Det finns berömda bilder på Camus när han poserar med uppvikt krage och cigg i munnen. I serien gick skådisen som spelade Camus hela tiden och härmade fotot. Efter ett tag blev det riktigt fånigt. Jag vet att det finns tevetraditioner där man arbetar med symbolscener och förtätning av skeenden. Kanske var det så producenterna bakom serien om Camus ville arbeta. Men det funkar inte för mig. Jag ser bara en skådespelare som härmar ett foto.

Den andra serien handlade om det prerafaelitiska brödraskapet. Detta konstkotteri hade fått en flera timmar lång serie. Allt jag såg var ett antal unga skådespelare som verkade överlyckliga över att de fick klä ut sig i historiska kostymer. Jag stod inte ut.
Slutsatsen är att jag vill se film utan dialog och utan en massa skådespelare som förstör texterna. Därför sitter jag nu med ett antal böcker i famnen.
Ett problem för den som författar historiska romaner är att skriva trovärdig dialog. Jan Fridegårds Trägudars land utspelar sig under vikingatiden. Helt uppenbart har han varit medveten om risken att hans huvudpersoner trälarna skulle tala 1940-talsspråk. Fridegård löste saken genom att i princip utelämna dialogen! Istället driver han historien framåt med korta, effektfulla meningar nästan utan kommatecken. Metoden gör att läsarens fantasi tar fart. Tack gud att jag slipper se en filmatisering av denna bokserie!
Kanske fastnar jag en dag i en film som får mig att glömma tid och rum. Egentligen vet jag att den existerar. Men jag tror att det får bli en film med skådespelare som jag inte känner till och som utspelar sig i relativ nutid. Och så ingen biografi. Tills jag snubblar över en sådan har jag enheldel att läsa.












