2010-03-12 · 18:31

Såg Maja Lundgren på Babel igår och jag gillade inte Daniel Sjölins intervju.
Nej, du, Daniel.
Du kan bättre!

Maja är faktiskt roligare än så!

Framför allt är ju Mäktig Tussilago en så himla rolig bok.
Mellan raderna av sinnesjukdom, vänsterrepliker och ångest så skrattar jag så jag gråter åt... människorna. Hur vi är.
Precis som Maja Lundgren ändå lyckades få fram i intervjun, så är vi ju så där när vi träffas på fest och ska positionera oss:

Repliker på repliker.
Efter några flaskor vin...

Slutet på boken är också genialt.
Katastrofestligheter.

Mäktig Tussilago är snabb, vitsigt genial och ångest på samma gång.
Men framför allt är det rolig.
Så där rolig som Pompeji var.

Fniss, liksom.

2010-03-10 · 16:21

Jag gråter igen.
Kanske är jag en känslig typ, men jag undrar verkligen:
Hur ska det gå för Juni?
Jag har precis läst ut Moa Herngrens "Jag ska bara fixa en grej i köket" och jag tänker att jag är så jävligt lyckligt lottad att jag inte inte är varken Juni eller Ingrid eller Astrid eller Kerstin.
Ensamheten.
Det är det som förföljer mig i berättelsen.
Ensamheten.
Och det är väl det som gör att jag ändå kan känna igen mig i berättelsens kvinnor trots att jag inte är alkoholist.
För det är ju alkoholismen det handlar om.
Skåpsupandet.
Nära som inte vill se.
Mammor som inte orkar med, utan tar ett glas på kvällen för att unna sig något, ett glas som blir två. Tre. Kanske fyra. Eller blev det en hel flaska?
"Mamma vad gör du ute i köket?"
Ensam i köket med vinet som enda sällskap. Tröttheten som gör att man bara orkar prata med den vita katten, en katt som inte säger emot, som tröstar och lindrar...
Och jag gråter på slutet, för det går ju som det måste. 
Juni är åtta år.
Det går ju som det måste.
Ångestläsning.
Gråtläsning.
Kramläsning.

2010-03-07 · 09:52

Obegripligt!
För mig är det obegripligt.
Den uthållighet och koncentration det krävts.
Jag har varit på Lars Lerins utställning på Borås Konstmuseum.
Det är sista dagen idag, och igår stod jag äntligen och andades framför alla akvarellpapper med färger, skuggor, ytor, mörker och ljus.
På nära, nära håll för att se HUR!
På långt håll för att se vad...
Det är fantastiskt. 

Han är författare också. Annars hade jag ju inte skrivit om det här.
"En liten konstnär" fanns att köpa på muséet. I den berättar han om sin uppväxt och hur han började måla. På varje sida finns en eller flera akvarellmålningar.

Kanske kan man kalla boken en memoar?

Tänk den som kunde berätta sitt liv i både ord och akvarell...

Ja... Tänk!