2008-10-20 · 21:08

I jobbannonsen skriver de att ”stor vikt kommer att läggas vid dina personliga egenskaper som att du har ett pedagogiskt intresse, är utåtriktad, självständig och har god förmåga att kommunicera”.

Jag skriver att jag är intresserad av människor, pedagogik, van vid självständigt arbete och är duktig på att kommunicera… fan, det här kommer de inte gå på. Jag måste hitta på något annat.

Nej, jävlar, jag får väl författa en ansökan som tvingar dem att lyssna!

Såhär:

”Ni vet självklart att ansökningar är skådespeleri. Låt mig därför strunta i krystade hyllningar till mig själv och istället tala klarspråk i tre punkter:

1. Tänk på vilken nytta en driven lögnare kan göra i er organisation när ni vill muntra upp er inkompetenta medarbetarskara
2. Tänk på vad ett leende med en jämn tandrad kan göra för er
3. Tänk vad trevligt det är att ha med en ungkarl på personalfesterna

Ni kan inte leva utan mig.”

***

Mina fantasier blir bara mer och mer torftiga. De går ständigt i samma cirklar. Jag förmår inte ens låtsas att jag skulle tänka på något annat än det jag alltid tänker på. Kanske är min prestigebundenhet en konsekvens av fantasilösheten.

Jag kan inte erkänna att jag har fel (eftersom jag inte kan föreställa mig att någon i min närhet skulle kunna ha bättre idéer än jag själv) och jag kan inte heller låta någon annan hjälpa mig lite på traven för att lösa min situation. Detta försätter mig ibland i dumma och smått skämmiga situationer. Idag var jag plötsligt omgiven av fyra personer med vars en lösning på ett av mina problem och alla dessa lösningar var bättre än den jag själv hade funderat ut. Så där satt jag med rodnande kinder och blev tvungen att avvisa alla fyra förslag av rena prestigeskäl.

***

Idag blev jag kallad Hector. Egentligen är det ju ett väldigt bra namn och kanske skulle jag byta. Hector Asker Maximilian. Fast Enok är ju egentligen rätt käckt också.

***

Sen fick jag höra om en dröm. En man i kostym, långrock, hög hatt och med käpp satt i en soffa i någons lägenhet. Lägenhetsinnehavaren frågade honom vad han gjorde där och fick svaret: jag ska ta med dig till helvetet.

Varför drömmer aldrig jag såna saker?

***

I eftermiddags fick jag mig en bok tillstucken, Geten Zlateh och andra sagor av Isaac B Singer. Jag läste kvickt den första berättelsen med ett stort leende. Inte varje dag får man läsa om en pojke som försöker övertyga sin omgivning om att han är död. Och i den andra berättelsen dök djävulen själv upp! Kanske skulle jag läsa mer barnlitteratur. Den blir jag i alla fall glad av! Och snart kanske jag drömmer sådant som jag vill drömma!

2008-10-08 · 11:16

Jag tänkte vända blicken österut idag, till 1840-talets Ryssland:

Ensam drar jag bort. I dunklet glimmar
flintsten på min väg, och utan ljud
talar stjärnorna i nattens timmar.
Ödemarken lyssnar tyst till Gud.

Himlar, högtidsfyllda, underbara!
Jorden i ett ljusblått sken jag ser.
Vem kan mina plågors skäl förklara?
Sörjer jag? Vad väntar mig mer?

Nej, jag väntar ingenting av livet.
Och jag sörjer ej de år som gått.
Jag vill bara finna ro och frihet.
Jag vill sova, jag vill glömma blott.

Det jag söker är ej gravens vila
utan evig sömn av sådant slag
att av livskraft bröstet genomilas,
att det höjs i lugna andedrag,

att jag smeks av kärlekssångers sköna,
milda stämma bortom land och hav
och att ovanför mig evigt gröna
mörka ekar susar vid min grav.

Michail Lermontov (1841)

Utmärkt dikt när man, som jag, har bestämt sig för att aldrig dö!