2009-11-28 · 16:30

I eftermiddag är det visst 40 år sedan det första Tipsextra sändes. SVT firar med en hel eftermiddag av engelsk fotbollsnostalgi blandad med en aktuell match. I studiosamtalet dominerar förstås positiva omdömen om denna institution (konstigt vore väl annars). Mina minnen är dock mer blandade. Jag minns tristess där lördagseftermiddagarna försvann i leriga, nickande, nollnollspelande engelsmäns sällskap. Fast ofta nickade också jag och försvann med hejarramsorna som vaggvisa.

Nej, dåförtiden var jag ingen passionerad fotbollstittare. Det skulle komma senare, men just nu verkar det som att idiotintresset bara varade en begränsad period av mitt liv. Idag orkar jag bara följa ett lag (som har de vackraste blåa och vita dräkter).

Nuförtiden är jag mer road av historier. Johan Hakelius bok Döda vita män handlar också om England men på ett helt annorlunda sätt. Hakelius, som är krönikör och författare, har letat fram ett antal mer eller mindre excentriska karlar. Att det bara handlar om män gör författaren en stor poäng av; det antifeministiska perspektivet är uppenbart. Jag måste säga att det är skönt att Hakelius inte hymlar med sina utgångspunkter. Sen är det förstås så att jag inte håller med honom, men det kan ju kvitta. Det vore allt bra tragiskt om normala läsare inte haft möjlighet att välja litteratur med olika perspektiv.

Den som inte gillar udda personligheter bör kanske välja en annan bok. Hakelius påstår att vår germaniserade kultur uppmuntrar likhet, inte excentricitet. I den anglosaxiska världen gäller det omvända. Att författaren föredrar det senare blir uppenbart när man ser en bild av honom. LÄNK

Kapitlen om Jeffrey Bernard (en förkortat version av kapitlet finns här) och Stephen Tennant tillhör mina favoriter. De båda livsödena är på många sätt tragiska men Hakelius skriver med värme och humor. Jag förstår vad han menar när han i förordet säger att många av hans bästa vänner är just dessa döda vita män.

Nähä, nu ska jag trots allt kolla lite på dagens tipsextramatch (det kanske aldrig blir någon mer). Det återstår att se om jag orkar hålla ögonen öppna.

2009-11-10 · 13:43

eländets samtidsromaner om förvirrade storstadsjag som söker sig själva. jag vet, jag har tidigare hyllat såna romaner, men plötsligt var det som att jag fick en bjälke i skallen

jag pallar inte fler 35-åringar som åker ut på landet för att hitta sig själva. jag orkar inte med livshemligheter som plötsligt uppdagas. jag vill inte läsa om fler relativt vanliga människor som plötsligt är del av stora konspirationer med förgreningar över halva europa

ta mig härifrån

det är som att fantasin har försvunnit. dikta upp en verklighet. eller skriv om något som har haft betydelse för fler än människorna i innerstan