2007-12-31 · 14:04

God fortsättning på nyårsafton och Gott Nytt År, kära läsvänner! År 2007 var året då bokcirklar föddes och vi har vuxit snabbare än vad jag vågat hoppas på - nu är vi fler än 500 medlemmar och har över 5000 besökare varje månad! Men det viktigaste är ju inte hur många vi är utan vad vi gör här förstås, och jag är så glad och imponerad över ert engagemang och den lust till läsning som ni förmedlar. Jag känner verkligen att jag är bland läsvänner och att min egen identitet som läsare förstärks för varje dag med hjälp av alla läsvänner. Vem sa att läsa romaner måste vara en ensamsyssla? Vad kommer att hända 2008? Förutom alla nya böcker som (ohjälpligt) kommer att komma ut (min läshög med "vill läsa-böcker" växer för varje år :-)) kommer vi att fortsätta att utveckla bokcirklar.se, och gärna med hjälp av era önskemål! Skicka alla era nyårsönskningar till mig, och jag utbringar en champagneskål på er allihop när klockan slår nytt år! Tacksam och förväntansfull nyårshälsning, Nina

2007-12-30 · 16:50

Jag märker att jag inte vill börja på en ny roman. Anna Karenina lever fortfarande med mig i drömmarna och jag känner motstånd mot att ge mig in i en ny värld. Jag tittar kritiskt på ryggarna på alla olästa böcker på rad i hyllan - nej, och nej, och nej, och inte just nu.. Istället sorterar jag tvätt i små fina högar för att inte bli alldeles rastlös (och för att det måste göras), funderar på om läsning är en drog eftersom jag nästan alltid får abstinensbesvär när jag är mellan två böcker, eller om det snarare är orimligt stark beslutsångest jag lider av...Jag kan inte välja roman idag. Jag är alldeles för rädd att bli besviken. Morgontidningen har jag i alla fall klarat av att läsa, och intervjun med Maja i DN Söndag. Hon säger de mest fantastiska saker när Hanna Hellquist intervjuar, och de uppskrämda och smutskastande kulturjournalister som hade velat se henne brytas ned, ångra och be om förlåtelse under hösten måste vara grymt besvikna. Ha! - Vem skriver bäst i Sverige just nu? - Det gör ju jag. Det enda i artikeln som får mig att rynka lite ogillande på ögonbrynen är de lite avståndstagande (eller är de bara fega?) formuleringarna av Hellquist, som: "dolda maktstrukturer som Maja Lundgren [k]tyckte sig märka[/k]..." och "[k]vad hon ser[/k] som manligt förtryckande ledarskap". Råder det verkligen någon tvekan om att de patriarkala maktstrukturerna, som orättvist drabbar kvinnor faktiskt existerar? Det kan väl knappast anses vara paranoit att medge att strukturerna finns där?! Varför är det förresten Maja Lundgren som utsetts till årets paranoidaste? Är det verkligen ingen som har snubblat över Pär Ström? Inte nog med att han står bakom webbplatsen med namnet stoppa-storebror (om övervakningssamhället!), i år har han dessutom hävdat att män är förtryckta av kvinnor i sin bok Mansförtryck och kvinnovälde. Där har vi en person som känner sig jagad! Men har någon kallat honom paranoid? Inte vad jag vet...

2007-12-29 · 17:27

Jobbhelg på biblioteket och idag var det faktiskt ganska mycket folk. Tydligen har inte alla hem översvämmats av julklappsböcker, annars sökte de bara en stunds paus från reakommersen utanför bibliotekets väggar. Den berömda klädkedjan ligger bredvid och hade 50% på massor av varor. Rean får mig alltid att tro att vintern snart är slut, men egentligen har den ju knappt börjat... Men det blir inga tjocktröjor för min del. Istället sprang jag över till bokhandeln när biblioteket stängde, vilket kan låta underligt när jag nu har varit bland bokhyllor hela dagen, men jag var på jakt efter [f]Ian McEwans Försoning[/f], och vårt exemplar var utlånat. Tänkte att jag skulle hinna läsa den innan filmen har premiär! Jag låter mig alltid luras av säljtricket - Köp fyra, betala för tre, så det blev lite annat också, förutom Mc Ewan. Anna Karenina fick mig att vilja stanna kvar i 1800-talsvärlden, så jag plockade med mig [f]Jane Eyre av Charlotte Brontë[/f]. På bokcirkeln om Anna Karenina igår kväll utnämnde vi Tolstoj till (ofrivillig) feminist. I Brontës fall verkar det politiska budskapet tydligare, även om baksidesbeskrivningen av Jane Eyre lika gärna skulle kunna vara en beskrivning av Anna Karenina: [k]Genom sin passionerade och uppriktiga skildring av en älskande kvinnas strävan efter självständighet och likaberättigande utgör romanen en milstolpe i kvinnoskildringarnas historia...[/k] Jag köpte en dessutom en roman som jag inte vet någonting om. Den är skriven år 2005, men handlingen utspelar sig på 1800-talet - [f]Arthur & George av Julian Barnes[/f]. Någon som har läst den? Verkar trevligt småborgerlig och viktoriansk i alla fall... Vilken den fjärde boken är är en hemlighet, för den ska jag ge bort till min bonusdotter Tora! Jag får be henne skriva någon om den sedan när hon läst den. (Den är inte en 1800-talsroman). Hon har lovat att laga middag åt oss alla ikväll och antytt något om chevreostsallad och rödbetor. Mmm, det kan alla gånger vara värt en pocketbok!

2007-12-27 · 23:23

Det är någonting med mig och teve. De flesta människor som jag känner använder sig av tevetittande för att få avkoppling. De liksom lutar sig tillbaka i sin stresslessfåtölj med fjärrkontrollen tryggt i beredskap och slappnar av. På mig har teve rakt motsatt verkan. Det spelar ingen roll om det är nyheter, debatt eller underhållning - efter två sekunder har jag lyckats antingen bli upprörd över något eller full i skratt där man inte förväntas skratta. Jag är aldrig så elak som när jag ser på teve. Jag kommenterar oavbrutet fula frisyrer och hemska klädval, lägger märke till alla osmickrande smådetaljer i utseende, hållning, röst och blickar. Alla obetydliga skiftningar i uttryck tolkar jag som att det som sägs egentligen betyder något annat, som jag kan översätta. Jag fantiserar om vad nyhetsuppläsarna gjort samma förmiddag - finns det inte en liten orosrynka i pannan som inte brukat vara där, familjegräl? Hur gick det till när han bytte glasögon, var det redaktionens initiativ, eller hustruns? Någon borde talat om att de förra faktiskt fick honom att se seriösare ut, har han ungdomskomplex? Och är det dramaserier blir allt rena parodin, som ikväll med Strindberg. Jag ser replikerna framför mig tryckta på papper samtidigt som skådespelarna uttalar dem, och deras utklädnader och lösmustascher blir oerhört komiska och överdrivna. Förlåt, Jonas Karlsson! Jag borde undvika teve, som man bör undvika stress. Jag kan bli riktigt upprörd när jag läser också förstås, och nästan prata med karaktärerna i min roman, men inte för att jag genomskådar illusionen och ställer mig utanför den, utan tvärtom, för att jag går upp i den fullständigt och låter den bli en del av mig, de erfarenheter den förmedlar, de frågeställningar som väcks. Min läsning blir en del av mitt liv. Är det avkoppling? Jag vet inte. Men det är jag.

2007-12-26 · 19:55

Jag har insett att jag trots allt är vansinnigt romantisk! Att jag behöver bli uppvaktad, dyrkad, åtrådd och pussad i nacken åtminstone med någorlunda regelbundenhet för att känna mig levande. Annars skulle jag också sist och slutligen vara beredd att offra allt för en stunds passion! Därför känner jag med Anna Karenina och tycker lika illa om hennes reko men fullständigt blodlösa äkta man som hon själv gör, och väljer greve Vronskij alla gånger fast han är en riktig skitstövel. Ja, det är underligt... Jag tänker på Maria Sveland när hon sa att hon ber inte om någon romantik, bara om fullständig rättvisa, och den där dikten - ge mig inga rosor eller hur den går... Märta Tikkanen? Nej. Det är ett faktum. Jag är en feministisk romantiker, och det enda jag kan säga till mitt feministiska försvar att jag är väldigt bra på att säga uppskattande saker och pussas jag också. I rättvisans namn.

2007-12-25 · 18:20

Inte en enda julklappsbok fick jag! Det var ingen som vågade, för de trodde att jag läst allt redan... Det har jag ju långt ifrån, men jag kan förstå känslan. Jag skulle aldrig våga ge kakrecept till exempelvis min farmor, eller en handväska till min bonusdotter. Istället får jag snylta lite på min mans klappar. Han fick både Doris Lessing och Norman Mailer (av mig) och dessutom Göran Bergstrand [f]Inte bara Knutby[/f] och Klas Östergren [f]Orkanpartyt[/f] (inte av mig). Särskilt Lessing ser jag fram emot! Men nu tänker jag inte påbörja en enda ny bok förrän jag har avslutat den alldeles, alldeles underbara Anna Karenina. Jag har flera gånger lagt den ifrån mig för att andra böcker kommit emellan, men det är så orättvist mot kanske en av historiens största romaner (och då talar jag inte om längden på 878 sidor). Nej, hela dagen i morgon tänker jag sitta med min röda mjukisdräkt (som jag bara klarar av att gå omkring i när det är jul, den är liksom röd på det där tomtiga sättet) med den tunga boken i famnen och äta alla de kvarlämnade bitarna ur Aladdinasken. Det blir julens belöning efter allt handlande och städande, bakande och lagande. Ni skulle ha sett min fantastiska kalkon! Jag imponerade på mig själv när jag stod där till julmusik med Agneta Fältskog och stoppade små fint inslagna katrinplommon- och äpplepaket inlindade i bacon djupt in i kalkonens tömda och tvättade innandöme. Knorrs pulversås med en skvätt madeira i blev fantastiskt gott till, och jag lovar att alla var nöjda och glada. Det gör jag om till nästa år. Jag hoppas att ni alla belönar er med riktigt god läsning nu i mellandagarna. Och glöm inte att rösta på era favoriter till Stora Läsarpriset!

2007-12-23 · 20:25

[k]För det här var på den tiden då julen firades till minne av Kristi födelse.[/k] Något sådant säger Tage Danielsson i [f]Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton[/f] för att föklara mammans tårögda, välsignade blick. Vill ni ge er själva, era vänner eller släktningar en påminnelse om detta, eller bara komma i rätt stämning innan tomten knackar på porten med den överfulla säcken på ryggen, så har jag tre vackra lyssnartips. Samtliga från VoxBiblia. [f]Lukasevangeliet[/f], som är den mest kända berättelsen om Jesu födelse läses här av Stina Ekblad. Lukas berättelse innefattar hela Jesu liv, från hans födelse i Betlehem till döden och uppståndelsen i Jerusalem. [f]Jultid i bibeln[/f]. Stina Ekblad, Roger Storm och Ulf-Håkan Jansson läser berättelser ur Bibeln som förknippas med julen, från adventstid till trettonhelgen. [f]Ichtys - berättelsen om Guds son[/f]. Ett urval av centrala texter ur evangelierna läses av fyra skådespelare, nämligen Stina Ekblad, Ulf-Håkan Jansson, Roger Storm och Mats Sundman Vare sig du är troende eller inte, är berättelserna ur Bibeln och särskilt berättelsen om Jesu liv fantastisk litteratur. Och jag kan bli religiös bara av att höra Stina Ekblads röst!

2007-12-22 · 11:10

Igår kväll började den efterlängtade julledigheten. Vi skulle ha julmys hela kvällen, klä granen, baka pepparkakshus och äta upp alla de godaste bitarna ur Aladdinasken... Och vad händer? Jag somnar, före både barn och marsvin (fast marsvinen brukar visst hålla sig vakna mest hela natten), och när jag vaknar är det redan dags för julkalendern på morgonbolibompa. Inte blev det någon bokklappstipsbloggande heller, men ni får fortsättning på det norska temat idag istället. Den här norrmannen förändrade mitt liv. Han väckte mig ur en lång koma av en slags spelad förnöjsamhet. Jag inbillade mig att jag inte krävde mer av livet, trots att viljan till mer liv i mig försökte väcka uppmärksamhet på alla möjliga uppfinningsrika sätt var det inte förrän jag läste Jan Kjaerstadt trilogi [f]Förföraren, Erövraren[/f] och [f]Upptäckaren[/f] som det brast. Förföraren, erövraren, upptäckaren... lyssna på det, det är första (och enda) gången i mitt liv jag på allvar önskat att jag var man. Det är Jan Kjaersteds förtjänst att jag vågade börja ta mina drömmar på allvar! Böckerna handlar om den karismatiske tv-personligheten Jonas Wergeland, som blir mördare för att han inte läser skönlitteratur. På ett ungefär så. Dessutom har jag en fantastisk liten historia att berätta som rör dessa böcker. Jag läste den andra delen, [f]Erövraren[/f], på en flygresa till Milano. Någon episod i den drabbade mig så hårt att jag började gråta (det behöver inte betyda att den var sorglig, ibland kan jag gråta för att något är så fulländat och sant). Jag grät inga diskreta tårar, utan började verkligen hulka och skaka i hela kroppen. Jag hade fönsterplats och försökte så gott jag kunde gömma mig bakom den lilla, blå flygplansgardinen, vilket naturligtvis var lönlöst och om möjligt ännu mer uppseendeväckande. Så känner jag en lugnande hand på min axel. Det är en dansk man, som sitter i stolen bredvid mig. Han ler mot mig med den medmänniskokärlek jag var i sådant behov av, och säger: - Du kan ta det rolig (lugnt). Jag har också läst den... Ibland är världen så vacker!

2007-12-20 · 22:33

Jag glömde nästan bort att ge er det självklaraste bokklappstipset av alla till julen. Handlingen i den här romanen utspelar sig till och med under juletid och är en vardagsdramatisk familjehistoria. Huvudpersonen Signe försöker skapa sig sitt eget liv utanför ursprungsfamiljens outtalade förväntningar och osunda roller. Tillsammans med sin man Einar och den lilla dottern Ellen har hon flyttat ut på landet. De ser fram emot att fira jul på egen hand för första gången i det nya huset, men när Signes föräldrar bjuder in sig själva klarar Signe inte av att säga nej, och den gamla stressen hugger tag i henne, kraven på att vara den dotter hon inte är... Romanen heter [f]Tiden det tar[/f] och är skriven av den norska författaren Hanne Ørstavik. Jag upptäckte hennes författarskap för inte så länge sedan, och egentligen var det hennes nästan thrillerartade [f]Kärlek[/f] som var min favorit när jag sträckläste samtliga hennes böcker, men så här något år efteråt är det ändå [f]Tiden det tar[/f] som jag minns bäst och som satt djupast spår. Hennes senaste roman [f]Kallet[/f] ligger fortfarande i min hög med böcker jag vill läsa... (en hög som ständigt växer, men det är ett angenämt problem, jag tänker leva länge än...) Dessutom är Tiden det tar en underbar titel! Jag blir lätt otålig, som människor som ständigt är halvvägs in i framtiden gärna blir. Då är det bra med långsamma saker som tar den tid det tar. Läsa en bok till exempel. Titeln är ett fint mantra mot julstressen... I år ska jag ska inte springa mellan leksaksbutikerna och svettas i de långa köerna, inte försöka att hinna torka golven medan degen jäser eller pannorna fräser. Nej, den här julen ska allt ska få ta tiden det tar. Det är ett löfte.

2007-12-19 · 22:22

Familjen samlad framför Star Wars. En lite annorlunda godnattsaga kanske en hel timme efter läggdags, men så här i jullovstider är det inte så noga. Förmodligen blir jag den första som somnar framför teven. Ikväll har gräset och lövmattorna frusit vita, så att man nästan kan låtsas att det är snö. Men det är långtifrån Mumindalens trollvinter. Ibland önskar jag att jag fick göra som mumintrollen, fylla magen med granbarr (fast hellre något godare) och sova fram till våren. Jag gjorde ett sånt där test en gång - Vem är du i Mumindalen? Då blev jag faktiskt Muminpappan, men det kan jag väl ändå inte tro att jag är så självcentrerad och nostalgisk... Att jag inte skulle bli den trygga Muminmamman, det kunde jag förstå. Hennes generositet och ständiga lugn är verkligen avundsvärt. Och jag lyckas aldrig få med mig de där till synes meningslösa men fullständigt oumbärliga sakerna i väskan, som kan komma så väl tillpass, en vacker snäcka till exempel, något litet att äta, en näsduk eller ett paraply. Jag släpar bara runt på böcker. Och mitt röda läppstift. Nej, jag har alltid så tydligt känt mig som en Filifjonka. Ni vet hon som alltid antingen väntar på den stora festen, eller den slutliga katastrofen. Under tiden städar hon. Likt en Filifjonka kan jag också fara runt med dammsugaren under soffor och dolda skrymslen och njuta av slangens glupska ljud när gamla torkade snabbmakaroner och oersättliga legobitar för alltid försvinner i dammugargapet. Och jag identifierar mig mycket mer med den som lever i väntan på det kommande än med den som skriver sina memoarer. En gång hörde jag någon säga att den stora skillnaden mellan män och kvinnor är att män pratar om det som har varit (lumparminnen till exempel) medan kvinnor lever hela sitt liv i väntan på det som ska komma... det riktiga livet. Män lever i det förflutna och kvinnor i framtiden. Kanske är det därför som det finns fler män som, likt hemuler, är samlare? Bara en tanke. [f]Trollvinter[/f] av Tove Jansson, och alla andra muminböcker blir dagens bokklappstips. Vem är du i Mumindalen?

2007-12-18 · 18:54

En av årets självklara bokklappar är säkert en av alla dessa böcker som kommit ut om Carl von Linné. Kanske får jag rentav själv en bok om blomsterkungen - i så fall hoppas jag på Karin Berglunds [f]Jag tänker på Linné. Han som såg allt[/f]. Den tycks vara skriven med den förälskades blick på pojken och mannen Linné likaväl som vetenskapsmannen och samlaren, en mer allsidig hyllning med andra ord. Men en hyllning likväl. Några kritiska eller ens humoristiska böcker har inte skrivits om honom vad jag vet, trots att åtminstone jag kan tycka att det är lite komiskt med detta behov av att systematisera och namnge (och därmed kontrollera) naturen. Och det låter ju inte som någon människoälskare direkt som har sagt följande ord om sitt släkte: "härliga djur" som är "Dhitkomne av guttula spumantis libidines in loco obscoentissimo (av en skummande lidelses droppe på en vidrig plats)". Jo. jo. För något år sedan läste jag Fredrik Sjöberg [f]Flugfällan[/f]. Är det någon som är dagens Carl von Linné så är det väl han, besatt som han är av samlande (av blomflugor). Jag tror att man måste dela en sådan samlarpassion för något för att riktigt begripa hur man kan ägna så väldigt väldigt mycket tid åt ett så väldigt väldigt begränsat ämne. Sjöberg funderar själv i boken varifrån denna längtan efter statistik och förteckningar kommer och vad som driver en samlare. Delvis tycks det vara begränsningen som är samlarens tjusning, och Fredrik Sjöberg skriver trevligt, ger anekdotiska lärdomar på vacker prosa, som jag njuter av fast jag varken är botanist eller samlare. Finns det ens några kvinnliga samlare? Jo, det måste det väl göra.. eller? Själv älskar jag att slänga saker. Till och med böcker som jag inte tycker om kan jag utan själskval lämna hos Myrorna. En enda gång har jag ångrat något jag slängt. Det var när jag dumpade fyra fulla kartonger med dagböcker i en container. Men kanske var det lika bra, nu kan jag ju åtminstone fortsätta intala mig själv att det stod något häpnadsväckande intressant i dem...

2007-12-17 · 14:47

Bara en vecka kvar till dopparedan och det är väl nu man ska sätta igång att julbaka och laga smaskiga kållådor och frestelser och allt vad det är. Jag ser framför mig hur de stoppar korv på slottet med julmusik i bakgrunden, bjällerklang och tomtegubbar, och själv undrar jag om jag kan komma undan med att beställa en färdigstekt kalkon... Jag vet att det finns jättemånga människor som älskar att läsa invecklade recept, prova nya kryddor och hitta egna lösningar. Själv är jag en sådan som suckar på Konsum varje dag klockan fem, lika fantasilös som vanligt när det gäller middagsmat. Och ändå måste man äta varenda dag! Till er som är som jag vill jag tipsa om det som blivit min familjs mat- och bakbibel, nämligen [f]Första kokboken[/f] och [f]Första bakboken[/f] av och med Johanna Westman. För något år sedan vågade vi rentav komplettera med [f]Första kokboken i världen[/f] och har lagat italienska köttbullar i tomatsås, ryska blinier och tysk äppelpannkaka. Johanna Westman hade ett populärt matlagningsprogram för barn, Rätt i rutan. Tillsammans med sin matberedare Mixer lyckades hon göra konsten att laga mat och baka till en lek, och hennes rutiga böcker är i samma lekfulla stil. Jag läser recepten och mina barn läser om Johanna och Mixers små äventyr över boksidorna. Det enda som fattas är att jag skaffar mig ett likadant 50-talsförkläde som Johanna, och det skulle jag gärna göra. Hon är fantastiskt söt, tycker både jag och barnen (och min man, fast det säger han inte högt). Den perfekta julklappen alltså till familjen som inte tycker om att laga mat, men också till familjen som tycker om att laga mat och vill dela med sig av inspirationen till sina barn. För det är ju barnfaktaböcker. Egentligen.

2007-12-16 · 13:09

Som bibliotekarie får man ofta roliga utmaningar när det gäller att rekommendera böcker. För inte så länge sedan blev jag ombedd att ta fram några böcker åt en man som både han och hans fru kunde gilla! Jag föreställde mig att de satt framför den öppna spisen på kvällarna, drack te och läste högt för varandra, men det kunde förstås också vara så att han bara ville ha hälften så tunga bokpåsar att bära hem... Det är i alla fall bilden av de två i ett engagerat litterärt samtal (som från en 1800-tals oljemålning) jag ser framför mig när jag rekommenderar samma böcker till er som jag satte i händerna på honom och hans fru. [f]Undantaget[/f] av Christian Jungersen En psykologisk thriller om vänskapliga lojaliteter, avundsjuka och utfrysning på en vanlig arbetsplats, biblioteket på Danskt centrum för information om folkmord. [f]På Chesil Beach[/f] av Ian McEwan En roman om ett nygift pars första natt. Tidsandan (boken utspelar sig 1962), deras osäkerhet och svårigheter att nå varandra bygger upp stämningen och visar hur små, till synes obetydliga gester och händelser kan bli avgörande för all framtid. [f]Ett välsignat barn[/f] av Linn Ullman Det är lätt att föreställa sig att den ö där detta familjedrama utspelar sig är Fårö, och att den temperamentsfulla fadern i romanen har lånat sina drag från den store Ingmar Bergman. Men det är egentligen oväsentligt. Hoppas jag är på plats när de lämnar tillbaka böckerna. Jag vill så gärna höra vad de tyckte.

2007-12-15 · 18:43

[k]O Gud, så sällsynt en man är![/k] Orden är Lady Chatterleys, och jag har markerat sidan (sid. 403 i min pocketbok). Jag tvekar att börja på en ny bok efter att ha lagt ifrån mig D.H. Lawrence [f]Lady Chatterleys älskare[/f]. Jag vill stanna kvar i skogen dit jag, i min läsning, tagit min tillflykt tillsammans med Connie (lady Chatterely). Jag vet att boken har utnämnts till primitivismens manifest och liknande, att hoppet för mänskligheten, enligt Lawrence, skulle ligga i en friare erotik. Och att det, tillsammans med klasskampstemat, att arbetarmännen tar sig uppåt genom att erövra överklassens kvinnor, har inspirerat också svenska arbetarförfattare, t ex Ivar Lo-Johansson, Arthur Lundkvist... Men, och här kommer ett bestämt men, jag kan inte se att den hyllar sex som ett medel på något sätt, varken som maktmedel eller befrielsemedel. Tvärtom! Jag läser en historia om ömhet mellan två människor, som trots världens förakt väljer att värna den livgivande kärlekslågan. D. H. Lawrence avsikt var från början att kalla sin roman för [f]Tenderness[/f]. Så fullständigt motsatt till det mekansiska, pengafixerade, maktmissbrukande sexualliv, som världen styrs av, som stympar mänskilgheten och som Lawrence låter skogsvaktaren så tydligt vända sig emot. Primitivism? Ja, om man med det menar ett förhållande där man och kvinna möts i jämlik lust och låter ömheten vara drivkraften. Mer civiliserat än så har jag svårt att föreställa mig! [k]Riktig genomträngande sinnlighet[/k], som Lady Chatterley beskriver det, [k]inte snaskighet[/k]. Ska man missionera får man bli tjatig, så jag föreslår denna klassiker till julklapp ännu en gång - köp flera exemplar och glöm inte att behålla ett för egen del!

2007-12-14 · 15:26

Jag har lovat er ett bokklappstips varje dag, och den här historien är synnerligen aktuell och har samtidigt några år på nacken. Jag tänker på [f]Makten, Männen, Mörkläggningen - Historien om bordellhärvan 1976[/f]. Vertigo förlag har vågat ta i och publicera en sanning som ingen ville veta av. Såhär beskriver förlaget författarnas arbete med att blotta verkligheten. Deanne Rauscher och Janne Mattsson [k]har intervjuat poliser, politiker, prostituerade. De har lyssnat på många timmars hemliga avlyssningsband. De har spårat det verkliga händelseförloppet. Nu presenterar de det. Historien om bordellhärvan 1976 är ett avslöjande reportage om maktmissbruk, manlighet och mörkläggning.[/k] Borellhärvan mörkades och utreddes aldrig ordentligt, trots att flera av de prostituerade varit minderåriga och flera av deras kunder högt uppsatta politiket och tjänstemän. Eller just därför. Två kvinnor stämmer idag, 30 år senare, staten för att de brott de utsatts för aldrig utreddes. De hävdar fortfarande att de så kallade förtalade politikerna de facto var deras kunder. Men dn:s ledarskribent Barbro Hedvall är övertygad om att det är illasinnat skvaller. Hon skriver: [k]Det snällaste som kan sägas om detta är att det är tidsenligt. I dag skulle givetvis ingen polisman eller åklagare, än mindre någon ung flicka försumma att ta vara på en aldrig så tunn utredningstråd som skulle kunna leda till att en ledande politiker kunde förknippas med sexköp. Dock är det svårt att se hur dagens moral ska kunna tillämpas på något som skedde för trettio år sedan, inte ens om bevisen funnes för just dessa sexköp av minderåriga.[/k] Tidsenligt? Än mindre någon ung flicka försumma? Dagens moral? Sexköp av minderåriga? Vad har Barbro Hedvall själv för moral? Hade hon rätt i att ingen ung flicka skulle försumma att anmäla de övergrepp hon utsätts för så vore våra rättsalar översvämmade av utnyttjade unga flickor!! Hedvalls försök att försvara Lennart Geijer är närmast rörande. Han tyckte synd om sociala utstötta kvinnor, och träffade dem endast för att ge dem pengar (idka lite välgörenhet, alltså). Hedvall igen: [k]Lennart Geijer framstår i dagens ljus som en mjukis: en minister som ville tro på brottslingars förbättring och som insåg att straffen ofta gjorde ont värre. Hans kriminalpolitiska hållning var radikal och omstridd också inom socialdemokratin.[/k] Nåja. Antingen är det jag som är grymt cynisk eller så är Barbro Hedvall förbluffande naiv. Läs [f]Makten, Männen, Mörkläggningen[/f] och avgör själva! PS. Låter det inte som någon vidare julläsning? Jag lovar att den är mer spännande än vilken GW Persson eller Camilla Läckberg som helst ni tänkt stoppa under granen, och mycket viktigare!

2007-12-13 · 21:29

Idag är jag en tröstläsare. För det mesta är jag en lustläsare. Emellanåt är jag läsare i något slags sökande efter mening och sammanhang. Sällan läser jag för att söka tröst. Men idag är alltså en sådan dag. Jag har haft en smälla i dörrar och sparka i väggen-dag. Om jag var en sådan person som slängde tallrikar i golvet hade jag förmodligen gjort det också. Nej, det är varken min man eller mina barn jag är arg på, och mitt i allt är ju det faktiskt en tröst att deras närhet gör mig glad. Att jag kan sitta här i min bruna läsfåtölj efter årets hemskaste dag (okej, ta i trä, det är visst 17 dagar eller så kvar på året...), dricka te och läsa [f]Edith Södergran[/f], medan barnen skuttar runt i sina pepparkaksdräkter från Luciafirandet på fritids. Vi har bestämt att de får sova i dem i natt. Det är alltså Edith som är min tröstbok idag. Det är underligt, men även när jag bläddrar fram mina favoriter i en halvt sönderläst pocket med Samlade dikter och läser dem tyst för mig själv är det Stina Ekblads finlandssvenska stämma jag hör i huvudet, och det är en tröst i sig. Jag väljer en dikt på måfå och det råkar bli "Ingenting" från samlingen [f]Landet som icke är[/f], 1925: [k]Var lugn, mitt barn, det finnes ingenting, och allt är som du ser: skogen, röken och skenornas flykt. Någonstädes långt borta i fjärran land finnes en blåare himmel och en mur med rosor eller en palm och en ljummare vind - och det är allt. Det finnes icke något mera än snön på granarnas gren. Det finnes ingenting att kyssa med varma läppar, och alla läppar bli med tiden svala. Men du säger, mitt barn, att ditt hjärta är mäktigt, och att leva förgäves är mindre än att dö. Vad ville du döden? Känner du vämjelsen hans kläder sprida och ingenting är äckligare än död för egen hand. Vi böra älska livets långa timmar av sjukdom och trånga år av längtan såsom de korta ögonblick då öknen blommar[/k] Allt måste man lära sig att älska. Också sådana här dagar. Men utan skönlitteratur vet jag inte om jag skulle klara det...

2007-12-12 · 20:36

- Men jag sa ju att jag inte ville ha nån bok! Det är min yngsta son Hjalmar. - Men titta, det är en Inger och Lasse Sandberg- bok! - Jaha! När Hjalmar skulle lära sig läsa var Läs med Laban-serien vår räddning när det gällde att hitta lättlästa böcker där han faktiskt ville veta vad det stod på sidorna. Utan den motivationen är det svårt att lästräna, och eftersom han varken ville läsa om kärlek eller mysterium och allra minst om sport var det knepigt. Vi hängde vid Lättlästhyllan på biblioteket, men det slutade alltid med att vi tog några bilderböcker i stället som åtminstone hade fina bilder. Sedan läste vi faktaböcker om marsvin (vi har själva två små rufstroll- Muffin och Bollen!), vanliga kapitelböcker, Sven och råttan till exempel, men de var lite för långa för en nybörjarläsare som vill känna stoltheten över att ha läst en hel bok alldeles på egen hand... Vilken lycka när vi fann det välbekanta spöket Laban i en lättlästserie! Visst påverkar det också att jag som förälder gillar de historier han läser högt för mig, och att vi båda är överförtjusta i Lasse Sandbergs stilsäkra och säreget naiva kollagebilder. Så mycket trevligare än de utan tvekan mycket pedagogiska, men långt ifrån konstärligt inbjudande, nybörjarböcker som utbudet annars till stor del består av. Julklappstips till alla nybörjarläsare: Läs med Laban av Inger & Lasse Sandberg [f]Rufus och benet[/f] [f]Rufus på hundtävling[/f] [f]Sov gott pappa! sa Lilla Spöket Laban[/f] [f]Spökpappan i simskolan[/f] Tipsa gärna mig om böcker till en pojke, som nu kommit vidare i sin läsning, men fortfarande inte vill läsa varken om kärlek eller mysterium och allra minst om sport...

2007-12-11 · 15:49

Vissa böcker måste man bara ha för att de har så vackra titlar. Gunnar Ardelius [f]Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket[/f] är en sådan bok. Det är en ungdomsbok om Betty och Morris, en lyrisk historia om den första stora kärleken. Är man någonsin lika förälskad igen som den allra första gången, och gör det någonsin så ont som när den första förälskelsen tar slut? När jag blev förälskad första gången var jag 13 år. Det var den 3 december 1984 och jag var övertygad om att det skulle hålla för evigt. Det gjorde det inte. Men minnet av hur ont det gjorde att förstå att en sådan förälskelse kan dö, kan förvandlas till... ett ingenting, lever kvar för evigt. Den första förälskelsens naivitet, som kanske är förutsättningen för fullständigt gå upp i en annan människa och låta resten av världen blekna, går aldrig att återskapa. Tack och lov. Förmodligen. Nu kommer jag att tänka slutet på min flitigast lästa roman [f]Den allvarsamma leken[/f] (11 gånger!). När Arvid Stjärnblom slutligen har övergivits av sin ungdomskärlek Lydia Stille, går han i plågsamma tankar om hur hon nyss mötte honom, Arvid, och nu går den andre mannen till mötes \"på en Djurgårdsväg. Och solen skiner. Och hon stannar vid en krök av vägen och säger till honom, med blicken halvsänkt under de långa ögonfransarna: För en stund sedan mötte jag honom som jag älskade förr. Och jag kunde alls inte förstå att jag en gång har älskat honom.\" Det blir alltså två julbokklappstips idag: Hjalmar Söderberg [f]Den allvarsamma leken[/f] Gunnar Ardelius [f]Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket[/f] PS. Ikväll är det Ugly Betty på tv, då tar jag läspaus :-)

2007-12-10 · 20:13

Jag har haft en underbar dag på bibliotekets Litterära Salong i Eskilstuna. Jag var inbjuden för att prata bokcirklar.se med bibliotekarier och läsare, och det bästa med att vara inbjuden som föredragshållare är att man kan lyssna till de andra föredragen och gå därifrån rik på ny kunskap och nya intryck. Maja Hjertzell pratade om sitt författarskap, och framför allt om vilka läsupplevelser som inspirerat henne i skrivandet - [k]Ingen bok kommer till utan andra böcker[/k], påpekade hon, och blir man inte en bättre människa av att läsa böcker, så blir man åtminstone en bättre författare. Och det skulle säkert Doris Lessing hålla med om! Anneli Reinhammar gav oss en sammanfattning av Lessings liv och författarskap (där erfarenhet och skrivande tycks gå hand i hand) och citerade hennes Nobelpristal [k]Författarskap kommer inte från hem utan böcker[/k]. Så läs för skrivandets skull, om inte annat! Dagens bokklappstips blir naturligtvis en Doris Lessing... vad annat kan det bli den 10 december? När jag läste [f]Det femte barnet[/f] första gången var jag gravid. Sämre val av bok kunde jag nog inte ha gjort, just då, den gjorde mig fullständigt skräckslagen! Idag (nio år senare) läser jag den inte längre som en realistisk roman, utan som en mörk saga där de bortträngda och förbjudna känslorna tar fysisk form av ett monster till barn. Doris Lessing lämnade sina barn från det första äktenskapet, och hennes dotter som blev kvar hos pappan menar att mamman inte hade något val, att lämna familjen var hennes enda möjlighet till överlevnad... Lessing har också själv sagt i en intervju något i stil med: [k]Det värsta straff man kan ge en intelligent kvinna är att lämna henne ensam med ett mycket litet barn.[/k] Det är också en kvinnlig erfarenhet. Kvinnlig, inte allmänmänsklig. Såhär glad har jag inte varit för valet av Nobelpristagare i litteratur sedan Elfriede Jelinek!

2007-12-09 · 23:23

Om du redan gav bort [f]Glaskupan[/f] av Sylvia Plath förra julen, och vet att den uppskattades - vad gör du då? Finns det någon bok som kommer ens i närheten av den 19-åriga Esther Greenwoods klarsynthet och svårmod. Jag föreslår Curtis Sittenfelds debutbok [f]I en klass för sig[/f]. Medan Esther Greenwood 1953 vinner en månads vistelse i damtidningens New York, får huvudpersonen i Sittenfelds roman, Lee Fiora ungefär femtio år senare ett stipendium till den prestigefyllda internatskolan Ault i Massachusetts. I skolans slutna värld bland de rika ungdomarna, vana att ta allt för givet och redan blasé, blir Lee alltmer isolerad och sluten. Både Glaskupan och I en klass för sig är tonårsångesten och sökandet efter en identitet påtaglig. Hur kan man fortsätta att vilja leva i en värld som man redan har genomskådat och blivit en främlig inför?

2007-12-08 · 23:40

Att besöka en bokhandel den här tiden på året kan vara rena mardrömsupplevelsen. Jag brukar njuta av att strosa omkring bland böckerna, även när jag inte söker något speciellt och egentligen har alldeles för många olästa böcker hemma för att köpa på mig ännu en roman, men julhandeln är något alldeles annorlunda och minst av allt ett avkopplande strosande. Jag och min man har barnfri helg i Karlstad, övernattning med hotellfrukost och relaxavdelning (som jag fortfarande inte har letat upp). Beslutsamt steg vi upp i morse med långa listan, nu skulle alla julklappar inhandlas på en och samma dag, och det borde ju gå smidigt eftersom vi i vanlig ordning tänker böcker till alla, och så lite extra leksaker till barnen. Utanför leksaksbutiken sålde de kramar och det var med nöd och näppe jag lyckades smita förbi. Jag skänker gärna pengar till Röda Korset, eller vad det var, för att få slippa krama främlingar i julruschen. Välgörenhetsintimitet är ingenting för mig. Sedan hann vi knappt innanför dörrarna på bokhandeln förrän en utklädd råtta svansade efter oss in på barnavdelningen och ville få oss att välja just hennes bok. Jag kunde omöjligt få den rätta läslustkänslan eller julkänslan när jag tvingades konversera en Råttatoillemask, så vi flydde vidare till nästa ställe. Där var det boksignering av Lars Lerin, trångt förstås men betydligt angenämare. När vi går därifrån inser jag att jag IGEN har handlat fler böcker till mig själv än till släkten. Förutom en signerad Lerin kom jag ut med Ian McEwan, Doris Lessing, och D.H. Lawrence. Min tjocka Anna Karenina, som jag egentligen tycker är alldeles underbar, har jag lagt åt sidan ännu en gång och de senaste tre timmarna har jag varit fullständigt uppslukat av [f]Lady Chatterleys älskare[/f]! Kanske är det friheten i att inte behöva tänka på vare sig hungriga barn, dammråttor eller middagsdisk som har gett mig möjligheten att så fullständigt försjunka i Constance Chatterleys liv, annars är det helt enkelt bara en riktigt bra bok! En för tidig julklapp till mig själv. Jag undrar om jag inte ska se filmen också...

2007-12-07 · 08:30

Haruki Murakamis tjocka roman [f]Fågeln som vrider upp världen[/f] har i höst äntligen kommit i svensk översättning. The Wind-Up Bird Chronicle som den heter på engelska var en av mina största läsupplevelser när jag lite av en slump började läsa den under en lång vistelse i Milano. Murakami hör till de författare jag stundvis varit besatt av, på det där sättet att jag inte bara sträckläste samtliga hans romaner, och reortageboken [f]Underground[/f], utan dessutom köpte en tjock översikt över japansk litteraturhistoria, började läsa andra japanska författare, funderade på att ta en japansk språkkurs, börja skriva haiku-dikter... ja, ni förstår. Det släppte så småningom, någon annan författare kom väl emellan, Jan Kjaerstad tror jag, och mina kontakter med japansk litteratur idag sträcker sig inte längre än till mina barns snabbt växande mangahylla. Men jag anar att besattheten kan återvända om jag öppnar den 742 sidor långa översättningen och igen låter mig dras in i huvudpersonens Toru Okadas sökande efter sin fru, som en dag försvinner under mystiska omständigheter. Finns det något som heter japansk magisk realism så är Murakami expert på det, andra världar är självklart närvarande och drömlika scener blandas med vardagliga bestyr, som skjortstykning och annat. Standard när man vill beskriva japanska personligheter är att hänvisa till deras förmåga att hålla även starka känslor inom sig. Murakami beskriver i Underground gasattacken i Tokyos tunnelbana att dödsoffren blev onödigt många eftersom människor satt kvar i tågvagnarna trots den vidiga lukten, trots illamående och andningsproblem, för att inte komma försent til jobbet. Kanske är det japanskt, jag tycker lite grann att det mycket väl skulle kunnat hända i Stockholm också... Hur ofta har du sett någon gråta eller skrika, visa ilska eller sorg offentligt? Men, det betyder ju inte att känslorna är frånvarande. Främlingskap, anpassning och missanpassning finns tydligt med i Murakamis texter, men att påstå att Okada skulle vara en människa utan egenskaper eller vilja stämmer inte överens med min läsning av romanen. Tvärtom är han både envis och uppfinningsrik i sitt sökande efter hustrun. Han litar inte utan vidare på de meddelanden som påstår att han är lämnad och att hon försvunnit av fri vilja. Han anar något annat, och den känslan sätter igång och drar hela historien framåt. Det är starkt. Julklapp till din älskade? Likaväl till din syster.

2007-12-06 · 14:49

Dagens bokklappstips är en serie barnböcker, som har fått min 9-åring att lämna mangaserierna för ett tag. Jag har själv inte läst mer av böckerna än de långa passager som jag har fått uppläst för mig när något roligt händer, vilket tycks vara väldigt ofta. Min son ligger i soffan och läser och skrattar högt, och det är nog det bästa betyg en bok kan få av en 9-åring! Jag tipsar er därför om serien [f]Sven och råttan[/f] av den norska författaren Marit Nicolaysen! [f]Böcker i serien:[/f] Sven och Råttan i kloakerna Sven och Råttan i kloakerna Sven och Råttan i solsystemet Sven och råttan på forsränning Sven och Råttan på kollo Sven och Råttan på sjukhus Sven och råttan reser söderut Sven och Råttan siktar på guld

2007-12-05 · 15:42

Jag hittade så fina böcker igår i Kulturhusets lilla bokhandel på plan 5 nära café Panorama. Debutbaren var avslutad och jag gick mest dit för att få se på framsidorna av de böcker som debutanterna givit ut. Kicki Normans [k]Väninnorna och Kung Carl[/k] hade verkligen ett glammigt omslag, som fick mig att vilja bläddra i den som i ett modemagasin, tills jag kom på att jag faktiskt inte kände mig det minsta lockad av hennes uppläsning... Så fick jag istället ögonen på något helt annat! Och det är det här som blir dagens tips på julklappsböcker. En vacker samling noveller från olika delar av världen, en berättarserie från förlaget [f]www.tranan.nu[/f] Såhär presenterar förlaget böckerna: [k]I den här serien antologier lyfter Tranan fram spännande litteratur från olika delar av världen. Korta smakprov på modern litteratur från 1900- och 2000-talen - ett perfekt sätt att orientera sig i berättelsernas värld![/k] Utan att tveka valde jag förstås novellerna från Tyskland, eftersom jag, sedan jag kom hem från Berlin, har längtat att få bekanta mig med modern, tysk litteratur (jag står fortfarande i reservationskö på biblioteket till Sebald!)[f]Tyskland berättar: Den mindre halvan av världen. Sjutton noveller.[/f] heter samlingen, som jag mycket tillfreds bar med mig hem, endast 100 kronor fattigare. Såhär lyder ett utdrag ur förordet av Lotta Lundberg: [k]När den första floden Wende-litteratur (litteratur kring Berlinmurens fall) lags sig övergår glädjeruset till sorgesång. Och för en tid tar de självbiografiska texterna vid. Man väntar med spänning på den Stora Återföreningsromanen. Tjugo år senare är Tyskland inte längre en delad nation, allt är fortfarande samma men ändå nytt. Och författarna rör sig kritiskt och nostalgiskt över alla slags gränser: nationella och internationella, historiska och politiska. Det finns inte längre några vattentäta skott mellan form och innehåll där den så kallade engagerade litteraturen lyfts fram på bekostnad av den formmässigt inriktade litteraturen. Skillnaden mellan liv och text suddas ut. Livet sker i texten. Litteraturen ger livet liv.[/k] Lycka!

2007-12-05 · 11:59

Ikväll var det dags för höstens debutbar på café Panorama i Kulturhuset i Stockholm. Jag var på vårens debutbar och då stod vi och huttrade på takterrassen i ett kallt vårregn, Daniel Sjölin var värd och redan omtalade debutanter som Jonas Karlsson och Maria Sveland hade lockat många vädertrotsande besökare dit. Idag var det lugnare, mörkt ute och varmt bland borden, stearinljus och rött vin. Eva Beckman från SVT samtalade avspänt med debutanterna och lät dem också läsa delar av sina debutverk. Medverkande författare var: Moa Herngren med romanen [f]Allt är bara bra, tack[/f] (om kaxiga men egentligenväldigt osäkra Lea i en romantisk kärlekshistoria som så småningom övergår i en relationsthriller) Kicki Norman med chic-littromanen [f]Väninnorna och Kung Carl[/f] (hårt arbetande karriärkvinnor på ett glassigt magasin stressar och skvallrar och väntar på den stora kärleken. Lyckligt slut, förstås) Hanna Nordenhök med diktsamlingen [f]Hiatus[/f] (som skilde sig fullständigt från de övriga debutanterna, inte bara i form utan också i allvar) Sabina Strand [f]Saker min sambo och jag tyckte olika om[/f] (bygger på en blogg om problem i författarens egen, numera avslutad parrelation. Både underhållande och gripande.) Martin Svensson med den självbiografiska romanen [f]Hej Mitt namn var Elton Persson[/f] (om livet som ung musiker i en cynisk bransch, och om hur drömmen om den stora kärleken krockar med verkligheten tillsammans med \\\"Någon\\\", som har hotat med stämning efter att boken publicerades.) Kanske någon av dessa kunde duga som bokklappstips? Det tror jag. Själv blev jag mest nyfiken på att läsa mer i bloggromanen av Sabina Strand, men till en ung man med musikdrömmar skulle jag förstås hellre ge bort Martin Svenssons självupplevda historia.

2007-12-04 · 13:55

Jag har försonats med tanken på att Wijkmark vann. Jag kan ju inte skylla honom för att två kvinnor med arbetarklassbakgrund inte kan vinna åren efter varandra. Det är ju inte hans fel att det inte finns någon liknande regel att bildade äldre herrar inte får stå på led på prispallen. Och jag har kommit på vem som har borde skriva romanen om en kvinna som ligger sjuk och döende, och som söker tröst i böckerna, och hos yngre, änglalika män till vårdare - Kerstin Thorvall förstås! Hon har ju redan skrivit om åldrande i [f]Upptäckten[/f] - Jag avskyr mig. Ingenting kan vara charmlösare och mer förnedrande än att vara gammal, skriver hon i den boken. Hur kommer det sig att det som anses värdigt och försonande hos en sjuk man är förnedrande och skamfyllt hos en sjuk kvinna?

2007-12-04 · 00:43

Först blev jag vansinnigt besviken. Den bok jag hade satt sist på min lista bland de sex augustnominerade vann! Men sen tänkte jag att nåja, 21 stycken elektorer kan väl inte ha fel, förmodligen är det väl jag som är fel läsare bara, sådant händer ju, och nästa år kanske det kommer en bok om en gammal kärring som ligger och dör och som får de vackra manliga skötarna att krypa ner och trösta och värma henne den sista dagen i livet, och då kan jag ju rösta på den. Varför bli upprörd över småsaker som att den hyllades för att den lyfte fram många aspekter från mänskligheten eftersom det var så olika personer som delade sjuksal, medan ingen tycktes sakna en kvinnlig aspekt eller se att det var en ytterst manlig bok på det hela taget. Men varför bli uppretad över något sådant när det var en kvinnlig författare med arbetarbakgrund som vann förra året med Susanna Alakoski, vilket mycket riktigt elektorerna efteråt konstaterade - "Åsas bok var ju fantastisk, men det går ju inte att låta en kvinnlig arbetarroman vinna i år igen". Och varför går inte det? Nåja. Wijkmarks [f]Stundande natten[/f] blir en bra bokklapp till svärfar. De muntra programledarna för prisutdelningen frågade sig vem Augustpriset betydde mest för - de små förlagen, de medelstora förlagen eller de stora förlagen? Och jag som trodde att böcker betydde allra mest för de som faktiskt läser dem! De har lyckats skapa en presigefull tillställning, men var fanns läslusten och känslan av gemenskap - vi håller på med något värdefullt, med ord och med glädje. Istället stod Albert Bonniers förlag och tryckte i ett inhängnat herrarnas hage under minglet dit ingen obehörig (dvs en vanlig läsare, eller så) ägde tillträde. Nåja. Är man på augustgala så ser man till att göra det bästa av det. Några iakttagelser: [f]Kvällens mest omsvärmade[/f] var utan tvekan Daniel Sjölin. Trots att han inte fick den tunga statyetten i sin hand behövde han bara visa sig så samlades en skara hängivna beundrare andäktigt vid hans läppar. Hade jag inte varit så blyg kunde jag mycket väl kunnat vara en av dem. [f]Kvällens osynligaste[/f] var Åsa Linderborg. Om hon var på plats var hon förmodligen också kvällens besviknaste. [f]Kvällens onödigaste[/f]: Discjockyn på efterfesten kl 21 när alla redan var på väg hem. [f]Kvällens pinsammaste[/f]: Det måste ha varit jag själv när jag råkade säga till Sven Nordqvist att jag skulle köpa hans vinnarbok [f]Var är min syster?[/f] till mina barn (vilket är sant), när jag plötsligt fick för mig att det lät oförskämt att jag inte redan gjort det och därför lade till "Fast de har redan läst den, alltså" (vilket inte är sant). [f]Kvällens mest minnesvärda[/f]: Pristagaren till årets skönlitterära [k]lilla[/k] augustpris, Evelina Bramstång med historien "Vintersaga". Henne tror jag vi får läsa mer av framöver. [f]Kvällens gåva[/f]: En påse med olika tesorter när vi gick hem. Jag har redan hunnit göra en kanna! Årets augustpristagare 2007 var alltså... Årets svenska skönlitterära bok: [f]Stundande natten[/f] av Carl-Henning Wijkmark (Norstedts Förlag) [f]Juryns motivering[/f] Människan kanske inte lurar döden, men Carl-Henning Wijkmark visar att litteraturen kan göra det. Stundande natten är ett existentiellt kammarspel om tankens kraft mot kroppens förfall och lidande. Den är ett egendomligt uppmuntrande drama om konsten att dö. Årets svenska fackbok: [f]Med livet som insats[/f] av Bengt Jangfeldt (Wahlström & Widstrand) [f]Juryns motivering[/f] En biografi av internationell klass där författarens förtrogenhet med den ryska verkligheten och kretsen kring Majakovskij får texten att pulsera av liv. Jangfeldts berättelse tillsammans med illustrationerna och lyrikurvalet låter oss komma nära den ryska revolutionens främste poet. Årets svenska barn- och ungdomsbok: [f]Var är min syster?[/f] av Sven Nordqvist (Bokförlaget Opal) [f]Juryns motivering[/f] En bilderbok om två små möss – en Lillebror som ska hitta sin Storasyster som försvunnit – det låter kanske som en banal historia men här kan både barn och vuxna sjunka in i ett helgjutet konstverk. En surrealistisk lek med optiska villor, ett myller av kända och okända figurer, en fantasieggande upptäcktsresa i bild men genom orden också en psykologiskt trovärdig skildring av syskonkärlek. Låt mig i alla fall få utnämna [f]Mig äger ingen[/f] till årets julklappsbok! Jag tycker fortfarande att du borde ha vunnit, Åsa!

2007-12-03 · 14:33

Ikväll är det augustprisutdelning och stor gala i Berwaldhallen! Jag kommer att vara där och lovar att rapportera i morgon. Prisutdelningen tv-sänds dessutom i svt 24 med början kl.18! Det är Förläggareföreningen som sedan 1989 delar ut Augustpriset i tre kategorier. Vinarna får varsin bronsstatyett av Mikael Fare och 100 000 kronor. Jag blir mycker förvånad om Åsa Linderborg inte vinner årets skönlitterära!

2007-12-03 · 12:08

Om den inte vore så tung att hålla i och därför så ohanterlig att faktiskt trivselläsa i skulle jag förmodligen utnämna [f]De bästa svenska dikterna. Från Stiernhielm till Aspenström[/f] till årets julklapp! Dikterna är valda, presenterade och kommenterade av Jan Olov Ullén, som också har skrivit ett intressant förord om den lyriska traditionen och om urvalet. Jag återupptäcker poeter som jag läste under gymnasietiden. Medan vissa känns plattare än jag minns (min fascination för Karin Boye är inte lika stor nu som då) finns det andra som jag liksom har vuxit ikapp, t ex Karl Vennberg: Att leva är att välja O saliga val mellan det likgiltiga och det omöjliga Den här antologin (som Ullén påstår vara sin personliga kanon med dikter som fortfarande talar till honom) är en bokklapp till farmor och farfar, som säkert redan kan många av dikterna utantill. Vill du att din 17-åriga dotter ska läsa lyrik föreslår jag hellre en bok som faktiskt går att ta med sig i handväskan och läsa på bussen, Edith Södergran i pocket till exempel.

2007-12-02 · 20:54

Egentligen var det några år sedan jag läste Marja-Liisa Vartios romaner. Det var under mitt första år i Helsingfors, 1994. Jag flyttade dit på ett stipendium för att läsa finsk och finlandssvensk litteratur. Kanske var jag rentav den enda sökande, för det här var på den tiden när Finland associerades med Frälsningsarméns soppkök och inte med trendiga mobiltelefoner. Sa någon Nokia då var det gummistövlar vi tänkte på. Den vintern var det så kallt att jag inbillade mig att andedräkten förvandlades till små isflagor i ansiktet och det gick inte att möta andra människors blick när de hukade i sina bruna och grå vinterrockar. Jag kände absolut ingen och behövde inte leva upp till några som helst uppfattningar om min person. Det är nog det närmaste frihet jag har kommit tror jag, och min framtid kändes lika ren och vit som snön på det stora Senatstorget nedanför kyrkan med guldkupoler. I den stämningen blev jag alltså introducerad till Marja-Liisa Vartio och hennes äktenskapsromaner. Tycker ni som har läst Ian McEwans [f]Chesil Beach[/f] att det var smärtsamt att se två människors oförmåga att se varandra, eller kanske snarare att göra val som strider emot det som de ser men inte förmår ta ansvar för, ska ni läsa Vartio. Sällan har kvinnor och män levt tillsammans och ändå i så skilda världar som hos henne. Trots att titeln [f]Känslor[/f] låter som romanen vore fyllt av romantiska beskrivningar är den tvärtom en ytterst realistisk roman där känslorna främst skymtas i dialog och i personernas vilsna agerande. Inga förklaringar, inget psykologiserande. På baksidan av mitt exemplar från 1963 står det att författarinnan har en ovanlig \"förmåga att på ett levande och övertygande sätt skildra människors liv i nutiden.\" Marja-Liisa Vartio dog 1966, endast 42 år gammal. Idag tycks hon mest vara ihågkommen som hustru till Paavo Haavikko, men hon förtjänar många läsare. Leta efter hennes böcker på biblioteket! Hennes sista roman [f]Fåglarna var hans[/f], som utgavs postumt 1967, kom faktiskt ut på Atlantis förlag så sent som 1994 i översättning av Kerstin Lindqvist. Den utspelar sin i en finsk kyrkby på 1920-talet, men är \"en tidlös skildring av kvinnors situation, deras drömmar och fantasier, och en utforskning av det kvinnliga psyket\". Det Horace säger om Doris Lessing kan lika gärna sägas om Marja-Liisa Vartio- hon är \"den kvinnliga erfarenhetens epiker\". Och att kvinnor också är människor visste ni ju redan!

2007-12-02 · 12:58

Överlägset helst vill ni ha Ebba Witt-Brattström som läsvän! Jag är övertygad om att hon kan ge fantastiska lästips, men om ni som läsvänner istället skulle tipsa henne om en bok - vilken skulle det bli? Dagens bokklappstips är för alla dem som vi är övertygade om har läst allt och ändå gärna vill ge en läsupplevelse istället för en fantasilös chokladask. Men då får ni ha tur och hitta böckerna på antikvariat, för några nytryck har jag inte sett till... ännu. Boken är [f]Kvinnors drömmar[/f], i svensk översättning 1962, och författaren är den finländska Marja-Liisa Vartio. Hittar ni inte den hittar ni kanske [f]Känslor[/f] eller [f]Fåglarna var hans[/f]. De är lika stora läsupplevelser allihop! Mer avslöjande och inkännande kvinnoporträtt är svåra att hitta. Jag hoppas att något förlag bestämmer sig för att trycka dem på nytt - det vore min bästa julklapp!

2007-12-01 · 18:30

Bara 23 dagar kvar... Från och med idag den 1 december kommer jag att ge ett julklappstips varje dag - förslag på \"bokklappar\" till läsare i alla åldrar! Har du också tips på böcker till mostrar, barnbarn, äkta män och andra, så hoppas jag att du skriver ner dina tips i din läsdagbok. Idag stoppar jag ner Maja Lundgrens [f]Pompeji[/f] i tomtesäcken. Jag ger den till alla som tvivlat på att Maja Lundgren inte kan skriva \"riktiga\" romaner. De som gillade [f]Myggor och tigrar[/f] har den säkert redan... Mitt bästa minne av [f]Pompeji[/f] är från 2002 när jag satte den i händerna på en 83-årig talbokslåntagare, som sa att hon tröttnad på alla långrandiga biografier och nostalgiska barndomsskildringar - hon ville ha en bok där det hände något, kanske lite våld och gärna sex! Jag ger också en omläsning till mig själv och sätter upp en cirkel om den på annandagen. Hoppas du vill cirkla med mig då!