Hundraåringen

2010-08-24 · 12:23

Här i Växjö har det talats enheldel om romanen Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Saken är den att författaren Jonas Jonasson är son till en lokalkändis som kallades Ambulans-Jonas. Denne körde ambulansen och var också hejarklacksledare på Värendsvallen. Han ska vara/ha varit en rolig karl.

Sonen vill också vara rolig. Han drar på så hårt att tygen spricker. Det är mord med en elefant som mordvapen, det är ständiga förvecklingar som avslutas med oväntade möten. Om inte Mao räddar huvudpersonen så gör en gammal bekant det trots att bekantingen egentligen hade mord i sinnet. Det maler på. I början roas jag, efterhand blir jag mer och mer uttråkad. Ta slut, romanfan!

När du läser ovanstående bör du komma ihåg att jag är en magsur man. En gång antogs det att jag var en människa som verkligen inte ville ha roligt. Antagligen måste detta vägas in när jag tycker nånting om en bok:

har du hört, han skrattar aldrig när andra gör det... det är något suspekt med honom... men nån hade sett honom skratta på stan häromdan, bara sådär rätt ut i luften... jaha, han måste vara sinnessjuk, skratta utan att ha något att skratta åt...

Nä, nu löjlar jag mig. Jag tycker om att skratta. Av skratt finns dock inte särskilt mycket i Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Det är förstås inget att göra åt och jag kan ju inte kräva att författaren skulle ha skrivit en helt annan bok än den som faktiskt föreligger. Däremot skulle jag önska att Jonasson funderade lite på Piratens gamla programförklaring: ”En god berättares första egenskaper; förakt för sanningen och en djup respekt för det sannolika”. Jonasson är duktig på att förakta sanningen men hade behövt en slipning av sin känsla för sannolikheter.

Exempel på något som jag skrattar åt? Kanske nedanstående lilla historia kan ge en hint. Jag vet inte om jag kan få fram dess storhet i skriven form, men okej, jag försöker:

En man ska hängas. Han kliver upp på schavotten för att få snaran runt halsen.
När han ställer sig på falluckan gungar den till. Han vänder sig om till bödeln och frågar:
Du, står jag verkligen säkert här?