2009-02-24 · 06:49

Vi har sett fram emot den, längtat, skrivit om den, planerat inför den. Och vid midnatt började den äntligen. Fettisdagen. I och med dels att den infaller så ovanligt sent, och dels att det skrivits en (mandel)massa om semlor på Bokcirklar (även i min frånvaro, till min glädje), så har hela februari i år känts som en fettisdag.

Men det är inte om smakning detta semmelsvammel ska handla, utan stavning (vilket ju i högsta grad har med läsning att göra). Ibland ser jag fettisdagsbulleord stavas semel-, exempelvis "semellängd" i Metro i torsdags, eller "semeldagen" på andra håll. Jag väljer oftast den diplomatiska stavningen, det vill säga semlelängd, semledagen, semledegen. Semmellängd är på sitt sätt en logisk stavning. Men jag skulle inte ge fel för semellängd.

Om stavningen semel- skulle upp i domstol, skulle jag gärna åta mig att bli dess försvarare. Jag skulle peka på att svenskan dryper av ord där en hård vokal efterföljs av m och ingen annan konsonant. Några exempel: amulett, stimulans, tumult, kamel, domare. Om semeldegen underkänns (stavningen alltså), är även ord som familj och lemonad felstavade, och skulle man hävda DET, då skulle man bli semlemulad av Catharina Grünbaum..

Innan domaren och nämndemännen överlägger, skulle jag för säkerhets skull bjuda dem på semlor, för att sporra dem att fatta det bästa beslutet.

Men nu - mot Tössebageriet! Ha en bra dag!

2009-02-14 · 12:00

Vad Fiskargatan inte kan förstå, är varför de lagt alla hjortrons dag i mitten av februari - en tidpunkt på året då det definitivt inte finns några hjortron! Det är ju vinter. Sex månader senare/tidigare hade varit mer logiskt. Att alla hjortrons dag äger rum den 14 februari, är som om vi hade en alla snöflingors dag mitt i sommaren.

Nästa läsebulle bakar ni så här: Blanda till en sedvanlig semlebullsdeg - en alla hjortrons deg. När semlebullen är klar, skär av ett lock, gröp ur bullen lite och fyll den - men inte enbart med mandelmassa, utan även med hjortron! Vispad grädde ovanpå det, och locket på. Veckans läsebulle (nästa veckas) är alltså en: hjortronsemla. Så gott som någonting kan bli! (Jag har i och för sig inte provat. Men är det som jag tror, så funkar mandelmassa och hjortron bra ihop.)

Från bulldeg är ju steget inte långt till bulldog. "Hey Bulldog" - en Lennonlåt.

I "John Lennon - the Life" av Philip Norman, som är den bok jag läser i för närvarande, har jag hunnit till sid 101, eller sommaren 1957. Författaren har ansträngt sig; vaskat fram några nya uppgifter (om Johns släkthistoria bland annat), och skrivit en utförlig, nyanserad skildring av Lennons barndom och bråken om vem som skulle få ta hand om honom.

En sak jag redan visste men hade glömt bort, var att Lennon älskade Billböckerna av Richmal Crompton. Norman uppehåller sig länge vid parallellerna mellan John och Billböckernas titelperson (Bill). Jag läste en hop Billböcker (en serie utgåvor med röda omslag) när jag var tio år eller vad jag kan ha varit, var fett förtjust i dem. Och apropå tio och fett, är det nu bara tio dagar kvar till fettisdagen!

2009-02-10 · 20:43

"Afrodites klinik för motvilliga älskande" (Cobbold Hjörnes kalas för skrattvilliga läsande) läste jag äntligen ut häromkvällen, och har svårt att tro att jag är den enda som slagits av likheterna mellan denna bok och Brämhults tranbärsjuice.

För det första handlar "Afrodites klinik för motvilliga älskande", precis som titeln antyder, om kärlek, och transbärsjuicen är till färgen kraftigt kärleksröd, ja, röd som riktigt omisskännlig kärlek.

För det andra är det ingen djävla saft eller nå't det här. Transbärsdrycken är ren juice, precis som "Afrodite" endast innehåller förtjusande och relevanta meningar. Juice, hela romanen är just juice. Ingenting har tillsatts.

En tredje likhet: boken är moget författad, och samtidigt lättsam och en fest att läsa; juicen smakar moget och härligt.

Sist men inte minst är transbärsjuicen välgörande och en vad Brämhults kallar superfruit. "Afrodite" är välgörande läsning och en superfruitroman, i och med att den är så rolig. Den humor som genomsyrar boken är det jag uppskattade mest med den. Exempelvis:

"Jag undrade om jag skulle nämna något om Coco. Kanske skulle det vara till hjälp för Ängeln att inse att jag för ögonblicket inte var att lita på."

"Coco tog tillfället i akt att påpeka att jag antagligen skulle kunna få tjugo clowner till priset för en terapeut.
Jag kontrade med att fråga hur någon med förståndet i behåll skulle vilja köpa tjugo clowner."

"Planen var att du skulle fixa så att Rebecca började tillbe kärleken igen. Minns du inte det? Du skulle få henne att fortsätta skriva sina pissiga böcker."


"Pomeransmarmelad" (på sid 81) och "prerafaelitisk(a)" (på sid 127) visste jag inte vad det var, men jag tycker dessa två sällan sedda ord kan få vara Bokcirklars officiella ord någon gång i framtiden (när p är vår årsbokstav).

2009-02-09 · 20:38

...än bråkcirklar.se!

Förra veckan var det ju några som hade synpunkter på vad ANDRA medlemmar ska blogga/samtala om och inte blogga/samtala om. Bland annat att vi inte ska skriva inlägg om bullar, semlor och dylikt. Därför, mina damer och herrar, har jag (tillfälligt) återupplivat veckans läsebulle!

Som en hyllning till en viss läsvän, är denna veckas läsebulle en: polkaälg!

En polkaälg påminner om en polkagris till smaken, men om en älg till formen. Jag tror ta mig fan att jag ska kontakta Franssons polkagristillverkning i Gränna och föreslå att de börjar göra polkaälgar. "För varje såld polkaälg går fem kronor direkt till Fiskargatan 9" tycker jag låter bra.

Uttalar man "Franssons" på franskt vis, det vill säga ungefär som "chanson", låter det ganska likt "Franquin". André Franquin är namnet på snubben som gjorde den eminenta kontorsserien Gaston. Han tecknade även Mickes äventyr, som kan beskrivas som en blandning av serierna Gaston och Blondie, och tecknade och (co-)skrev ett antal Spiroualbum, däribland de briljanta "Högt spel i Bretzelburg" och "Jag Marsupilami".

Jag har läst de allra flesta Spirou som utkommit på svenska. Men inte exakt alla. Och i kväll, efter att ha bloggat iväg det här, ska jag krypa ned i sängen och läsa ett färskhemfått och obläddrat exemplar av ett Spirouäventyr jag aldrig läst. Det är inte av Franquin, men ändå. Ett Spiroualbum är alltid ett Spiroualbum.

(En marsupilami är däremot aldrig en polkaälg.)

2009-02-05 · 23:44

Någon mer än jag och (förmodar jag) Norderäng som tänker läsa "Ängelns lek"? Den nya boken av författaren till "Vindens skugga".

Om ni vaknar sanslöst semlesugna och inte har något speciellt för er den dagen, kan ni med fördel prova en lek jag kallar "Gröna linjen med grädde (Gräddelina linjen)". Den går till så här:

Man startar (tidigt på dagen) i valfri ände av Gröna linjen (en tunnelbanelinje i Stockholm). Sedan kliver man av vid varje station och glufsar i sig en semla på ett café i det lilla centrumet.. Målet är att ta sig in till city (före dagens slut) utan att spy.

Är det förresten någon här som har koll på exakt när det är fettisdagen i år? Infaller den ett visst datum eller en viss veckodag?

(Den sista frågan var ett skämt.)

Apropå veckodagar: De så kallade dåliga tiderna har hittills bara haft bra konsekvenser för mig. Bland annat har vi fått mindre att göra på jobbet, vilket lett till att fredagskänslan infinner sig redan på torsdagarna. Så numera känns det som fredag två arbetsdagar av fem. Inget ont som inte för något gott med sig!

Nu, hörni, ska jag lägga mig och sova. Det är ju en fredag i morgon också. God natt!

2009-02-03 · 20:12

Har just hällt i mig Nyttoälgens hälsobomb, och känner mig enormt energized - på ett naturligt och nyttigt sätt!

(Hälsobomben består, för er som inte redan vet eller inte minns, av naturell yoghurt, mosad banan, två dl apelsinjuice och ett halvdussin råa ägg. Godare än ni tror! Jag skulle dock vilja föreslå en finjustering av receptet: ett eller högst två ägg istället för ett helt paket.)

En effekt av hälgsobomben är att jag plötsligt blivit på diskussionshumör. Här är två frågor jag är särskilt sugen på att diskutera:

1. Skulle vårt community fortsätta existera om det inte vore för böcker?

2. Måste man gilla böcker för att älska bokcirklar.se?

Säg vad ni tycker, så lovar jag att tycka tvärtom!

2009-02-02 · 22:06

Ur låten "Revelations" av Yoko Ono:

Bless you for your anger, it's a sign of rising energy

Bless you for your search of direction

You are a sea of goodness
You are a sea of love
Bless you, bless you, bless you
Bless you for what you are

The world has all that you need
You have the power to attract what you wish
Wish for health, wish for joy
Remember you are loved

I [och alla andra på bokcirklar.se] love you!

http://se.youtube.com/watch?v=mOny1kk_RIA


Jag gillade "Corpse Bride". Lycka till i morgon!

P.S. Nyttoälgen, jag blir sugen på att prova din "hälsobomb", som du skrev om på pettymoose.

2009-02-01 · 19:44

Månadens ord, har både Kers och M-mannen påmint mig om att det är dags för. Jag förespråkar att vi håller oss till ord som börjar på f, att f får vara vår årsbokstav. Det skulle betyda att exempelvis "våffelsmet", "körsbärssylt" och "glupsk" inte kvalificerar sig i år (om någon funderade på att föreslå något av dem) - helt enkelt eftersom de inte börjar på f!

Som Bokcirklars ena officiella ord för februari skulle jag vilja se "furstendöme". Ett ord som i sig är som ett magnifikt furstendöme - majestätiskt, rikt och kompromisslöst! Furstendöme för mina tankar till dels Monaco, och dels Fantomen (bergsfurstarnas riken).

"Furstendöme" - svindlande välbalanserat. För runt det i munnen och njut! Furssstendöme. Mmm. Hade det varit ett vin hade Bengt Frithiofsson gett det så många solar som det finns, och tagit sin lyriskhet till nya nivåer.

Tänk att ett ord med fyra hårda vokaler kan vara så vackert. Sju konsonanter - alla unika.

"Furstendöme" är även ett ypperligt övningsord för de som uttalar u och ö ungefär likadant.

Men alla goda ting är som bekant tre, och därför har vi två officiella ord varje månad. "Yverboren", som glasälgen gaggade om, måste tyvärr underkännas, på grund av att vi har den där idiotiska regeln om f som begynnelsebokstav. Vi skulle i och för sig enkelt kunna lösa problemet genom att göra en liten förändring av "yverboren" - helt fräckt lägga till ett f och få ordet "fyverboren". Eller ta ett snarlikt ord, som "fiberburen".

2009-02-01 · 13:49

Februari 2009. När jag vänder blad i almanackan (jag brukar göra det några dagar i förväg, eftersom jag har mer nytta av att se datumen som ligger några dagar framåt), reflekterar jag ibland över att tiden kommer att fortsätta förnyas även när jag inte längre är en av de-som-lever.

Nya månader och år kommer att komma och gå, precis som vanligt, med den enda lilla (men för mig stora) skillnaden att jag inte kommer att vara med. När jag dör kommer jag (tråkigt nog) att stanna i tiden, bli kvar i det som var.

Jag vill följa med in i nya månader. Vara en del av det som är.

Å andra sidan skulle jag inte vilja ha evigt liv. Det finns en minnesvärd Carl Barks-serie - som han skrev alldeles innan han skulle gå i pension - om en orientalisk kung som för närmare fyra årtusenden sedan gav sig själv evigt liv genom att svälja ett blått pulver. I nutid hittar han med farbror Joakims ofrivilliga hjälp "that treasure I've waited forty centuries to find". Skatten visar sig vara ett grått pulver - "the chemical antidote for a blue powder I foolishly swallowed much too long ago".

"Riches you wouldn't understand, short-lived one!" säger han till Knatte (eller Fnatte eller Tjatte eller Latte), och sväljer det grå pulvret (det vill säga säger upp sin odödlighet).

Fnatte (eller etc): "Hey! The king is turning old-old and tired-looking!"

"Yes", säger kungen. "I've had it, as they say, young princes! My armies have long been dust in the desert out there, my slave girls, too! I go gladly to join them!"

(Carl Barks blev förresten hela 99 år. Vilket nästan är så nära evigt liv en människa kan komma.)