2010-02-28 · 17:11

Sista inlägget på debutantbloggen för min del.
Det har varit roligt att blogga här på bokcirklar, kanske roligare än jag trodde, känner att det här bloggandet är högst beroendeframkallande skulle bara behöva lite mera tid, men jag kommer att fortsätta skriva i läsdagboken.
Annars har jag ett par veckor framöver när jag ska försöka skriva så mycket skönlitterärt som möjligt. Jag har lite extra tid till det och jag känner mig inspirerad och när jag inte är inspirerad tänker jag skriva ändå, försöka sitta många timmar framför datorn, kanske varva med promenader i skogen, som för mig är det bästa sättet att tänka.
Måste tipsa om P1:s program Biblioteket och programmet för några veckor sedan som handlade om litterära agenter och som fortfarande går att ladda ner. Marie Lundström hade träffat Nicole Aragi i New York, en agent som har Jonathan Safran Foer, Junot Diaz, Alexander Hemon m fl i sitt stall.
Träffade nyligen Marie Lundström som bekräftade min känsla av att en sådan agent/förläggare/mentor som Nicole Aragi skulle man ha. I över elva år hade hon jobbat med Diaz, och tydligen varit ett enormt stöd för honom och hjälpt honom att lyckas (han sållar tydligen stenhårt, kanske för hårt). Diaz som har skrivit "Oscar Waos korta förunderliga liv" (inte läst än).

Just nu jobbade Aragi och Diaz för att skapa skrivrutiner för Diaz. Han hade så svårt för att få in det där i sitt liv och det tyckte jag kändes tröstande att även en författare av en pulitzerprisvinnande roman kan ha svårt för sånt …

Magont och en fyraåring som säger att jag bara "måste" komma och titta på hennes nybäddade säng. Ingen bra kombination när man ska skriva blogginlägg. Så det här blir kort, men kommer snart igen.
Läser Nicole Krauss "Man walks into a room". Den är mycket lovande so far.
Bara ett tips.
kram

2010-02-26 · 13:12

Det blev Johan Kling som tog hem Borås Tidnings Debutantpris. Stort grattis!
En väldigt glad, rörd och överraskad vinnare som i sitt improviserade tacktal sade:
”Jag har hållit på så länge att jag kommit till den punkten där man undrar varför man håller på. Jag har insett att det bara handlar om arbetet man gör och den kvalitet man själv uppnår, och inte om yttre framgångar.”



Vi var nog flera som blev rörda av hans tacktal, det var väldigt fint och jag är väldigt glad att just han vann, jag gillar hans roman Människor helt utan betydelse skarpt, och det är extra roligt när pristagaren är både ödmjuk och har en massa humor.
Det kändes samtidigt som att alla nominerade hade skrivit spännande och fina böcker och var väl värda att vinna. Jag tycker att det var en väldigt fin stämning i går, så där så att man nästan glömde bort att 100 000 kronor stod på spel och bara tyckte det var roligt att vara där, prata böcker, skrivprocesser, meningen med livet …

Två skrivtips jag snappade upp:
1. Gå direkt upp ur sängen och sätt dig och skriv, utan att äta frukost. Det där tillståndet man befinner sig i när man precis har vaknat är guld värt, plus att om det första man gör är att skriva så är resten av dagen räddad.
2. Sluta mitt i en scen. Då är det lättare att komma igång igen och du hamnar inte i ett läge där scenen/biten du just skrivit känns ”färdig” och oantastlig.

Hela dagen i går i Borås var inspirerande. Inte minst att träffa eleverna från Bäckängsgymnasiet som hade lusläst våra böcker och ställde annorlunda och roliga frågor. Ville veta varför huvudpersonen gjorde si och inte så, vad som hände med människorna hon lämnade kvar på gården ... och en mängd andra saker jag inte kunde svara på.  Finast var kanske att de kände igen sig i min roman (trots att de var hälften så gamla och inte hade barn), och skönt med läsare som inte tycker att boken är otäck, utan befriande.

Och på efterfesten hos den fd kulturchefen, där i tamburen, precis när vi skulle ta taxin hem till hotellet lade en av de två nuvarande kulturcheferna, Lena Kvist, tröstande armen om mina axlar och sade att jag var den enda som fått två av tre jurymedlemmar att gråta. Bara en sådan sak!

Paret Ahndoril, Alexandra och Alexander, var där och pratade om sitt projekt/sin synonym Lars Kepler som skrivit megasuccén Hypnotisören. De var så där skönt underhållande och självgående, drog den ena skrönan efter den andra, berättade att Lars Kepler var som en egen person, med helskägg och ett livstrauma som plågade honom och gjorde honom till enstöring. Från början hette Lars egentligen Lotta Kepler och var elallergiker, men det var med namnet Lars som allt föll på plats. Lars som gillar att dricka te, fastän Alexandra och Alexander föredrar kaffe. Han verkar leva sitt eget liv den där Lars.

2010-02-24 · 12:05

1 procent theory and 99 procent practice.

Ovanstående handlar inte om skrivande utan om ashtanga yoga, eller kanske om både och. Yoga gurun Pattabhi Jois brukade säga: "Ashtanga Yoga is 1% theory and 99% practice."
Samma förhållningssätt borde man ha till skrivande. Lägga mindre tid på att tänka kring och mer på att faktiskt göra.
Jag minns ett yogapass i höstas, jag stod i nedåtgående hunden och sneglade lite lätt på personen på mattan bredvid, kollade in hur rörlig hon var, hur djupt in i ställningen hon kunde gå, jämförde med mig själv när yogalärarens ord kom som ett hugg över nacken: ”Yoga handlar bara om din egen prestation utifrån dina egna förutsättningar.”

Det var inte riktigt så hon sade, men det var andemeningen: Jämför inte!
Alla har vi olika kroppar, olika rörlighet, olika möjligheter. Det viktiga är inte att vara duktig, det viktiga är inte våra egon och att klara av första serien, sedan andra, tredje, nå längst, fortast.
Utan strävan efter ett litet ego, efter ödmjukhet inför vad vi förmår och inte. Brottas med våra egna motstånd, inte med andras.

Det är svårt att låta bli. Att läsa hyllande recensioner av en annan debutant (eller etablerad författare för den delen) och inte känna ett litet stygn av avund, känna sig förfördelad, bortglömd för att någon annan fått nomineringar, priser, uppmärksamhet, fått vara med i fina sammanhang. Att förlamas i stället för att inspireras när man läser något fantastiskt.
Bokbranschen är brutal. Det är lätt att bli bitter när gapet mellan storsäljare och vanliga dödliga författare växer.
Så lite pengar för så mycket jobb. Lätt att dras med i en känsla av att man måste prestera, vara duktig, marknadsföra sig själv, blogga, synas, våga ta plats, stå på scen och säga intressanta saker; annars finns man inte. Lyckas.
Man måste allt det där och ändå, som Pattabhi Jois sade:
”Do your practice and all will come.”

Det ensamma rummet. Skrivandet. Du och texten, flow och att det är så fantastiskt härligt ibland, ren och skär lycka.



I morgon kväll delas Borås Tidnings debutantpris ut. Det ska bli riktigt kul, ser verkligen fram emot att träffa de andra.
Vi fem nominerade kommer att sitta på scenen tillsammans när kulturchefen annonserar vem av oss som har fått priset, pengarna och äran.
Det är fint att bara vara nominerad och jag är inställd på att någon annan får det, men jag vet att jag kommer att vilja vinna när jag sitter där på scenen. Så är det.

2010-02-23 · 12:48

"Alla blivande författare borde läsa den."
Svante Weyler om boken Dossier K. (med underrubriken En självbiografi) av Imre Kertész.
Det var i pausen på Litteraturens långa natt för ett par veckor sedan. Jag hade just berättat att Dossier K., den första bok som Weyler förlag gav ut, var en av mina absoluta favoritböcker. Det var då han sade det, att alla blivande, aspirerande författare borde läsa den.
Boken är ett samtal mellan Kertész och hans förläggare, ett samtal om skrivande och liv, liv och skrivande. Och var den gränsen går om det överhuvudtaget finns någon gräns.

För som K säger i boken: "Jag betraktar mitt liv som stoff för mina romaner – jag tänker helt enkelt så, och det befriar mig från alla hämningar."

Böcker som jag blir helt gripen av, som jag funderar över långt efter jag läst ut dem, går tillbaka till, läser om. Oftast är det de böckerna som är svårast att beskriva, vad som fångar en. Kanske att Dossier K. handlar om vad det är att vara människa. Det är långt ifrån allt i den jag förstår och greppar, men jag snuddar vid något, om och om igen.

I DN skrev Aris Fioretos:
”På eggen mellan fakta och fiktion, jag och motjag, återuppfinner Dossier K. självbiografin som roman. Och därigenom världen. I all sitt uthärdliga främlingskap.”

Det är inte en bok man läser från pärm till pärm, men eftersom den är upplagd som ett samtal mellan förläggare och författare är den lätt att gå in och ur i, men svår att släppa.

Förläggaren: Låt oss gå över till något annat: Brukar du läsa det som skrivs om dina böcker?
K: Någon gång då och då. Och med erforderlig försiktighet.
F: Vad menar du här med försiktighet?
K: Vet du, man måste känna stor tillförsikt för att publicera en bok. "Du ger den ifrån dig", detta uttryck väger tungt här. Du skulle lika gärna kunna säga, du prisger den åt människorna.

K har en fantastisk förmåga att sätta ord på saker och ting, få en att förstå, eller tro att man förstår, ibland bara snudda vid någonting.

K: "Jag har aldrig som de andra kallat Mannen utan öde en holocaustroman, därför att det som de kallar holocaust kan inte passas in i en roman. Jag skrev om ett tillstånd, och fastän romanen försöker gestalta dödslägrens outsägliga upplevelse som en mänsklig erfarenhet var det ändå framför allt genomlevandet och överlevandets etiska följder som upptog mig. Därför valde jag titeln Mannen utan öde.”

Weyler berättade att han lärt känna Kertész genom åren, sade att det var en speciell man, minns inte vilket adjektiv han använde för att beskriva honom, men det han sade tycker jag man känner när man läser boken, som också är en fantastisk berättelse om det Kertész skildrar i Mannen utan öde – hur han överlevde Auschwitz, och bland det som fänsglar mig mest är resonemanget kring ödet, varför just K överlevde, och hur han ska förhålla sig till det.

2010-02-21 · 19:36

En helsida i Aftonbladet Söndag om romanen, under vinjetten ”Veckans bok”. Fint att de uppmärksammar den lite inför Borås Tidnings Debutantpris som delas ut i nästa vecka.



Skrev i minst ett par timmar i fredags. Det låter kanske inte mycket, men jag känner att det är på gång, att jag var inne i ett ministim där på fredagseftermiddagen, som allra bäst strax innan jag skulle åka och hämta barnen, drog ut på det så länge jag kunde. Kom aldrig till texten jag skulle skriva in och skriva om, fastnade i annat, men jag gillade scenerna jag höll på med, tänker att det finns något där och det är en skön känsla även om den är bräcklig och förrädisk och varierar med dagsformen. Trodde alltid innan jag började skriva att man kunde se om det höll eller inte, att det fanns något absolut som det bara gällde att upptäcka. Ja eller nej, bra eller dåligt, inte tycke och smak, inte skrivande som en del av en process där vissa bitar kanske är tvungna att vara dåliga för att andra ska vara bra, eller kanske inte dåliga men mindre bra, att man ibland måste skriva sig fram till något, lära sig saker på vägen.
Jag svamlar.
Det där motståndet.
Att kretsa runt skrivandet en hel dag tills bara ett par timmar finns kvar och man får panik över att ha så lite tid och ödslar tid på att ha panik.
I morgon. Måndag. En hel dag avsatt.
Jag ska börja direkt, med den där scenen som jag aldrig skrev in i fredags, ska leta upp den nu, se till så att det bara är att slå på datorn, börja. Inte kolla mejlen, inte jobba lite, inte sätta på en tvätt (har kontoret hemma).
Bara koka kaffe och sedan börja.
Kanske handlar motståndet om rädsla för att det där som jag faktiskt har skrivit inte håller, att nu när jag läser igenom det så känns det dåligt och segt och inte alls inspirerande och som att det finns ”något” där.

Tänk inte! Skriv.

Har bara tjugo-trettio sidor kvar på Mary Gaitskills Two girls, fat and thin. Den är oerhört stark, bitvis lysande, vill inte riktigt att den ska ta slut. Det finns en känslighet i det hon skriver som är grym, hon är så himla precis. Försöker tänka på andra som har den där känsligheten, Joyce Carol Oates i många av sina böcker, Nicole Krauss.
Har galet många böcker som ligger och väntar på att läsas. Krauss Man walks into a room är en av dem. Gillar titeln, blir nyfiken.
Annars har helgen mest bestått av luskamning och snöskottning.

Dagens bästa: promenaden i skogen i morse när solen sken. Sjuåringen som åkte långfärdskidor nedför backen som om det vore skridskor. Alldeles lysande.



Och så morfars bibliotek. Sprängfyllt med skönlitterära klassiker. Morfar är död sedan länge men biblioteket finns kvar. Han brukade säga att "kunskap är den lättaste bördan att bära", och när vi satt med armbågarna mot bordet under middagen: "nya hus behöver inga stöttor".

2010-02-18 · 08:16

 I bland är livet som författare ganska ensamt.


Det var glest med folk på Café Peace and Love i går. Under den korta promenaden mellan hotellet och kaféet tänkte jag "det lär inte komma en människa", hela staden kändes öde, täck av ett mjukt snöfall, kyla och os-yra.
Jag fick lite panik på scen. Förstod inte vem jag skulle prata för, om någon var intresserad, var jag skulle fästa blicken.
Men det gick. Jag läste, pratade.
Och sen började Frida ställa roliga frågor, och så någon mer och det blev lite liv i alltihop och kändes inte så dumt, och efteråt så dröjde sig Frida och hennes kille kvar och Kersin från biblioteket var där också och vi pratade skrivande och böcker och vad som driver en.
Det var fint.
Susan sade: "Om du klarar av att prata inför fem människor och inför femhundra, så klarar du allt."
Jag tror det ingår i författarlivet.
Att det kommer att komma fler sådana uppläsningar, och kanske signeringar när ingen dyker upp.
Det finns en fantastisk bok som heter Mortification, som handlar om författarförnedringar. Jonas Hassen Kheimiri tipsade en gång om den i Godmorgon Världen P1.
En historia handlade om författaren som hittade sin bok i en realåda, när han började bläddra i den fick han syn på dedikationen: "To mom and dad".

Efteråt gick Susan och jag till Engelska Puben, stället man ska gå till för att se det riktiga Borlänge, som någon sade. Vet inte om det är sant, men det var gemytligt att sitta där och titta på OS och dricka mellanöl och utbyta kommentarer om åkarna med grannarna, oja sig ihop och bli rädda när Anja Pärson tokvurpade, och sedan smita hem under ett av heaten i herrarnas sprint, bara för att inse att det tog just ett sprintlopp att hinna hem till hotellet.
Större än så är inte Borlänge, men fint.
Och i dag när vi åkte hem var det vitt och vackert utanför tågfönstret och Deportees i lurarna och de där två och en halv timmarna gick för fort, hade gärna suttit där en stund till och bara tänkt. Tycker man tänker så bra på tåg.



Susan.

2010-02-17 · 09:21

Vaknade halv fem i morse av att jag rabblade svar på radioreporterns frågor. De ska ringa i dag, från programmet Centralen (Radio Dalarna P4).
Det är familjetema, ska handla om att vara singelmamma, och om att lämna sina barn.
Jag ska till Borlänge i kväll. Det är debutscen på Café Peace and Love (http://www.peaceandlove.nu/cafe/pa-scen/).
Kanske är det därför jag haft svårt att sova, vet inte.
Tog ett par huvudvärkstabletter, gick in och lade mig hos barnen, tänkte att det skulle vara sövande att lyssna till deras andning. Försökte tänka på ingenting. Gick nästan.
Det kommer att gå bra ikväll. Susan ska följa med mig. Vi ska åka tåg och bo på hotell, det känns lite som ett äventyr.
Oron har nästan lagt sig, det är alltid värst innan, väntan.
Kommer ihåg när jag kom in på folkhögskolan Biskops-Arnös skrivarlinje och vi skulle presentera oss själva genom att läsa våra egna texter. Alla vi nya, inklämda i ett rum. Jag tyckte att det var så sjukt jobbigt.
När jag läste, hur mitt ena ben skakade så att det syntes, vägrade stilla sig. Jag läste fort, fortare.
I höstas var jag på fest hos en poet och kritiker. Jag hängde bara med, kände honom inte. Han är kompis med min kompis.
Tror det var hans fjärde eller femte diktsamling. Han var nervös. Inför recensionerna som skulle komma några dagar senare. Jag tyckte det var fint att han var nervös trots att han liksom hade så mycket cred (alltid fina ord om hans diktsamlingar).
Pratade med två personer den kvällen som båda hade gått på Litterär gestaltning i Göteborg. Den ena sade att skolan hade varit bra, hon hade insett vad som inte var förhandlingsbart i hennes texter.
Den andre sade att den där utbildningen hade gjort honom osäker, att han inte längre visste vad som var bra och vad som var dåligt i texterna, eller var mer osäker.
När jag gick på Biskops-Arnö var det aldrig någon som pratade om att man skulle lära sig att skriva bättre, däremot läsa bättre. Sina egna texter och andras.
”Ni kommer att bli bättre läsare”, så sade dem.
Vi hade genomgångar varje vecka. 45 minuter när ens egen text vrängdes in och ut. Det hände att folk gick in på toaletten och grät efteråt.
Minns en gång när en kille i min grupp sade att min text var obegriplig. Jag blev så otroligt förbannad. Satt och svor inne i mitt eget huvud, kontrade ”men du då, din text, du skriver ju alltid obegripliga texter och så säger du att min är svår att hänga med i”. Jag var trotsig och arg. Barnslig. Men det var otroligt skönt att sitta och skälla på honom i mitt eget huvud, det hjälpte.
Jag tycker att jag är bättre på att läsa text i dag. Tack vare Biskops-Arnö, tack vare att jag skrivit en bok, flera manus, fått ihop det. En vän skrev att man minst måste skriva en roman för att lära sig hantverket, beskrev romaner som ”monumentala konstverk som är svåra att få grepp om”.
Jag tänker att han har rätt.

2010-02-15 · 08:31

En doktorsavhandling som försöker beskriva ”principer för skapande och konstnärlig sammansättning bortom det planmässiga eller formfulländade. Verken betraktas i termer av rörelser, intensitet och hastigheter”.

Låter det inte fint.
Det handlar om Strindberg, och pressmeddelandet om den nya avhandlingen är en text i sig. Fin att läsa.
Det tycks finnas en motsättning, skilda sätt att tolka Strindbergs nycker – som bevis för en underliggande betydelse, eller som verket i sig.
Inte helt glasklart.
Kanske handlar det om en vilja att se allt som Strindberg rört vid som genialiskt, en del av en större plan, eller som ett uttryck för rytm och stämning.
Gillar det här citatet:
”Erik van Ooijens forskning visar hur det mirakulösa föds ur det oförutsägbara hos August Strindberg. ”
Men allra mest det här: ”August Strindberg sade själv att dikten växer fram som ett mögel ur författarens hjärna. Det kan låta negativt, men man kan också se det som något positivt som växer fram när man inte lägger märke till det. Det har vitalitet.” (Erik van Ooijen)
Dikten, prosan som ett framväxande mögel.
Tänker mig först att det är en långsam process, men inser snabbt att det kanske inte alls stämmer, att mögel kanske växer fort.
I en intervju i Borås Tidning säger jag/reportern att jag redan är i slutfasen av nästa bok.
Det är ljug.
Eller kanske bara lur.
Min snart sjuårige son sade undrade i morse om ljug och att luras var samma sak. Jag kunde inte svara. Jag sade, nej det är inte samma sak, men jag kunde inte förklara varför, var inte ens själv säker på om det var sant.
Raden i BT. Det låter bra, men det är inte sant.
Hur vet man att man är i slutfasen av en bok innan man har passerat den?
Jag tänker på S. Hon är i slutfasen av sin bok. Inte jag.
Ett slags önsketänkande.
Kanske har jag till och med börjat om …
I går när jag låg och läste Mary Gaitskill, Two girls, fat and thin, tänkte jag: ”men jag kanske skulle göra så här i stället”. Byta ut mamman mot den ena dottern och låta henne berätta i tredje person, men då måste jag hoppa över mamman, som jag visserligen brottas med, men som tidigare varit den person vars historia jag verkligen gillar att berätta …
Tillbaka på ruta noll.
Mary Gaitskill.
Hon har skrivit Veronica, en fantastisk roman. Flera novellsamlingar. Läs Because they wanted to och Bad behaviour (finns en film, Secretary, baserad på en av novellerna).
Two girls, fat and thin, har länge legat i att-läsa-högen (inte en hög, utan högar). Men ibland när man verkligen tycker om en författare kan man, jag, dra mig för att läsa något mer – att inte vilja bli besviken.
Two girls … var inte lika omedelbar, men nu är jag fast.
Ett citat ur en recension (The Cleveland Plain Dealer) ”Her understanding of women’s shadowy feelings is so deadly I sometimes put the book down, stunned… Her ferocious honesty makes almost any other book seem timid.”
Hon skriver ofta om kvinnor i ett slags emotionellt gränsland som brottas med inre konflikter. Skriver om prostitution, sadomasochism, om beroende. Shadowy feelings, shadowy lives.
”To read her is to be given many surprise gifts/…/.”
Håller med. Läs henne.

2010-02-12 · 18:49

Bröd och litteratur.

/…/fastän den platta skärmmössan, den vida raglanrocken, liksom de gråbleka , till en springa avsmalnade ögonen samt det stora, mjuka ansiktet som påminde om en knådad och jäst deg/…/

Jag läser Imre Kertész, Kaddish för ett ofött barn. Citatet ovan är därur.
Samtidigt bakar min sambo semlor en trappa ner, i köket.



Det är någonting med brödbak och litteratur. Att ett ansikte liknas vid en deg har jag läst hos flera författare. Joyce Carol Oates om jag inte minns fel, känns som om hennes karaktärer ofta har degiga ansikten. Formlösa, en spegling av en flytande karaktär, någon utan tydliga gränser.

Skrev en gång om bröd och litteratur. Intervjuade Theodor Kallifatides som varje lördag i tjugo år bakat fyra limpor. Om det finns likheter mellan brödbak och skrivande?

”Ja, när du säger det kan jag se en likhet, för med brödet är det samma sak som med texten. Du kan ha ett kompakt bröd med fullkorn och råg, ett bröd du måste såga dig igenom. Och det finns det luftiga brödet som du lätt kan bryta av.
Ja, jag tycker bäst om det luftiga brödet, jag tycker om när det är stora jäshål inuti brödet.”
I hans bok, Mödrar och söner, beskriver han hur hans mamma bakar en kaka som kallas "kourambiedes" och som "förlänat henne odödlig ära". "Ingen som har smakat på mina kourambiedes har glömt dem" säger hans mamma i boken.

Och till mig sade han:
”Ofta arbetar jag med saker på längre sikt, jag påbörjar en roman 2007 som kanske är klar 2008. Men brödet är klart på tre timmar, av samma anledning gillar jag att diska. Du kan ha ett berg av disk men du får din belöning ganska snabbt.”

Skönlitterära brödtips:
Femtontalet romaner har hon skrivit och i så gott som alla finns bröd med i historien. Författaren Vibeke Olsson skriver om hungerhallucinationer och längtan efter riktigt bröd i romanen Molnfri bombnatt om andra världskriget, i Skymningens nådatid, är det soldaten i romarriket som nära döden längtar efter bröd, en av livets enkla njutningar. Och i Koltrasten i Tegnérlunden står brödet för omtanke – man går med ett varmt, nybakat bröd till den som har det tungt i livet.
Älskad, Saknad – Joyce Carol Oates. Om änkan Mrs Gwen Eaton som bor i ett idylliskt villasamhälle och sköter sin trädgård med största stolthet. Brödbaket är dagens höjdpunkt för denna vinna och självfallet bakar hon brödet på det sätt som hennes avlidne make ville ha det! Hon lever ett inrutat och aktivt liv som en dag får ett brutalt slut. Den egentliga huvudpersonen i boken är Gwens dotter Nicki.

"Jag sysselsatte mig med att skrapa bort det gröna möglet från cheddarosten och åt sedan små ostbitar med smuliga stycken av kärnmjölks- och pekannötbrödet.
För många år sedan hade mamma försökt få mig intresserad av bakning. Jag hade klagat över att det tog så lång tid och mamma hade sagt att det var det som var vitsen med att baka, att det tar lång tid".
En detalj är att Joyce Carol Oates på romanens första sida berättar att brödrecepten som förekommer i boken är hämtade ur BREADCRAFT.

Therese K Agdlers roman Projekt Anaris [fjällfragment] handlar om Jämtlandsfjällen, en stugvärd och några fjällolyckor. En kvinna arbetar ensam som stugvärd i Anarisfjällen. Hon utsätts för platsens och sin egen historia. Vad är egentligen ett minne? Något man kommer ihåg eller något man sätter ihop?
Det handlar också om bröd: "Det är doften som är det essentiella. Den som signalerar välbehag genom näsan upp till hjärnan. Att blicka på den jäsande degen inger henne en förundrad glädjekänsla. Att det kan vara så enkelt att växa! Maktkänslan att bearbeta, forma och knåda degen. Att använda händerna till något som blir något. Inte bara tankar och funderingar utan något nyttigt, livsnödvändigt. Bröd."

Tecken till kärlek, en roman av den norske författaren Jan Kjærstad som kom ut på svenska 2003. De tecken den handlar om är framför allt bokstäver. Bokstäver som skön konst och som metafysik. Huvudpersonen, Cecilia, grafisk formgivare i Oslo, har bestämt sig för att försöka att skapa ett nytt typsnitt, där de alfabetiska tecknen som sådana betyder lika mycket som eller rent av mer än de ord de ska bilda. Så möter hon sitt livs kärlek Arthur, en cellist som berättar sagor som kan tävla med Sheherazades och bakar poetiskt bröd.
"Vem är du?" frågade jag, ryckte till på grund av intensiteten i min egen röst. Jag hade oavsiktligt talat om allt om mig själv för honom. Men jag visste nästan ingenting om honom.
"En historieberättare" sade han och satt i gång med en absurd berättelse baserad på ett östeuropeiskt recept på något som han kallade Josef K.-bröd. Han avbröt sig själv.
"Jag orkar inte berätta den nu", sa han. "Det är ett mörkt bröd och en mörk historia".

Bröd, en roman av Eva Ström om Elisa, som på vägen till ett släktmöte i Kalifornien hittar en kvarglömd judisk kalender i ett hotellrum. I den finner hon namnet på en rabbin och han blir den osynlige och tyste lyssnare hon behöver.
"Har jag berättat hur min bakade? Hon bakade inte honungskaka eller Kreplach. Hon bakade bröd, skorpor och kanelbullar. Hon bakade i en sorts ursinne, hon gjorde nästan allting i ett överdådigt ursinne, som om hon på en gång älskade och avskydde de sysslor som höll henne fången. Hon hade ett sätt att bearbeta brödet som om hon brottades med det, som om hon slogs med något som hotade att bli henne övermäktigt."

Vecka 43 av Hanne Ørstavik. Solveig är nybliven doktor i litteraturvetenskap, hon lever ensam och arbetar på universitetet. Hennes syn på vad som är äkta och sant styr mycket i hennes liv. Det gäller såväl förhållandet till litteraturen som till andra människor, och framför allt relationen till den äldre, beundrade kollegan Hilde. Samtalen mellan Solveig och Hilde skapar en metalitterär nivå i romanen. Men de är också läsarens nyckel till Solveigs liv. Solveig själv kan inte se sina egna bevekelsegrunder, men litteraturdiskussionerna låter läsaren förstå varför hon agerar som hon gör. I boken har Solveigs brödbak en symbolisk betydelse.

2010-02-10 · 12:04

Jag har fått virk. Ett slags tillstånd, en sjukdom, en brist på förmåga att fokusera, ett motstånd mot att arbeta. Olust rentutav. I stället för att producera text producerar jag väskor, till mig och barnen, i fluffiga pastellfärgade garner.
I går satt jag visserligen en timme på Kafé Valand vid Odenplan och skrev men det gick trögt. Det är inte så att jag börjar från ruta noll, nej jag lyssnade till de som sade åt mig att jag måste ha något nytt på gång när boken kom ut, precis som jag tidigare lyssnat till de som sade åt mig att jag måste ha något nytt på gång när manuset refuserades. Jag har kommit en bra bit på väg, men något har gått förlorat, ett slags naivitet. ”Det måste bli så jävla bra …” hamrar genom huvudet.



Det är som när A som skulle föda sitt tredje barn och bara kände panik ju närmare förlossningen hon kom.
Att veta vad det handlar om.
Allt slit.
Fast egentligen tycker jag att det är en trött liknelse – boken som ett barn, något man föder fram.
Jag tänker att det inte finns några genvägar, att jag får skriva mig fram till ett flyt – ta en kafétimme i sänder.

I går såg min sambo en dokumentär om Joy Division, själv somnade jag. I morse var han helt uppfylld av filmen. Vi fastnade vid köksbordet, han berättade, om låttexterna, Ian Curtis referenser till Dostojevskij, Nietzsche, Sartre, Hermann Hesse, Kafka … som ingen annan än Curtis (i bandet) verkade veta om. En man som intervjuades pratade om Curtis texter som vägar till andra, parallella universum, en undervisning.
Referenser också till J G Ballard, en engelsk författare som är känd för den kontroversiella romanen Crash (1973), där huvudpersonerna blir sexuellt upphetsad av att iscensätta och vara med om bilkrascher och för, Empire of the Sun (1984), baserad på hans egen uppväxt i Shanghai. Båda böckerna har filmats, av David Cronenberg (1996) respektive Steven Spielberg

I morgon kväll visar SVT Control. Anton Corbijns film om just Joy Division, eller kanske mer om Ian Curtis. Se den om du inte redan har gjort det. Det är en film som kryper in under skinnet på en, knappast lämnar någon oberörd. Jag minns hur jag satt med den där känslan i knäet efteråt: ”vad onödigt, så otroligt onödigt, ett sånt slöseri”.
Inte filmen, bara det som händer i den.
Och musiken är grym.

2010-02-08 · 19:09

Han låter så glad. Så uppriktigt förtjust så att man blir glad själv tänker jag när jag hör Louise Epstein på SR ringa upp vinnaren av Sveriges Radios Lyrikpris Björner Torsson.
Tio diktsamlingar.
Kanske är det vad man behöver ha i ryggen för att kunna uttrycka sig så precist och fint om sitt skrivande. Han berättar att en utgångspunkt är att ”det handlar om att allt kan försvinna och därför gäller det att vara uppmärksam”, det låter som ett slags buddhistisk medvetenhet om alltings förgänglighet.
”Min utgångspunkt ska vara att något är statt i upplösning” säger han i intervjun i SR:s Biblioteket. (http://www.sr.se/sida/default.aspx?programid=1273).
Och pratar om poesin som en undersökningsmetod, ett slags frågeform.
Jag tänker att det är vad skrivandet handlar om, att ställa stora och små frågor. Att det finns aha-ögonblick som är rätt fantastiska, som man kan skriva sig fram till, ett slags insikt.

”Om det är någonting jag tycker är utmärkande för det mänskliga livet så är det nyfikenheten.”

Louise Epstein säger att hans dikter får henne att tänka på livets korthet och hon får honom att låta som en mindfulness poet, om det nu finns sådana.
Själv faller jag för hans replik ”jag har alltid älskat smutsiga fönster” (den kommer i samband med att de pratar om hus och poesi, Torsson har både forskat och undervisat i arkitektur vid KTH).
Sådant är tröstande att höra när man bor i ett renoveringsobjekt och aldrig någonsin har tid (eller lust) att putsa de vackra, men ack så bräckliga fönstren.

2010-02-07 · 17:54

Ångesten kom på eftermiddagen. Den och huvudvärken. Märkligt att må dåligt över något som man anar blir bra när man väl är där, sitter på scenen, har börjat prata.
Men det var som mannen på psykjouren sade till en vän: det är ofta rädslan för att må dåligt som är värre än själva det att må dåligt.

Litteraturens långa natt, i fredags kväll.
Jag var först ut. Svante Weyler var rapp, ställde frågor som ingen ställt om boken förut och jag kände mig viktig, och glad, det var roligt. Fantastiskt fint att läsa inför en knappnålstyst publik.
Och sen stannade jag och lyssnade på de andra och tänkte att får jag inte komma hit som författare igen så kommer jag hit som publik.
Det var riktigt bra.
Anneli Jordahl berättade om sin roman Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) om Ellen Key och kärlekshistorien mellan henne och litteraturkritikern Urban von Feilitzen. Det hon läste var roligt och rappt. Jordahl berättade att den kärlekshistorien hade ALLT, att hon kunnat skriva en riktig hollywoodsaga men att hon behärskat sig.
Kjell Johansson drog ner gapskratt när han läste ur sin Karolus Karlssons liv och verk som verkar vara en helt galet skön bok. Han berättade att han behövde skriva något roligt efter böckerna Huset vid Flon, Sjön utan namn, och Rummet under golvet, som han sade var rätt tunga att skriva. Har inte läst något av honom, men ska ta en sväng förbi biblioteket i veckan. Så lite tid och så många böcker. Anna Jörgensdotters Bergets döttrar, som utsågs till Årets roman här på Bokcirklar står högt på ”att-läsa-listan”, tyckte jättemycket om det hon läste i fredags från ABF:s scen, det lever kvar i huvudet, bilden av kvinnan som går längst ån, pojken i trädgården, kvisten som bryts.
Det tuffa den här kvällen var hur skådespelarna överglänste författarna, eller kanske överglänste de inte, kanske kompletterade de. Det är ju deras yrke, att ta scenen i besittning. Monika Fagerholms stand-in Stina Ekblad, läste Edith Södergran så att hårstråna på armarna reste sig.
När Svante Weyler frågade Ekblad vad man skulle läsa av Edith Södergran om man var tjugo, så svarade hon: ”Dagen svalnar…” ”Och när man är trettiofem?” ”Någon av de mer erotiska dikterna … ”Min själ”
”Och när man är lika gammal som vi?” ”Landet som icke är”, (gapskratt från publiken), och sedan läste hon:

Jag längtar till landet som icke är, ty allting som är, är jag trött att begära. Månen berättar mig i silverne runor om landet som icke är. Landet, där all vår önskan blir underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla, landet, där vi svalka vår sargade panna i månens dagg. Mitt liv var en het villa. Men ett har jag funnit och ett har jag verkligen vunnit — vägen till landet som icke är.

Vid det här laget började jag bli lite trött, men då kom Klas Östergren och Agneta Pleijel, och det var riktigt bra samtal med båda två, gillade det Pleijel sade om skrivande som ett sätt att skingra ensamhet, och om hur hennes mammas historia delvis stått i vägen när hon skrev sin senaste roman Syster och bror som avslutar hennes familjetriologi, men hur nöjd hon var med att ha rott hela i land. Och Östergren var snabb i tanken och gav svar på tal. Läste ur Den sista cigaretten, och det kändes lätt och elegant som om det inte krävt någon ansträngning alls …

Sist men inte minst. Jonas Karlsson, som med en blodröd högerhand anlände direkt från Dramaten där han spelat Scener ur ett äktenskap och Svante Weyler frågade om han alltid åkte hem från Dramaten och satte sig och läste ur sin egen bok. ”Ja, så fort telefonröstningen till Let’s Dance är klar så sätter jag mig och läser.”
Skratt.
Sedan pratade de om skrivande och scen. Om att Jonas Karlsson gör det ena eller det andra, en sak i taget, men att det händer att han får en genialisk idé när han är på Dramaten och bara måste springa upp till logen och skriva ned den, men att det var förvånansvärt sällan de där geniala idéerna mynnade ut i någonting beständigt, det mesta skedde på dagen, när han satt och skrev, mellan lämningar och hämtningar på dagis. Och jag tänker på alla de där idéerna jag brukar få om nätterna, eller precis när jag ska somna och att jag oftast är för trött för att skriva ned dem och att jag någonstans inbillar mig att om de är tillräckligt bra så dyker de upp igen. Men att det är svårt att veta, eftersom jag inte minns dem. Fast ganska ofta händer det att jag hittar lappar med några nedrafsade ord, en tanke, en idé om ett möte eller dialog, och inser att det där har jag redan tänkt. Och ganska ofta, nästan jämt, händer det att jag skriver som bäst femton minuter innan barnen ska hämtas på dagis. Femton minuter av flow. Man kanske inte kan be om mer.

2010-02-05 · 10:39

Två gånger Sofi Oksanen

I hörnet på hotell Diplomats matsal. Sofi Oksanen svarar på frågor samtidigt som hon försöker få i sig sin caesarsallad. Klockan är tre, hon är trött och sönderintervjuad och jag är nervös.
När jag frågar henne hur hon lyckades få ihop alla berättelser, alla personer i sin senaste, vittomspännande roman Utrensning, säger hon bara: ”Jag är en författare, det är mitt jobb”.
Det är tufft att få sådana svar som journalist, när man känner att det bara tar stopp och att intervjupersonen inte är ett dugg sugen på att säga något mer.
Ändå gillar jag det hos henne.
Att hon har en så självklar pondus. Påläst och skarp.
Säger att hon alltid haft lätt för att skriva, oavsett ämne, inte ens våldtäktsscenerna i Utrensning var svåra att skriva. ”Det hade varit svårare att inte göra det.”

Det som driver henne är kampen mot orättvisor, hon kan inte låta orättvisor passera, ”även om jag vet att jag inte kan göra något åt det, så måste jag ändå försöka”.

På kvällen igår, på Kulturhuset i Stockholm, var det utsålt och folk som köade för att ändå kanske få plats. Sofi Oksanen såg magnifik ut där hon satt på scen med sina dreadlocks och sin svarta höghalsade klänning.
Tidigare på dagen berättade hon för mig hur hon som tonåringen tyckte att det var orättvist att man inte blev tagen på allvar om man hade läppstift på sig.
Men hon är bortom det nu, jag tror inte det drabbar henne längre, hon är för skärpt, för påläst.
Som när hon pratar om våldet mot kvinnor, hur kvinnor reagerar efter övergrepp.
”Det som slog mig när jag läste på var likheterna i hur kvinnorna upplevde övergreppen, att oavsett religion, tidsepok, kultur … så reagerade man likadant världen över.”
Önskan att tvätta sig efteråt, göra rent sig. (Den korrekta översättningen av Puhdistus är Khatarsis).
Viljan att titta bort, inte se.

I kväll blir det Litteraturens långa natt på ABF-huset Sveavägen. Jag vill vara lika cool och självklar på scen som Sofi Oksanen, och lika snygg : )

2010-02-03 · 16:33

Svante Weyler ringde i går eftermiddag.
Först hörde jag inte vad han sade för att min sexårige son just hade tappat bort en brun legopaddel och löpte amok och när jag försökte stänga in mig själv och telefonen i sovrummet började sonen skrika ”du puttade mig, du puttade mig, du puttade mig”.
Svante undrade hur gammal sonen var, skrattade.
Jag kände mig ovanligt cool.
Visade sig att Aris Fioretos (Den siste greken) hastigt ställt in sin medverkan i ABF:s Litteraturens långa natt på fredag kväll.
Ville jag?
Jag ville.
När jag berättade för sambon var hans enda kommentar: ”Men vet de inte om att du är extremt kvällstrött?” (Litteraturens långa natt är lång).
Kanske visste de.
Jag är i varje fall först ut i ett fint startfält som bland annat innehåller Monika Fagerholm, Klas Östergren, Anna Jörgensdotter, Agneta Pleijel.
I går kände jag mig bara nöjd (och hedrad).
I dag börjar jag bli nervös.
Visserligen gillar jag att läsa ur boken på scen, man kan gömma sig lite bakom orden, värre är det att bli intervjuad.
Satt tidigare i dag nere på Kaffestugan med en journalist från Borås Tidning mittemot mig. Den 25 februari koras nämligen vinnaren av Borås Tidinings debutantpris och jag är en av fem nominerade. I fint sällskap även där: Susanne Axmacher, Johan Kling, Henrik B Nilsson och Caroline Ring-skog Ferrada-Noli.
Har bara läst Johan Klings Människor helt utan betydelse hittills och tyckte väldigt mycket om den boken.
I varje fall hade jag kopiös huvudvärk och två sjuka barn hemma, kände mig inte på topp.

Nervös också för att jag i morgon ska intervjua Sofi Oksanen, finskt stjärnskott som med sin tredje roman Utrensning kammade hem både Runebergpriset och Finlandiapriset. Tror inte att någon tidigare har gjort det.
Har även läst hennes debut Stalins kossor och Baby Jane. Gillar allt hon skrivit hittills.
Hon har en förmåga att få nuet och historien att gå ihop. Utrensning gav mig snudd på mardrömmar, den är svart och brutal, men inte utan hopp. Handlar om rädsla och solidaritet, om våld (mot kvinnor) och mycket mer.
Läs om du inte redan gjort det!

2010-02-02 · 08:16

Det är en tunn gräns mellan inspiration och förlamning.
Fick danska Helle Helles Ner till hundarna i händerna för ett par månader sedan. Tyckte det var fantastisk. Någonting med hennes totalt känsloavskalade språk, att hon så sällan skriver ut vad någon tycker, känner, hur de reagerar, men att det ändå är så fullt av det i boken. Huvudpersonen är en författare som slutat skriva. Hennes man bjuder hem skolpsykologen, vill att psykologen ska få henne att må bättre.

”Han hade läst mina böcker och fann dem verkligt intressanta. Alla de där känslorna, sa han. Som inte finns är. Han såg mig länge i ögonen. Björnvig kom hem en halvtimme senare och serverade oss kaffe.”

*****

”Under en period kom jag till och med ur mysdressen varje dag, jag beställde hem kläder och skor via postorder, kjolar och blusar. Högklackade pumps. Jag jobbade fortfarande inte, men jag var full av goda intentioner. Bara någon enstaka gång då och då låg jag vaken halva natten och hjärntvättade mig själv med samma mening, loppet är kört.”

Älskar den sista meningen och att romanen har en skenbar enkelhet. Kanske är det den där lättheten som hon skriver med som jag avundas, jag vet inte varför den fängslar så. Jag vet bara att när jag hade läst den ville jag slänga mitt nya manus, börja om från början. Skriva känslomässigt avskalat. Bli en i gänget med isbergsteknik.
Det kan bli förlamande, att alltid vilja skriva som den senaste fantastiska författare man läst, att börja tvivla i stället för att inspireras.






De bästa böckerna för skrivandet, är de som inspirerar men som ligger så långt ifrån ens eget skrivande att det aldrig ens känns möjligt att skriva så. Dag Solstads Armand V är en sådan bok. En roman som utgörs av fotnoter till en roman (mer om den en annan dag).

Med vissa böcker kommer jag inte längre än en eller ett par sidor innan jag måste anteckna något på ett löst papper bredvid sängen, en idé, en tanke, ett sätt som en människa är på. Det är fint med sådana böcker, både för en själv och för ens skrivande.

För filosofen Michel Montaigne var läsandet hans livs tröst:

Det befriar mig från den tråkiga sysslolöshetens börda och räddar mig närsomhelst från sällskap som tråkar ut mig. Det bryter udden av smärtans attacker, om de inte är extrema och alldeles överväldigande. Vill jag befria mig från obehagliga tankar behöver jag bara ta till böckerna…

(Ur Filosofins tröst, Alain de Botton)

2010-02-01 · 10:46

De säger att man har fem sekunder på sig att fånga intresset. Min pappa brukade sitta i soffan framför tv:n på fredagskvällen, säga: ”Jag ger den här filmen tio minuter, inte mer”. Ett slags ultimatum, gentemot filmen, boken – fånga mitt intresse annars …

Själv brukar jag fastna för omslag, läsa baksidestexten, och sedan första sidan. Men jag tänker på hur den där första sidan kan vara förrädisk, som i Judith Hermanns ”Drömhus senare”, en novellsamling. Jag tycker verkligen inte om den första novellen, framför allt inte de första sidorna i den, men resten … Jag vet inte vad det är hon gör, måste läsa om den för att kunna sätta ord på det fina, något slags skörhet som hon förmedlar om utsatta människor.

”Jag kommer att se till att de får veta. Jag ska berätta för dem vad du gjorde, att du bara stack. Lämna sina egna barn. Fy fan.
Han spottar fram orden, jag känner saliven och hans hätska andedräkt och backar undan så fort jag kan. Han gör det så fult.”

Min egen början (ur I en familj finns inga fiender, Ordfront).
Jag hade egentligen skrivit en annan, sedan kom den här, någonting med att vilja börja där det faktiskt börjar. I övergivandet.
Jag skickade till Sofia P, hon läste, ringde när jag låg med ryggen mot en varm bergshäll i trädgården hos vänner. Midsommar. Midsommarlunch. Sill och snaps, men först ett samtal, en början.
Minns inte exakt hur Sofia formulerade det i telefonen, men hon sade något om att hon inte insett att den första början var dålig, förrän hon läste den här.


Work in progress

En mamma som lämnar sina barn. Det är det den handlar om, romanen. Ett tabu, kanske inte det faktiska övergivandet, utan mer det att hon sviktar, i sin kärlek till barnen, att hon brottas med fula tankar kring moderskap, alla fula tankar jag kunde komma på. Struntade i att censurera mig själv. Tänkte på det Monika Fagerholm sade den där gången ute på Biskops-Arnö, att man måste sätta någonting på spel, förändras med själva skrivandet, att det var en regel hon hade.

När boken kom. Så många som tyckte och tänkte, reagerade, blev provocerade. Recensenter, vänner, bekanta, läsare.

Någon skrev att romanen kröp in under huden på henne, att hon var tvungen att ta pauser ibland. En annan att hon blev berörd, kände igen sig, kanske för mycket … Andra att de inte berördes alls.

Jag tror att det som kan provocera är att mamman, Marie, vacklar i kärleken till sina barn, både älskar de och inte, att hon lämnar, och att hon är så fast i sin egen ”gegga” att hon inte gör någonting åt situationen, bara grubblar, inget gör. Det vakuum hon befinner sig i är jobbigt, liksom hennes amöbaliknande tillstånd.
Men kanske jobbigast av allt, om man känner igen sig själv, om man själv har snuddat vid de där tankarna av skuld och skam och eget ansvar. När börjar det, när tar det slut.

Den där dagen ute på Biskops-Arnö, högg jag Monika Fagerholm i korridoren efter lektionen, sade att jag kört fast i mitt skrivande, bad om råd. Hon sade att det var bra att ha skrivperioder då man bara skrev på, utan att tänka på språket, hur historien höll ihop, om det blev bra …

Hon sade att ”jag vill få intuitionen att jobba med mig”, att ”berättelsen bara kom, sen gällde det att plocka ner den ur huvudet”, och så här, flera år efteråt tycker jag att det är fint att hon får det att låta så enkelt, när det är precis allt annat.