2007-10-31 · 22:58

I går kväll tog jag med min 17-åriga bonusdotter Tora till Tellus i Midsommarkransen för att lyssna på Maja Lundgren. Tellus är en av de få kvartersbiografer som finns kvar i Stockholm, men det är också ett kulturcafé, som har lyckats stå emot både kaffe latte-trender och inredningsdesign. Den här kvällen är det fullt intill bristningsgränsen, vi är tio minuter tidiga men får ändå trängas i trappan mot nödutgången. När Maja kliver upp på scenen ser hon så liten och sympatisk ut att jag närmast häpnar. Vad trodde jag? Att hon skulle virvla in som en argbigga och börja bitas? Mediebilden av henne har uppenbarligen påverkat mig. Hon talar om \"drevet\", om de primitiva krafterna som sätts igång när en syndabock utses och någon måste ställas till svars, sjukförklaras, \"avgå\" för att allt ska kunna normaliseras igen. Hennes avsikt med \"Myggor och tigrar\" var just att bryta mot de osunda lojalitetsbanden, att bryta mot \"omerta\", och liksom en maffiamedlem blir straffad för ett sådant brott visste hon att straffet även skulle drabba henne. Kulturmyggorna(gubbarna) i Stockholm är inte så olika maffiatigrarna i Neapel, bara lite mer subtila. Romanen, som hon hävdar (\"kanske\") är en roman, men \"öppen mot verkligheten\" registrerar, på ett medvetet anti-estetiskt vis, fragment av verkligheten, som hon (och läsaren) får pussla i hop likt en detektiv för att hitta mönstren och den eller de skyldiga. Hon hoppas att boken kan fungera som en väckarklocka, som kan leda till en förändring i kulturvärlden innan fler myggmord begås. Jag vågade ställa den fråga som jag har gått och funderat på ända sedan jag läste Maja Lundgrens bok: Vilket svek var värst? Att de inte respekterade henne som författare och kulturjournalist för att hon var kvinna, eller att hon inledde förhållanden med dem (inte alla, men flera) och blev övergiven? Om de istället hade valt att stanna, skulle anklagelserna mot dem sett annorlunda ut? Vilken typ av bok hade det blivit då? Maja menade att det inte går att skilja det ena från det andra, och det svaret tror jag någonstans att jag ändå kan förstå. Jag föreställer mig dem som spelpjäser i ett maktdrama, och likaväl som diverse inflytelserika maktmän både tycks förnedra och åtrå den kvinnliga parten i dramat går även hennes förälskelse i mannen hand i hand med föraktet för hans inbillade förträfflighet. Alla pusselbitar finns där, och något förhärligande av hjältinnan själv är det verkligen inte fråga om. När media har smutskastat henne har de ju faktiskt bara lyft ut de ord hon skrivit om sig själv, men tagit dem ur sitt sammanhang. \"Jag har visserligen inte läst hela boken...\", som Maja menade att flera påhopp på hennes person inletts med. Som att lägga ett 509 bitars (sidors) pussel och tro att man har hela mönstret klart för sig när man spritt ut de första 100.

2007-10-31 · 18:21

Minns ni att KG Hammar röstades fram som den vi helst vill ska göra en skönlitterär debut? Och att jag lovade att återkomma så snart jag visste om han har en bok på gång? KG Hammar hälsar till alla läsvänner på bokcirklar.se att han är \"paff\" över resultatet och att han inte alls har några planer på att skriva skönlitterärt. Han tror sig inte \"ha den rätta förmågan\"... Men uppenbarligen tror vi om honom att ha det, och åtminstone jag tänker fortsätta att hoppas! Jag envisas med att citera ur \"Vägen valde dig\", KG Hammars meditationer över Dag Hammarskjölds Vägmärken, också apropå det samtal som äger rum hos vår gästbloggare Mark Fredel, om girigheten och konsumtionen, om meningen med livet, eller meningen med ditt liv. Varsågod - KG Hammar: \"Kärleken är totalt onyttig. Den ger ingenting i utbyte. Den bara är. Det är därför den förknippas med den som är. Samtidigt är den ett värde, har ett värde, skänker värde. Ett värdefullt liv är ett meningsfyllt liv, där den som är totalt utan nytta ger sig själv. Gud kan aldrig vara nytta, medel för att uppnå något. Gud är alltid mål. Den Andre, medmänniskan, kan inte heller vara medel. Också hon, i vilken Gud möter, är mål och blott mål. Vi kan inte använda nästan för att uppnå något. Vi kan blott älska med en kärlek som \'icke söker sitt\'. Livets stora upptäckt: jag är medel, andra är mål. Detta är meningen.\" Det är livsfilosofi, som man inte behöver vara kristen för att förstå. Som mina barn säger: Är man snäll blir man glad, och är man elak blir man bara ledsen. Visst är det så.

2007-10-31 · 09:58

Ni läsvänner vill helst se Nina Björk invald i Svenska Akademien, tätt följd av Ingrid Elam. Det tycker jag känns inspirerande, jag skulle gärna se Nina Björk som en av de aderton. Trots att jag vet att vår omröstning knappast varken gör till eller från när det verkligen gäller, skulle jag åtminstone bli lite förvånad efter detta om det blir Björn Ranelid som väljs in...

2007-10-29 · 17:11

Det är inte ofta jag står i kö för att få en bok signerad. Vad jag kan minnnas har det faktiskt bara hänt en enda gång, och det var en fullständig impulshandling. Jag råkade befinna mig i trängseln när Torgny Lindgren signerade \"Pölsan\" (är det fem år sedan?) och dagen efter skulle jag träffa en god vän och fick för mig att han nog faktiskt skulle gilla Lindgrens mustiga prosa, så där stod jag... (Att lämna över gåvan kändes sedan lite fånigt minns jag, vi brukar inte ge varandra presenter och Lindgren hade dessutom skrivit lite väl vackra och stora ord från mig till denne vän, och sådana saker kan få det mest stabila vänskapsförhållande att generas.) Jag vet inte om han någonsin läste den. \"Pölsan\" är annars den enda roman jag har läst av Torgny Lindgren, fram till idag då jag gömt mig från regnet och läst \"Norrlands Akvavit\". Jag gillar Lindgrens berättarstil, det högtidliga gammelmansspråket blandat med den vardagliga samtalstonen. Det är behagligt. Historien handlar om fd predikant Olof Helmersson som reser tillbaka till den bygd i inre Västerbotten han för 48 år sedan frälste, och den här gången för att avfrälsa byborna och ta dem ur förvillelserna. En pikareskroman där äventyren egentligen uteblir. Olof Helmersson är en hjälte med försen ankomst. Avkristningen har redan skett, bönehuset har blivit spelnäste, och de som inte har dött har flyttat söderut. Trots det är det inte någon sorglig historia. Visserligen har huvudpersonen inte mycket att erbjuda avfällingarna som numera sätter sin tillit till Glesbygdsverket snarare än till Gud, men det visar sig att de har en hel del att erbjuda honom, bland annat en (oäkta) dotter, ett (naket) mord och en alldeles speciell spritdryck med kummin anis, fänkål och en gnutta sherry.

2007-10-28 · 17:14

En söndag med Carl-Henning Wijkmark \"Stundande natten\". Det här är inte en bok jag skulle ha läst om jag inte blivit ombedd, det är lika bra att erkänna det direkt. Det hindrar ju inte att man kan bli glatt överraskad och ibland får man ju de största läsupplevelserna oväntat av böcker man själv inte valt - det är därför jag fortfarande alltid önskar mig romaner i födelsedagspresent, trots att jag jobbar på bibliotek. Men... (där kom det), \"Stundande natten\" gav mig dålig smak i munnen. Inte för att den handlar om att dö, inte heller för att den lärda tonen hos berättaren blir lite väl torr och beläst (\"för mycket ord, för lite kropp\" som han själv sammanfattar det) utan för hans unkna kvinnosyn, som om bokens kvinnor, de vackra och mycket kroppsliga sjuksystrarna, existerar för hans tillfredsställelse allena. Kanske kunde jag ha överseende med den döende erotikern om han själv hade lite distans till sina sista skälvande lustar, men beskrivningen hur Angela slänger av sin vita dräkt och kryper nära den stinkande gubbkroppen blir, ja, för mycket. Kanske är jag elak, men jag tycker dessutom att sjuklingen betraktar den svarte städaren med samma sorts objektifierande blick, som inte ser en annan människa, en like, utan någon som bara får värde genom att ge huvudpersonen olika sorters njutning. En överklass förhållningssätt till sina tjänare? Och det tycks ingen boklig bildning och filosofiskt grubbel råda bot på... Jag är ledsen Wijkmark, men du får ingen auguströst av mig!

2007-10-27 · 16:18

Jag har lagt \"Anna Karenina\" åt sidan för att läsa samtliga augustprisnominerade, i skönlitteratur vill säga. Jag hör till de lyckliga 21 vars röst vägs in i omröstningen, och sedan får jag delta under prisutdelningen i Berwaldhallen den 3 december! Ulf Karl Olov Nilssons \"Synopsis\" landade i brevlådan först, så jag började helt enkelt med den. Fördelen med poesi är att det faktiskt är möjligt att läsa lite nu och då samtidigt som jag bakar bullar med barnen och gissar Pokémon och deras attacker. Kanske är det lite orättvist mot UKON att läsa på det sättet, men åtminstone inledningsvis gillar jag hans språkliga lekfullhet, en blandning av Walt Whitmans katalogpoesi och Sonja Åkessons vardagslyrik. Jag skrattar åt parterapisessionen utformad som ett högstämt grekiskt drama, valtalet av den falskt blygsamma politikern som staplar självklarheter på varandra, brukstexter som blir poesi för att vårt öga lärt sig att läsa korta rader med ofullständiga meningar som poesi (oavsett innehåll). Men... jag kan inte påstå att jag blir berörd. Eller upprörd, om det är meningen. Kanske är det bullbaket, kanske min fördomsfulla föreställning vad bra poesi ska göra med en - nackhår som ska resa sig och sådant. Visst kan upprepningar och cirkelgång ge effekt, men det kan också bli lite... tjatigt.

2007-10-25 · 20:44

Kvällens cirkel om Doris Lessings \"Det femte barnet\" visade att det går att föra ett givande boksamtal i ett chattforum även om man bara är tre stycken! Tillsammans kom vi fram till tolkningsmöjligheter som jag är tveksam till om någon av oss hade lyckats med på egen hand. Dessutom hade vi roligt! I min utgåva från 1988 (Trevi förlag) beskrivs \"Det femte barnet\" som en av Lessings realistiska romaner. Hur det kan anses realistiskt att ett friskt par med fyra friska barn ger liv åt en grottmänniska eller varelse från underjorden vet jag inte riktigt, men det är sant att det overkliga beskrivs väldigt verkligt. Doris Lessing har sagt i en intervju att \"det värsta straff man kan ge en intelligent kvinna är att lämna henne ensam med ett mycket litet barn\". Om hon dessutom måste låtsas att detta straff gör henne lycklig, eftersom det förväntas av henne, så är det kanske realistiskt att de förbjudna känslorna slutligen söker sig upp i ljuset och tar formen av ett ohanterligt ont troll. Till slut har modern Harriet bara en önskan för sitt femte barn Ben, nämligen att han ska bli erkänd för vad han är, att omvärlden ska sluta förneka honom. Om Doris Lessing kunde läsa Maria Svelands \"Bitterfittan\" skulle hon få se sin önskan uppfylld!

2007-10-24 · 12:31

De delar ut gratisböcker på Apoteket. Jag köpte huvudvärkstabletter och tandkräm och fick Truman Capotes \"Frukost på Tiffany\'s\" på köpet. Denna långnovell eller kortroman om den 19-åriga Holly Golightly läste jag för inte så länge sedan under en semesterresa i Italien. Vi hade promenerat i solen hela förmiddagen och svalkade oss i skuggan på ett strandcafé. Jag beställde iskallt vitt vin och melon, och medan unga män sprang med dyra hyrparasoller mellan badgästerna, barfota och hastigt för att inte bränna fötterna på den heta sanden, öppnade jag den tunna boken. Jag minns att jag undrade om alla vackra och begåvade kvinnor måste vara självdestruktiva och på gränsen till galna om de ska bli hjältinnor i en bok? Eller dyrkade av män? Minns att jag hittade likheter mellan Capotes Holly och Gertrud Steins Ida - kvinnor som inte låter sig begränsas, men som heller aldrig hittar hem. Och jag minns att jag nynnade på det jag kallar för min backlash sång (alltid på högsta volym när jag skurar golv!) - 70-talslåten \"I\'ve Never Been To Me\" med Charlene - lyssna: Sometimes I\'ve been crying for unborn children that might have made me complete But I took the sweet life, I never knew I\'d be bitter from the sweet I\'ve spent my life exploring the subtle whoring that costs too much to be free Hey lady...... I\'ve been to paradise, (I\'ve been to paradise) But I\'ve never been to me Och hur jag fortfarande söker en utväg för den instängda kvinnligheten som inte handlar om förlora sig själv. Det måste finnas andra vägar ut än galenskapen. Också för den som vill bli älskad. Någon som känner en sådan romanhjältinna?

2007-10-23 · 14:11

Jag visste väl att de flesta läsare tillbringar en massa tid i sängen, eller liggande i den mjuka soffan! Om jag fick chansen att göra en reklamfilm för läsande skulle jag slå samman alla inslag av fartfyllda bilar, livsfarliga bergsklättringar och maggropspirrande bungyjump och ställa det i kontrast mot läsaren under filten med den tjocka boken - \"Det finns andra typer av äventyr!\" Lite imponerad blir jag av att det är fler som läser i badet än på café. Hur gör ni för att inte blöta ner sidorna och bläddra med badskum? Att det inte är så många som läser skönlitteratur på biblioteket visste jag egentligen redan. Biblioteket är ingen läsesal utan ett rum för samtal - samtal om böcker, både informella och formella bokcirklar!

2007-10-22 · 13:30

Ni har kanske sett det redan, men jag tycker alltid att det är lika spännande att få veta vilka av årets skönlitterära böcker som nominerats till Augustpriset. Årets lista lyder: - \"Har någon sett mig någon annanstans?\" av Beate Grimsrud - \"Mig äger ingen\" av Åsa Linderborg - \"Norrlands Akvavit\" av Torgny Lindgren - \"Synopsis\" av Ulf Karl Olov Nilsson - \"Världens sista roman\" av Daniel Sjölin - \"Stundande natten\" av Carl-Henning Wijkmark Åsa Linderborgs bok var min bästa sommarläsning, och hon var den enda av årets sommarpratare som fick mig att gråta. \"Synopsis\" är den enda av titlarna som jag hittills inte uppmärksammat, men flera av böckerna har jag fortfarande olästa. Jag säger inte vilken som är min favorit förrän jag har läst dem allihop! Däremot kan jag genast säga att jag saknar Maria Svelands \"Bitterfittan\" på listan. Vilka saknar ni?

2007-10-21 · 13:24

Jag har varit på landet och (o)barmhärtigt fri från internetuppkoppling. Istället har jag krattat löv i höstsol och minusgrader och sedan somnat i lässoffan trots att jag hade en underbart tjock, oläst bok med mig. Egentligen är den inte oläst, förmodligen har jag åtminstone läst utförliga delar av den i gymnasiet, men sedan den kommit i nyöversättning känns den orörd och doftar nytryck. Jag bär runt på \"Anna Karenina\", och är det fler som vill göra mig sällskap att ha den som höstläsning lovar jag att vi cirklar om den så småningom - kanske i december?

2007-10-19 · 13:03

Har ni märkt vilken aktivitet det är bland läsvännerna på bokcirklar.se? Fler än 10 nya medlemmar bara under den här fömiddagen, och oerhört inspirerande läsdagboksinlägg. Ni har väl hittat fram till avslutade cirklar på Forum, där man också kan kommentera cirklarna och dessutom starta nya diskussionstrådar om angelägna läsämnen. Vi på redaktionen har ställt samman resultatet från förra veckans fråga – Vem vill du helst ska göra en skönlitterär debut? Före detta ärkebiskopen KG Hammar vann överlägset, och frågan vi ställer oss nu är förstås: När kommer hans första roman? Jag lovar att återkomma när vi vet besked. Under tiden föreslår jag att ni läser ”Vägen valde dig – ärkebiskop KG Hammars meditationer över Dag Hammarskjölds Vägmärken”, från 2005. Har ni inte vägarna förbi en kyrka i helgen finns den även att hämta som pdf på Svenska kyrkans webbplats: http://www.svenskakyrkan.se/pdf-filer/DagH_inlaga.pdf Liksom Dag Hammarskjöld är KG Hammar en sökare och en skildrare av mystiken i vardagen. Jag skulle nog säga att KG Hammars ord om att låta vägen välja dig och om att våga släppa kontrollen är så nära en skönlitterär text man kan komma: \"Att leva som mottagare är att leva ett »ja«. Det är att leva i »bejakelsens mottagande uppmärksamhet«. Det är att leva den tomma skålens liv varje ny dag. Det är att ständigt vara samhörig med någon eller något som i varje nytt ögonblick fyller på hos den som är tom men närvarande i stunden. Det är att vara bägaren som bär på en törst och en längtan efter att bli uppfylld, fullständig, fullbordad, hel. Så är meningen och möjligheten, ögonblicket och bejakelsen sammanflätade i den mottagandets livshållning som kallas nåd. Att leva av nåd är att leva som mottagare och att leva av det som skänks.\"

2007-10-18 · 09:31

De svenska deckarna gör succé i Frankrike och enligt franska källor (kritikern Gérard Meudal i Le Monde) har den svenska deckargenren sitt ursprung i arbetarlitteraturen och lyfter dessutom fram Hjalmar Söderberg som en av de stora föregångarna! Kanske måste jag göra ett nytt försök att läsa Stieg Larssons \"Män som hatar kvinnor\" och tänka Hjalmar Söderberg, tänka Ivar Lo-Johansson... PS. Om jag läste poesi, vilket jag gör alltför sällan, skulle jag omedelbart rusa iväg och skaffa Arne Johnssons senaste lyriksamling. Lyssna bara på titelorden -- \"Bäras utan namn till natt till morgon\"

2007-10-16 · 17:14

I går diskuterades Joyce Carol Oates ”Våld – en historia” om kärlek på bokcirklar. Teena Maguire blir utsatt för en gruppvåldtäkt av ett gäng våldsamma unga män, och trots att hon har kraftiga underlivsskador, och dessutom sin 12-åriga dotter som vittne, blir hon inte trodd i rättsalen. De boksamtalande medelmmarna i gårdagens cirkel hoppades att alla män, alla poliser, domare och advokater skulle läsa Oates korta, men kraftfulla roman, hennes moderna saga, där det goda länge tycks maktlös inför ondskan. Idag dömdes Stureplansprofilerna till fyra års fängelse. Åtminstone ibland är verkligheten lättare att uthärda än böckerna. Kanske finns det hopp om ett fungerande rättssystem. Kanske behöver vi inte sätta all vår tillit till Oates hämnande ängel… Försvarsadvokaterna tänker överklaga till Högsta Domstolen.

2007-10-14 · 22:08

Idag har jag fått lära mig att jag är en del av \"det banalas triumf\". Det är ni också, kära läsare, om ni väljer att skriva en reflektion eller ett omdöme i er läsdagbok. Enligt Ronán McDonald (jo, han heter faktiskt så), School of English and American Literature hotar den demokratiserade kritiken (= läsarnas röster) att överrösta etablissemangets fina smak, och det \"resulterar inte i något annat än kulturell banalitet och likformighet\". (enligt notis av Erica Treijs i dagens SvD) Visst är det intressant att tusentals läsare med olika bakgrund och erfarenheter förutspås vara mer lika i tycke och smak än en mycket begränsad, relativt homogen kritikerkår! Fram för den kollektiva kritiken, boksamtalen, läsarrösterna! Vi är en kraft att räkna med. Banal? Så pyttsan, heller...

2007-10-12 · 22:18

Jag åkte hem från Borås med en närmast helig känsla. Jag tror inte att det berodde på framtidsvisionerna för bibliotekssverige, inte heller på utsikten från högskolebibliotekets femte våning (även om Borås i regn och dimma var förvånandsvärt vackert), utan på det avslutande föredraget av Lars Furuland, professor emeritus vid Uppsala universitet. Det fanns ett allvar över denne snart 80-åriga man med sina omsorgsfullt handskrivna lappar (så mycket vackrare än powerpointpresentationer) och den tunga väskan full med böcker och kunskap till folket, som gjorde mig... rörd. Kanske för att kontrasten mellan den gammaldags folkbildaren, som tror på att skönlitteraturen har ett värde som kan stärka förtryckta arbetarsjälar och den desillusionerade samtida talaren, som förminskar (skön)litteraturen till ren underhållning och föredrar den nyttiga (studie)litteraturen och bibliotekets databaser som gör dig anställningsbar. Lars Furuland vågar fortfarande påstå att skönlitteraturen och folkbiblioteket kan vara skillnaden mellan liv och död för en enskild människa. Och det vet vi ju! Inte bara folkbibliotekarier vet, utan alla vi som, likt Martina Lowden, genomlevt (kanske överlevt) sin uppväxt på biblioteket vet. Du vet, som hittat Karin Boye eller Sylvia Plath på poesiavdelningen när det var som värst, du som stulit J.D Salinger från skolbiblioteket med känslan av att den boken var skriven just för dig, du som varje morgon citerade Edith Södergran framför spegeln innan det var dags att möta världen, du som formade din värld och din person med hjälp av böckerna, du vet. Lars Furuland är litteratursociolog och jag fick hans och Johan Svedjedals handbok \"Svensk arbetarlitteratur\" signerad innan jag satte mig på tåget från det höstblåsiga Borås. Enligt Furuland har Sverige \"världens intressantaste och värdefullaste arbetarlitteratur\". Helt på måfå bläddrar jag i den tjocka, nyinköpta boken och namn som Maria Sandel, Martin Koch, Dan Andersson, Eyvind Johnson, Ivar Lo, Moa Martinsson, Folke Fridell och Stig Sjödin fångar min blick. Så hamnar jag någonstans efter Herrljunga på sidan 398 i en kulturdebatt i LO-tidningen från slutet av 70-talet där någon Nordal Åkerman hävdar att respekt för en annan människa \"kan rimligen inte bara bestå av önskan att vilja lämna henne i fred. Verklig respekt måste vara respekt för en människas möjligheter\". Tack Nordal Åkerman, vem du än är, och tack Lars Furuland! PS. Jo, jag vet att Doris Lessing har fått Nobelpriset, men just idag vill jag hellre läsa Elsie Johansson!

2007-10-10 · 18:17

Jag är i Borås och lyssnar på Martina Lowden. Egentligen är jag i Borås för att delta i en mötesplats om bibliotekens framtid, men Martina Lowden har avslutat den första dagen, och just nu är faktiskt hennes svarta basker och konstanta leende det jag minns bäst från framtiden, och förstås guldboken \"Allt\" som ligger framför henne som en ask med dyrbar choklad som vi bara köper till jul och ger bort. Hon har tackat ja för att bibliotekarier är hennes favoritpersoner! När hon berättar om sitt biblioteksliv, om de små stadsdelarnas slitna biblioteksrum med solvarma böcker som luktar gammalt och där bibliotekarien är en inbjudande gräddbakelse med vitt hår och milda förmaningar är det inte utan att en och annan hårdnackad framtidsbibliotekarie blir en smula nostalgisk. - Biblioteken ska satsa på så\'na som vi, säger Martina, på oss som bor på biblioteket genom hela livet, inte på dem som mobbar oss läsare och bara kommer till er för att använda ert internet. Det råder inget motsatsförhållande mellan högt och lågt för en läsare, läser man det ena hamnar man förr eller senare i det andra. Det vet Martina Lowden som har blandat Mitt livs novell med Shakespeare, och det tror jag de flesta läsare kan hålla med om. Jag blir glad av att lyssna på Martina! Glad för att hon, också när hon pratar om skrivande och den prisbelönade debuten, återkommer till att hon är och alltid har varit en läsare. Glad att hon kan sitta i sina runda glasögonbågar och säga att hon inte vet något om sin generation för hon har tillbringat sin uppväxt på biblioteket och bland böckerna. Glad för att det finns förebilder som hon för alla de läsande barn som bor på biblioteket idag. Spring INTE ut och lek, vet ja! Sitt kvar och läs! Det är i böckerna de spännande sakerna händer...

2007-10-06 · 19:33

Lördagsträngsel på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan i Stockholm. Bengt Ohlsson pratar om sitt författarskap och signerar "Hennes mjukaste röst" och publikhavet trängs både framför och bakom hans lilla podium vid trappan. Vi är där för att köpa barnböcker så jag behöver tack och lov inte passera igenom folkmassan, men jag kan ändå fånga upp små fragment av samtalet som letar sig över caféét, informationsdisken, poesihyllan, avdelningen med english fiction och vidare mellan nya bilderböcker fram till lättläst för nybörjaren där min yngsta son tvekar mellan Inger och Lasse Sandbergs "Rufus och benet" och Pija Lindenbaums "Kenta och barbisarna" som han hittat bland nyheterna. Bengt Ohlsson har fått frågan hur han gör för att kunna sätta sig in i en åldrande mans värld (Gregorius) eller, ännu mer häpnadsväckande enligt intervjuaren (som jag är osäker på vem det var), en medelålders kvinnas liv (Hennes mjukaste röst)? Bengt Ohlsson menade att avståndet till hans huvudpersoner egentligen inte var större än avståndet han har till sig själv, att skildra den egna personen, som står där en oktoberlördag med sin röst i mikrofonen, med den svarta kavajen uppknäppt och händerna lite sökande i luften känns minst lika främmande. Det allmängiltiga mer fruktbart för litteratur än det inåtvända och individuella. Av någon anledning gjorde det mig glad. Kanske är det för att jag börjat tröttna på alla, autentiska eller fiktiva, historier om stora JAG, som ibland tar större hänsyn till sanningen (Maja Lundgren), till genre- och språkleken (Daniel Sjölin) än till läsaren. Det första ord jag skrev ner efter att ha avslutat Ohlssons "Hennes mjukaste röst" var faktiskt ordet trovärdig. Att se andra är kanske slutligen den enda vägen till att möta sig själv. Vad är det Ekelöf skriver... " Det som är botten i dig är botten också i andra" (ur samlingen Färjesång). Kanske tycks det opraktiskt att skriva om en kvinna 50 plus i Kanada när man själv är en åtminstone 10 år yngre man i Stockholm, men det kanske är "det enda praktiska i längden". Jag hoppas att få diskutera "Hennes mjukaste röst" med er läsare fredagen den 12 oktober här på bokcirklar.se! Min son Hjalmar valde slutligen "Kenta och barbisarna", och min son Egil fick den efterlängtade mangan "Yogioh" nr 19.

2007-10-04 · 22:32

Inspirerad av Balsam Karams bokcirkel i tisdags (se bokcirklars forum) har jag nu äntligen tagit mig för att läsa Sara Stridsberg "Drömfakulteten". Den har legat i min vill-läsa-hög av böcker länge. Jag kan inte bestämma mig för vad jag tycker om bokens huvudperson, Valerie Solanas, den intellektuella horan som sköt Andy Warhol. Är hon imponerande modig eller bara djupt tragisk? I barnslig opposition mot hela världen eller ett (o)frivilligt klarsynt offer för patriarkatet? En förgörare eller en frälsare? "Det är ok och det är åt helvete", som hon säger. Jag beundrar henne och jag tycker synd om henne, hon fascinerar mig och hon äcklar mig. hon är en förebild för mig och ett skräckexempel. Valerie Solanas tar avstånd från alla gemenskaper, men går under av kärleksbrist. Varför får hon mig att känna mig fullständigt grundlurad om jag nu råkar inbilla mig att jag är en smula lycklig? Varför anar jag någonstans att den här galenpannan, den här schizofrena, paranoida och fullständigt briljanta kvinnan kan ha rätt när hon skriver i sitt manifest: "Livet i det här samhället är i bästa fall skittråkigt och ingen aspekt av det är överhuvudtaget relevant för kvinnor. För civiliserade, ansvarstagande, spänningssökande kvinnor återstår bara att störta regeringen, eliminera det ekonomiska systemet, införa total automatisering och förstöra det manliga könet." ? Ja, säg det... Valerie tycker ju inte ens om kvinnor, åtminstone inte kvinnor som kompromissar, vilket alla kvinnor gör som vill överleva. Mig skulle hon definitivt förakta, eller som hon skulle uttryckt det: "Kom ihåg att jag är den enda kvinnan som inte är galen här." Jag ska komma ihåg det Valerie! I morgon ska jag på Svensk biblioteksförenings nätverksmöte för jämställdhet.

2007-10-02 · 22:30

Något jag önskar att jag inte hade missat på mässan var samtalet mellan Alberto Manguel och Anders Börjesson om "Nattens bibliotek". Jag har inte läst den boken, som tydligen handlar om hans eget, snabbt växande bibliotek, men jag minns att jag tyckte om "En historia om läsning", som nu finns i pocket. För mig var den inte främst en historia om läsning (trots titeln) utan en historia om oss läsare. Boken inleds rentav med bilder på läsare genom tiderna. Tidigare tillhörde läsarna en privilegierad maktelit. Idag kan alla tillhöra läsarnas elit, menar Manguel. Det är inte längre tillgängligheten till böcker som är läsarens största problem, utan konsumtionssamhället som inte värderar läsande. I en intervju av Annika Persson i DN (28 september) säger Alberto Manguel: ”Vi kommer till världen med nyfikenhet, kreativitet, redskap för att avtäcka och upptäcka världen. Sen måste vi lära oss att bli dumma, för annars skulle vi inte konsumera som vi gör.” Kanske är det just läsandet som kan rädda oss från det som Nina Björk så träffande har kallat ”skitdrömmar”? Kan vi använda det skönlitterära läsandet som en protest mot överdriven shopping? Ett sätt att skapa sig en identitet på djupet till skillnad från en ytlig image? För Alberto Manguel tycks läsandet rentav vara en fråga om överlevnad: ”Vi läser alla oss själva och världen omkring oss för att få ett hum om vad och var vi är. Vi läser för att förstå eller för att börja förstå. Vi kan inte göra något annat än läsa. Att läsa är vår väsentliga funktion, nästan lika viktig som att andas.” (ur En historia om läsning) Och de som betraktar läsning som en antisocial syssla och oss läsare som ensamma själar kan ju besöka gemenskapen i bokcirklar.se – du är bland läsvänner.

2007-10-02 · 12:41

Mässammanfattning: I förlagens montrar trängdes alla typer av författare... ...med alla typer av böcker. Men i bokcirklars monter hade vi fokus på läsare!