2011-05-31 · 09:31

Vilken bokmånad maj har varit! Min nya roman som äntligen kom från tryckeriet, releasefest, många recensioner och intervjuer. Härligt förstås! Men samtidigt – så skönt det varit att krypa in i läshörnan med er. Prata om andra böcker, läsa era kommentarer och glutta på andras bokprat. Vilken lyx! Jag blev medlem här för flera år sedan, men då blev det inte av att jag besökte sidan särskilt ofta. Men nu när jag väl är igång kommer jag nog att bli en mer flitig besökare. Stort tack till er som läst och er som skrivit kommentarer till mina inlägg, det har verkligen glatt mig.

Men det var ju förstås många fler böcker jag ville blogga om. I mitt bakhuvud har hela tiden skvalpat tankar om några böcker som betydde särskilt mycket redan när jag var ung och som sedan fortsatt göra det. Selma Lagerlöfs Kejsaren av Portugallien, Lars Ahlins Kanelbiten, Moa Martinssons Mor gifter sig. Och så de där ungdomsböckerna som nog påverkade mig mer än vad jag trodde, jag tänker särskilt på Pollyanna-böckerna av Eleonor Porter och böckerna om Pella av Anna Lisa Wärnlöf. Listan kan bli mycket lång. Joyce Carol Oates hade jag också tänkt skriva om förstås. Men vips så var månaden slut. Nu går jag ut till syrenerna som redan står i full blom. Till helgen ska hängmattan äntligen upp. Där ska jag ligga med min favoritkudde, en mjuk filt och en trave böcker.

Men vi kanske ses på bokmässan i höst? Eller på peaceandlove i juni? Och om du har lust, följ med till min vanliga blogg
http://dorisdahlin.wordpress.com

2011-05-30 · 12:46

Just nu läser jag Båten. Jag har bara läst några av novellerna ännu, men har svårt att lägga den ifrån mig. Jag tycker om att läsa och att skriva noveller. Tyvärr är ju bokförlagen inte lika förtjusta eftersom noveller säljer dåligt. Det är förvånande att noveller inte lockar fler läsare, när vår tid är splittrad och vi så ofta väntar i telefonköer, på försenade tåg eller på John Blund . En novell i väntan, kan det vara bättre?

Båten, ska vi om några veckor diskutera i min bokcirkel, som vi döpt till Boktornet, efter det torn där vi oftast sitter. Där har vi en så underbar utsikt över hela Stockholm att vi skulle kunna ägna oss åt att bara njuta av alla de vackra taken, himlen och ljuset. Men väl inne i bokdiskussioner, god mat och gott vin, glömmer vi ofta utsikten. Till rutinerna hör också att var och en skriver lite kortfattat om vad den tycker om den aktuella boken. Vi har haft vår cirkel i flera år, så det har blivit en hel del i vår gula anteckningsbok. En penna är redan utnött. Vi läser böcker från olika delar av världen, håller oss mest till skönlitteratur men har ibland också läst facklitteratur. Själv minns jag till exempel Ulrika Knutsons Kvinnor på gränsen till genombrott. Vilken fantastisk tid den beskriver med dessa sökande kvinnor på alla plan – politiskt, praktiskt, andligt, estetiskt, sexuellt. Hur hann de med allt detta både vad gäller arbete och privat? 1920-talet, den omvälvande tid, då de fascinerande, färgstarka kvinnorna i Fogelstadgruppen uträttade sådana storverk. Ändå dröjde deras genombrott. Varför det? Det är en av de frågor Ulrika Knutson väcker. Att läsa den boken gav mig påfyllning av mitt eget livsmod. Fortfarande så här flera år efter det att vi läste den i bokcirkeln, får den mig på gott humör.

Men Båten blir det alltså nästa gång. En prisad debutbok, av Nam Le, som själv är född i Vietnam och uppvuxen i Australien. Men han rör sig mellan olika identiteter som vore han latinamerikan eller iranier. Det viktiga är upplevelsen på en långt djupare nivå, de mänskliga konflikterna, det komplicerade i att vara människa. Som läsare får man möta historiskt viktiga händelser, sammanvävda med mycket speciella levnadsöden. Av det jag läst hittills har den inledande novellen berört mig starkast. Den som kanske handlar om författaren själv? Huvudpersonen är någon som likt Nam Le, går en skrivarkurs. Just när han har skrivkramp får han besök av den far han inte alls vill träffa. Den far som bär med sig den mardrömslika upplevelsen av en massaker under Vietnamkriget. I samma novell hånar Nam Le de litterära agenter som vill att han ska skriva utifrån sina egna erfarenheter. Han vill inte skriva “etnisk litteratur”. Men tänk om det ändå är just det han skulle göra? Men på sitt eget sätt. Inte det anpassade, det som ska sälja bäst, utan det som kommer allra längst inifrån honom själv. Egentligen avskyr jag ju själv när andra säger vad jag borde skriva, så själva tanken är förbjuden... Men det är ändå den som väcks i mig. Nåväl, jag ser fram mot att läsa resten av de här välskrivna novellerna.

Jag som är boknörd och nästan alltid varit med i bokcirklar, är just nu med i två stycken. I den andra cirkeln, läser vi inte bara den utvalda boken, utan väljer också en favoritdikt, utifrån en på förväg bestämd poet. Hittills har våra poeter varit Sonja Åkesson och Tomas Tranströmer. Till nästa gång ska vi läsa Yarden och välja en dikt av Verner Aspenström. Det är härligt med bokcirklar – som här på nätet, eller i verkligheten. Med bokcirklarna blir det av att jag läser böcker jag annars inte skulle läst. Men framför allt är det diskussionerna som ger mig mycket, att höra vad andra tycker, att själv formulera vad som egentligen hände inuti mig när jag läste.

2011-05-25 · 21:13

I morse intervjuades jag i Plånboken i P1, om min nya bok och varför jag ofta skriver om hur det är att växa upp i fattigdom. Hur skulle jag kunna göra annat? Bara den som alltid haft pengar kan tycka att pengar är oviktiga.

Direkt efter programmet åkte jag till konferens på Hesselby slott. Mina tankar fladdrar vilt omkring. Kontrasterna är stora. Precis som vädret utanför mitt fönster. Den ena minuten slår regnet mot min ruta, den andra skiner solen. Jag sitter här i mitt Thomas Di Leva-rum, ser ut över de överdådigt blommande syrenerna där utanför, de orientaliska kuddarna och de vackert mönstrade golven här inne. Snart ska jag sova på på sängen som är klädd med en Di Leva-kaftan. Jag ska vila i tavlan med två öppna händer och jag ska känna tacksamhet över det liv jag nu lever. Veta att jag aldrig ska glömma fattigdomens utsatthet. Veta att inte blunda för och förneka den verklighet som finns runt omkring mig utanför den här slottsflygeln.

Hade jag som barn klarat mig utan det hopp som böckerna gav mig? Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte.

2011-05-24 · 11:58

En bra deckare, det är avkoppling för mig. Men desto mer irriterad blir jag på de slarviga, tråkiga, de illa skrivna. En av mina svenska favoriter är Åsa Larsson. Hennes polisinspektör Maria och åklagaren Rebecka, är starka kvinnor, inga pappfigurer utan människor av kött och blod. Böckerna är spännande och välskrivna med psykologisk trovärdighet. Och så tycker jag om att de utspelar sig i Kiruna, där Åsa Larsson växte upp. Det är något speciellt med den där vitfrostade miljön och med människorna där.

Helt annan miljö är det vid det nu så aktuella vulkanutbrottet i Grimsvötn på Island. Men ändå finns där kanske något gemensamt i den karga miljön, hos de varma människorna. Ända sedan jag för tio år sedan reste runt i landet, därför att jag blivit passionerat förälskad i en islänning, har jag varit fascinerad av Island. Nu har jag precis läst Arnaldur Indridasons senaste deckare, Mörka strömmar. Han skriver melankoliska böcker om olyckliga människor, men ändå finns där hopp och ljus. Och så är det ju det där med att få vistas på sagoön Island igen. Jag som sällan känner mig lagom kan känna mig hemma med de våldsamma kontrasterna i Island. Den svarta askan, de karga glaciärerna, sprutande gejsrar och alla vardagsberättelser om de små under jorden och annat oknytt, de gamla isländska sagorna som fortfarande lever där.

Och de där varma källorna som plötsligt stiger upp ur marken. Jag glömmer aldrig en sen vinterkväll då stora snöflingor föll och vi stannade till vid ett litet, enkelt badhus. Jag hann undra vad jag egentligen skulle göra där. Men när jag klev ut från dörren på andra sidan huset undrade jag inte längre. Där i mörkret bildade bubblande källor naturligt varma utebassänger och lyckliga människor satt och småpratade med varandra medan snöflingorna föll i vårt hår.

Nåja lite rosaskimrande glasögon hade jag förstås... Och det är inte precis det lyckliga folket som Arnaldur Indridason skriver om. Som alltid finns det mycket under sagoytan. Ändå finns där som sagt hopp i hans böcker.

Annars återkommer jag till de riktigt gamla favoriterna när det blir sommar. Agatha Christie och Maria Lang. Deckartanter utan allt för mycket blodiga detaljer men med näsa för spänning. Över huvud taget gillar jag deckartanter. Joyce Joyce Carol Oates deckare utgivna under pseudonymen Rosamond Smith till exempel. Eller Elisabeth Gorge när hon är som bäst. (Den nyaste är redan inköpt och ligger och väntar på mig i sommarhuset.)
 
Att halvslumra till programmet Sommar och efteråt masa sig iväg efter en kopp te och en deckare, det längtar jag till. Om än det är grått idag, men snart är det sommar...

2011-05-21 · 19:15

2011-05-17 · 08:19

När katten Selma inte är på landet och jagar allsköns möss och ödlor, utan för en mer tråkig stadstillvaro, är min dator hennes absoluta favorit. Som om det stackars tangentbordet inte är nog misshandlat av mina hårt hamrande pekfingrar. Det sitter i det där med att hamra hårt, ända sedan jag som tonåring satt och skrev på en gammeldags skrivmaskin med höga tangenter. Utan el ens. Tippex. Är det någon som minns Tippex? Så långt från att så bekvämt kunna deleata och klippa och klistra i datorn. Jag har haft ett anfall av källarröjning i vår. Då hittade jag gamla tidskriftssamlare och pärmar fyllda med tejpade, hoppklippta och tippexade manus. Fram och tillbaka velade jag med vad jag skulle slänga och vad jag ville ha kvar och en hel låda står nu vid mitt skrivbord och väntar på att jag ska bestämma mig. Men det blir inte idag. En annan dag. Hmm. “En annan dag är en skälm” brukade min mamma säga och hon hade nog rätt. Men idag ska jag röja bland mer nyskrivna papper. Nu när boken är färdig har jag redan kastat flera varianter av Till mamma på mors dag. Idag ska några fler varianter iväg. Några spar jag väl på usb-minne, för jag är ju en hamster... Men papperen ska bort. Men först ska de rivas. Så onödigt egentligen men ändå har jag svårt att slänga personliga papper utan att riva dem först. Det är en sådan där mamma-sak det med. “Riv först”, det var hon noga med. Så idag blir det många turer till pappersinsamlingen med kasse på kasse av fladdrande fjärilar av papper. Selma får göra mig sällskap medan jag river. Jaga pappersremsor och trippa runt bland tangenterna och skapa egna små zzzzzzzzzzzzxxxxxxxxvvvvvvvcccccuhhhhhhh-berättelser. De handlar väl om alla möss hon just nu missar kan jag tro. Eller möjligen om den där flugan på andra sidan fönsterrutan. Den hon då och då gör vansinnesutfall mot. Donk med huvudet i rutan! Så där envis skulle man vara. Det SKA gå. Resa sig och prova igen och igen efter varje smäll. Man vet aldrig rätt vad det är kan flugan ha smugit sig in på rätt sida av fönstret.

2011-05-14 · 12:28

Jag är i sommarland, några mil norr om Gävle, där jag ofta vistas den här delen av året. Brasan sprakar och dimman gör lätta piruetter där ute mellan öarna. När mina barn var små talade vi ofta om att det var älvorna som dansade. Kanske tror jag fortfarande längst där inne att det är så.

Själv dansar jag inte alls. Trött ligger jag i soffan och läser långsamt om Kerstin Thorvall. Svenska Dagbladets Karin Thunberg fann nyligen ett av hennes oöppnade brev i arkivet på Kungliga biblioteket. ”Till barnen när jag dör”. En död mamma. Ett oöppnat brev. En sådan sorg där uti. I det oöppnade kuvertet finns ett papper; ”Ni har varit underbara, enastående söner och jag älskade er mycket.” Så glad jag är att hon ändå skrev de orden. Att de fyra sönerna som så många gånger blev bortvalda till slut fick dem.

När jag var tonåring kom hennes ungdomsbok ”Vart ska du gå? Ut” Jag har fortfarande kvar dagboken där jag skriver om hur annorlunda och bra jag tycker att den är. Där skriver jag också om hur jag själv skulle vilja få vara en tonåring, en sådan som smällde i dörrar och surmulet muttrade ”ut”. En sådan som inte satt med alla känselspröten ute för att kunna parera alla katastroferna. Så lite jag då visste. Inte hade jag en aning om att Kerstin Thorvalls söner också hade en mamma de skulle hjälpa att leva. Den perfekta mamman, önskemamman finns inte, en tillräckligt bra mamma räcker långt. Men kanske var Kerstin Thorvall till och med en rätt usel mamma, jag vet inte. Vad jag vet är att hon var en viktig författare.

Tänk debatten när Det mest förbjudna kom. Vem annan hade vågat skriva den, hade vågat de viktiga frågor hon väckte? Själv var jag förundrad att den kom att handla så mycket om det hon skrev om sin mamma, så lite om själva boken, så lite om det hon skriver om sin pappa. Den psykiskt sjuka pappan som kanske sexuellt utnyttjar henne. Som om det inte fanns. Som om det inte måste funnits med henne hela livet.

Med de senare fantastiska böckerna fick hon äntligen välförtjänt god kritik och positiv uppmärksamhet. När man skjuter arbetare, Berättelsen om Signe, var två av de böcker som jag slukade. Ljummen var hon inte men eldfängd med ord som rev, slet och samtidigt gjorde att de också blev mina upplevelser. Som med dikterna, många gånger oförtjänt bortglömda men upplyfta i det kulturella ljuset då Göran Greider samlade dem till Jag är en grön bänk i Paris.

Medan hon ännu levde fick hon Moa Martinson-priset. Så olik Moa och ändå lik henne. Orädd. Utmanande. Med ord skrivna och lästa långt innanför huden. Den stämmer väl den text hon också lagt i det där kuvertet till sönerna. ”Eftermäle önskat av K. Thorvall. Hon var en människa som ville säga som det var och hon lärde sig aldrig att inte alla ville veta det”. De orden kommer att följa mig länge.

2011-05-11 · 21:59

Idag satt jag på Skeppsholmen och skrev bland tjärdoft och blommande magnoliaträd. Det var varmt där i solen på bänken och tankarna blev långsamma medan pennan ändå villigt löpte över papperet. Framför mig strosade pappor med sina barnvagnar och jag tänkte på Kristina Sandbergs Att föda ett barn, som jag nyligen läst ut. Livet är trångt och tungt i den. Huvudpersonen Maj, har det svårt.Det skulle ju bli så bra när Maj flyttar till Örnsköldsvik och börjar arbeta på konditori. Men livet blir inte alls som hon tänkt. Den där kärleken till Erik som inte alls älskar henne och som behandlat henne så illa, den lever ändå kvar, som om hon inte vore värd annat än de små smulorna. Och när hon av misstag blir med barn med en äldre man är det är svårt med kärleken till barnet och mannen hon gifter sig med för att slippa vanäran i att vara ensamstående mor på 30-talet. Jag fängslades av boken, tyckte mycket om språket, den psykologiska blicken och jag ser fram mot att läsa kommande delar i något som jag läser ska bli en trilogi. De där frånvarande papporna, som inte alls finns där för att de super som Majs man eller för att de som i min egen nya bok sticker sin väg, så sorgligt det är med dem. Och jag tänker att det är en värld så långt bort från dessa självklara småbarnspappor som tillsammans strosar förbi, som emellanåt slänger upp ungarna över axeln och emellanåt rullar runt med dem i gräset. Nej allting var inte bättre förr. Inte alls. Giv åt alla barn en Alfons Åberg-pappa! Och en mamma som orkar se.
Och åt alla vuxna den goda halloncheesecaken jag sedan åt på af Chapman.
Doris Dahlin

2011-05-09 · 11:03

Nu när jag började tänka på det där citatet av Edith Södergran, ville jag läsa mer av henne och strosade i salarna på Kungliga biblioteket. Denna guldgruva! Det är en av mina favoritplatser att sitta och skriva på. Den här gången botaniserade jag i hyllorna ovanför forskarsalen och hittade en samling av hennes brev och aforismer. Så här skriver hon till exempel till den finlandssvenska författaren Hagar Olsson: “Det är mig ett dolkstygn var dag posten kommer och ingenting från dig. Jag lider stilla grymt och innerligt. Är du av sten eller har du blivit döv och stum?” Jag riktigt hör henne ryta fram de där sista orden; Är du av sten eller har du blivit döv och stum! Eller som hon skrev till Elmer Diktonius: “Skicka ögonblickligen dikter lika fina som 'Hunger i London´ ". Skicka ögonblickligen! Det ser jag fram mot att skriva till någon författarkollega framöver. Nej hon var inte lagom Edith Södergran. Det är inte jag heller. Överdriven skulle vissa säga. Det håller jag inte alls med om.

Ett annat citat av henne som jag bär med mig är. “Var gång en trång skugga kommer över en skall man förvandla till en vid”. Inte alltid lätt att leva efter. Men nog så viktigt. Kanske handlar allt jag själv skriver om att försöka förvandla en trång skugga till en vid.

Just nu har jag en utgåva av hennes samlade dikter framför mig. (Wahlström & Widstrand 1985) Senast i morse läste jag dikten Samlen icke guld och ädelstenar
Människor,
samlen icke guld och ädelstenar:
fyllen edra hjärtan med längtan, som bränner likt glödande kol.
Stjälen rubiner ur änglarnas blick,
dricken kallt vatten ur djävulens pöl.
Människor, samlen icke skatter
som göra er till tiggare;
samlen rikedomar
som giva er konungamakt.
Skänken edra barn en skönhet
den människoögon ej sett,
skänken edra barn en kraft
att bryta himlens portar upp

Hon har kallats den svenska expressionismens drömmerska och sångerska. Och jag kan bara säga, ja, ja, ja! Ack vad jag önskar att hon fortfarande levde och att jag kunde få smyga mig till en lunch med henne. Eller allra helst en lång, lång middag som varar ända tills gryningen kommer.

2011-05-03 · 17:38

Det ligger många böcker på mitt sängbord. Den nyaste tänker jag inte läsa. Vågar inte just nu. Det är min egen Till mamma på mors dag som just anlänt från tryckeriet. Med skräckblandad förtjusning bläddrar jag lite. Fnissar, känner ilska och sorg. Men lägger sedan igen den. Jodå jag ska läsa, jag vill! Och jodå jag vet vad det står i den, det är ju faktiskt jag som skrivit den :) Men ändå... Lite läskigt är det allt att det nu inte går att ta tillbaka ett enda ord. Att jag inte längre kan fila på orden, meningarna. Att jag inte längre kan ta tillbaka den berättelse som också skrämmer mig.

Lite märkligt var det också att första gången logga in på Bokcirklar då jag skulle välja ett favoritcitat. Va! Där var ju ett citat från mitt manus som just gått till tryckeriet. Edith Södergrans ord: ”Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.” Ett märkligt sammanträffande. Så därför får ni tjuvläsa lite ur boken som ännu inte kommit ut. Varsågoda här kommer stycket där just det citatet finns med:

“ Min ena sida har varit anpassning, den andra att ta alltför mycket plats. Jag har överlevt endast genom att mycket tidigt känna av små signaler på ovilja och avundsjuka och att då genast kliva tillbaka, göra mig mindre än vad jag är.

Det enda jag någonsin broderat är ett stycke tyg med Edith Södergrans ord: ”Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.” Jag önskar att jag en gång ska bli så modig att jag med kraftiga, röda häftstift sätter upp det nu så prydligt hopvikta tygstycket. Det ska då sitta på min sovrumsvägg. Eller kanske i vardagsrummet. Kanske skulle jag brodera ännu en och sätta på dörren till mitt arbetsrum. De kunde få plocka ned mässingsskylten med mitt namn och min titel och i stället skulle jag placera dessa ord där.

Men jag vet varför jag inte vågar. I samma stund jag gjorde det skulle jag förintas av dem. Liksom jag förintades av min mamma.”

Och apropå lite galna författare som inte vågar läsa sina egna böcker har jag nyligen läst Arvid Lagercrantz Mitt galna liv. (Får man skoja om galenskap? Jo det får man. Det svåraste har jag överlevt genom galghumor och att ömsom gråta, ömsom skratta) Han kallar den själv “en memoar om psykisk sjukdom”. En bok om en man som klarat av ett liv som mycket framgångsrik journalist och däremellan haft maniska turer på psykiatriska kliniker. Numer har han accepterat ett liv med diagnosen bipolär sjukdom. Det är intressant med någon som delar med sig från psykisk sjukdom som många andra skäms för – och andra uttalar sig föraktfullt om. Egentligen är vi väl alla både starka och sköra. I alla fall jag.

Tack för välkomnande kommentarer! Just nu fungerar inte sidan där jag kan svara på kommentarerna så jag gör det här i stället. Den där författarkvällen i Sollentuna minns jag också. Det är en fantastisk del av skrivandet att få prata med läsare och se hur boken lever vidare och blir lika många nya berättelser som det är personer som läser den. Och Eva, den senaste heter alltså Till mamma på mors dag. Nu är den snart ute i bokhandeln!

2011-05-01 · 20:02

1 maj och dags för det första inlägget i gästbloggen.Vilken lycka för en före detta bibliotekarie att skriva om läsandet! Orden, böckerna har alltid varit viktiga i mitt liv - där jag är där finns också en trave böcker. Och när jag inte läser då skriver jag. På datorn eller i någon av alla de där vackra anteckningsböckerna jag köper. I nödfall slätar jag ut en hopknycklad lapp som ligger längst ned i väskan eller snor någons kvitton.

Min senaste favoritbok är Kristian Lundbergs Och allt skall vara kärlek. Men den såg jag att Åsa Moberg Boije redan skrivit om här så jag nöjer mig med att säga att den drabbade mig. Ja så starkt att jag drömde om den hela natten efter det att jag läst ut boken. Jag ville väl helt enkelt inte att den skulle vara slut. Och språket! Vilken glädje i det.

Just nu läser jag en annan bok som också har ett språk som gör mig lycklig - Annemonas gördel av Kerstin Strandberg. Jag har läst den förut men ville läsa om den utifrån att jag ska läsa fortsättningen En obeskrivlig människa. Annemonas gördel är en berättelse med många olika bottnar. Mina egna tankar och associationer springer iväg och skapar nya berättelser trots att jag inte ens var född på 40-talet och knappt varit i Lund. Det är isande hemskt emellanåt och det är ofta värmande och roligt. Det märks att Kerstin ursprungligen var bildkonstnär, hon målar med orden så att det står härliga till.

En annan av hennes böcker Skriv Kerstin skriv betydde mycket för mig då den kom 1978. Den hjälpte mig se att mitt eget skrivande också handlar om att överleva och att det inte är farligt med sanningen. När jag nu igen bläddrar i det väl tummade exemplaret ser jag att jag strukit för många avsnitt. Till exempel  "i ansträngningen ställa upp, vara bra nog, vara till lags, vara bäst hade en smygande deformering ägt rum! Jag hade i dessa texter kopplat bort min känslighet och tvingat mej stänga dörren mellan känsla och intellekt." Ja den måste jag nog också läsa om. Många av de böcker jag redan läst längtar jag att läsa om. Ge mig mer tid! Fler timmar på dygnet!

Så småningom ska jag ändå med hjälp av de befintliga timmarna hinna fram till Kerstins senaste bok Silkespappersmönstret. Men så är det ju de alldeles nya böckerna också... Min favorit Joyce Carol Oates En fager mö. Den där ungdomsboken Cirkeln som verkar så intressant. Och Patrik Sjöbergs Det du inte såg. Den vill jag läsa för modets skull. Och för att jag både av egen erfarenhet och av andras berättelser vet hur viktigt det är att våga tala om det svåra. Så modig och klok han är som berättar om de sexövergepp han i unga år blivit utsatt för av sin tränare och styvfar. Det är nödvändigt och angeläget. En överlevare som med sitt mod hjälper andra att överleva. För detta borde han få en medalj större än alla de han förut vunnit.