2009-10-29 · 19:16

Hej alla kära Bokcirklar-läsare!

Tack för denna tid på denna plats. Det har varit ljuvligt att kliva ut i cyberrymden och debutera som bloggare tillsammans med er: en mjuk landning i dun och bolster! Jag har ju bett er om idéer och råd under denna tid. Ni som känner att ni vill fortsätta ha kontakt med mig, så vill jag nu puffa för min hemsida som kommer börja fungera snart: barbaravoors.com Där kommer jag också att blogga om just skrivprocessen och kontakten mellan läsare och författare, som jag vill tro kan vara mer direkt och enkel. Jag kommer också ha en e-postadress länkad till denna hemsida, dit man kan skicka frågor till mig av privat natur (läggs inte ut) och av mer allmän natur (kan läggas ut i bloggen om skribenten godkänner): barbara@barbaravoors.com

Skriv gärna nu så har jag början på min blogg och hemsida! Önska mig också lycka till med den roman som förhoppningsvis kommer nästa år: "Fantomsmärtor" - heter den än så länge. Samt min ungdomsroman - "Emmy Moréns dubbla liv" - heter den än så länge. Tack och hej från Barbara.

2009-10-21 · 08:19

Har en idé som jag vill testa här. Min tanke är denna: hur kan författare och läsare mötas mer direkt?
Jag har känt ett allt större behov att vända mig utåt och dela med mig av skrivandet. Författare är ett ganska narcissistiskt yrke (läs mig, bekräfta mig!!) och mitt sätt att motverka det är att mer intressera mig för andras läsande och skrivande. Alltså, författarmöten - varför ska de alltid ske på bibliotek eller bokmässor? Kan inte en grupp läsare sätta ihop ett EGET möte, via en boksight som denna eller community, med precis den författare de vill träffa och så kommer jag/den författaren dit, till ett bibliotek, arbetsplats eller samlingssal. Föredrag + läsa ur aktuell bok + frågor = 1,5 timmar och pris vad gruppen kan få ihop (minimiarvode brukar vara 5500, men det kan man säkert lösa.)

Såg en gång Marit Bergman i "De kallar oss artister" som höll konsert hemma hos ett fan, kanske är det lite för nära för mig men tanken är fantastisk! Det går ju också att låta en författare komma till ens arbetsplats och prata om skrivprocessen och hur man får idéer till böcker, under en enkel fredagslunch. De flesta har svårt att komma i väg på kvällen till ett biblioteksbesök, varför inte be författarna komma till jobbet i stället? Eller kanske skrivarkurser i mindre grupper, som en författare som ni väljer kan leda. Möjligen har man en läsecirkel som vill utvecklas till en skrivarcirkel, men tycker att det är lite ambitiöst att gå en hel kurs utan vill bara bli inspirerad under kanske 5 gånger i en grupp av vänner eller liksinnade?
Vad tycker ni?!

2009-10-15 · 10:08

Min politiska väckarklocka var dels min uppväxt i Iran, och dels mitt engagemang för Sydafrika. Iran, som min familj flydde ifrån under revolution 1979 och jag var 11 år, var mitt älskade barndomsland men också det land där jag förstod ordet "klassklyftor" in på kroppen. Ett av mina starkaste minnen var när jag satt i vår bil och såg ut genom fönstret, på andra sidan satt en flicka i min egen ålder med sin mamma och tiggde. Ett bilfönster emellan - enbart tur på vilken sida man hamnade. Den andra väckarklockan kom genom ISAK- Isolera Sydafrikakommittén. Apartheid tycktes mig rått och obarmhärtigt, ett bokstavligt svart-vitt problem som jag skrev en novell om - 17 år gammal. Det var första gången jag blev publicerad, kanske symboliskt nog i biståndsvärlden.

I dag arbetar jag fortfarande med bistånd, eller intenationellt utvecklingssamarbete som det formella ordet är! Nästa vecka är jag moderator i den svenska paviljongen på EU-kommissionens och Sveriges regerings biståndsdagar 22-24 oktober: eudevdays.eu

Vill ni komma och lyssna på alla våra fantastiska svenska enskilda organisationer så registrera er där senast fredag - det är gratis och öppet för alla! I bistånd såväl som i skönlitteratur är det märkligt nog rätt lika: konsten att berätta en historia så att den hörs och ger avtryck och intryck, samt att gå via hjärtat och lyssna till människors röster. Välkomna!

2009-10-10 · 08:49

Just nu håller jag i en skrivarkurs för Katarina församling tillsammans med prästen Hanna Nyberg. Otroligt lärorikt och fina människor. Är inte helt lätt att vara ”lärare” (jag testade ordet handledare, vägledare – fungerade sådär) och jag har redan lyckats sabotera en whiteboard-tavla genom att skriva med DEN DÄR PENNAN SOM INTE GÅR BORT. Det var faktiskt första gången. Jag känner stor beundran för riktiga lärare som vet precis vad en grupp behöver, kan hålla olika takt för alla olika övningar och hela tiden se till att alla har något att arbeta med. Utmaning! Men tack och lov har jag erfarna Hanna med (se fin bild!).



I onsdags pratade vi om dramaturgi och struktur, alltså hur håller man en bok samman från a till ö (eller annan ordning!). Just det här att strukturera sina tankar är ju en rolig fråga - går det? Jag gav dem min skiss från min roman "Islossning". Min man varnade mig innan och sa att de kanske skulle tro att jag var en pyskopat när de hade sett den. Den liknar lite de där "mind-map"- kartorna man gjorde på 80-talet: ett diffust träd som växer upp och grenar där mina karaktärer sitter och så streck emellan. Årtal under och någon halvdan tidsaxel högst upp. Om man säger såhär: det är mycket svårt att tro att detta blev en roman på drygt 400 sidor. Alla fick sedan göra sin egen skiss för sin idé och på 15 minuter hade de flesta en tydligare skiss än min! Som lärare får man bara konstatera: "studenternas" förmåga övergår vida ens egen.

2009-10-06 · 12:22

Hur får man då ihop en roman? Jag har påstått att vi fascineras av det. Ni märker att jag håller er på halster? "Suspense" kallas det på amerikanskt manér, och fungerar bra i alla sorters texter. Och om jag svarar: det finns egentligen inget bra svar! Vad jag kan berätta om är mina misstag på vägen dit. De är ofta underhållande – i efterhand. I efterhand kan jag också se att det jag varit mest rädd för, blir under skrivandets gång min drivkraft. Så vårda era rädslor! En annan sak som bli allt tydligare är att ha tillit till berättelsens egen kraft. Som Graham Greene uttryckte det: ”Släpp tömmarna så hittar hästen hem själv.”

 

Ibland får jag frågan: men är du inte säker efter flera böcker, blir det inte lättare, Barbara? Tyvärr. Visst hjälper rutinerna och min erfarenhet, att jag kan känna igen skriprocessens dalar och toppar. Lite. Men inte känner jag mig säker inför varje ny idé, tvärtom måste jag nollställa mig. För varje roman krävs en ny ton, förhållningssätt och att jag är redo att förändra mig. Efter varje roman är jag delvis en annan. Det är nog det mest fantastiska med att skriva. Å andra sidan: vem är inte delvis en annan efter tre år?

 

Kom gärna och lyssna på Nina Frid och mig nu på lördag 10/10 klockan 14 på Nacka forums bibliotek. Då intervjuar Nina mig bland annat om tillkomsten av ”Islossning”. Ser fram emot att träffa några av er!

2009-10-05 · 10:09

Känner att jag har lovat en del som jag måste hålla. Att skriva om skrivprocessen – kan det vara något att hetsa upp sig över? Kanske inte. Men det roliga är att när jag möter läsare vill ni alltid veta: hur tänkte du då,  hur fick du ihop den romanen? En mer vanlig fråga från journalister kan vara: vad i romanen har du baserat på självbiografiska erfarenheter? Dessa frågor tillhör två skilda världar. Den första är jag långt mer förtjust i.

 

Jag förstår båda frågorna, det är inte det. Men jag lever i tron att ju mindre en läsare vet om mig, om författaren, desto bättre. Den vetskapen lägger sig annars i vägen för läsningen, för mig är det så. Jag kan till och med irritera mig på författarporträtten längst bak i boken (har ibland utan framgång försökt förhandla bort mitt eget), att jag inte kan låta bli att undrande snegla på den. För vet läsaren för mycket om författaren, börjar romanen handla om den och inte om mig. Meningen är inte att projicera känslorna på någon annan – vad jobbigt den här författaren verkar ha haft det! – utan att de ska vara allmängiltiga och slå an något hos dig som läsare. Tar författaren för stor plats, sker inte det.

 

Det finns med att vara författare är just detta att skriva om människors villkor, inte specifikt mina. Jag har skrivit romaner med berättelser som jag efteråt knappt förstår hur jag kunde hitta på. Men jag har känt för dem! Jag har trott på dem, brunnit för karaktärerna, givit dem och berättelsen allt jag har av insikt (ibland mycket varierande) och erfarenhet (likaså). Ibland har det räckt, ibland inte. Men frågan: hur får man ihop en roman? slutar aldrig fascinera varken mig eller er läsare.
Jag återkommer med det omöjliga svaret!

2009-10-01 · 09:05

PREMIÄR – PÅ ALLA SÄTT

 

Å, så det är såhär det känns att stiga ut i cyberrymden – klart, oändlig himmel, friskt som ett höstäpple. Ni kommer att behöva tålamod med mig, det är första gången jag bloggar. Har allt för länge, och säkert av fel skäl, inte trätt in i denna värld. I vintras fick jag en tankeställare av flera vänner: ”Men Barbara, du som är så bra på att skriva och kommunicera, varför är du inte ute på nätet mer?” Jag försvarade mig med att jag köpte ju resor och… ”Nej, som ett sätt att länka samma precis de människor som är intresserade av precis samma saker som du.” Jag hade inte sett på det så. Hade bara sett tekniken, hört de otrevliga tilltagen, det skvallriga, småaktiga. Men hade jag verkligen gått ut och läst och letat själv? Inte mycket.

 

Så i våras gjorde jag en stor satsning: gick med i Facebook (puh!), sist av alla. Började planera en hemsida (puh!), sist av alla. Kontaktade boksighter, varav den föredömliga Bokcirklar var en, och läste vad som faktiskt skrev på bloggar av de/er som var genuint intresserade av böcker. Ni är ju precis som jag! Detta borde givetvis inte ha kommit som en överraskning, men igen: ha tålamod med mig. Jag tror bara att jag var lite rädd.

Nu känner jag tvärtom: vad fantastiskt att ibland slippa ett filter av journalister, pressfolk, och marknadsföring mellan mig och läsaren. Min vana från biblioteksbesök säger ju mig att jag vet väl vad vi läsare (jag läser ju mer än jag skriver!) vill veta mer om: skrivprocessen. Hur finner man modet att börja? Hur mycket planerar man i förväg? Vad händer med ens karaktärer och samtidigt med min människosyn? Om detta och mer kommer jag att dela på denna blogg.

 

Insåg i somras att jag firade 20-årsjubileum  som författare – lät märkligt som 41-åring! Men jag debuterade 1990 med romanen ”Älskade du”, har därefter skrivit sju romaner till: ”Islossning” senast, ”Syster min” och ”Sömnlös” bland andra. Skriver även barnböcker och en ungdomsbok (premiär nästa år!) och för biståndsorganisationer. Som min yngsta dotter sa häromdagen: ”Men mamma, hur mycket har du skrivit egentligen! Är du inte färdig snart?”

Den kan man fundera på en stund.