag. Det var en strålande försommardag; barnen i yster lek på vännernas studsmatta. Det började med ännu en morgonstund på en järnvägsstation, staden öde vid våra fötter. Men sedan kom värmen.
Det var vårens hoppfullhet upplevd en andra gång, speglad i människornas ansikten.
Därefter en lugn bokhandel - kanske alltför så?
Nej, det var som så ofta förr. De fanns där, läsarna. Det krävdes bara lite tålamod och tillit.
Så imorgon är det dags för den långa resan hem utan nästan några böcker. Jo, jag har förstås Agnes hjärta Edward och nu också Ängelns lek i bagaget, en present från bokhandeln.
När jag läser Zafons böcker kan jag inte låta bli att lida lite för dem som "vågar vägra deckare". På vilket sätt skulle andra romaner vara bättre än detta?

2009-05-16 · 17:34

Pannkakor. Först åt vi ett lass med pannkakor på Café Otto. Barnen placerades med varsin barnbok och jag gjorde mig redo. Hur skulle det bli idag?
Att presentera vad jag har gjort och vad det har gett mig skulle kunna kännas repetitivt och nästan tjatigt, men konstigt nog gör det mycket sällan det. I så fall brukar det mest bero på mig själv - att dagsformen är kass och jag inte vass nog att klä erfarenheterna i spännande nya ord. Idag där på länsbiblioteket i Östersund hade jag en mycket liten, men faktiskt naggande god åhörarskara. Särskilt glad blev jag när jag märkte hur intresset ökade successivt, bäst bevisat av att flera dröjde sig kvar efteråt för att ställa frågor.
Detta är nätverkande i ordets bästa bemärkelse. Bland annat pratade vi om Bokcirklar.se, vilket suveränt redskap det är för fördjupat läsande och vilken möjlighet inte minst för biblioteken. Alla lovade att de skulle gå in här. Ni som liksom jag uppskattar sajten, ni tipsar väl andra?
Det ger alltid mycket att prata på bibliotek, tycker jag, även när uppslutningen är skral. Det är något med dialogen med läsarna. Den dröjer sig kvar och lämnar spår, ibland hela vägen in i mitt manus. Kanske är det ett lite lugnare tempo än annars som bjuder in till mer personlig kontakt. Dessutom blir det gärna nya spännande möten också, precis som jag tyckte att jag fick idag. Och just det, senast jag pratade på ett bibliotek träffade jag Nina Frid.

2009-05-15 · 18:15

Dunk. Dunkelidunk. Solen lyser in i kupén och väcker mig. Jag blinkar och öppnar ögonen mot en ny stad. Östersund bjuder på klar luft och ett nytt temperament. Barnen är som storögda änglar, nyfikna på allt. Författarkollegan Jenny Jejlid (som skrivit starka och viktiga "En sked för morbror Fred" om att växa upp med en autistisk och utvecklingsstörd bror) möter snällt upp och bjuder in oss hem till sig.
Några timmar senare sitter jag i källaren på gallerian, under byggnadsställningen, och signerar böcker. Vid mitt bord ser jag rakt upp på rulltrappans gråa band; en ändlös rörelse som förhoppningsvis ska bära mina läsare till mig.
Bokhandelns besökare kommer mestadels två och två. Fötter, ben, överkropp och sist huvudet. Jag försöker läsa deras ansikten innan de ens har kommit in i butiken.
Är du min?
Ögon som flackar, styr undan, axlar som markerar avstånd - nej, inte nu. Kanske senare, eller aldrig.
Plötsligt en glimt av intresse. Vad är det här? Är det du som...
Jaha... Mmm. OK, jag ger det en chans.
En liten seger. En till i klubben.
Trots alla varsel om motsatsen fylls det på med folk, åtminstone för en stund. De som stannar vid pocketdeckarna är mina - lovligt villebråd.
Det är med glad min jag sliter mig därifrån efter tre timmar. Succé? Kanske inte, men nu känns staden lite mer som min. Jag kommer gärna tillbaka.
Men jag ska inte åka än. Imorgon är det ju dags för biblioteket, den bästa av mötesplatser. Kanske hinner jag skriva lite ikväll också, tänker jag. Alltid. Alltid. Alltid.

2009-05-14 · 15:52

Vad gör författarskapet med en människa? Kanske handlar allt skrivande om att beröra andra, att förmedla sina tankar och idéer i ett format som bjuder in till respons. Ur det kommer det mer känslor och tankar. Ur responsen kommer gärna djupa samtal och kanske i bästa fall en viss självkännedom. När skrivandet blir ett hantverk så tar det mer tid, inte mindre, sa en författarkollega till mig häromdagen.
När skrivandet blir normen så får andra aktiviteter också en ny innebörd, det märker jag redan. Det uppstår en konflikt mellan å ena sidan den bild av det effektiva jaget som varit förhärskande under lång tid, kanske i årtionden eller i värsta fall hela livet, och å den andra det nya till synes drömmande författaregot som det emellanåt är mycket lättare att förakta än att älska.
Det gör frågan mycket svår att svara ärligt på.
Är du författare?
En del gör en poäng av att de inte är det, andra omfamnar titeln och lägger den till samlingen av meriter. Ytterligare några söker trygghet i normer och beteckningar. Det är de som ringer författarförbundet och hoppas på ett svar.
Och visst är det skönt om någon annan kan ge besked.
Men det är förstås inte titeln i sig som är det viktiga, det är identifikationen med rollen. Det förutsätter att man vet vad rollen innebär. Inte i allmänhet utan just för dig.
Själv står jag nog i dörren och kikar in. Jag har en VIP-biljett backstage med ett bäst före datum. När biljetten slutar gälla går inte att uttyda. Eventuellt betyder det att jag kan bluffa mig in.
Då kommer nästa fråga. Är det traumatiskt att kliva på och få stämpeln i pannan eller bara kul?
Några vänner blir antagligen kvar utanför.
Dessutom vet alla som har läst Harry Potter att transferens är svårt och kräver träning och stor koncentration. Annars kan man splitta sig och det gör hemskt ont.
Nu åker jag till Jämtland.

2009-05-13 · 09:49

Jag har funderat en del kring detta. I Ut ur skuggorna träffar vi bland annat tre rånare på flykt, hänvisade till varandra i en stuga ute i skogen. De har mycket lite gemensamt och har ingen särskild anledning att tycka om varandra. Tvärtom. Hat och förakt skulle vara naturligare.
Ändå uppstår ett slags samförstånd. Det är delvis motiverat av omständigheterna och hotet utifrån, men det räcker inte som förklaring. Det finns ingen djup ärlighet eller några hedervärda avsikter. Det finns ingen förhoppning om att verkligen bli vänner, eller att skapa en varaktig trygghet. Ändå sitter de där plötsligt och skrattar tillsammans förbehållslöst och hjärtligt.
Det bygger på en primitiv insikt att de bara har varandra och att ingen annan egentligen kan hjälpa dem. Jag tror att det stämmer. Att vi söker trygghet där vi kan hitta den. Det är rationellt även om det kan uppfattas som motsatsen. Ur oheliga allianser uppstår alltid spänning. Det är intressant att skildra, och jag tror att det ger en nerv i berättandet som har chans att beröra många läsare.
Relationen mellan författaren och läsaren kan många gånger präglas av samma dynamik. Även negativa känslor är beröring. Likstelhet är ointresse.
För övrigt anser min fru att arbetsnamnet inte gör boken rättvisa, att det behövs en titel som låter betraktaren ana att det här är något annorlunda, en flod av intryck, ett pianostycke, ett stycke svensk sommar och mycket mera. Hon kan ha rätt. Så hur bryter man då ointresset? Hur når man ut från omslaget, tar tag i slipsen eller scarfen och rycker till?

2009-05-12 · 15:23

Die Spur auf dem Steg – enligt obekräftade uppgifter släpps boken i Tyskland i januari nästa år. Tyska recensenter kommer att tycka till, förlaget filar på sin marknadsplan och helt bortom min kontroll eller ens minsta påverkan kommer boken att lämna något slags avtryck, stort eller litet. Kanske är det bästa medicinen för att helt släppa taget om en bok; vetskapen att dess liv inte på något sätt är kopplat till mig längre.
Att släppa taget borde annars ändå inte vara svårt. Jag har en långt kommen andra bok och fler idéer som väntar på uppmärksamhet. Jag vill inte kalla det ett problem, men en bok som blir en del av ens identitet, som får ta plats långt efter att den är skriven utgör en faktor som emellanåt är svår att ignorera, reducera eller avpollettera med en fingerknäppning.
Kanske hjälper det inte heller att jag emellanåt måste gå tillbaka och läsa för att vara säker på att sammanhangen beskrivs rätt.
Idag satt jag med min agent och diskuterade framtiden. Det ser lovande ut om jag bara kan kontrollera och tämja min kreativitet, stängsla in den och pressa fram det bästa jag har rakt ner i manuset som ligger framför mig. Är det för mycket begärt?
Jag tänker att detta är lösningen också vad gäller min relation med Spåren på bryggan. När jag kan sätta dit Punkten och uppföljaren finns klar då försvinner säkert också alla hemliga knutar. Då gör jag slut och inleder något nytt på allvar. Då kanske det nya blir verkligheten och det gamla historia. Också för mig.

2009-05-11 · 10:33

Jag ska på Norrlandsturné. Egentligen ett väl stort och pampigt ord för några signeringar och författarpresentationer i norra halvan av Sverige, men det låter bra. Kul ska det bli, så mycket är säkert. Barnen får följa med så blir det lite Sverige-semester också. De pratar redan om hur det ska bli att sova på ett tåg. Avståndet till andra platser fastställs nämligen säkrast genom svaret på frågan om resan dit kräver att man sover eller inte och hur jobbigt själva resandet är. Färdmedlet är underordnat, även om man blir mer åksjuk av att åka bil än av att flyga. Följaktligen ligger Jämtland något längre bort än Teneriffa.
Första stoppet blir i Östersund 15-16 maj. Då hoppas jag att få träffa många jämtländska läsare, deckar- och skrivarvänner. Det börjar med signering på Akademibokhandeln på fredagen. Säkert blir det tid för ett litet samtal med dem som vill veta mer. Föredrar man seminarieformen pratar jag på länsbiblioteket på lördagen. Det är mötet med läsarna som är det mest spännande, tycker jag. Det är det som motiverar insatsen, pusslandet och den röda oförskräcktheten i att dra vidare från ställe till ställe.
Som en rolig grej och uppvärmning blir jag intervjuad av Radio Krokom redan på onsdag, den 13 maj kl. 10.
Så ni som är i krokarna – eller Krokom – får gärna höra av er för fler detaljer.
Sedan bär det vidare till Luleå för signering på Akademibokhandeln där på söndagen, mera tåg alltså.
Sverige är långt, varje tillfälle kort, för att travestera Paasilinna.

2009-05-10 · 14:24

Finns det skrivarplatser? Naturligtvis finns det platser där det skrivs, men finns det också platser som uppmuntrar till skrivande, och i så fall handlar det om en personlig upplevelse eller om ett allmänmänskligt förhållande? Jag har inget givet svar, men jag lutar åt det senare.
På samma sätt som det finns miljöer som inger en känsla av harmoni och trygghet tror jag att en kombination av vissa saker skapar de rätta förutsättningarna. Den som skriver mycket har troligtvis inte bara en plats för sitt skrivande och antagligen finns det uppenbara skillnader mellan dessa särskilda ställen, men ändå går det att se mönster.
För mig är skrivandet en fråga om temperament. När jag är lugn och eftertänksam behöver jag en miljö som på något sätt utmanar mina sinnen utan att störa mig. Jag skriver gärna på caféer. Det är mitt bord och min kopp kaffe. Jag behöver inte prata med någon, men jag är inte ensam. Det finns en rörlighet runt omkring som jag finner avkopplande. Ibland händer det intressanta saker utanför bubblan som ger anledning till ett miniavbrott eller i bästa fall ger ett uppslag, men ofta räcker det med bakgrundsbruset för att jag verkligen ska koncentrera mig.
När jag redan är fokuserad eller oron att inte komma vidare blir alltför stor då behöver jag någonting annat. När strukturen i berättelsen är en utmaning och problemen hopar sig då längtar jag till en avskild plats där ingenting finns utom jag och min historia. En plats där jag tvingas möta min egen frustration, men också kan bli löjligt lycklig över en smart vändning eller en rapp ordsalva. Inte minst ger det självkännedom.
Berätta gärna för mig om era skrivarplatser! Var blir ni kreativa?

2009-05-09 · 22:38

Äntligen är jag tillbaka efter en hel dag i kulturens tjänst.
Det surrade i Strängnäs, tutade och bullrade. Det var kul att känna den goda stämningen och stora intresset bland deltagarna.
Själv lät jag som Kråkan. Pollenallergin slog till igår och av min röst är bara ett hest kraxande kvar.
Jag pratade mest om skrivaräventyret och vad det innebär för mig.  Det här sammanfattar det rätt väl:

"Att skriva en bok är ett äventyr.
Vad är då ett äventyr? Det är en resa utan givet mål, eller i alla fall inte ett mål som man kan förstå eller förhålla sig till vid resans början.
Att skriva en bok är att testa sina egna gränser, att prova någonting nytt.
Att skriva en bok är att ge en del av sig själv till andra. Att tillåta att andra granskar och nagelfar det man själv tänker och känner. Att exponera sig för andras åsikter, tankar och värderingar i en utsträckning som sällan annars förekommer. Att våga äventyret är början. Det är källan till stolthet."

Jag läste också en dikt av Edith Södergran som beskriver detta; utlämnandet till publiken och stoltheten över att våga.
Jag pratade också om kreativitetens känslor, så väl beskrivna av Bengt Renander i Himmel-Helvete tur och retur.

Ovanpå detta var det dags för två stadsvandringar i bokens spår. Den uteslutande kvinnliga publiken hade många frågor, men också egna minnen från Strängnäs förr. Jag undrar vem som lärde sig mest, de eller jag.

Och nu är det bara några timmar tills jag blir gräsänkling igen. I fyra veckor. Med barn.
Det är klart att jag kommer att vara kreativ. Finns det något val?

2009-05-08 · 09:40

Imorgon är det Kultur09 i Strängnäs, en lördag fullspäckad med kulturella aktiviteter för alla smaker. Det här är tredje året det anordnas och det verkar bara bli bättre för varje år. Christer Hermansson som bloggade här i mars förra året jobbar säkert stenhårt nu för att få de sista förberedelserna på plats. Jag vill härmed nominera honom till Sveriges roligaste bibliotekarie.
Läs honom, om ni inte redan har gjort det. En passande introduktion är ett besök på Youtube för att lyssna på hans suveräna ”Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor?”.
Kolla här:
http://www.youtube.com/watch?v=q-rV4WZ1TVs

I år ser också mitt program ovanligt spännande ut. Jag ska prata om skrivande i bokhandeln klockan 14.15. Sedan 16.30 och 19.00 guidar jag i bokens spår runt staden med start vid Turistbyrån.
Vill ni ha en introduktion till boken och staden så kan ni kolla in en annan film på Youtube:
http://www.youtube.com/watch?v=7_gZrsnibSE


Det känns rätt lovande, särskilt med tanke hur det var förra året när jag berättade på Multeum som dagens sista punkt om min (fortfarande) ofärdiga bok. Det var en sådan där ljuv försommarkväll, solnedgång över Västerviken, öppna uteserveringar och livemusik. Helt perfekt om man inte skulle försöka väcka intresse med en powerpoint inomhus trehundra meter därifrån.
Men så är det väl alltid. Ibland går det bättre, ibland sämre. Hopplöst är det egentligen aldrig.
Där har vi ett ämne som skulle vara kul att borra djupare i med författarkollegorna: Misslyckade presentationer.
Dels har man förstås sina egna erfarenheter, men så är det kul att höra om skvallret i bokhandeln. Det slår nämligen inte fel. I stort sett varje gång jag har suttit någonstans och signerat berättar personalen om någon skrivande person (gärna känd) som spenderat ett par ödsliga timmar precis där: Jan Guillou, Agneta Sjödin, Thomas Bodström, Per Nuder – bara för att nämna några. Framgång är väl när det är man själv det skvallras om.
Imorgon blir en ny erfarenhet.

2009-05-07 · 10:55

Cosy crime. Min agent säger att jag skriver cosy crime. Jag är egentligen inte särskilt svag för det här med genrer. De tenderar att låsa in mer än de befriar. När jag är på riktigt dåligt humör ser jag beteckningarna bara som fuskverktyg för recensenter som hjälper dem att slippa tänka. Fast det är något med dessa ord som ligger fint i munnen: Cosy. Crime.
Kanske är det detta skenbara motsatsförhållande. Kan det verkligen vara mysigt att läsa om brott?
Svaret på den frågan är förstås tveklöst ja, men ändå måste jag stanna upp och tänka efter.
Ännu svårare blir det när man ska bli klar över vad genren avgränsas mot. Äckel-krim?
Det finns förstås en sådan genre också fast den kallas inte så. Då heter det kanske hellre Dokumentärthriller, Stockholm Noir (ortnamnet borde kunna bytas ut, men någonting säger mig att till exempel”Skövde Noir” inte skulle vara särskilt säljande) eller varför inte bara Polisroman. Om jag får vara lite sarkastisk är huvudsaken att våldet är grafiskt, miljön snuskig och misären stor. Gärna väldigt trasiga människor som gör sjuka saker. Naturligtvis gäller det inte alla böcker som använder dessa beteckningar, men trenden är rätt tydligt, tycker jag.
Min vän Mikael Fant, debutantbloggare här i december 2008, kallar min bok oskuldsfull. Han säger att han menar det som en komplimang. Jag gillar det. Inte naiv, bara oskuldsfull.
Nästa bok blir lite råare (min coach säger att det är naturligt), men jag kommer nog inte undan stämpeln den här gången heller.
Jag tror att det går väldigt bra att engagera, utmana och skapa spänning utan att ta till övervåld. En människas kapacitet för ondska till exempel kan mycket väl förmedlas utan en orgie i misshandel och övergrepp. Kanske till och med att det blir ännu verkligare och därmed mer skrämmande. Bland det läskigaste som finns är människor som menar gott, men gör ont. Inte för att jag har skrivit om dem. Än.

2009-05-06 · 08:46

Nina Frid och jag hade en rolig diskussion för några veckor sedan. Det började med att vi diskuterade en novell som jag har skrivit; inte utgiven och dessutom refuserad av minst en känd veckotidning för att den ”innehåller för mycket alkohol och är skriven i en för manlig stil”.
Jag tror att det var denna teaser som fick Nina att vilja läsa den, så jag hade skickat den till henne. Följaktligen kom diskussionen att handla om kärlek och bilar. Novellen handlar om en bil som försvinner under mystiska omständigheter och kring denna händelse utspelar sig ett kärleksdrama. Vänskaps sätts på prov och efterverkningarna blir större än man kunde ha anat.
I centrum står en man, berättarens far, som älskar en bil. Men kanske är det i själva verket ett substitut för någonting annat.
Hur som helst, från att jag hade konstaterat att veckotidningen kanske tyckte att några grabbar som mekar med och skapar en relation till en bil och genom den till varandra var väl macho (spriten kommer liksom på köpet) kom vi snart in på hästar.
Nina frågade sig om flickors förtjusning för hästar kan ses som en kvinnlig företeelse motsvarande schablonbilden av relationen mellan en man och hans fordon och i så fall om det alltid hade varit så. Efter en lätt förvirrad diskussion om patriarkaliska instrument, sportredskap och stora kaniner med behov av omvårdnad landade vi i alla fall i att jag drog mig till minnes hur det hade varit i Grimstastallet i början av 80-talet när jag som enda kille i en grupp tjejer tog ridlektioner för ett par lätt sadistiska kvinnor i höga stövlar.
Jag tyckte att det var roligt att rida, jag har alltid gillat tjejer, men det var något i den kombinationen som skapade mer ångest än ridkunskaper.
Dessutom tyckte jag inte om att rykta och gulla med hästarna. Det kunde aldrig sluta väl.
Så ganska snart tröttnade jag på att trava runt manegen, men då hade en särskilt ilsken och less häst redan hunnit bita min mamma och Führerns gunstlingar blivit osams.
Ni ser, det finns alltid saker som man kan utnyttja för att få fram rätt känsla i en berättelse. Självupplevt slår förstås det mesta…

2009-05-05 · 10:21

 

En av de roligare sakerna med att vara författare tycker jag är alla trevliga och intressanta kollegor man får träffa. En av mina nyaste bekantskaper är Varg Gyllander. Imorgon skulle Lina Forss, han och jag äta lunch, men nu ser det ut att bli en vecka senare på grund av ett mellanskjutande ryggskott.
Varg är pressekreterare vid Rikskriminalpolisen och debuterade nyligen med en kriminalroman som heter Somliga linor brister. Den är verkligen någonting för alla som älskar CSI. I centrum står en kriminaltekniker som heter Ulf Holtz och hans kollegor. Boken är full med detaljerade beskrivningar av olika moment i undersökningen av en brottsplats. Varg skriver med ett lättflytande språk som driver handlingen framåt och det är så trovärdigt att enbart det räcker för att bli imponerad. Dessutom är det en riktigt bra historia.
Roligt är också den underfundiga humorn som dyker upp emellanåt. Den som det är absolut mest synd om i boken (förutom mordoffren) är polisens presstalesman Anders Sylén, allmänt kallad ”Spiken”. Till hans stora sorg vägrar journalisterna att kalla honom ”spokesperson” som han tycker är så fint och dessutom får han alltid veta allting absolut sist. Hans jobb går mest ut på att svara på alla frågor med att säga att polisen inte har några kommentarer på grund av utredningstekniska skäl.
Förra gången vi åt lunch satt vi på ”slabbet” på Polishuset och diskuterade författandets glädjeämnen och vedermödor. Han höll redan då på att slutredigera sin uppföljare, vilket naturligtvis gjorde mig grön av avund. Vargs telefon gick varm eftersom det var kycklingkris i Sverige. Glasbitar poppade upp på de mest olämpliga ställen runt om i riket. Ändå fick vi mycket sagt i pauserna mellan att TT, TV4, Rikspolischefen och fjorton andra ringde.
För mig var det ett studiebesök och för honom en dag på jobbet.
Nästa gång blir det nog lite lugnare tempo och dessutom har vi ju fantastiska Lina där.

2009-05-04 · 08:41

Många kommenterar min förmåga att bygga upp ett rikt persongalleri, ge alla dess människor liv och sedan hålla bollarna i luften. Jag inser själv att en historia kan berättas enklare, men i Strängnäsdeckarserien är det här formen jag har valt och som jag fortsätter med. Det är alldeles för stimulerande för att låta bli.
Varför jag tycker om denna form av berättande har jag funderat en del över. Jag är intresserad av människor och karaktärerna i en bok hamnar lätt i centrum för mig. Jag vill förstå dem och att mina läsare gör det likaså. De ska kännas äkta och inte tillrättalagda. Perspektivbyten skapar ofta en spänst i berättandet, överraskar, oroar eller till och med irriterar.
Så hur fungerar då min hjärna? Kanske ett svar finns i mitt yrkesval.
Som advokat arbetar jag på timme. Jag sköter flera olika ärenden för olika uppdragsgivare samtidigt. På mycket kort tid måste jag sätta mig in i ett ärende, uppdragsgivarens verksamhet och sedan hitta en väg framåt. Jag måste definiera mitt uppdrag och sedan lösa det.
Jag växlar ständigt spår i mitt huvud, inte alltid helt rationellt och med ”rätt” prioritet, men förändringen är konstant.
I skrivandet verkar jag fungera på samma sätt. Därför är också genomförandet av en scen tills den verkligen är helt färdig en av mina största utmaningar. Ofta går det snabbt att bestämma scenens innehåll och betydelse, men sedan blir det svårare. Hur mycket känsla ska in? Vems perspektiv är mest intressant? Eller ska jag låta flera av karaktärerna komma till tals?
I mitt yrke har jag upptäckt att jag ofta fungerar bäst under tidspress. I skrivandet är det inte lika enkelt. Ibland behövs känslan av att ha oändligt med tid, ibland ger samma känsla mig en obetvinglig lust att gå och dammsuga eller titta på TV. Säkert är författarkollegorna många som har upplevt samma sak.
Min andra bok har varit betydligt segare att skriva än den första. Samtidigt känner jag mig lustigt nog säkrare än förra gången på att det kan bli bra. Det är bara att hoppas att jag inte har duperat mig själv alltför mycket. Tur att det finns testpiloter…

2009-05-03 · 07:39

Svärföräldrarna sover på luftmadrass i föreningens relaxrum, svågern på soffan, arbetsrummets alla papper har snabbt skyfflats in i pärmar, plastfickor, skrymslen och vrår. I garderoben är det fullt med packning,
I arla morgonstund när sjön ligger blank och alla sover, ja utom min fyraåring som absolut måste gå till mormor ”i förrådet”, sitter jag här.
Det är roligt med människor på besök; slitsamt ibland, påfrestande, en källa till oändliga komplikationer, men någonstans i grunden sunt. Det handlar om mänskliga möten, den där stimulansen utan vilken man inte vore någonting. Det är väl också måttstocken på en lyckad fest; ett sorl av röster över fågelkvittret, saft på golvet, upprivet presentpapper, överfulla tallrikar, ja till och med insikten att jag knappt pratade med en del av mina vänner fastän de var här i flera timmar.
En del frågar mig om det inte är ensamt att skriva. Det är idén om den ångestdrivne, olycklige författaren, en Hemingway som har flytt världen och som vänder sig inåt och skapar.
Jag säger inte att de som beskriver det så har fel, men det är i alla fall långt från hela bilden. För mig har författarskapet gett en social rikedom som jag inte alls hade räknat med.
Visst, det finns något egoistiskt och självcentrerat i skrivandet. Jag skriver om det Jag vill när Jag vill och hur Jag vill. Jag skriver om Mina erfarenheter och drar Mina slutsatser.
Fast OM man vill bli läst, och det tror jag att de allra flesta vill, så är vi tillbaka där i det mänskliga mötet. Att skriva engagerar. Genom skrivande har jag träffat fantastiskt intressanta människor, lärt känna en bransch, en värld som fanns där hela tiden att upptäcka om jag bara hade vetat var jag skulle titta.
Att starta förlag visade sig vara min biljett in. Var det modigt? Kanske. Framförallt var det nödvändigt. Det var på det sättet som mitt engagemang väcktes för att verkligen fortsätta skriva. Utan alla diskussionerna, framgångarna och bakslagen, uppmuntrande läsare och svårflirtade bokhandlare hade jag antagligen inte suttit här med dåligt samvete över att Ut ur skuggorna ännu inte är klar.

2009-05-02 · 09:27

Idag ska vi ha fest. Mina tre tjejer ska firas. Min fru Anna är tillfälligt hemma från Kenya och missar barnens födelsedagar så då slår vi ihop det. Det blir buffé och vin på altanen, en kul blandning med människor, en inte alltför kall sjöbris och kanske glada miner och presenter. Jag tycker att varje sådan här vårdag ger ett litet lyckorus; en känsla av att allting är möjligt. Om man nu inte drabbas av den stora vårdepressionen eller en förlamande allergi vill säga.
Det finns många saker som kan sätta käppar i hjulet för ett äventyr, såväl praktiska som emotionella, så det är med viss förundran jag tittar tillbaka på vad som har hänt mig i mitt skrivarliv sedan jag startade Kura Skymning våren 2007.
Begreppet ”eget förlag” har ingen vidare klang. Det associeras gärna till publikationer som inte har chans att bli utgivna på annat sätt, till dåligt inbundna häften med illa satt text och grådaskiga omslag. Att ”starta eget” däremot är mycket mer positivt och löftesrikt. Energin att starta på nytt, förverkliga sin dröm och våga steget ut i det okända. I verkligheten är det förstås innehållet som räknas.
Jag startade förlaget med planen att möjliggöra en så professionell utgivning av min bok som möjligt. Jag startade det i övertygelsen att jag som debutant skulle få göra det mesta arbetet själv för att få ut boken oavsett vilket förlag som antog mitt manus.
Jag började med att anlita en redaktör och en art director. Som tur var blev jag sedan rekommenderad ett jättebra tryckeri och steg för steg föll allting på plats.
När Ann Ljungberg ställde upp som redaktör och lektör var det en av de första i en lång räcka av händelser som har hjälpt mig vidare. Vi inledde ett samarbete som fortfarande pågår. Nu är hon min författarcoach och ger mig värdefull stöttning med bok nummer två.
När lastbilen med fyra pallar böcker svängde upp framför Gula Rosornas Företagsby i Strängnäs kändes det förstås stort, omtumlande, fantastiskt och grymt nervöst.
Sedan började fotarbetet. Bokhandel efter bokhandel besökte jag. Gjorde mina öron jättestora för att fånga upp varje tips och råd som kunde vara till hjälp och stängde dem lika snabbt när någon dysterkvist påstod att det inte gick.
Ett tips var att skicka boken till Pocketförlagets dåvarande VD så det gjorde jag. Han gillade den. Faktiskt så mycket att han bestämde sig för att ge ut den. Men först senare – alldeles nyss.
I Strängnäs vaknade intresset och tilltog sedan oavbrutet i styrka. Det började kännas. Att boken hade någonting att ge.
Innan jag visste ordet av var 1500 exemplar sålda varav en mycket stor andel i Strängnäs och Eskilstuna.
Nästa lyckokast var att jag fick en agent. Det hände i början av 2008. Världens bästa agenter som jag delar med bland annat Lina Forss. Tysklandsförsäljningen var ett faktum.
Det är en konstig känsla. Att någon annan arbetar för mig för att de tror på det.
Och nu måste jag återigen göra mig förtjänt av den. Tilltron alltså.

2009-05-01 · 10:59

Sköna maj välkommen! Så är det äntligen dags för mig att göra officiell entré här på Bokcirklar som gästbloggare. Det gör mig glad. Det blir min uppgift att slå följe med er fram till sommaren. Det kommer säkert att gå alldeles för fort, men jag ska försöka göra det mesta av det.

Så vem är jag?

Jag lättade lite på förlåten häromdagen när jag torrsimmade i min läsdagbok, men det är lika bra att vi tar det ordentligt från början.
Kriminalromanen Spåren på bryggan skrev jag 2006 efter att i många år ha tänkt tanken (som så många andra) att det skulle vara fantastiskt kul att skriva en roman. Jag hade precis flyttat till Strängnäs från Stockholm och var nyfiken på min nya hemstad. Jag fångades av den speciella stämningen, stadens historia och den vackra miljön. Det blev en parallellhistoria mellan 1960-tal och nutid, en samhällsskildring och ett mysterium i behov av att lösas. Det blev många och starka karaktärer, ett steg in i livet på en landsortstidning och en betraktelse över betydelsen av utanförskap och mobbning; också en studie i grupptryck, feghet och missriktad välvilja.
När boken var skriven ville jag att många skulle läsa den. Kanske inte så förvånande, men inte alls självklart; omgivningens dom kan ju i värsta fall vara hård.
Jag skickade aldrig in den till något förlag.
Min energi var på topp och jag ville, kunde eller orkade inte vänta; inte lägga mitt manus i ett kuvert och hovsamt låta tiden gå och hoppas på en respons.
Beslutet kom inte som en blixt från klar himmel, det snarare kröp sig på. Jag jagade inte ett förskott eller en ny karriär. Jag ville bli läst. Jag var nyfiken på den litterära världen, men också på bokhandlarnas universum. Hur säljer man en bok? Hur når man ut?
Det var så Kura Skymning Förlag blev till och kanske var det då äventyret verkligen började.