2008-10-31 · 12:02

Liten tur till Karlstad idag. Nästan vinter i luften och jag njuter. Det är härligt när det är såhär högt till himlen och det går lätt att andas. Jag kan inte påstå att jag njuter av P-O Enquist Ett annat liv, men den berör mig och jag vill vidare i hans liv. Just nu är han studerande i Uppsala och har precis debuterat som författare.

Jag tror inte han skulle kunnat skriva boken annat än i tredje person: Han. Kanske är det ett sätt att "hålla det privata stången", men jag tror snarare att han  har levt sitt liv utifrån, som en föreställning. Inte ens den snälle pojken tycks ha haft särskilt god kontakt med sina känslor och jag undrar om Enquist ens har några starka känslominnen. Han betraktar barnet och senare studenten utifrån, och det är helt rimligt att han återger det han borde känt, eller de ord som han kunde använt för att beskriva en känsla, med kursiv stil, som för att ytterligare markera distansen.

Vad är det man brukar säga... Han saknar kontakt med det inre barnet. Det stämmer nog. Han tycks ha knappt överseende med honom faktiskt. Här finns en kärleksbrist och en obearbetad sorg som ligger som en mörk mantel och skymmer delar av texten, det "osmälta Freud". Jag saknar det som inte står. Och jag tror att Per-Olov Enquist saknar sig själv.

2008-10-29 · 08:54

Underbar höstdag och vi åker till landet! Här ska krattas löv, tändas stearinljus och läsas böcker. Jag har packat Per Olov Enquist Ett annat liv och det vore underbart om den är precis så fantastisk som alla säger. Får jag plötslig poesilust har jag också packat Katarina Frostenson.



Min favoritsoffa på landet - här kommer jag!

2008-10-27 · 13:15

Men hur små poeter finns det egentligen är en diktsamling precis så som man föreställer sig att en modern diktsamling ser ut. Besjälade bokstäver skapar små poesibibliotek i naturen, och det tycks gå lekande lätt för orden att ta sig skuttande över sidorna med hjälp av trepunkter och tankesträck. Är det vackert? Nåja. Blir jag glad? Inte särskilt. Förstår jag vad boken vill säga mig? Nej. Men så är jag heller ingen vidare poesiläsare. Så mycket lättare jag försjunker i romanvärldar och dras med i långa berättelser. Eva-Stina Byggmästar har säkert gjort ett bra jobb och förtjänar sin nominering.



Men hur är det egentligen med det här att 2008 skulle vara ett poesins år? Jag som trott att det var relationsromanernas år, verklighetsknarkandets och välfärdsångestens år - av det syns intet i augustprisnomineringarna. Men det kanske är en fullt medveten miss. I år ska ingen kunna anklaga Augustpriset för att vara för kommersiellt.



PS. Något alldeles alldeles annat. I natt drömde jag att Babels programledare Daniel Sjölin skulle lära mig hur man målar naglarna, för han tyckte att mina händer i dag ser ut som Madonnas 1984 (hur såg de ut?). Jag valde en ljust rosa färg, men när han satte den på mina naglar var den plötsligt djupt röd. Tolka det den som kan!

2008-10-26 · 12:03

Jag tycker lite synd om Bruno K Öijer. Det är dumt förstås, en han verkar så ensam i sin kompromisslöshet. Ingen når liksom upp till hans nivå av insikt och människorna är på det hela taget för små och korkade för att vilja frälsas. Han som hyllar det sant mänskliga har själv blivit så frånvänd att han närmast blivit omänsklig, ett luftväsen bara, en skrivande fjäder.



De förminskade människorna, de förgiftade städerna - allt är honom motbjudande. Han sörjer en oskuld som redan dött, drömmer om renheten i en orörd värld, men allt är besudlat och försent så det enda som återstår är att längta efter syndafallet - orkanen, flodvågen eller vapnet som dödar alla som  smutsar ner med sina futtiga åsikter och missbrukad makt - Kill 'em!

Kanske kunde man kalla Öijer för pessimist, men jag tror inte det. Han är lite som Leonard Cohen som sagt om sin påstådda pessimism: Pessimist är den som tror att det ska bli regn, inte den som står mitt i det och redan blivit våt. Jag tror rent av att Bruno K Öijer längtar efter regnet som kan skölja rent. Han är en undergångsprofet, ja rentav en undergångsutopist. Optmistisk alltså, på sitt sätt, men ensam.

Nej, jag är inte besviken. Men heller inte frälst.

2008-10-25 · 16:40

Med viss bävan öppnar jag Bruno K Öijer Svart som silver.

Tänk om jag inte inser det fantastiska med honom, tänk om jag kommer på mig själv med att tycka att vissa dikter av honom är närmast banala, något som min pojkvän kunde ha skrivit på gymnasiet? Tänk om jag anar att det är lite kejsarens nya kläder över honom och den självskräddade kritstrecksrandiga kostymen? Att jag börjar tro att hans förmåga att ta sig själv på det största allvar, stöna fram sina rader med en profets röst och tunga  övertygelse är en självbild som smittar åhörarna. Öijer svävar fram genom kulturvärlden, utan ett uns av självironi, och alla bugar djupt i beundran. Vem vågar då ropa att han är naken? Inte jag i alla fall, för tänk om det betyder att jag är oduglig och dum och saknar ett gott hjärta.

Med viss bävan alltså.

2008-10-23 · 12:24

Det är något pessimistiskt med Nina Björks Fria själar. Victoria Benedictssons försök att undkomma könsmaktsordningen är dömt att misslyckas. Hon kan bli det hon betraktas som, eller välja bort alla relationer för det sanna jaget. Men finns det ett jag i ensamhet? Nej, menar Nina Björk. Så vad skulle Victoria Benedictsson gjort då? Kanske som JMG Le Clézio....

Idag recenseras Le Clézio senaste roman, Raga - en vittnesbörd från Oceanien. Enligt kritikern är Le Clézio varken en nostalgiker eller en eskapist. Hur ska man då förstå hans resor till naturfolken? Kanske som ett försök att hitta sig själv långt borta från den urbana moderniteten, kapitalismen och liberalismen och sin egen kulturs begränsande förväntningar. Han är inte på jakt efter den autentiska miljön utan det autentiska jaget.

2008-10-21 · 18:17

Vad är det egentligen att vara fri? undrar jag. Jag är säker på att Nina Björk definierar det i Fria själar, men mitt i läsningen - jag har nu kommit till kapitlen om Victoria Benedictsson - känns det som jag trots allt inte är klar över vad en fri själ är, eller sägs vara, eller ens hur jag själv skulle beskriva frihet.

Är det att vara ekonomiskt oberoende? Eller är det tvärt om, att äga minsta möjliga, och likt en nomad flytta från plats till plats utan att lämna något efter sig? Är det att inte vara beroende av andra människor, eller ens ingå i relationer med andra människor? Eller är det frihet att stå överst i en hierarki och ha makt över andra?

I Nina Björks läsning av Benedictssons Pengar tycks frihet vara detsamma som äkthet eller sanning. Kvinnan är inte fri för att hon definieras av mannens blick, eller omvärldens blick med dess värderingar och moral och traditioner. Hon blir en lögn, en skådespelerska, en prostituerad.

Fri att få vara sig själv. Och samtidigt finns det inget själv som blir till oberoende av andra och av samhället. Den individuella drömmen, det egna livsprojektet och ansvaret för att förverkliga det är en illusion, eftersom det både begränsas och möjliggörs av omgivningen. Men illusionen om fria själar ger skuld över misslyckanden, eftersom den ger sken av att hade du bara ansträngt dig mer, varit bättre så hade du lyckats.

Så --- hade Victoria Benedictsson genomskådat den liberala drömmen om fria individer i fri konkurrens, så skulle hon inte ha dömt sig själv så hårt och kanske inte avslutat sitt liv på det där hotellrummet i Köpenhamn, som en slags självbestraffning. Eller?

2008-10-20 · 18:25

Och de nominerade till Augustpriset är... i år utvalda av dn:s kritiker, eller? Åtminstone överensstämmer listorna väldigt väl, och jag inser att i år är det inte läslustens år för August, utan här talar vi  k v a l i t e t:

"Men hur små poeter finns det egentligen" av Eva-Stina Byggmästar (Wahlström & Widstrand)
"Ett annat liv" av Per Olov Enquist (Norstedts Förlag)
"Tal och Regn" av Katarina Frostenson (Wahlström & Widstrand)
"Reglerna" av Sara Mannheimer (Wahlström & Widstrand)
"Edelcrantz förbindelser" av Malte Persson (Albert Bonniers Förlag)
"Svart Som Silver" av Bruno K Öijer (Wahlström & Widstrand)

Tre upplyfta poeter, en symbolladdad poetisk berättelse skriven av en konstnär, en lärd roman av en litteraturkritiker och, sist men inte minst, P-O Enquist med en självbiografi, som "håller det privata stången", eller hur det nu var man lyckades rädda den från det övriga bekännelseträsket.

Jag ska få lägga min röst i år också och kommer därför att läsa samtliga. Jag hoppas att det blir trevligare än jag tror. Det kan ju faktiskt finnas en god anledning till att de nominerade i år är säkra kort och inga överraskningar.

2008-10-19 · 16:47

Jag hann inte läsa många sidor i Nina Björks Fria själar innan Ester vaknade och ville ha min uppmärksamhet, och sedan började mina pojkar fråga efter lunch, och sedan behövde vi komma ut innan det blir mörkt... Det finns inte så mycket fri tid för läsning, och naturligtvis är vi inga fria själar som oberoende av andra kan agera fritt, och jag gissar att det är dit Nina Björk vill komma - friheten är oförenlig med familj, ja, egentligen oförenlig med mänskliga relationer överhuvudtaget och därför omöjlig, eller kanske rentav värdelös? För vem vill leva utan mänskliga relationer? Vad ska du med all din frihet till när du väl har funnit den?, som Orlando frågar sin älskare (i filmen som bygger på Virginia Woolfs roman), när han överger henne i sin jakt på frihet.



Kanske är det också det som är den största fällan, när jag går här hemma dag efter dag och låter samtliga behov stå tillbaka för en tvåmånaders liten Esters överlevnad, att tro att ett alternativ vore möjligt? Att inbilla sig att det är önskvärt att styra över sig själv, att själv vara ensam ansvarig för sin framgång eller brist på sådan, alltid sin egen lyckas smed med prestationer som ska synas och bedömas.

Så blir de många dagarna av mammaliv en uppoffring av den naturliga friheten när det istället borde vara en gåva att få vara så nära kärleken. Hur kommer det sig att prestationer väger tyngre än relationer? eller Varför måste en man som Le Clézio åka till djungeln för att leva autentiskt? För att inte göra avkall på friheten?

2008-10-19 · 10:47

Nu har vi läsförmiddag hemma hela familjen. Nåja, inte Ester förstås, men jag försöker passa på när hon sover. Min 9-åriga Hjalmar läser Nalle Puh, min 10-åriga Egil Sagan om Despereaux, min man Staffan har nästan avslutat Jag tror vi behöver prata faktiskt och själv ska jag precis börja i Nina Björks Fria själar. Det här är mitt bästa söndagsmys.



Det har blivit mycket Victoria Benedictsson på sistone. Jag läste Lisbeth Larssons Hennes döda kropp, och nu förekommer hon tydligen också i Fria själar. Jag borde förstås läsa hennes egna texter, Pengar och Fru Marianne har jag i bokhyllan och de förtjänar säkert en omläsning.

2008-10-16 · 21:21

Ibland kan jag önska att jag kände igen mig i igenkänningslitteraturen. Att jag faktiskt skvallrade ogenerat om mina mest intima erfarenheter med åtminstone tre nära väninnor, som alla delade min passion för att sitta i lyxiga underkläder i en stor säng och äta chokladpraliner direkt ur asken samtidigt som vi målar tånaglarna. Nåt sånt. Jag vill vara en chick-litt-hjältinna! Eller åtminstone en mum-litt...

2008-10-15 · 22:40

Vissa böcker går bra att läsa lite nu och lite då, halvt koncentrerad och med Ester-pauser emellan. Mats Kempes roman Tiden angrips först, resten är oviss väntan är inte en sådan bok.

Jag märker att jag tappar bort mig bland de olika personerna, tiderna och landskapen och det är absolut inget dåligt betyg till boken, för de stunder jag hinner sjunka in i den tycker jag att Kempe fångar en stämning så fantastiskt att jag glömmer mig helt. Oron som för berättelsen framåt får mitt hjärta att stressbanka och olusten kryper som nyckelpigor under kläderna. Jag önskar bara att jag kunde vara en bättre läsare. Kanske måste jag hålla mig till enkla historier med klara beskrivningar utan metaforer och flera medvetanden så länge som jag är hemma-mamma och tar mig igenom en bok fem rader åt gången...

Nu tänkte jag läsa lite världsskvaller på Aftonbladets webbsida och får se en bild på en ung nordkoreanska som använt sig av "sex som redskap" för att  spionera på sydkoreanska militären. Den boken vill jag läsa! är min spontana tanke innan jag kommer på att det här visst var verklighet och inte fiktion. Det lät annars lite som Lust Caution av den kinesiska författaren Eileen Chang, som sedan blev en film av Ang Lee. En av de intressantaste filmer jag sett på länge.

Sen kväll och Ester är fortfarande vaken. Vi turas om att vagga henne runt i lägenheten, lika trötta båda två, medan hon tittar storögt ut i mörkret. Vyssan lull och trollmor och vem kan segla förutan vind... lite mera mjölk och nytt försök att bädda henne under det stora Spöket Laban-täcket.

Det blir ingen mera Mats Kempe ikväll.

2008-10-14 · 19:32

Tidningen Vi ska börja ge ut ett litterärt magasin, systertidningen Vi Läser, och första numret kommer redan i slutet av oktober! Vad glad jag blir, det känns som den tidning jag alltid har längtat efter! Ett publikvänligt magasin för oss lustläsare med bokpresentationer, berättelser, författarintervjuer...

Läs mer om Vi Läser på www.vi-tidningen.se

2008-10-13 · 17:09

Jag har fortfarande inte hittat det där perfekta caféet, dit man kan gå med bebis och barnvagn och sitta med en bok och en stor kaffe latte i timmar. Det börjar bli för kallt för uteserveringar och take away-kaffe.

Idag har jag börjat på en roman av Mats Kempe - Tiden angrips först, resten är oviss väntan. Språket är så rikt på bilder att jag först trasslar in mig innan jag börjar flyta med. Det är en jag-berättare, men en allvetande sådan, som rör sig mellan olika personers tankar och minnen. Jag vet inte än vart historien är på väg eller vad den vill mig, men känslan av fara finns där, en oroande aning om någonting, ett lätt tryck över bröstet, snudd på ångest.

2008-10-12 · 11:49

Just nu läser jag en ganska underlig kombination av böcker parallellt: Den erotiska romanen Rum 306 av Anna Helena Falk (pseudonym) och samlingen Fejkad orgasm av red. Susanna Alakoski och Amanda Mogensen.

Den erotiska romanen är en besvikelse. Jag trodde Xstory hade ambitionen att ge ut texter av kvinnor för kvinnor. Nu påstås det att Anna Helena Falk är psudonym för en känd svensk författarinna, så det måste man väl tro på, men blicken är en mans, fantasin är en mans - såhär:

Du är en framgångsrik man i dina bästa år som åker på semester med din statusfixerade hustru (som du inte längre tänder på) och får syn på en sexig kvinna genom fönstret som genast vill ha dig på sitt hotellrum. Ni får orgasm samtidigt efter ca två och en halv minut utan vidare ansträngning från din sida. Grattis.

Urtrist. Det är Vi i villa goes porr. Måste vara skriven av en uttråkad och fantasilös "författarinna" som överkonsumerat porrfilmer. Blä.

Fejkad orgasm däremot, oj vad spännande. Kvinnor (och några män) skriver om sina erfarenheter av att fejka orgasm. De främsta skälen för kvinnor att fejka tycks vara att inte såra mannens självkänsla, och, kanske ännu oftare, att få det överstökat! Att få det överstökat! Men det senare hänger väl ihop med det förra. Mannens självbild måste bevaras till varje pris (till och med i erotiska romaner av kvinnor för kvinnor, slår det mig nu...).



Så något helt annat (när jag ändå är upprörd både av det ena och det andra), varför är det ingen av Le Clézio-beundrarna som berättade att han är pappa, att mannen har barn? Om jag räknar rätt här bland åren, lämnade han småbarn hemma (hos mamman förmodar jag) medan han for iväg och levde autentiskt. Men hur var det nu Ranelid sa, en fars omsorger kan färdas med ljusets hastighet över hela världen... jo jo, till och med från djungeln förmodar jag.

Dessutom har jag förstått av de sakkunnigas artiklar att Le Clézio inte skriver självbiografiskt, han "tonsätter sina erfarenheter". Det var ju en himla tur. Tänk om de hade råkat fiska upp en nobelpristagare ur bekännelseträsket...

2008-10-10 · 22:02

Jag är överlevnadsoduglig. Jag skulle inte klara mig en dag i djungeln, det är ett som är säkert. Jag är civilisationsberoende och bekväm, gör mig inte mer besvär än jag måste. Förmodligen gäller detsamma för de flesta litteraturvetare och kulturskribenter och det är väl därför de bugar sig av beundran för Le Clézios nomadäventyr. Att vara landsflykting utan hemland kan man ju vara ändå, tänker jag, och identifierar mig med nobelpristagaren trots min uppenbara antiscoutpersonlighet.

I helgen ska jag ändå "hem". Jag ska hälsa på min mamma, min bror och min farmor i Linköping, min barndomsstad. Men det är inte min stad, trots att jag vuxit upp där. Min uppväxt känns ungefär lika avlägsen som en roman jag läst för länge sedan och inte ens tyckte särskilt mycket om...

Tur att det följde andra kapitel efter det.

2008-10-09 · 13:29

En fördel med att vara hemma är att jag kan se på tv mitt på dagen och genast få veta inte bara vem som fått nobelpriset i litteratur - Jean-Marie Gustave Le Clézio - utan också lyssna på diskussionerna efteråt, se reprisen av en intervju med författaren (från Kulturnytt i våras) och höra på ett utdrag ur hans roman Allt är vind.

Jag har inte läst Le Clézio. Det är inte alltid jag får lust att läsa nobelpristagarna, men i år får jag det. Han beskrivs som "fullständigt närvarande" och det låter lovande. Han är en fransk "världsmedborgare","en nomad" med minnet som sitt hem. Hans senare verk har självbiografiska inslag.

Vilken av hans böcker börjar ni med?

PS. Senare samma dag...

Nu har jag dessutom sett på Babel Special med Daniel i finkostymen (han ser lika mycket ut som en filmstjärna som den vackre LeClézio själv), och nu kan jag inte begripa varför jag inte har läst nobelpristagaren för länge sedan.

En berättare, som förhåller sig kritisk till stadslivets status- och guldjakt, som bejakar skapelsen och existensen och vill nå bortom konsten som en tom bekräftelse av egot till en harmoni, en balans med naturen. En man som skriver fantastiskt och dessutom sägs vara snäll!!

Kanske finns det inga likheter, men jag tänker ändå på DH Lawrence när det gäller både civilisationskritiken och bejakandet av det enkla. Lawrence kanske också skulle kallats "lite new age" idag?

2008-10-09 · 10:12

Idag är det mitt favoritväder igen, regnmulet och småkyligt men samtidigt alldeles vindstilla så att det ligger små regnsjöar i de höstgranna löven.

Min äldste son, som är 10 år, har två böcker vid sin säng som jag får lust att läsa. Härligt att kunna börja dela läsupplevelser med sina barn, utöver bilderböckerna.

Där ligger Cornelia Funke Bläckhjärta och Kate DiCamillo Sagan om Despereaux. Någon som har läst?



Jag börjar i Bläckhjärta idag och återkommer...

2008-10-07 · 22:28

Sitter med senaste numret av Tara framför mig och har just legat dubbelvikt av skratt i soffan efter att ha läst en helt bedårande intervju med författaren Björn Ranelid. Jag skulle nästan vilja citera varenda svar, men nöjer mig med några godbitar...



Som medelålders man har Björn "lärt sig att tyda olika kvinnors gester och språk i den yttre kroppen". Yttre kroppen?

Och den medelålders kvinnan "skall tillåta sig själv att vira sig i frihet och flyktig mognad". Vira sig i frihet - menas? Och hur ser en flyktig mognad ut?

Vore han själv kvinna, Björn alltså, skulle han  vara "tjusig och särskild och finnas i endast ett exemplar på jorden". Jo, det kan jag tänka mig.

Vidare till papparollen: "En god far kan resa till världens ände och samtidigt hålla barnet i handen och flytta sina omsorger med ljusets hastighet". Så bra då, då behöver vi ju inte oroa oss mer för frånvarande fäder.

"En riktig pappa behöver aldrig läsa en rad om kärlekens väsen, ty han känner den från insidan". Eh??

Vi får också veta vad som är Björns viktigaste ägodel: "Min viktigaste ägodel är min begåvning som därtill är bräcklig och begränsad".

Och för er som undrat - Finns Gud? Björn: Ja, Gud finns.

Jag tror aldrig jag läst så mycket struntprat sagt med så många vackra ord. Men det är ju inte avsiktligt komiskt naturligtvis, och jag känner mig fruktansvärt elak som skrattar, men jag kan bara inte låta bli... Förlåt Björn, du är bara för rolig.

2008-10-07 · 11:25

Då och då läser jag ett stycke ur Ett litet barns dagbok av Daniel Stern. Den är fin. Jag får känslan av att vi alla föds som poeter och att för ett spädbarn är hela världen poesi.

Vakenstunderna är som en subjektslös dikt med intrycken utifrån hopblandade och sinnena samspelta. En fullkomlig känslovärld där det är oväsentligt om det upplevda kommer inifrån eller utifrån, eftersom en sådan gräns ännu inte existerar, oväsentligt vilket sinne som tar emot intrycken eftersom barnet inte gör skillnad på smak och syn och lukt och hörsel...  Visst är det poesi.

2008-10-06 · 10:58

Nu är jag i Finland på 60-talet med Raili Syvänen och åker Cadillac. Jag började i romanen En tur med Cadillac igår kväll och sveptes med.

Det är en familjehistoria i tre generationer och den rymmer så många historier att de egentligen inte får plats. Jag vill veta mer om bakgrund och följder. Framför allt vill jag ha mer vardag emellan de riktigt stora händelserna - de stora ögonblicken (födslar, olyckor, gräl, vändpunkter...) staplas på varandra utan andrum emellan och det är synd. Riktigt synd, för det är fantastiska berättelser som försvinner i mängden av varandra. Men jag fortsätter åka med.

2008-10-04 · 21:15

Vad är det med Liza Marklund och bokstaven z? Annika Bengtzon söker efter 16-åriga Suzette... i En plats i solen som varenda tunnelbanestation gör reklam för just nu, en bok som jag trots det inte kommer att läsa. Däremot har jag en liten rolig historia apropå Lisa, som min man berättat. Hans dotter tränade på Västermalms IF för kanske 10 år sedan eller och under ett träningspass hamnar han bredvid en mamma med en dotter i samma grupp och börjar småprata. De kommer in på ämnet jobb och när han frågar vad hon gör svarar hon att hon är föräldraledig, hemma och skriver deckare. Ah, kul, säger han, och tänker, Yeah right, good luck, he he...

Något år senare visar det sig att det var Liza Marklund han pratat med. Underskatta aldrig en mamma.

2008-10-03 · 13:17

Åh, vilken mysig förmiddag jag har haft! Ester har äntligen börjat intressera sig för något annat än ljummen mjölk och min kroppsvärme, så medan hon har sprattlat ivrigt med både händer och fötter under en mobil av färgglada fiskar har jag suttit bredvid och läst Du ska vara spännande och varm av Anna Bengtsson.

Den är som en vuxenserie fast med extra text. Bilderna är så fantastiskt på pricken roliga, ibland extra humoristiska för att de står i kontrast till bildtexten, tex "Jag är en glad fyr som gillar att göra allt möjligt" illustreras med en orakad man på ett sofflock .

Egentligen händer det inte så mycket, det är inte direkt en utvecklingsroman, några mejl, några möten. Trots att längtan efter en man är allvarlig och trots tårar efter besvikelse är det ändå en ganska lättsam och lagom bok. Inga desperata rop i cyberrymden, inget rastlöst dygnet runt-nätberoende, inga obehagliga möten med våldsamma sexgalningar.

Men den väcker tankar. Vem är jag när jag ska beskriva mig själv så att någon vill ha mig? Och börjar man se på människor på ett annat sätt när de ligger som annonser att lockas av och välja bland?

2008-10-02 · 14:06

Har män en kollektiv skuld för att någon procent av dem misshandlar och våldtar? Ja, menar Stephan Mendel-Enk i Med uppenbar känsla för stil, eftersom de åtnjuter privilegierna som upprätthålls av dessa våldsverkare. Liksom Katrine Kielos i Våldtäkt & Romantik drar Mendel-Enk slutsatsen att männens makt baseras på ett ständigt underliggande hot om våld.

Det är hotet om att mannen ska tappa kontrollen som gör att han måste hållas på gott humör, med höre lön, mer talutrymme, påkostade fotbollsarrangemang och gratis pissoarer, och det är därför det är kvinnan som har bevisbördan efter en våldtäkt - hon måste ju ha provocerat honom!?

Jag får så många tankar av Mendel-Enks bok. Han menar att om det varit en folkgrupp som förtrycktes av en annan som män förtrycker kvinnor skulle det ha orsakat människorättsstormar. Jag minns vad Maria Sveland skrev i Bitterfittan - hur kan det vara möjligt för en man att vara gift med en kvinna och samtidigt inte bekämpa könsförtrycket? Det vore som att hon, en vit kvinna, vore gift med en svart man i Sydafrika och tyckte att apartheid inte var så farligt... Hur kan man älska någon och samtidigt stå passiv inför orättvisorna som drabbar den man älskar?

Det intressantaste är kanske vad Mendel-Enk menar att, även det passiva, förtrycket och de orättvisa privilegierna får för konsekvenser - inte främst för kvinnorna utan för männen. De förlorar förmågan att vara lyckliga, drabbas av kärlekslöshet och tomhet och känslan av meningslöshet. Våldet drabbar inte bara dem som utsätts för det utan även dem som använder sig av det, om än som bara ett aldrig uttalat hot.

Kanske är det det som äter Vi vi villa-männen (Hans Koppels roman) och alla Dirty dancers (Thomas Engström) - kravet på manlighet.

Psykologen Robert Brannons grundregler för manlighet (enligt Mendel-Enk):

1. Inget fjolleri. Man får aldrig göra något som på minsta vis låter ana något feminint. Manlighet är ett obönhörligt tillbakavisande av kvinnlighet.
2. Sträva uppåt. Manligheten mäts genom storleken på lönebeskedet. Förmögenhet, makt, status. Detta utmärker manlig framgång.
3. Fast som en klippa. Verkliga män är pålitliga i kris eftersom de inte visar några känslor. Män gråter inte.
4. Låt dem se på fan. Utstråla en aura av manlig djärvhet och energi. Ta alltid risker. Ge järnet.

Vilket fängelse de låst in sig i? Men vem bygger murarna?

2008-10-01 · 16:41

Jag tycker om regniga dagar. De är så kravlösa. Det är alldeles tyst här hemma och det smattrande ljudet av regndroppar på balkongräcket och Esters småpip  i sömnen (hon låter som en liten fågel) gör mig lugn. Jag måste ingenting just idag.

Kanske hade jag trott att Stephan Mendel-Eks tunna men innehållsrika bok Med uppenbar känsla för stil - ett reportage om manlighet skulle göra mig upprörd, ungefär som ett debattprogram på tv brukar göra, men jag blev glad av att läsa den. Glad att det finns män som ser, som genomskådar manlighetens konstruktion och som vågar kritisera den. Boken säger egentligen ingenting som jag inte redan visste, och Katrine Kielos har egentligen en skarpare blick för den manliga våldsideologins konsekvenser i Våldtäkt & Romantik, och ändå betyder det något att det är en man som skrivit boken, för då är sannolikheten större att det är fler män som läser den. Ännu en "den här borde vara obligatorisk i skolan"-bok.

                  

Nu vaknar Ester. Nu är det inget fågelkvitter längre, nu är det hungerstormarnas skrik med öppet gap. Mamma kommer.

Återkommer med tankar om manlighet...