2009-07-27 · 14:54

Bitarna har inte riktigt passat. De har skavt mot varandra. Jag har skrivit och skrivit men inte riktigt fått till det. Inte sett målet och inte heller helheten.
Omöjligt uppdrag således.

I morse regnade det. Så jag satte på mig den lånade dyra täta jackan som lovade att stå emot alla slags väder och gav mig i väg mot toppen av Dyrön. Strävade uppåt, halkade och strävade vidare.
Regnet strilade ner över mig och havet låg långt där nere i diset.

Inne i huvudet pågick något.
Utan att jag riktigt tänkte på det flyttade jag runt scener, motiv, personer.
Och plötsligt.
Högst upp på ön med blicken riktade mot kändisön Åstol ramlade bit efter bit på plats.
Det var så självklart att jag blev förvånad att jag inte tänkt på det tidigare.
Känslan var i det närmaste fysisk. Musklerna slappnade av. Jag drog ett djupt regnigt andetag och vände ansiktet mot vinden.
AHHH! (ett sommarvrål)

Nu vet jag precis hur det hänger ihop och varför det blir som det blir.
Och det kommer ni också att få veta när tredje boken landar på bokhandelsdiskarna om två år och om ni då är tillräckligt nyfikna. (Unni ...du behöver förstås  inte eftersom du anser att all krim, utom Stieg Larson är skit. Ha ha ha :)

Nu tar jag farväl till er på Bokcirklar. Kommer att befinna mig utanför nätkontakt ett tag och snart är det i alla fall dags för någon annan att ta över.

Det var roligt, men svårt. Att blogga alltså. Vet fortfarande inte riktigt vad det går ut på och får se om jag plockar upp det på annan plats någon annan gång.

Ha det gott.
Vi ses
Vargen
www.varggyllander.se

2009-07-23 · 19:56

Jag vet vem Lars Kepler är.


Ingen har väl missat den fantastiska historien om författarpseudonymen Lars Kepler och dennes kriminalroman Hypnotisören?

Den är så fantastisk att det inte skulle gå att hitta på den eftersom ingen skulle tro på den. Eller kanske är det så enkelt att det inte är sant. Vad vet jag? Klart är i alla fall att boken finns, den är såld till en massa länder och förskottet är hissnande.

Det har spekulerats vilt om vem det är. Men när en av kvällstidningarna intervjuade Kepler avslöjades att han eller hon är Stockholmare, har barn och tillbringar praktiskt taget varje dag på Rikskriminalen.

Då satte jag kaffet i vrångstrupen.

Om det rör sig om en anställd på Rikskriminalen där jag arbetar så rör bara drygt 500 möjliga och då är de flesta förslag som figurerat diskvalificerade.
Att personen i fråga är bra på allt från vapen till kriminalteknik minskar ytterligare kraftigt antalet.
Och enligt Bonniers ska personen på något sätt vara känd i litteraturkretsar.

Då är det ju glasklart.
Det måste ju vara jag.
Profilen stämmer.
Problemet är möjligen att det dels är fel förlag dels fel agent. Men det kanske är därför jag använt mig av en pseudonym.
Men då måste jag ha förträngt allt.
Jag tänkte faktiskt så under några svindlande sekunder. Tänk om det är jag, fast jag inte vet om det.
Nej så galet är det inte.

Nej… mitt hetaste tips är Bosse Norgren. Polis på Rikskriminalens IT–brottssektion och har gett ut ett par deckare på just Bonniers.

Han stämmer perfekt på profilen.

Tänk om jag har rätt.

Vi ses

2009-07-21 · 16:28

Sitter och tittar ut över ett vindpiskat hav på en ö norr om Marstrand. Solen lyser och egentligen borde jag kanske skriva. Men det är svårt. Med motivationen.

Fick ett tips när jag började skriva för några år sedan som gick ut på att om jag fastnade, inte kom vidare, så skulle jag skriva en mening som bara kom upp i huvudet och sedan stänga av datorn. På så sätt skulle kreativitet triggas av nyfikenhet.

I går satt jag vid tangentborde i mörkret, ensam när familjen somnat.

Jag skrev: "Pia Levin nynnade på en barnvisa utan att hon själv märkte det. När hon märkte det tystnade hon, slöt höger öga och sköt"

Vi får se hur i hela friden det passar in i fortsättningen.

Vi ses.
varg

2009-07-19 · 15:48

Jag är inkonsekvent.
Upptäckte de på tåget idag. Åkte i rasande x2000–fart mellan Stockholm och Vänersborg. ( förutom den biten som ersattes av bussar på grund av något spårfel)
Då och då passerade tåget små idylliska samhällen. Små klungor med hus och fina trädgårdar. Och STUDSMATTOR. På var och varannan tomt. Jag kan inte för mitt liv begripa hur man först kan lägga ner en massa arbete på huset och tomten för att sedan fullständigt förgöra alltihop med ett ljusblått monster från typ Bauhaus eller Rusta. Ännu värre är det om de intergalaktiska månlandarna har försetts med ett svart skyddsnät. Jo det kan bli ännu värre. Om denna utomordentligt förfulande idrottspryl ackompanjeras av en, i samma färg, markstående pool. Också den från någon av ovanstående hemmafixarkedjor.

Och på vilket sätt är detta då inkonsekvent?
Jo, jag inser att det handlar om smak, kanske dålig sådan. Att studsmattor är som sjösten på 90–talet. För massorna. Att jag är en förbannad snobb. JAG som för inte så länge sedan hade åsikter om litterär elitism på den här bloggen.

Fy på mig.

Och föresten tycker jag att konstrotting och Foppatofflor också är något som aldrig borde ha sett dagens ljus. Foppatoffeln är föresten död, läste jag i någon tidning. Och fan vet om jag inte ska investera i en grupp utemöbler av konstrotting i alla fall. Det är ju så praktiskt.

Vi ses

2009-07-16 · 09:28

Låt oss tala om döden.....


Nja inte döden kanske men ändå.

Jag känner mig gammal. Trodde aldrig att jag skulle göra det men, men gammal det känner jag mig. Jag är hyfsat vältränad, äter rätt, är aldrig sjuk och har så där en två decennier kvar till pensionen. Så det är inte det. Men jag hänger liksom inte med.
Jag smsar nästa aldrig.
Senaste gången jag spelade tevespel var en svartvit sak med en prick som åkte fram och tillbaka på teverutan. Pick, pock, pick, pick pock.
Det enda jag använder telefonen till är att prata i den trots att det kan göra en oändlig massa annat.
Det kanske är omodern jag är. Inte gammal.
Vart vill jag komma? undrar kanske någon nu.
Jo det är det här med bloggandet.
Jag fattar inte.
Fattar inte riktigt vad det går ut på.
Så kan jag få lite hjälp här?
Vad vill ni ha av mig?
Vill ni ha något av mig?

Och twittra, det kommer jag ALDRIG att göra.


Vi ses

2009-07-12 · 22:00

Fritt sex …
Såja. Tänkte väl att du skulle bli intresserad. Välkommen hit. :)

Nu till något helt annat.

Ni har kanske sett dem. Klumpiga silverfärgade dammsugare som bara går att köpa genom direktförsäljning. De är fula, kallas städmaskiner och kostar en helvetes massa pengar.
De dyker upp med jämna mellanrum i lokalpressen under rubrikerna ”Lurade att köpa dyr dammsugare” Eller ” Blev lovad stor förtjänst är nu skuldsatta".
Konceptet är enkelt och genialt. Affärsiden bygger på lura till sig så många säljare som möjligt. Många säljare leder till många köpare även om varje säljare inte kränger fler än några stycken.
Lockropet heter garanterad provision. Varje säljare jobbar nästan ihjäl sig och efter några månader har de sålt ett litet antal dammsugare till släkt och vänner som tycker synd om dem. Någon provision blir det oftast inte eftersom säljaren inte nått upp till garantinivån.
De ger upp.
Ett litet fåtal lyckas dock och används som argument för att förstärka lockropet. Nya säljare luras in i systemet och verksamheten tuffar på. I toppen av pyramiden sitter mammon och skrattar rått.

Ta nu den affärsiden.
Lägg till lite politisk korrekthet, lite underifrånperspektiv, lite författardrömmar och en smula demokrati för att hålla kritiker borta. För att ytterligare öka vinsten låter du säljaren själv stå för produkten. Lägg sedan på lite tilläggstjänster som säljaren får stå för själv för att kunna sälja lite till. Och låtsas som att det är nästan gratis.
Vad får man då?
Man får Vulkan. (www.vulkan.se)

Vi ses
Vargen

2009-07-11 · 14:47

För fem år sedan var jag pappaledig. Det var helt fantastiskt, underbart … nåja. Det var ganska tråkigt faktiskt. Hur som helst så anmälde jag mig till en skrivarkurs på Folkuniversitetet för att åtminstone några kvällar i månaden träffa vuxna människor och prata om något annat än barnmat och bävernylon. Jag hatade verkligen öppna förskolan.

Under tio veckor träffade jag ett litet engagerat och roligt gäng som leddes av vår lärare Sören Bondesson. Vi skrev, läste och kritiserade. Det var roligt, spännande och mycket givande.

När kursen var slut hade jag i min dator åtta skrivövningar som jag inte visste vad jag skulle göra med.
Då och då tog jag fram dem. Läste och funderade på om de skulle fungera som bottenplatta i ett krimbygge. Jag bestämde mig för att gå systematiskt tillväga. Skrev hundra rubriker och tänkte att om jag skriver tre sidor för varje rubrik så blir det ju trehundra sidor och det verkar ju vara lämpligt.
Sagt och gjort. Fyra månader senar var det klart.
Trodde jag.
Efteråt kan jag konstatera att det tog fyra månader att skriva men fyra år att färdigställa.

Den bok jag nu debuterade med ligger en bra bit från det första manuset men inte en minut av allt arbete var bortkastat. Jag lärde mig oerhört mycket om skrivprocessen och hantverket under tiden. Tvåan som nu ligger för redigering gick mycket fortare att skriva men mycket arbete återstår med hjälp av förlag och redaktör.

Den slutsats jag dragit är att det krävs både envishet och kunskap för at ro ett bokprojket i hamn. Och en massa glädje och engagemang. Och tur.
Om resultatet sedan kallas litteratur, skräp, deckarskit, snabbläst, lättviktigt, kommersiellt eller något annat bryr jag mig inte om ett smack. Om läsare finner nöje, avkoppling och en och annan aha-upplevelse av mina ord och berättelser så räcker det gott åt mig.

Tycker diskussionen om skit (litteratur) och brist på begåvning som förs på annan plats här på bokcirklar (Unnis blogg) luktar kulturell elitism. Och det är verkligen inte vackert.

Vi hörs.

Vargen

2009-07-08 · 20:23

I tidernas begynnelse skrev jag några recensioner.
Några böcker, några revyer och några lokala popband fick min uppmärksamhet på lokaltidningen där jag jobbade. Den enda merit jag hade var att det för dagen inte fanns några andra uppdrag.

Jag skumläste och gav ett svepande omdöme.
Jag kom i slutet av ett uppträdande och drog till med några skojiga formuleringar.
Och så vidare.

När jag idag tänker på det skäms jag.
Men det var inte förrän jag själv blev recenserad som jag verkligen insåg hur betydelsefullt det är att ta recenserandet på allvar, hur varje ord, varje formulering betyder något. Varje detalj är viktig.

För min debutbok Somliga linor brister har jag fått varierande omdömen. Några riktigt bra och några sågningar. De som är bra betraktar jag som genomarbetade och ärliga recensioner och de som är dåliga är naturligtvis bara ett resultat av recensentens dåliga omdöme, orutin, slarv eller möjligen snobberi.
Eller nej… naturligtvis inte.

Men jag kan inte låta bli att le åt recensenten som skrev att det var för mycket detaljer och exemplifierade med att det var onödigt detaljerat beskrivet hur en espressomaskin fungerar.
Det komiska är att det inte förekommer någon espressomaskin i boken. Åtminstone inte vad jag kommer ihåg.

Som sagt djävulen bor i detaljerna.
Även i recensioner.
Vi ses

2009-07-07 · 13:20

Ibland tänker man det mest märkliga tankar.

Jag har två barn. De är det mest värdefulla jag har.

När jag och min fru bestämde oss för att skaffa barn var det ett relativt lätt och självklart beslut. Och så verkar det vara för de flesta som jag känner. Hur många barn tycks vara ännu enklare. ( om man nu kan få barn alltså)
Två? Tre eller kanske rent av fyra? Eller varför inte ett ensamt barn?

Oavsett hur många de är, så är vart och ett av dessa barn något oerhört (obeskrivligt) värdefullt. I alla fall för de flesta av oss. (Då räknar jag förstås inte in alla galningar som anser att de kan offra några döttrar för hederns skull eller skicka sina barn på självmorduppdrag med bomber runt magen.)

Men ...
Att förlora ett barn är den ultimata tragedin.
Att välja tillkomsten av barn är ganska lättvindigt.

Hur kan det komma sig att känslan mellan att välja hur många barn man vill ha ligger så oerhört lång från den känslan som infinner sig när man förlorar det barn man har?

Det tål att tänkas på.

Vi ses.

www.varg.gyllander.se

2009-07-05 · 21:59

Gick upp tidigt i morse för att skriva. Det är verkligen dags att komma vidare med ”Även småsten sjunker”

Skulle först bara resa väggarna till barnens nya lekstuga.
När det var klart skulle jag skriva.

Men nog behövde vildvinet lite klätterjhjälp. Såg lite hängigt ut.
Sedan skulle jag skriva.

Redan lunch. Oj då. Hm det får bli något enkelt. Måste bara handla först. Soppa och bröd.
Sedan var det verkligen dags att sätta sig ner och skriva.

Men hej, två goda vänner tittade förbi. Kaffe ja visst. Och bullar jajamensan.
När de gick kände jag verkligen att det var dags att skriva.

Dom där två Ikeakartongerna med våra nya bokhyllor. Ligger inte dom lite i vägen? Kanske ska öppna och se om alla skruvar och träplugg är med. Undrar om det inte går att dra alla små sexkantsskruvar med skruvdragare? Jag tror minsann att jag har några nya bits som kanske kan funka.
En bokhylla var ju ingen match. Den andra tar jag i morgon för jag måste verkligen skriva.

Äh föresten. Nu har jag redan tagit fram skruvdragaren och vet ju hur man gör. Jag fixar andra bokhyllan också. Det blev ju fint. Ska bara gå iväg till återvinningsstationen med kartongerna sedan ska jag sätta mig och skriva.

Men hej, barn. Vadå? Vill ni att jag ska läsa?
Jag vet inte …. jag måste egentligen skriva. Men okej då.

Klockan är nu tio på kvällen och det är dags att skriva vidare på manuset.
Ska bara skriva några rader till bloggen först.
Så ja.
Vad trött jag blev.

Lägga sig, skriva eller ta en konjak.
Tror jag tar en konjak.
I morgon ska jag skriva. Jag har ju trots allt så där en hel bok att skriva klart.

Vi ses
www.varggyllander.se

2009-07-03 · 10:34

För några dagar sedan, då värmen var som mest påtaglig, träffade jag några specialister på gängbrottslighet. Vi talade om allt från kriminella mc–gäng till de allt mer utbredda och extremt våldsbenägna ungdomsgängen. Någon nämnde ordet generationsskifte. Det fick mig att fundera på vad det egentligen är. Hur skiftar generationer? Jag ser framför mig hur en stor grupp människor samtidigt byts mot en annan (yngre). Fast det är ju konstigt. Istället måste det röra sig om en långsam alltid pågående process. Eller menar man ett givet tillfälle? Förslag någon?

Och tänk så här. Om man blir riktigt, riktigt gammal. Låt säga hundra år. Då har nästan alla människor på jorden ( flera miljarder alltså ) bytts ut när man själv dör, i förhållande till när man själv föddes. Är inte det fascinerande?

Något helt annat. Det har hittills varit omöjligt att få fram fingeravtryck på avfyrade patronhylsor. Men nu har något snille i USA kommit på att om man skickar 2 500 volt genom metallen samtidigt som man strör ett speciellt pulver på den framträder fingeravtrycken. Det spelar ingen roll om patronen har blivit rengjord, upphettad när den avfyrats eller till och med blivit övermålad. Eller hur lång tid det gått.
Cold case, here we come!

.
Vi ses.

2009-07-03 · 00:12

Hade precis vattnat gräset och tagit det där glaset rött när det pep till i mobilen. Lars ( Rambe) undrade om jag inte skulle komma över till Söder. Några sekunder av tvekan. Men. Upp på cykeln och i väg. Mitt på Västerbron stannade jag och tittade ut över Stockholm. Solen ner och Gamla stan inbäddad i rosa. Det blir inte bättre än så. Nåja. Några minuter senare i goda vänners sällskap och ett par ståuppare som kämpade om uppmärksamheten kändes kvällen perfekt. Även om det var på Söder…
Av någon outgrundlig anledning började vi (Sven jag och Lars) tala om hur man får till den perfekta bearnaisen.
Någon som vet?

Och så slogs jag av en sak. Alla rökte. Trodde att det var helt ute. Känner ingen som röker.
Vi ses.

2009-07-01 · 23:35

Är inte verkligheten ibland helt otroligt komisk?
Som att Göteborg förbjuder gatumusikanter att spela mellan 11 och 15. Visst kan man förstå att ett och annan butiksbiträde ruttnar på att höra House of the rising sun för hundrade gången. Men att förbjuda. Hur ska det gå till? Åker dom i fängelse eller beslagtas gitarren?
Och ännu roligare blir det med den här jämförelsen som jag snappade upp på TT:
”På turiststråk i Gamla Stan i Stockholm, som Västerlånggatan och Järntorget och gränder i närheten, är det förbjudet att spela, UTOM mellan klockan 14 och 18 dagligen”
Säger då det.

Upptäckte en mysko grej i dag. Efter att ha suttit hela dagen två våningar nere under polishuset på Kungsholmen ( I ett stabsrum) kom jag ut i värmen och slogs av en sak. En kall öl vore gott. Gick in i tre närbutiker efter var andra. Ingen sålde kall öl. Det fanns kall läsk, kall isblå energidryck, kall festis, kallt bubbelvatten och kallt iste. Inte en enda kall öl i kylarna. Bara varma på hyllorna.
Är inte det mysko? Är det alltid så?

Och några spridda svar på kommentarer. Nej jag har aldrig bloggat förr, jag är lite rädd för språkpoliser (trodde dom fanns överallt men vet nu att dom inte finns här). Och nej jag vill verkligen inte vara i fred eftersom jag oftast förväxlar det med ensamhet. Och ensamhet är det värsta jag vet.
Vi hörs.

2009-07-01 · 14:09

Det är mycket som är nytt. Att blogga till exempel. Och att vara en sådan som skriver böcker. Det är inte bara nytt, det är konstigt också. Men det är förstås alltid sådan som är nytt.


Den oändliga processen som aldrig tycktes ta slut, tog slut väldigt fort. Boken kom ut, blev recenserad (många bra och några dåliga). Syntes på varenda bensinmack. Säljer bra.

Men det pågår på något märkligt sätt utan mig. Bredvid mig. Bortsett från det här bloggandet och ett antal intervjuer när boken kom ut så märks ingenting. En liten, liten krusning på ytan och sedan ingenting.

Eller vänta nu ...  Det stämmer ju inte. Mamma är stolt. Jag har träffat härliga människor som: skriver (Lina och Lars), ger ut böcker (Erik) och inte minst säljer mina manus till hugade spekulanter i främmande länder (Maria).
Jag är inbjuden att tala på bokmässan. Mitt andra manus ska redigeras (Pernilla) och tredje boken ska bli skriven. Av mig själv alltså.

Det här ska nog bli en rolig resa. Spännande och oförutsägbar.
Häng med vetja!

Och till alla språkpoliser. Jag vet att det går lite fort ibland på tangentbordet men det är helt oavsiktligt och inte för att retas. :)