2008-01-31 · 12:05

Sol idag! Jag vet att det är hopplöst många månader kvar, men jag får ändå sommarlängtan. Den här sommaren ska jag våga mig på något jag inte gjort tidigare, nämligen lyssna på ljudböcker. Åtminstone i bilen, så att jag slipper bli åksjuk. Finns det andra fördelar med ljudböcker som jag inte känner till? Jag behöver lite uppmuntran, för jag tror att jag kommer att gå miste om någon genom att lyssna, men det kanske är precis tvärtom?

2008-01-30 · 22:46

Över sjuttio damer med över sjuttio olika hattar i Ylva Elzéns Hattliv, och de är underbara! Alla damer är långt över pensionsåldern, men jag avundas dem. Om jag ändå vågade... då skulle jag ha en Greta Garbo hatt, eller en sådan där 20-tals hatt med en liten fjäder i... Kanske vågar jag börja så smått med en solhatt till sommaren åtminstone.

2008-01-29 · 22:18

Babel Special med Daniel Sjölin som intervjuar Åsa Linderborg. Underligt nog blev jag mest nyfiken på Daniel Sjölin. Är han arbetarklass? Var det någon mer än jag som associerade till Anna Karenina när Åsa Linderborg berättade hur hon tänkt inleda sin kommande bok, en skröna - Lyckliga människor är ointressanta. Nästan lika slagkraftigt som Lev Tolstojs inledning: "Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis." Det stämmer nog. Går det att skriva en intressant roman om en lycklig människa?

2008-01-29 · 21:18

Jag har blivit inbjuden att äta sju sorters kakor och få en presentation av Hattliv av Ylva Elzén. Såhär beskrivs boken på förlaget Alfabeta: "På 1940- och 50-talen var det ofta en självklarhet för kvinnor att bära hatt utomhus och ibland även inomhus. Men under senare år har det självklara hattbärandet mest funnits kvar hos en äldre generation kvinnor, ofta de som bar hatt när de var unga. Hattliv innehåller porträtt av kvinnor i hatt, fotograferade på Stockholms gator. Det är en varierande skara damer som också har delat med sig av sin livshistoria. Resultatet har blivit en vacker, rörande och rolig bok om hattar, kvinnor och om livet förr och nu." Det låter så oerhört lockande, både hattarna och kakorna. Min mormor hade alltid sju sorters kakor i frysen för eventuella besök. Den flitigaste gästen var tant Ines eller Viola, eller, jag minns inte så noga vad hon hette... men hon bar alltid hatt, också i mormors kök. Mormor hade varit tjänsteflicka i hennes hem under flera år, och det gjorde att tant Ines fortfarande trodde sig ha självklar rätt till mormors sällskap, och hennes kakor. Det var alltid bråttom när tant Ines ringde på dörren. Hon var nämligen mycket religiös så leksakerna skulle snabbt gömmas undan, och särskilt kortleken. Det fanns ett särskilt bord bredvid mormors säng med veckat gult draperi ner till golvet, det var vårt gömställe. Så skulle den hemska tavlan upp, där min unga mormor sitter bredvid tant Ines tre barn vid läggdags och ber aftonbön. Den låg i hallådan och hade en speciell spik där vi snabbt visste att fästa den. Och så mormors nypor till kinderna, två gånger på varje kind för lite färg, så där ja - nu kunde vi öppna. Tant Ines satt alltid kvar för länge och lät sig trugas till ännu en kaka tills samtliga sju hade smakats på. Då fick jag också kakor om jag satt alldeles stilla vid bordet. Minns mest att de smakade hårt och kallt eftersom de kom direkt från frysen och jag inte hade något hett kaffe att doppa dem i. Min mormor sa aldrig någonting, men jag visste att hon föraktade tant Ines, på det där sättet som man bara kan förakta den som har låtit utnyttja en utan skam. Hushållsnära tjänster heter det visst idag. Åt den nymodigheten skulle min mormor skulle vända sig i graven om hon hade någon (hennes aska ströddes i en minneslund). Men hon hade fina hattar, tant Ines...

2008-01-29 · 14:06

Läs intervjun med Sofia Rapp Johansson under vinnarna av Stora Läsarpriset! Vissa saker förstår man inte hur någon kan överleva. Sofias barndomsskildring täpper nog igen näbben till och med på Björn Gunnarsson...

2008-01-28 · 20:47

Jag skulle ha gått på release-party ikväll för Christer Hermanssons [f]Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor[/f]? Det hade säkert varit roligt. Finns nog ingen yrkeskår som är så fixerad vid sin image som bibliotekarier, och ändå tror de flesta biblioteksbesökare raka motsatsen. Men jag vet just inte med läderbyxor... röda dessutom, jag tycker det låter just som en manlig bibliotekarie som går omkring i det - vem annars ;-)? Men det är bra att ifrågasätta bibliotekarierollen. Det behövs. Nästa bok Christer skriver hoppas jag kommer att heta Varför läser inte fler bibliotekarier skönlitteratur? Och pratar läsning på arbetstid. Vi måste ju leva upp till vår stolta image som läsare!

2008-01-28 · 14:29

Nu kan ni också läsa intervjun med Pija Lindenbaum under vinnarna av Stora Läsarpriset!

2008-01-27 · 15:29

Jag har precis börjat i en 500 sidors pocketbok, nämligen [f]Den stängda boken[/f] av den danska författaren Jette A. Kaarsbøl. Får genast lite Lady Chatterley-vibbar. Underbart! Det här kommer att bli en ljuvlig söndagseftermiddag...

2008-01-26 · 11:45

Så har jag till sist läst ut Martha, efter flera pausböcker emellan. När jag tog upp den igen tyckte jag faktiskt om den. Jag tror det var ungefär när hon i boken övergick från sömnstadiet till stadiet att inte sova alls. Doris Lessing skriver verkligen om kvinnliga erfarenheter. Hon lyckas så bra sätta ord på de där underliga sakerna som hur en kvinna kan säga ja till en man av medlidande, eller för att hon blir överrumplad att hon är begärd, hur hon sedan kan inbilla sig en förälskelse i honom, fast föraktet och irritationen svärmar som flugor i de idealiserade fantasierna, hur hon sedan kan övertyga sig själv om att hans kontrollbehov och kyla egentligen är uttryck för omsorg och osäkerhet... Och Martha är ändå en oerhört intelligent kvinna, med starkt behov av att stå på egna ben. Varför gifter hon sig när allting i henne talar emot ett giftermål? Nu ser jag fram emot bokcirkel den 31 januari! PS. Lång artikel i DN Boklördag om vikten av möten och boksamtal, mellan läsare! Tänk om de kunde hitta hit, till bokcirklar.se, då skulle de få se på läsarsamtal med många, många fantastiska röster.

2008-01-25 · 18:56

Nu är de uppe, de fem förslagen på första kapitel i vår kollektiva roman. Läs och njut och betygsätt! Dessutom den första intervjun med en av våra vinnare i Stora Läsarpriset - Årets debutant 2007 Åsa Linderborg! Hon beskriver själv sin debut som "en självbiografi i skönlitterär dräkt".

2008-01-24 · 20:57

Idag blev det klart att vi får fira de författare som vann det Stora Läsarpriset på [f]Akademibokhandeln i Skrapan[/f] (Götgatan 78) i Stockholm! Anteckna [f]lördagen den 15 mars klockan 15[/f] i era kalendrar och kom dit. Det blir en glad tillställning med författarsamtal, högläsning och utdelning av vackra diplom och av äran att vara läsarnas favorit. Och har ni inte redan varit i Akademibokhandelns nya butik i gamla skatteskrapan är det på tiden... I morgon får ni ta del av den första författarintervjun med vinnarna - Håll utkik efter Stora Läsarpriset-knappen och klicka! Klicka också på Kollektiv roman, de fem bidragen till första kapitlet presenteras i morgon - varsågod och tyck till! [f]PS.[/f] Handboll på tv. Min enda sportframgång råkade vara i handboll när jag gick i mellanstadiet och sköt i mål mot klassens sportstjärna (vad hette han, Per-Ola, Per-Arne, Per-Åke?). Han förlät mig aldrig. Att missa en boll från klassens sporttönt, som alltid valdes sist till det lag som förbarmade sig, var tydligen en större förnedring än han kunde bära. Själv var jag ganska nöjd.

2008-01-23 · 22:52

Är det någon mer än jag som har svårt att gå förbi en låda med reaböcker utanför bokhandeln eller Myrorna? Det är ju inte det att jag saknar läsning, inte heller att mina bokhyllor gapar tomma, jag dras ändå dit som en magnet, som om jag var övertygad om att just i den där bruna papplådan med böcker 5 kronor finns det en bok som ligger och väntar på mig, och som kan vara avgörande för, ja för vad egentligen - för livet?! När jag funderar på vilka böcker som har kommit till mig på det där viset, kommer jag faktiskt ihåg flera stycken som riktigt starka läsupplevelser. Jag hittade Aidan Chambers Dansa på min grav i en sådan låda när jag var 11 år, minns att det kändes som att få ta del av känslor som hörde vuxenlivet till. Jag läste Pojkarna på klippan (John Fox), men då måste jag ha varit några år äldre. Den handlade om kärlek mellan två unga män och fick mig att leta mig vidare till samliga Bengt Martins böcker. Svårt att komma ihåg varför de böckerna betydde så mycket för mig, för det gjorde de verkligen. Antagligen drogs jag till annorlundaskapet. Det kan också ha varit så att det faktiskt var den enda litteratur som fanns som skildrade hur det känns att åtrå en man?! Inte älska på romantiskt "honom ska jag gifta mig med"-vis, utan verkligen åtrå. Dyrka en vacker hand, en sexig nacke, det lite sneda leendet. Det finns alldeles för få böcker där män är sexuella objekt inför en kvinnas blick. Åtminstone fanns de inte när jag växte upp... Den boklåderoman som ändå betydde mest, och som jag läste med smärta och tårar, var Scott Spencers Kärlek utan gräns. Den har jag till och med sparat genom alla år och alla flyttar och alla desperata bokrensningar. Jag tyckte det var oerhört romantiskt med en sådan gränslöshet i kärlekens namn. Idag, när jag läser baksidestexten, tycker jag mest att den låter obehaglig. Den handlar om en ung mans besatthet i en kvinna och hur han till sist försöker vinna henne genom att tända eld på hennes hus och rädda henne ur lågorna... Huh. Besöksförbud, tack. Den senaste femkronorsbok jag köpte var en diktsamling, men jag kan inte minnas att den sa mig något speciellt, så jag kanske trots allt har fel när jag alltid tror att det ligger en viktig bok i den bruna lådan och väntar på just mig...

2008-01-22 · 22:36

Tack alla läsvänner som var med och röstade fram vinnarna av det Stora Läsarpriset 2007! ÅRETS ROMAN är Myggor och tigrar av Maja Lundgren ÅRET DECKARE OCH THRILLER är Luftslottet som sprängdes av Stieg Larsson ÅRETS DEBUTANT är Åsa Linderborg med Mig äger ingen ÅRETS NOVELLSAMLING är Det andra målet av Jonas Karlsson ÅRETS DIKTSAMLING är Silverfisken av Sofia Rapp Johansson ÅRETS UNGDOMSBOK är Bryta om av Åsa Anderberg Strollo ÅRETS BARNBOK är Kenta och barbisarna av Pija Lindenbaum Värdiga vinnare allesammans, och det måste de ju vara är det är läsarna som väljer! Jag lovar att återkomma med författarintervjuer. Har ni några frågor ni önskar att jag ska ställa? Vad har ni till exempel alltid undrat om Jonas Karlsson? Är det sant att han blev författare för att kunna leverera repliken - Idag ska jag äta lunch med min förläggare...?

2008-01-21 · 23:07

Ikväll åt vi vackra ugnslagade rödbetshalvor och jag kom att tänka på en historia som min mormor brukade berätta när hon serverade rödbetor till pyttipannan. Det var en historia om en av hennes bröder, som hade börjat dricka lite för mycket starkt på äldre dar. Allt oftare hamnade han på parkbänken med gubbarna om kvällen och hans hustru blev mer och mer bitter över de bortslösade pensionsslantarna, grannarnas onda skvaller och de ensamma nattimmarna. Det var många hårda ord, försök till försoning och scener i äkta Lars Ahlinsk kommer-hem-och-är-snäll-anda i det köket. (Jag älskar Lars Ahlins noveller, och att läsa dem är för mig lite som att stiga in i min mormor och morfars dunkla hall - jag minns till och med doften). En försommardag hade hans hustru gjort en hemlagad rödbetssallad till sillen istället för den vanliga koktpotatisen. Det var fest för hungriga magar. Portion efter portion slank ner av den fantastiska rätten, och så supen till förstås, en och två, kanske tre rentav och så den fjärde till bottenskrapet. Han var på sitt bästa humör när han slocknade bredvid sin hustru den kvällen. Under natten, redan innan de första morgonstrålarna letat sig upp längs husfasaden, väcker han sin hustru med ångesten hamrande i bröstet. - Nu är det slut med mig. Det kommer blod i urinet. Nu är döden nära. Hustrun visste förstås att det var rödbetorna som färgat hans stråle, men efter all oro och ångest hon upplevt under de många nätter då han inte kommit hem förrän på morgonkvisten med fyllehicka och tusen ursäkter, tyckte hon att det inte var mer än rätt att han fick lida lite. - Det är det jag alltid har sagt dig. Det är djävulens dryck du häller i dig och nu får du betala priset. Han fick ingen mer sömn den natten och när morgonen kom bad han för första gången i sitt liv till den gud han inte trodde på, och svor att aldrig mer röra en droppe starkt om han bara fick leva... Och tänk - urinet var alldeles normalt efter det! Han höll sitt löfte. Så övertygad var han att han varit en hårsmån från döden den natten, att dödsskräcken fick honom att tacka nej till alla bjudsupar därefter. Han fick aldrig någonsin reda på sanningen, och hans hustru lagade aldrig mer rödbetssallad.

2008-01-20 · 22:41

På väg hem från landet ikväll pratade jag och min man om Ian McEwans Försoning. Om vad som egentligen är skillnaden mellan försoning och förlåtelse? Kanske är det så att förlåtelse kräver en reell skuld, förlåtelse ger man till den som har handlat illa trots att han eller hon kunde ha handlat annorlunda, och som uppriktigt ångrar sig. Medan försoning inte behöver någon skyldig? Försonas kan man göra med verkligheten som den är, olyckliga omständigheter, små misstag som vi alla begår, men som kan få ödesdigra konsekvenser... Att lära sig att acceptera det man inte kan förändra, som det heter i sinnesrobönen. Två dagar på landet var sinnesro rakt igenom. Jag kunde nästan fysiskt känna hur stressnivån ökade med den tätnande trafiken till Stockholm. Men efter för lång tid på landet blir jag rastlös. Bäst att jag kommer ihåg det, så jag inte får för mig att lämna storstaden...

2008-01-18 · 13:29

Sista dagen för omröstningen till Stora Läsarpriset har varit, men ni får vänta på resultaten till nästa vecka. Spännande, spännande. Idag åker jag och familjen ut till landet. Det ska visst blåsa hårt och kanske regna, men det gör mig inte så mycket. Det är ändå den öppna spisen, soffan och läsandet jag ser fram emot. Tar med mig Lessings Martha förstås, men också en ny bok - [f]Anders Paulruds Fjärilen i min hjärna[/f]. Egentligen tror jag inte att jag tycker om Anders Paulrud. Jag menar, en ständigt otrogen man, lite pojkaktigt ansvarslös och dessutom med anlag för självömkan... Nåja, något säger mig att jag kommer att tycka om hans bok. Och det är ju viktigare. På bokcirkelåterseende på söndag kväll. Inga datorer på landet. Inte ens mobiltelefonerna har täckning i de här värmländska skogarna.

2008-01-17 · 20:26

Min olästa bokhög från 2007 består av sju böcker, och just nu finns det ingen jag vill sortera bort. [f]Ebba Witt-Brattström[/f], [k]Dekadensens kön[/k] Om poeten Ola Hansson och kritikern och särartsfeministen Laura Marholm - "ett möte mellan öst och väst, mellan den Nya Kvinnan och estetmannen" [f]Niklas Rådström[/f], [k]En handfull regn[/k] "Det är en bok om att bli till och leva som människa, om vad som är det viktiga i livet, och om den väg varje människa måste vandra, genom ljusa valv och mörka" [f]Rajaa Alsanea[/f], [k]Flickorna från Riyadh[/k] Chic-litt från Arabvärlden. "De är uppslukade av Sex and the city, att dejta och att smyga bakom föräldrarnas ryggar..." [f]Don DeLillo[/f], [k]Falling man[/k] "gestalar hur den 11 september 2001 förändrar amerikanernas känslolandskap, deras minnen och deras världsbild" [f]Inger Frimansson[/f], [k]Ligga som ett O[/k] "Flickan Nina har en ovanligt livlig fantasi. Hon drömmer ofta om att vara någon annan än den alldeles vanliga, ganska tysta och blyga flicka som hon är" [f]Rebecka Lennartsson[/f], [k]Den sköna synderskan - Sekelskiftets Stockholm Betraktelser från undersidan[/k] "..de kvinnor i den växande, moderniserade staden som skulle förse den manliga befolkningen med en hygienisk och besiktigad prostitution" [f]Mary Lawson[/f], [k]Andra sidan bron[/k] Om syskonrivalitet i en familj på Kanadas landsbygd. "På en prosa som vibrerar av lågmäld intensitet skildrar Mary Lawson i Andra sidan bron hur svårt det är att springa ifrån sådant man försöker komma undan" Visst låter de underbara allesammans?! Jag förstår inte hur jag kunnat låta dem ligga så länge. Vilken skulle ni ha valt först?

2008-01-16 · 20:07

Idag är jag på listhumör. Jag sitter med Svensk Bokhandels katalog över Vårens böcker 2008 framför mig och blir alldeles salig. Men saker och ting i rätt ordning, tänkte jag, så först gör jag en lista över några av alla de böcker från 2007 som jag vill bära med mig i minnet. Först alla nyutgåvor av Doris Lessing. Att hon fick Nobelpriset var nog det som gladde mig mest under bokåret. \"Den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning\". Min Lessingfavorit, av de jag har läst, är [f]Det femte barnet[/f], men kanske omvärderar jag Martha-sviten när jag har läst ut den. Så kommer jag förstås minnas den oväntade augustprisvinnaren Carl-Henning Wijkmarks [f]Stundande natten[/f], och min feministiska upprördhet över att fel bok vann. Men hellre minns jag den som borde ha vunnit, och hade vunnit om det inte funnits en oskriven regel att två debuterande kvinnor från arbetarklass som skildrar alkoholiserade fädrer inte kan vinna två år i rad. Åsa Linderborgs [f]Mig äger ingen[/f] är en av de starkaste och varmaste barndomsskildringar som någonsin skrivits. I alla fall. Eftersom Dag Hammarskjöld är min idol, om jag nu ska våga erkänna att jag har en sådan, kommer jag förstås minnas 2007 för att det kom inte mindre än tre romaner med Dag som en av huvudpersonerna. Den politiska thrillern [f]Generalsekreteraren[/f] av Mark Fredel, [f]När tiden tog slut[/f] av Göran Sahlberg och Björn Runeborgs [f]Dag[/f]. Den sistnämnda min favorit av dessa tre, nästan lite Hjalmar Söderbergsk i stämningen. Naturligtvis kommer jag också att minnas Maja Lundgrens [f]Myggor och tigrar[/f] och den debatt, eller ska man säga det drev, som följde på den. Vad var väskdebatten efter Sisela Lindbloms [f]De skamlösa[/f] mot det, men jag kommer att minnas den också. Så kommer jag minnas Maria Svelands [f]Bitterfittan[/f] och den debatt som INTE följde på den. Den boken om någon borde ha diskuterats på kultursidorna, bland politiker och i skolundervisningen! 2007 års viktigaste bok. Tveklöst. [f]Kicki & Lasse[/f] av Peter Kihlgård kommer jag också bära med mig, och en helt annan relationsroman, en riktig relationsskräckis av Ida Jessen, nämligen [f]ABC[/f]. Och slutligen en bok som inte är ny, men som ändå är ny i översättningen, och som var 2007 års läshöjdpunkt för mig - [f]Anna Karenina[/f] av Lev Tolstoj. I morgon kommer en lista på de böcker från 2007 som jag verkligen ville läsa, men som fortfarande väntar på att jag ska få tid med just den, och den... Eftersom vårböckerna frestar nu kanske de rentav får vänta till sommaren, då är ju tiden obegränsad. Åtminstone vill jag önsketänka så.

2008-01-15 · 21:58

Har du upptäckt det nya sättet att hitta läsvänner? Nu kan du söka på titeln på den bok du läser och se vilka som läser samma! När jag söker på [f]Martha[/f] visar det sig att jag har en läsvän i Lillebi, som också läser Martha just nu. Och alla som läser Martha i framtiden kommer hitta både mig och Lillebi när de söker, även om vi då hunnit läsa ut den och redan är inne på nästa bok... Egentligen är jag redan på nästa bok. Jag var tvungen att ta en paus från sömn-Martha och började med [f]Ian McEwans Försoning[/f]. Mmmm, det är något helt annat. Jag har inte hunnit längre än den sönderryckta vasen, men det vilar en föraning om kommande olyckor redan från första kapitlet.

2008-01-15 · 21:38

För dig som gillar barn- och ungdomslitteratur - visste du att Svenska Barnboksinstitutet ordnar bokprovning med den totala utgivningen av 2007 års barn- och ungdomsböcker. Från den 10 mars 2008 till den 17 april har de utställning i sina lokaler (Odengatan i Stockholm) där de presenterar statistik, trender och tendenser. Dessutom turnerar bokprovningen runt i landet. Finns det någon som ordnar något liknande för skönlitteraturen för vuxna?

2008-01-15 · 10:21

Om du inte redan har gett din röst till Stora Läsarpriset, så gör det nu. Efter den 17 januari sammanställer vi resultatet och tyvärr kommer utdelningen inte att ske på en tillställning lika stor som idrottsgalan... Det får bli nästa år. Men vi delar ut vackra diplom och den stora äran att vara läsarnas favorit, och så hoppas jag att kunna bjuda er på en författarintervju med vardera vinnare! Vem är böckernas Zlatan? Förövrigt har jag förstås inte kunnat titta på tv utan att bli upprörd igen. Vad har Johan Rheborgs dåliga sexskämt med idrott att göra? Vad har det med underhållning att göra? Män vill bara ha sex. Ha, ha ha, jag skrattar på mig så tråkigt. Jag blir så trött på allt som reducerar oss till kön och förstärker stereotyper. Dåligt. Dessutom har jag inte träffat på många män som vill ha sex oftare än jag sedan jag lämnade tonåren. Men Johan Rheborg kanske är kvar där...

2008-01-13 · 22:05

Den första Woody Allen film jag såg var Fruar och äkta män, 1992. Då var jag 21 år och var på biodejt med en något äldre uppsalastudent, blivande poet (!) som beundrade Woody Allen något alldeles kolossalt och fick mig att känna mig fruktansvärt obildad för att jag inte tyckte att hysteriska intellektuella på Manhattan var det mest spännande här i världen. Doris Lessings Martha Quest får mig att minnas hur känslig jag var i den åldern och så lite jag vågade lita på mitt eget omdöme. Känslan av att vara fel gjorde att jag till och med kunde ta ett förlåt som kritik. Om han ursäktade att han inte hade något att bjuda på, vilket jag alls inte hade förväntat mig, vad var det då han förväntade sig av mig, som jag inte kände till och därför säkert missade att be om ursäkt för... Jag tror inte ens att jag uppfattade vad filmen handlade om. Efteråt drack vi öl på någon nationsbar och försökte se ut som de litterturstuderande vi faktiskt var. Jag minns att han sa att det var märkligt ändå hur sant det var, att det verkligen är klassikerna som är det bästa litterturhistorien har att erbjuda. Själv mindes jag att jag fått tvinga mig igenom ganska mycket av de så kallade måste-verken på litt.vet institutionen, men log medhållande. När han sedan anförtrodde att den unge Werthers lidande hade fått honom att gråta i timvis, undrade jag vad det var jag missade, vad det var för fel på mig som hade skrattat mig igenom den och tyckt att det var det mest sentimentala dravel jag någonsin tvingats läsa. Men det sa jag inte. Då. Men jag säger det nu! Tack gode gud att jag inte är 20 längre, och att jag numera kan säga vad jag tycker och inte vad som förväntas, Och, vilket är ännu viktigare, att jag vågar skratta åt både självgott lidande uppsalapoeter och åt min egen osäkerhet -- vad är det Hjalmar Söderberg säger: Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djävligt. Snart kommer Martha Quest också börja skratta. Annars kunde hon aldrig ha blivit Doris Lessing.

2008-01-13 · 00:02

Nu har jag också sett den moderna grekiska tragedin [f]Kassandras dröm[/f] av Woody Allen. Det kännetecknande för en grekisk tragedi är just att det är hjälten själv som inte tydligt ser konsekvenserna av sitt handlande och därmed orsakar sin egen olycka. Visst kan de ömka sig själva, men det är ändå uppenbart att det som drabbar dem är en följd av egna val. Filmen fick mig förstås också att tänka på Dostojevskijs [f]Brott och straff[/f] och Raskolnikovs febervandringar och samvetskval. Han försöker ju också i det längsta skylla på otur och omständigheter, rättfärdiga sin handling. Skillnaden är att i Woody Allens film finns ingen godhetens Sonja, ingen kristendom som bjuder försoning när den fullständiga skulden är erkänd. Då finns det bara två alternativ, ett falskt jag som lever vidare, som i [f]Match Point[/f] (Allens förra film), eller döden som i [f]Kassandras dröm[/f]. Vet inte riktigt vilket straff som är värst... Vad är det doktor Romand säger (han som levde på lögnen att han var en framstående läkare och slutligen mördade hela sin familj för att de var lögnen på spåren) - [k]Det finns bara en sak som är värre än att bli avslöjad. Det är att inte bli det.[/k] Citatet finns i dokumentärroman [f]Doktor Romand[/f] av Emmanuel Carrère. Gitta Sereny är vår tids Sonja kan jag tycka när hon envist försöker få Albert Speer att erkänna att han ljuger för sig själv då han påstår att han inte kände till förintelsen, att han var ett offer för okunskap och god tro. Hon lyckas nästan. I [f]Albert Speer och sanningen[/f] är skuldmedvetandet och smärtan så nära att äntligen befria honom från sitt falska jag, men han flyr i sista stund, väljer lögnen och dör oförlöst (otrogen i armarna på en ung kvinna som hävdar att han egentligen är en stor tysk hjälte). Som om han någonsin riktigt levt... Undrar vilka livslögner jag lever med? Vilka livsval jag inte är beredd att ta fullt ansvar för? Hur långt jag har kvar innan jag kan bli - nej, inte en annan! - mig själv?

2008-01-11 · 19:53

Varför måste vi nöja oss med Läckberg & Rudberg när England har de fantastiska Richard and Judy? Richard och Judy är vanliga läsare (det vill säga inte författare som helst vill prata om sig själva), de pratar böcker och läsupplevelser (det vill säga de förutsätter inte att alla läsare egentligen vill vara författare), de tipsar entusiastiskt om böcker från olika genrer som har berört dem (det vill säga de låter inte som de har fått i skoluppgift att prata fem minuter om en bok inför klassen) och de skapar en relation till läsarna för att de samtalar med läsare som läsare och låter dessutom tittarna vara med och rösta fram "Richard and Judy\'s Best Read". Snälla, låt något liknande komma hit! Jag kan vara Judy :-). Vem vill vara Richard?

2008-01-10 · 22:24

Så hinner jag bara önska att jag vore lika vacker som Nicole Kidman, så hittar jag i Aftonbladet Kvinna en intervju som visar att hon minnsann inte alltid uppskattar att vara hon.. – Jag har alltid varit för smal. Hela mitt liv! Mamma har alltid sagt att jag är för smal. Men jag tänker inte operera brösten. Jag är bara en lång, finlemmad, plattbröstad tjej. Ge mig J Lo`s kropp, snälla! Jag vill ha den. Ja, där ser man! Jag hörde en framtidsforskare (en man) säga att i framtiden kommer vi inte nöja oss med mera (mer konsumtion, mer underhållning, mer tv-kanaler) utan vi kommer alla sträva efter att bli en annan! En renare, friskare, sannare, smalare, miljövänligare, familjevänligare... ja, ni förstår. Marknad för terapi och skönhetsoperationer med andra ord. Jag tänker två saker. 1. Är det verkligen något nytt? Är inte själva definitionen av att vara kvinna den att vilja vara en annan? 2. Varför provar inte dessa förändringsbenägna mäniskor att läsa romaner? Det är billigt, lustfyllt och gör dig garanterat till en annan. Ett försök till ännu en definition: En bra bok är en bok som i någon mån förändrar förhållandet mellan dig och omvärlden. Så nu tänker jag vara glad för att jag är en läsare och glad för att jag inte är lika mager och olycklig som Nicole Kidman.

2008-01-10 · 14:20

Man vet att man är riktigt sjuk när en roman man i vanliga fall sjunker in i med njutning plötsligt känns oerhört seg och svårforcerad. Det är fruktansvärt orättvist mot [f]Doris Lessing[/f], men jag kan inte komma tillbaka till den stämning jag var i när jag började det första kapitlet i [f]Martha[/f]. Det röda dammet, den heta sydrhodesiska solen och de inskränkta samtalen på det tarvliga lerhusets veranda kväver mig. Den konstanta trötthet som tycks ligga över familjen Quest drabbar mig också, så att jag ofrivilligt slumrar till vid var och varannan sida utan att ta mig vidare och får försvagad syn som Martha själv. Så vaknar jag till vid tanken - vad om det inte är mitt mående som påverkar min läsning utan tvärtom! Tänk om Martha faktiskt är en bok som försämrar mitt tillstånd, som går så djupt in i mig att känslan av fångenskap, brist på frisk luft, brist på nya tankar, på livgivande samtal, på äkta gemenskap, ja, brist på allt som får en själ att växa och en kvinna att blomstra, påverkar mig så att jag blir sjuk... Snälla Martha, ta dig därifrån, annars måste jag hitta en ny roman och vänta med dig tills jag har krafter nog att kämpa emot. Som du själv ropar Martha, när du håller på att smittas av dina föräldrars trötthetsdvala och din mamma (den eviga modern med både sömn och död i sina händer) likt en besvärjelse upprepar "Du måste vara trött, kära vän; gå inte och trötta ut dig": "Jag [k]vill[/k] inte vara trött" /.../ "det är ingen idé att försöka göra mig trött" För några år sedan träffade jag en kvinna vars mamma hade varit så konfliktskygg att så snart hennes barn protesterade av ilska, grät av besvikelse eller gav uttryck för någon annan form av stark känsla som mamman inte klarade av att hantera, skickade hon dem i säng. - Sov lite så känns det bättre sedan... Det gör att denna, nu vuxna kvinna, idag automatiskt somnar var hon än befinner sig om någonting väcker starka reaktioner hos henne. Det räcker att hennes pojkvän antyder en konflikt i bilen - Det är en sak vi måste prata om... så somnar hon framför ratten, omedelbart, som hypnotiserad. Så, stå på dig Martha! Jag vill inte heller vara trött!

2008-01-09 · 13:20

Nerbäddad under duntäcket och med en stor kopp kaffe med honung (det är godare än det låter - prova) bläddrar jag igenom den nyutkomna litteraturhistoriska boken [f]52 kvinnliga författare från 1700-tal till 2000-tal[/f] av Lena Kjersén Edman. Det känns att den är skriven med väldig lust, och jag tycker mycket om att urvalet och presentationerna är skrivna av en kunnig läsare som ändå läser med hjärtat och rentav vågar blanda in egna erfarenheter, plocka fram favoriter och blanda fakta med värdeladdade utrop. Dessutom är den humorisktisk, lyssna bara på ett litet utdrag ur förordet "Några ord till min k. läsare": [k]Då och då tänker jag på detta dystra citat i filosofen Søren Kirkegaards tankebok Enten - Eller: "Gift dig och du skall ångra dig; gift dig inte och du skall ångra det också; gift dig eller gift dig inte, du skall ångra bägge delarna." Stackars Søren! I min egen tankebok Både - och skriver jag istället: Gift dig eller gift dig inte; det är trevligt bägge delarna. Bilda en läsecirkel och du skall aldrig ångra dig.[/k] Det här är en sådan bok som jag skulle vilja ge bort i present, men varför har Btj Förlag försett den med ett sådant trist omslag, som inte alls inbjuder varken till läsglädje eller presentinslagning?!

2008-01-08 · 11:23

Idag är jag sjuk. Riktigt eländig faktiskt, så att jag knappt orkar läsa en bok och ännu mindre börja på en ny. Istället lyssnar jag på Jane Birkin, bläddrar i ett gammalt julnummer av Damernas Värld och önskar att jag var lika vacker som Nicole Kidman. Jag minns en poet från när jag studerade litteraturvetenskap i Uppsala, och var tillräckligt ung för att bli förälskad i alla poeter, som sa att han var övertygad om att hans liv vore perfekt om han bara hade varit William Hurt... Jag läser ett citat av Leo Tolstoj i tidningen - [k] Inga tillägg, hur briljanta de än är, kan förbättra ett verk i lika hög grad som nedstrykningar.[/k] Det får mig att undra hur omfångsrik Anna Karenina var innan han började stryka. Jag hade förmodligen fortfarande varit mitt uppe i att läsa den. Och ännu intressantare, vad strök han?

2008-01-06 · 22:45

Egentligen stämmer det inte riktigt att min mormors och morfars hem var ett hem helt utan böcker. De hade faktiskt kanske fem eller sex stycken inlåsta i ett vitrinskåp tillsammans med finporslinet. De var i rödbrunt läder, förmodligen en gåva. Jag kan inte minnas att jag någonsin fick bläddra i dem och jag såg aldrig mina morföräldrar göra det heller. (Liksom jag aldrig såg dem använda finporslinet). De hade en sådan respekt för det skrivna ordet att de sällsynta gånger de själva skulle skriva ner någonting gjordes det med stor omsorg. Jag visste att de födelsedagskort jag fick med mormors namnteckning hade tagit henne lika lång tid som de gånger jag följde henne till banken. Hon övade först några gånger på en pappersservett innan hon vågade skriva med sin finaste handstil. Men hon var aldrig riktigt nöjd. Och bankkassörskan tittade knappt på namnet. Ändå hade min mormor en syster med författardrömmar! I en liten stuga med sju syskon och föräldrar som väntade på att de sex åren i folkskola skulle ta slut så hon kunde ta tjänst som piga, satt hon gömd i garderoben och skrev. Märkvärdigare ändå är att hon faktiskt fick en bok utgiven! Jag har den i min byrå, där jag förvarar minnen och smycken. Hon hette Svea Hägerbro och boken Ekegårdsdöttrarna -roman. Men då hade hon redan flyttat hemifrån och arbetade som tjänsteflicka hos en rik stadsfamilj. Romanen blev ingen större framgång, trots det tidstypiska populärromantiska berättandet. När hon inte fick någon mer bok utgiven gav hon upp och gifte sig med den rika sonen i familjen hon jobbade hos. Så var släkten nöjd! Vad de inte visste var att hon hade ställt ett villkor för äktenskapet, nämligen att hon aldrig skulle behöva föda barn. Hon behöll den lilla frihet som omständigheterna tillät och hämnades på sina skadeglada och missunnsamma syskon genom att varje sommar bjuda dem till miljonvillan på sommarlunch. Hon lagade mat som inte gick att äta och serverade den på smutsig disk. Syskonen förstod att hålla god min hos fint folk och åt i tysthet eller gömde mat i fickor och servetter. Jag har själv suttit med på dessa luncher som barn, sprungit ut i gräset och tömt fickorna till kråkor och småfåglar. Ändå var hon min favoritgammelmoster, en kvinnlig förebild så totalt annorlunda de andra i min närhet. Jag tror att hon tyckte om mig också. När hon dog fick jag ärva hennes symaskin. Nej, jag tror inte att det var en ironisk vink, men man vet aldrig med henne... Långt senare, när jag var vuxen och ännu klarare beundrade henne, fick jag veta vilket öde hon egentligen drabbats av. Som åttaåring hade hon blivit utsatt för en gruppvåldtäkt på väg hem från skolan. De aningslösa (eller ännu värre, skamsna) föräldrarna straffade henne för att hon blodat ner sin enda skolklänning genom att låsa in henne i garderoben. Det var där hon började utveckla sina parallella världar med hjälp av skrivandet. Det är synd att verkligheten inte är en bok med lyckligt slut. I romanen jag skulle vilja skriva om henne hade hon blivit den författare hon drömde om och Ekegårdsdöttrarna hade stått i allas våra bokhyllor. Hon hade fått skriva sig fri från sitt förflutna. Om livet, och inte bara litteraturen, hade fått vara så tydligt avrundat och meningsfullt...

2008-01-05 · 17:30

Ibland tänker jag att jag nog borde röra på mig mer. Särskilt såhär i början av året tänker jag så, att nu borde jag verkligen... och så vidare. Särskilt när det är helg och alla andra går på långa powerwalk-promenader, åker längdskidor i den halvt bortsmältna snön eller använder sitt färska träningskort för det nya året. Är det inte så? Jag vet ju att det är nyttigt, att det kanske rentav skulle göra mig piggare, gladare, snyggare, smalare... På sikt. Jag antar att det är det som är problemet, det där oundvikliga, på sikt. Jag brukar tänka på det när jag ska få någon icke-läsare att börja läsa skönlitteratur. De många nyttoargumenten håller inte. Lika lite som jag sätter på mig träningsskorna kommer de ta fram Dostojevskij för att jag påstår att det ger dem ett bättre språk, bättre inlevelseförmåga, kulturella referensramar som ökar förståelsen för andra texter och resonemang... och allt det där andra nyttiga som skönlitteraturen för med sig. Nej, jag kommer förmodligen inte att börja motionera förrän jag inser att detta skuttande på stället bland svettbandsförsedda tränarvänner kan ge samma lustkänsla och samma totala närvarokänsla som att läsa en roman. Den som övertygar mig om det kanske kan få mig att resa mig ur läsfåtöljen. Det är bara genom att visa min lust för läsning som jag har inspirerat nya läsare. Det blir jag allt mer övertygad om.

2008-01-04 · 10:34

Vi hade en liten lek på nyårsafton, att vi samlade allas nyårslöften i en hatt och när klockan slog tolv fick var och en dra en lapp och fick därmed ett löfte att hålla (som man kanske, eller kanske inte hade skrivit själv). Mitt löfte blev att jag ska sluta svära, och det känns ganska lätt. Det händer väldigt sällan att jag svär och de gånger jag gör det är det så synnerligen motiverad att det till och med kan vara värt att bryta ett nyårslöfte för det. Jag kommer ihåg att min morfar hade de mest underbara omskrivningar på svordomar, en del mer allmänt kända och andra egenkonstruerade - Kors i jäsiken, Jädrar anåda och Det var då knelvete... Mormor fick ändå ett bekymrat uttryck i pannan, trots att hon inte alls var religiös. Min mormor hade också sina uttryck, som jag märker att jag själv upprepar idag för mina barn. - Det ska ändå gå sönder i magen! till exempel, när kakan gått i bitar eller glasstruten brutits mitt itu. Jo, jo. Det var min mormor som lärde mig läsa, eller om det var jag själv som lärde mig hos henne. Det är lite oklart. Det förunderliga är att det var ett hem utan böcker, så min första läsning var almanackan och Hemmets Journal. Mormor läste aldrig högt för mig. Istället spelade vi kort (som sagt, hon var inte det minsta religiös) och hon berättade sanna historier ur det förflutna, om trångboddhet, om fattigdom och om smuts. Jag minns hur hon citerade sin morfar Erik som en morgon suckat vid frukosten: - Ja, du mor, igår trodde jag att jag förlorat synen för jag såg inte smöret på smörgåsa, men idag har den vesst kommet tillbaka, för nu ser jag gärsgårn genom ostabiten... Så kan man också bli en läsare.

2008-01-02 · 15:29

Egentligen vet jag ju att det är dumt att gå och se en film baserad på en bok man älskar, men igår kväll såg jag ändå den franska filmatiseringen av [f]Lady Chatterleys älskare[/f], i regi av Pascale Ferran. Det hjälper inte att den var sagolikt vackert filmad, och att jag skulle ge vad som helst för Lady Chatterleys underbara skor med små spännen, vita strumphållare med tygknappar och långa, broderade nattlinnen i lakansväv... Boken var ändå så mycket mer mångfacetterad, både ömsintare och mer vågad. I D.H. Lawrence roman är det en fullvuxen kvinna som möter en känslig man, som tillfredsställer både hennes behov av intimitet och av att få vara delaktig i livet. I filmen var det en blyg, oerfaren flicka som möter en burdus skogsvaktare som åtminstone inledningsvis inte tycks ha större ordförråd än Höm... Förmodligen fanns det en tanke bakom det, att de skulle väcka varandra, sexuellt och språkligt. Kanske. Filmen blev inte bättre av att större delen av biopubliken tycktes tro att de kommit för att se en komedi, och förstörde varenda scen av ömhet med sitt nervösa fnissande. (De som trodde de skulle få se en erotisk film gick efter de första 45 minuterna av nästan enbart stillsamma naturskildringar...) Jag var den enda i salongen som grät, men det kanske är för att jag fortfarande har romanen så tätt inpå i minnet. Jag är inte säker på att filmen var värd några tårar. Jo, förresten, scenen när Lady Chatterley kastar av sig alla kläder och civilisationens hela påtvingade förtryck och hon och han springer nakna i regnet och skrattar och älskar med varandra bland löv och lera. För en kort stund fullständigt fria från skam. En ren hyllning till livet! En sådan lycka är värd att gråta över.

2008-01-01 · 18:55

Det blev ingen ny 1800-talsroman. Utan att jag vet riktigt hur det gick till började jag istället bläddra i [f]Peter Kihlgårds Kicki & Lasse[/f]. Nu har jag läst de första hundra (nåja, 89) sidorna och jag är inte besviken. Vilken lättnad! Det är en vardaglig kärlekshistoria, nutida, svensk och hemvan som en kopp svart kaffe med mazarin. Inga ryska salonger, fladdrande volangkjolar och baler. Kickis och Lasses liv saknar varken dramatik eller ömma känslor, men de romantiska drömmarna får stå tillbaka för en alldaglig realism. Jag gillar det.