2007-11-30 · 22:12

Fem minuter före stängningsdags på biblioteket idag kommer det in en man och ber att få "dumpa" läsex av Elle Puls. Jag läser den på bussen hem och förstår genast att jag är fel målgrupp. Om jag befann mig i en träningslokal skulle jag säkert också vilja vara vacker, men nakenyoga eller stripteaseaerobic hoppar jag helst över. Lyssna på hur ni ska få ert förhållande att bestå - åk på spahelg tillsammans, men låt inte din pojkvän få veta att du vaxar överläppshåret! Jo, jo. Sällan har jag varit så lycklig över mina osminkade söndagspromenader och långsamtlästa romaner som hjälper mig att genomskåda. Jag säger som Nina Björk, kämpa mot "skitdrömmarna"! Du duger!

2007-11-30 · 15:33

Jag vill fortsätta att lyfta fram Ebba Witt-Brattström och hennes röst i kanondebatten. Hon menar att vi inte längre har en kanon i den svenska skolan är ett svek mot minoriteterna, som därmed fråntas rätten att bli delaktig i en majoritetskultur. Verklig språkinlärning, menar Ebba Witt-Brattström, bygger på det skrivna språket och genom att läsa skönlitteratur får man dessutom en kulturhistorisk erfarenhet som bonus. Idag råder en kosmopolitisk ideologi hos kultureliten, som tycks vara överens om att svensk skönlitteratur alltid är nationalistisk. Ebba Witt-Brattström kritiserade postkolonialismens starka inflytande i kanondebatten: "Som postkolonialist kan man kritisera allt utan att veta nå\'t". Det är svårt att bli sann kosmopolit, när man inte först får stå på den egna kulturens ben. Snarare är det bristen på svensk kanon som skapar de nationalistiska strömningarna i samhället än tvärtom! Litteraturen är bitextuell och dialektisk. Såväl arbetarrörelsen som kvinnorörelsen fick tillgång till det som endast tillhört eliten (i sann folkbildningsanda), innan de själva kunde sätta sin prägel på kulturen med sina arbetarerfarenheter och sin "kvinnokroppsliga närvaro". Är vi rädda för att de nya svenskarna ska bli lika svenska som vi? Är det därför vi håller skönlitteraturen på säkert avstånd? Frågorna är Ebba Witt-Brattströms. Vad tror ni?

2007-11-29 · 14:44

Ebba Witt-Brattström var också med på gårdagens diskussion i Borås om skönlitteraturens ställning. Ebba var mer orolig över att skolan inte tar skönlitteraturen på allvar än att biblioteket inte gör det. Under 70-talet var hon med och kritiserade den enkönade (=manliga) kanon och Ebba menar att det inte är någon slump att kanons betydelse har minskat i takt med att den har fyllts på med kvinnliga författare... Litteraturen förmedlar erfarenheter. Vad får det för konsekvenser för samhället att män läser böcker skrivna av män (om de läser alls), medan kvinnor läser böcker skrivna av kvinnor och av män? Det betyder att män aldrig får se på sig själva med den andras blick, så som kvinnor får. Kvinnan får det dubbla perspektivet. Ebba hänvisade till Moa Martinson som redan 1929 skrev en äktenskapsskola, där hon förordade att män skulle läsa kvinnliga författare, och ta del av gestaltningen av de kvinnliga erfarenheterna innan de gifte sig, precis som kvinnor redan har tagit del av de manliga. Det kunde väl införas idag också! Till exempel borde ingen man få bli pappa utan att först ha läst [f]Bitterfittan[/f]!

2007-11-28 · 23:58

Är jag intill döden trött... eller vad det är Harriet Löwenhielm skriver. Klockan 4.40 var jag uppe i morse och människorna på tunnelbanan satt sömndruckna med stora halsdukar över ansiktet och blickarna ut i mörkret. Jag skulle med morgontåget till Borås för en heldagsdiskussion om skönlitteraturens ställning i samhället och framför allt skönlitteraturens ställning på folkbiblioteken. Att diskutera om folkbiblioteken ska syssla med skönlitteratur kan verka lika underligt som att diskutera om posten ska leverera brev, men inget är självklart i besparingstider. Jag har tagit in, tyckt och antecknat så flitigt under dagen att fingrarna värker. Som alltid när en fråga lyfts i biblioteksvärlden är det utbildning som efterfrågas. Bibliotekarierna måste gå på kurs, tycks alla (dvs de som satt i panelen varav ingen(!) var praktiserande folkbibliotekarie, helst på högskolan, för hur ska de annars kunna ta på sig rollen som litteraturförmedlare? Visst är utbildning bra, men det får inte användas som en ursäkt för att inte göra någonting redan nu, för det finns så många läsande bibliotekarier som varje dag pratar böcker med läsande låntagare. Så många som skulle kunna sätta igång cirklar, ordna sopplunch med bokprat, skriva personliga tips utmed hyllorna... Dagens sista panel bestod av tre litteraturkritiker, och det var ju trevligt, men jag vet att det boksamtal som äger rum på biblioteket har en annan funktion än när en kritiker skriver en text i dagspressen till för dem okända läsare (och lika mycket till författaren och till andra kritiker, skulle jag tro). Bibliotekarien har en dialog med en läsare och ofta ett ömsesidigt utbyte av tips. Det är fortbildning som heter duga, och det pågår hela tiden! En bra läsare blir man helt enkelt genom att läsa, läsa, läsa och genom att prata om sitt läsande. Det finns inga andra vägar. Vad är det Alberto Manguel säger - något i stil med att läsarna är en elit, men vem som helst kan tillhöra den eliten (också du som inte är kritiker i morgontidningarna och inte har tagit dina litteraturvetenskapliga högskolepoäng)!

2007-11-27 · 20:35

Jag blir som ett barn när det följer med en katalog med tips på julklappsböcker i morgontidningen. Nu kan jag samla upp de romaner som jag kanske har missat under hösten, trots bokmässor och nyhetshyllor, och få en påminnelse om de böcker som jag redan i september hade tänkt läsa men aldrig hann med. Överst på min önskelista hamnar nu [f]När tiden tog slut[/f] av Göran Sahlberg. Den beskrivs som en "skimrande berättelse fylld av fantasi, underverk och barnatro". Visst låter det vackert? Men egentligen väljer jag den för att den utspelar sig i Skåne på 50-talet och Dag Hammarskjöld är med. Det betyder att Sahlberg blir den tredje författaren i år som har skrivit om Hammarskjöld i romanform. Mark Fredels spännande [f]Generalsekreteraren[/f] har jag läst, Björn Runeborgs fina [f]Dag[/f] likaså, och nu har jag en roman till att se fram emot: Det tycks vara fler än jag som fascineras av Dag Hammarskjölds liv, som FN:s generalsekreterare förstås, men kanske ännu mer som privatperson, den alltid ensamma, mystikern.

2007-11-26 · 18:08

Jag började fundera på veckans fråga om vilken som är den bästa kärleksromanen. Vad är en bra kärleksroman? Bör den vara realistisk eller romantisk, ska den ha ett lyckligt eller tragiskt slut? Får den handla om kärleken mellan man och kvinna, eller är det för konventionellt? När jag var tonåring slukade jag romantiska serieböcker - Harlequin, Vita serien, Bakfickan, Förgätmigej och allt vad de hette... De flesta var skrivna under pseudonym och historien var egentligen densamma om och om igen med små variationer. Man och kvinna träffas, hon utsätts för en svår prövning och det är först när mannen är nära att förlora henne som hans hjärta vaknar, och eftersom han är läkare eller motsvarande (brandman) räddar han henne tillbaka till livet och bedyrar sin kärlek. Bröllop. The End. Sådana kärlekshistorier skriver inga seriösa författare. Så hur ser de seriösa kärleksromanerna ut? De som får recensioner i dagspressen och priser på Augustgalan. Av årets nominerade var det ingen jag skulle kalla för kärleksroman, inte någon av årets omdebatterade heller. Är den romantiska kärleken idag endast ett tema för poesin? Är den ens det? Vänta lite... jag har glömt Peter Kihlgårds [f]Kicki&Lasse[/f] som har fått ett fantastiskt mottagande. Och nästan alla Ulf Lundells romaner har den romantiska kärleken som tema. Nu minns jag också Anders Paulrud och [f]Kärleken till Sofia Karlsson[/f]. Kvinnliga författare då? Hjälp mig! Hamnar romantiska kärlekshistorier skrivna av kvinnor automatiskt på chic-lit-hyllan? Är det bara män som kan vara romantiska och ändå tas på allvar? Så kan det väl ändå inte vara!? Hjälp mig att hitta exempel som bevisar motsatsen!

2007-11-24 · 23:01

Nu kan jag inte titta på en fotbollsmatch utan att tänka på Martin Bengtsson. Jag kan knappt reglerna i den populära lagsporten, men hans I skuggan av [f]San Siro -från proffsdröm till mardröm[/f] kommer jag att läsa och hans föredrag på bokmässan i Örebro kommer jag att minnas länge. Martin Bengtsson var den unga talangen som fångades upp av Inter. Martins dröm om att bli forbollsproffs i Italien tycktes gå i uppfyllelse, men istället slutade karriären på en psykklinik i Milano nio månader senare när Martin försökt ta sitt liv. Vad var det som hände? För den som har integritet och en önskan om att bli vuxen, är killarnas omklädningsrum och fotbollsproffsens kollektiva boende med gallergrindar inte en idealisk miljö. Det som kan tyckas som en personlig tragedi, en historia om en man utan karaktär som inte klarar trycket... (som Martin mycket riktigt fick höra när han kom hem till Sverige igen), är egentligen mer omfattande och allmängiltig än så. Enligt Martin Bengtsson handlar det om vårt samhälles syn på män och manlighet, om hur förväntningarna begränsar och förhindrar en känslomässig mognad. "Riktiga män" är och förblir pojkar, tillåts inte bli vuxna. Som den oförstående omgivningen sa när Martin vaknade upp efter det misslyckade självmordsförsöket - "Men varför, du har ju allt - fyra mobiltelefoner, fem Dolce Gabbana jeans, en dyr bil... Du är för sjutton fotbollsproffs i Italien och kan sätta på vilken Glamourflicka du vill..." Att våga kräva något annat, som till exempel rätten att skapa sig själv och sitt liv utan fasta mallar kräver styrka. Att ta sig ur andras förväntningar och självbedrägeriets hårda snara kräver mod. Efter Martin Bengtsson lyssnade jag på Lo Kauppi och Maria Sveland, och utan att jag tror att det fanns någon avsikt med det, så visade det sig att de pratade om samma sak som Martin, om rätten att få vara en människa som inte definieras utifrån sitt kön. Maria Sveland uppmanade alla kvinnor att bli bitterfittor, för det är en sund reaktion på ett sjukt samhälle. Det är dags för en revolution - det är inte värdigt att leva i relationer där kvinnor är underordnade mannen. Kärleken får inte vara orättvis, och så länge den fortsätter att vara det är det friskt att bli sjuk. Maria Sveland är den modigaste kvinna jag vet. Hur många klarar av att genomskåda sitt självbedrägeri om den romantiska kärleken och dessutom använda det mest skamfyllda (att inte vara lycklig) i en dokumentärroman med det politiskt budskapet att det är dags för en kärleksrevolution. Alla föräldrar, blivande föräldrar och par borde läsa den. Alla andra också för den delen. Jag sätter [f]Bitterfittan[/f] på listan på kanon för statsministrar.

2007-11-23 · 18:47

Första snön och bokmässa i Örebro. Tyvärr ligger inte snön kvar tillräckligt länge för att det ska bli stämningsfullt, men en bokmässa på slottet ... det är stämningsfullt. Långt ifrån så stort som mässan i Göteborg, men stort nog för att jag ska springa vilse i stentrapporna. Jag har pratat bokcirklar och monterminglat, men bäst tyckte jag om seminarierna. Skulle jag inte om fem minuter vara tvungen att logga ut för att hinna till festbuffé och utställarfest, så hade jag berättat för er om seminariet med Lo Kauppi och Maria Sveland. Och om Martin Bengtsson. Alla tre pratade egentligen om rätten att få skapa sig själv och inte krympa in i de snäva könsrollerna. Deras mod kommer jag bära med mig ikväll, och upprepa mitt eviga nyårslöfte (har haft samma sedan jag var 10 år), att nästa år lovar jag att vara lite mindre rädd.

2007-11-22 · 16:46

Jag blev tipsad om en amerikansk artikel från npr (national public radio) med titeln "Why Women Read More Than Men", för det gör de tydligen, inte bara i Amerika. Det är till och med så stora könsskillnader vad gäller läsande att författaren Ian McEwan har varnat: "When women stop reading, the novel will be dead." Naturligtvis finns det experter som trott sig hittat biologiska orsaker till kvinnligt läsande respektive manligt icke-läsande (av skönlitteratur alltså). Författaren Louann Brizendine hävdar i [f]The Female Brain[/f] att kvinnor har en känsligare sorts spegelneuron än män, vilket skulle innebära att de har lättare att identifiera sig med och känna empati för romankaraktärer. Brizendines forskning visar också att kvinnor samtalar mer i sociala sammanhang och använder fler ord än män, vilket underlättar för dem att ta till sig det skrivna ordet. Hmm...Det skulle ju möjligen kunna vara tvärtom, tänker jag. Att det är själva den frekvanta läsningen av skönlitteratur som har gett gruppen ett rikare ordförråd och gett dem större inlevelseförmåga. Och att de flesta läsare råkar vara kvinnor beror på vad? Förväntningar från tidig ålder? Visst finns det fortfarande föreställningar om att lustläsande är något kvinnligt (och därmed mindre värt)? Och medan kvinnor lustläser, skriver läsedagböcker och bokcirklar är det fortfarande männen som dominerar det litterära etablissemanget, männen som är de bäst ansedda författarna och litteraturkritikerna, medan kvinnorna är de ödmjuka läsarna. Kära läsvänner, kvinnor som män, slutar ni att läsa är romanen död. Kanske är det dags att sluta vara ödmjuk. Här hittar ni artikeln: http://www.npr.org/templates/story/story.php?storyId=16435529

2007-11-21 · 21:17

Boktips från andra läsare. är det ni framför allt önskar mer av på bokcirklar.se! Det ska vi ordna. Inom kort ska det bli möjligt att göra boktipslistor i läshörnan, som publiceras i likhet med läsdagböckerna. Författarintervjuer hoppas vi också på. Kanske är det ni läsare som får formulera frågorna? Kanske möjlighet att anmäla sig till författarträffar i chatten för en kollektiv intervju, liksom man idag anmäler sig till att cirkla om en bok? Har ni andra önskemål och idéer hur vi kan skapa en levande, litterär och vänlig mötesplats för läsare hoppas jag att ni hör av er! Kanske är det som ni önskar mest något som vi har missat att fråga efter?

2007-11-21 · 11:13

Vi har en ny gästbloggare från och med i morgon! Karin Stensdotter har valt att lämna bokcirklar.se, men är ni nyfikna på hennes fortsatta aktiviteter i bloggsfären bjuds ni in till: http://karinstensdotter.blogspot.com Till oss kommer Daniel Malmén, författare och inspelningsledare. Daniel är född 1979 och uppväxt i Åmål, Dalsland, men bor numera i Fittja. Han skriver tillsammans med Vladimir Oravsky och debuterade -04 med boken [f]Zlata Ibrahimovics dagbok[/f] om flyktingflickan Zlata Ibrahimovic och hennes möte med det svenska samhället. I dagarna kom dessutom uppföljaren [f]Det rena landet %u2013 En berättelse om våldtäkt[/f] där historien om Zlata ses genom den rullstolsburne Göran Perssons ögon. Mer om Daniel finns att läsa hos hans förlag: http://www.hstrom.nu/f/content/view/17/75/ Varmt välkommen Daniel!

2007-11-20 · 14:29

Vi har blivit omskrivna på Färöarna! Och det går ju nästan att förstå vad det står i artikeln. Nu hoppas jag att det kommer upp en färöisk bokcirkel snart, eller kanske både cirklar och läsdagböcker på samtliga nordiska språk. Den enda färöiska författare jag har läst är William Heinesen. Jag köpte hans [f]Tårnet ved verdens ende[/f] sommaren 2005 när jag besökte Torshamn. Jag köpte också den enda bok med naturfotografier jag äger, men så är också naturen på Färöarna speciell. Jag minns det ensamma trädet mitt i byn som var kärleksfullt inhägnat för att inte blåsa omkull. Och så minns jag gräset på hustaken och fåren som betade och bräkte i trädgårdarna. Kanske en av de få gånger när verkligheten faktiskt har överträffat litteraturen!

2007-11-18 · 17:12

Nu har jag läst samtliga augustnominerade skönlitterära och Åsa Linderborg "Mig äger ingen" vore den självklara vinnaren om det bara var jag som bestämde! Beate Grimsruds "Har någon sett mig någon annanstans?" började jag läsa sent igår kväll tills jag somnade. Det passade bra, eftersom romanen utspelar sig på gränsen mellan sömn och vaka. Ni vet då man tänker de tyngsta tankarna, formulerar de mest fulländade fraserna och inbillar sig att hade man bara haft en penna, en lite pennstump, kunde man ha skrivit ner de sannaste sanningarna och äntligen fått erkännandet som författare. Beate Grimsrud har den där pennstumpen, det där författarlivet och hennes (eller huvudpersonens) gränsland har blivit en roman. Men jag hittar varken in i den drömska stämningen eller häpnas över några drömda insikter. Känner mig mera som morgonen efter när sömnberusningen har lagt sig och man upptäcker att det som nyss kändes så genialt och högtflygande faller platt i det nyktra dagsljuset. Men några bilder stannar trots allt kvar. Kanske också en misstanke att jag helt enkelt läser på fel sätt... (sid 36): [citat] Jag har skrivit hela natten. Det var de mest klara och underfundiga små akter man kan tänka sig. En sorts encyklopedi. Det var en ivrig känsla. De kom som gåvor och lyste i mörkret och jag fångade dem. På morgonen lyfter jag lycklig upp min papperslapp för att titta vad som står. Jag ser till min häpnad att jag har skrivit alltihopa på vartannat. Att jag skrivit allt på samma fläck. Första ordet underst och så vidare som en fruktansvärd barnlek. Där man lägger sig på varandra på skolgården när någon sett ut sitt offer och ropat alla på en. Det är en helt oläslig ordpelare jag har åstadkommit. Pelare är kanske att ta i, för blotta ögat har den ingen höjd. Jag har skapat ett platt torn av text. Jag har skapat ett mästerverk där ingen kan gå in. Det går bra att skriva från höger till vänster eller från vänster till höger. Men att som jag, skriva på en punkt, kräver en helt ny sorts läsare.[/citat]

2007-11-17 · 18:15

För ett år sedan bytte jag och min familj lägenhet och därmed bokhylla. Böckerna åkte osorterade upp från kartongerna och sedan dess har vi levt med att behöva leta efter just den där boken som vi måste ha just i det här ögonblicket och som finns någonstans... men var? Idag har vi äntligen inlett det stora projektet att sätta böckerna i bokstavsordning. Barnen har fått gå på skattjakt efter författare som börjar på A..., på B... på C... Vi bygger torn med Lars Ahlin, Paul Auster, Inger Alfvén, Susanna Alakoski, Roy Andersson, Margaret Atwood... Så upptäcker vi alla dubletter, som blev till när våra två bokhyllor flyttade ihop. Det var visserligen bara jag som hade alla Erica Jong i hyllan och bara min man som hade Stieg Trenters samlade, men vad gör vi med två stycken "Tåbb med manifestet"? Två stycken "Glaskupan" av Sylvia Plath? Alla Dostojevkijs tjocka romaner i dubbla upplagor? Så står jag här med en Bok för alla-utgåva av Lars Ahlin i handen och tvekar att ge den till Myrorna. Själva boken rymmer ju även historien när jag läste den - varm sommarkväll, kursgård utanför Åbo, bastubrygga och korvgrillning. Jag fick överta Ahlinboken efter en ung man med författardrömmar. Han hade kommit till Finland på språkkurs för att någon undersökning visat att de vackraste dikterna (objektivt sett) skrivs på finska... Ett sådant minne kan man ju inte ge bort. Ahlin åker upp på hyllan igen. Det här blir en långsam sortering.

2007-11-16 · 19:47

Jag har fått ett uppdrag som gör ont. På grund av att bibliotekets poesiavdelning står stilla och samlar damm måste vi gallra hälften. Då får vi mer plats för sådant som lånas ut. Nya svenska deckare till exempel. Det vill väl alla läsa?! Det där med efterfrågan är ett trubbigt och lite missvisande argument, tycker jag som ser en del av folkbibliotekets själ försvinna ner i containrarna. Det är alltid fler som månar om folkbibliotek och om kollektivtrafik och om pappamånader än som faktiskt nyttjar det. Jag tror att det är samma sak med bibliotekens underutnyttjade poesiavdelningar. Poesiläsare eller inte, man vill att den ska finnas där, möjligheten att hitta den smala litteraturen, den näst intill okända tjeckiska poeten som skrev den dikt som plötsligt fick dig att genomskåda mänskligheten och hitta meningen med livet, om så bara för en stund. Men sådana argument biter inte på marknadsekonomerna. Så vår enda möjlighet nu är att börja sjuklåna stora papperskassar fyllda med skatter från lyrikhörnan. Är ni med på det? Gå till närmsta bibliotek i morgon och låna, och läser du dessutom någon av dikterna så berätta om det i din läshörna. Jag har hittat tillbaka till Marie Lundquists prosalyrik, eller lyriska prosa. Hon är en poet med humor. Det känns ovanligt, men träffande. Min favorit, som alltid får mig att le igenkännande: "Låt mig slippa dessa otydlighetens apostlar. Dessa korthus som varken står eller faller. Ge mig en man av murat tegel så ska jag hänga mig om halsen på honom. Stolt som en balkong." (ur: Jag går runt och samlar in min trädgård för natten, 1992 - en diktsamling jag aldrig gallrar! Över min döda kropp, eller vad säger man...)

2007-11-15 · 21:18

Välkommen Karin Stensdotter! Jag ser fram emot att få läsa om julhandeln i Paris, om kulturlivet i Paris, och jag hoppas att få tips på nya, moderna, nu levande franska författare. Ibland känns det som att allt jag vet om Europa och alla europeiska författares böcker jag har läst är minst 100 år gamla. jag älskar Madame Bovary, det är inte det, men det måste ju ha skrivits fantastisk litteratur i Frankrike också efter det!

2007-11-14 · 22:48

Det är underligt hur det ena påverkar det andra - i min augustgenomgång läser jag nu "Världens sista roman" av Daniel Sjölin och jag verkligen älskar den, och av den anledningen (förmodar jag) upplevde jag honom ikväll som en oerhört bra programledare för Babel. Och så råkar det vara säsongens sista. Nåja. Så mycket klokare vet jag dock inte om någon blev efter Daniel Sjölins "tala ut"-samtal med Maja Lundgren. Vad fick hon sagt egentligen mer än att hon hade rätt och alla andra fel? (En kort stund lyste det skräck i Daniel Sjölins blick, som om han plötsligt slogs av en tanke - hon kanske faktiskt är galen, på riktigt?) Nej, då lyckades faktiskt läsarna på Tellus nyansera bilden bättre för några veckor sedan. Babels höjdpunkt tyckte jag var författaren Yann Martel (Berättelsen om Pi) som envisas med att skicka en roman varannan vecka till den illiterata premiärministern i Kanada, för att hjälpa honom att bli en hel människa så att han därmed kan bli en bättre makthavare. Läs mer: www.whatisstephenharperreading.ca Kan ingen göra något liknande i Sverige? Vem bryr sig om vad Fredrik Reinfeldt läser? Jag. Dessutom fick jag i Babel tips om vilken tyskspråkig författare jag måste läsa - W G Sebald! Tre böcker översatta till svenska: Utvandrade, Austerlitz och Saturnus ringar. Men först ska jag njuta mig igenom de sista 100 sidorna av Daniel Sjölin.

2007-11-14 · 12:55

Gissa om jag kommer att kontakta Maria Sveland och Maja Lundgren för att be dem gästblogga på bokcirklar.se?

PS. Har ni förresten sett att Maja Lundgren "talar ut" i kvällens Babel med Daniel Sjölin? Det vill jag inte missa! Visst är det intressant med kulturprogram där en författare pratar med en annan författare, men ibland önskar jag att jag fick slå på tv:n och höra en läsare prata med en annan läsare. Det vore en annan typ av samtal. "Att vara en bra läsare är om möjligt en svårare konst än att vara en bra författare", var det någon som sa till mig. Han är lärare. På en skrivarkurs.

2007-11-12 · 20:12

Jag har varit i Mrs Dalloway-stämning hela dagen idag efter att ha bokcirklat om Virginia Woolfs roman igår kväll. Alla sinnen vidöppna, så att jag nästan har kunnat höra fragment av tankar blandas med andras tankar, alla känslor påtagliga som materia. Det är en flanörroman som utspelar sig under en enda dag, som inleds med att Mrs Dalloway bestämmer sig för att köpa blommorna själv och öppnar dörren ut till 20-talets London. På kvällen ska det bli fest och Mrs Dalloway, Clarisa, väntar gäster från det förgångna och minnen väcks till liv... Jag hittade en så underbar artikel i mitt sökande efter tolkningar av romanen och framför allt tolkningar av Clarissa. En understreckare i Svenska Dagbladet från 2 januari 2007 (jag älskar digitala arkiv!): http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_187743.svd Den är skriven av Boel Hackmann och heter "Klassikernas betydelse en existensiell fråga". Hackmann har läst Edward Mendelson, professor i litteratur vid Columbia University, som i boken "The Things that Matter: What Seven Classic Novels Have to Say About the Stages of Life". Den handlar om klassiker och om olika sätt att läsa. Mendelson menar att de främsta kriterierna i romanen är möjligheten till identifikation och känslomässigt engagemang. Jag har tack och lov aldrig förlorat min känslomässiga relation till litteraturen, inga analysredskap i världen har förminskat betydelsen av att gråta och glädjas med hjältinnan och att införliva erfarenheterna som vore de mina egna. Kvinnligt läsande, brukar det visst lite föraktfullt kallas... Och intressant är att de klassiker som Mendelson lyfter fram är samtliga skrivna av kvinnor, varav en av dem är Virginia Woolf. De skriver om "födelse, barndom, uppväxt, giftermål, kärlek, föräldraskap och framtid". Låter som livet, tycker jag!

2007-11-10 · 12:13

Resultatet av förra veckans fråga visar att de tips som vi tar på mest allvar är de som inte bottnar i en önskan att sälja fler bokexemplar. Dagstidningarnas recensioner betyder mer för våra läsval än bokförlagens tapetsering av reklamaffischer i tunnelbanan, och bibliotekariens tipsande känns trovärdigare än när bokhandeln ger läsförslag. Att bokcirklar.se hamnar högre än både bokhandeln och reklamen gör mig jätteglad - vi är en kraft att räkna med! Läsare som tipsar andra läsare, det gillar jag. Snart är det läsarna som kommer att avgöra vilken bok som blir årets hetaste - inte bokförlagens marknadsavdelning!

2007-11-08 · 23:41

Det finns fördelar med att bo i Stockholm. Det är sällan jag tänker så, istället brukar jag beklaga de långa avstånden mellan hem, jobb och barnens fritids (det där att men kan läsa medan man reser gäller inte för mig. Får jag mot förmodan en sittplats i morgonrusningen blir jag ändå så upptagen av alla morgonsura eller mobilstressade röster och svårbalanserade pappersmuggar med kaffelatte-dofter att jag lyckas på sin höjd slöbläddra mig igenom en gratistidning). Men när Kulturhuset ordnar novellfest med ett helt lördagsprogram av intressanta författare som t ex Jonas Karlsson, Oline Stig, Torbjörn Elensky, Pia Juul, Jesper Larsson, Mirja Unge... och Richard Ford.. ja, då blir jag plötsligt glad för att jag aldrig förverkligade tanken om att flytta till småstaden där allt ligger inom promenadavstånd. Jag ser fram emot att höra Jonas Karlsson högläsa sina noveller. Kanske kan hans röst och skådespelarinlevelse lyfta dem från det jag uppfattade som lite för tillrättalagt och duktigt när jag läste \"Det andra målet\" i våras. Det fanns absolut ingenting att anmärka på i samlingen, den kändes bara lite för...riskfri. Som om det faktiskt var sant, som jag läst någonstans, att han blivit författare för att han ville kunna säga saker som \'Idag ska jag äta lunch med min förläggare\'. Richard Ford är naturligtvis den stora publikmagneten. Jag har inte läst en rad av honom, men hoppas gå därifrån med lust att börja. Trots allt är nog det mest fascinerande med sådana här litterära tillställningar att de faktiskt fyller ett hus, ett kulturhus, med läsare! Att läsa är en kulturell aktivitet och vi borde också hyllas med en stor läsarfest. Jag hoppas att vi ses i minglet!

2007-11-06 · 22:48

Fem dagar i Berlin och när jag landade i Stockholm igår hade jag feber. Jag är en höstmänniska. Jag tycker om att få klä mig i min varmröda kappa, min stickade mössa och mina tummevantar, tycker om mörkret, de långa inomhuskvällarna, varma soppar och röda viner med smak av mörk choklad, tycker om att kratta löv, spela familjespel, baka äppelpaj. Hösten är min årstid, och därför tänker jag inte ens klaga över en höstförkylning. Men jag har feber. Och mina tankar är lika dimmiga som novemberhimlen var över Berlin. Det är orättvist att läsa de augustnominerade i det här tillståndet, så \"Världens sista roman\" ligger just nu på världens längsta avstånd och dessutom har jag just blivit förälskad i kanske världens intressantaste stad och kan inte skilja den ena febern från den andra. Nu vill jag bara läsa tysk litteratur och tysk historia och ha ett parallellt, och väldigt kulturellt liv i Berlin. Jag är drabbad av Berlinfeber! Så - var börjar man? Aldrig har dominansen av engelskspråkig litteratur i översättning känts så överväldigande som idag. Bokhandlarna i Berlin har nog fler översättningar från svenska (framför allt deckare) än vad vi har av tyska. Inte någon av de tyska titlar som frestade mig i Berlin har jag funnit i svensk översättning! Jag hoppas åtminstone att \"Die Mittagsfrau\" av Julia Franck har köpts in av något svenska förlag och att det bara är en tidsfråga innan jag kan läsa den. Boken vann nämligen årets Deutscher Buchpreis. Så länge får jag väl hålla till godo med \"Världens mått\" av Daniel Kehlmann, som alla tycks vara överens om är så bra (Kehlmann bor visserligen i Wien, men nåja...). Eller så får jag helt enkelt lära mig den där tyskan jag aldrig tog på tillräckligt allvar i högstadiet. Kanske bäst att passa på medan febern sitter i.