2008-11-30 · 14:15

Vad är en svensk värdegrund? Apropå moderaternas förslag om att invandrare bör skriva på kontrakt att de accepterar den svenska värdegrunden...

Nina Björk skulle nog mena att det är liberalistiska värderingar, frihet och individualism, konsumism kanske, rätten att få välja sin egen image med hjälp av shopping. Läs Fria själar så blir det tydligt också vilka baksidor det finns med denna icke-relationella värdegrund.

Kanske har de svenska värderingarna med attityder att göra - att vi inte tolererar rasism och sexism, åtminstone inte i ord, handling är ju en annan sak - det är så uppenbart att alla inte värderas lika i vårt land att det är onödigt att ens säga det. (Jo, det finns statistik på det!) Men det kanske är viktigare för moderaterna att invandrarna är bäst i klassen, när det gäller jämlikhet och jämställdhet, än att de själva är det?

När diskuterade du svenska värderingar sist? När gjordes du senast medveten om dina egna värderingar? Det kan jag berätta! Det var när du läste skönlitteratur och reflekterade över författarens budskap och karaktärernas handligar. Att prata böcker är i grunden att prata värderingar - men något läskontrakt tror jag inte moderaterna har på agendan. I så fall kan de ju börja i de egna leden, så att Fredrik Reinfeldt får någon annan läsupplevelse än favoriten Sagan om ringen. Det skulle säkert göra gott, för de svenska värderingarna.

2008-11-28 · 21:46

Jag har haft en sådan tankeväckande dag att jag egentligen skulle behöva sitta runt ett bord med massor av läsvänner,  dricka rött vin och prata, prata, prata... Det kan ju tänkas att det beror på att jag under några månader har varit lite understimulerad vad gäller diskussioner och vuxensamtal, eller så är det faktiskt så att jag idag deltog i en ovanligt intressant konferens om genusperspektiv på barnlitteratur!

(Ester var med och var världens snällaste, som att hon förstod att det här var angeläget också för henne, att få välja bland hundra roller istället för de snäva två.)

Bland alla de frågor som dagen har väckt är det ändå en som jag kommer fundera extra på i helgen - det händer (till exempel en sådan här dag med 60 barnbibliotekarier i samma sal) att vi diskuterar vilken värdegrund barnlitteraturen vilar på, vilka budskap, förebilder och visioner den förmedlar, men (och det här är en fråga ställd av Lotta Olsson, dn kritiker, i en bisats) - när diskuterar man någonsin värdegrunden för vuxenlitteratur?

Var skrivs de etiska recensionerna, som vågar gå djupare än estetiken? Behövs de, eller ska vi vara glada att vi slipper dem? Hur diskuterar man moralfrågor och skönlitteratur utan att hamna i krav på sedlighetsåtal eller skampåle?

2008-11-27 · 14:45

Förmodligen skulle jag behöva en riktig skräckroman för att hålla mig vaken en sådan här dag. Några snygga vampyrer räcker liksom inte för att få sinnena på helspänn. Det är en sådan här grå och trött dag när jag somnar bredvid så snart Ester sluter ögonen.

En läkare berättade för mig att det finns en anledning till varför man ska gå i  halvdvala de första månaderna med en liten bäbis. Han menade att om man inte tvingades tänka långsammare och röra sig långsammare än vanligt, på grund av sömnbrist lika mycket som hormoner, så skulle man helt enkelt få det alldeles för långtråkigt! Inte om man läser romaner, säger jag då, och skulle inte ha något emot lite klartänkt vakenhet.

Jag får väl brygga mig en kopp kaffe till och någon mer vampyrromantik blir det inte just nu. Istället ska jag börja i boken som räddade Per Olov Enquist från att supa ihjäl sig - Kapten Nemos bibliotek. Där tror jag också att jag kommer att hitta svaret på varför han började dricka överhuvudtaget. Efter Ett annat liv kommer jag läsa allt som Enquist skrivit i ljuset av honom själv, det blir omöjligt att låta bli. Jag säger som Daniel Sjölin har sagt någon gång, allt som en författare skriver är självbiografiskt och kommer från den författarens liv och erfarenheter - ja, var skulle det annars komma ifrån?

2008-11-25 · 22:55

Jag misstänker att Stephenie Meyers Om jag kunde drömma hör till en av de, ganska få, böcker som faktiskt blir bättre som film.



Det beror inte främst på att språket innehåller lite för många meningar i stil med "tröjan smet åt om hans perfekta, muskulösa bröstkorg" eller "hans andedräkt träffade mig i ansiktet", inte heller tycker jag att det är osannolikt att vampyren Edward kan läsa allas tankar förutom just Bellas, och att det är det är det som gör henne så speciell (så är det väl när man är förälskad) och inte heller osannolikt att Bella fruktar att bli uppslukad av Edward men ändå inte kan släppa tankarna på honom (så är det väl när man är förälskad), nej, det jag vänder mig emot är dialogen...

Om Bella och Edward älskar varandra men står inför en omöjlig kärlek som fördöms av omvärlden - varför pratar de med varandra som två ironiska tonåringar som försöker spela coola? Det är tröttsamt. Och det gör faktiskt att kärleken inte känns särskilt stark och äkta och dödsföraktande. Nej, tacka vet jag Romeo och Julia!

Men, trots alla men, har jag dragits in i historien och vill inte släppa den. Vilket väl betyder att det nog kan vara en fantastisk film...

2008-11-25 · 13:10

Tycker jag att Per Olov Enquist En annan historia är tragikomisk?, frågar Mattiaz M. Nej, egentligen inte. Enquist säger själv att hans bok också är rolig, och han borde ju veta, men jag kan inte minnas att jag skrattade.

Kanske är det distansen vid skildringen av de svåra minnena som kan uppfattas som komiskt, små anekdoter med knorr berättade i tredje person istället för smärtan av att skildra det inifrån. Kanhända är det det som uppfattas som tragikomiskt och smart, men på mig har det rakt motsatt effekt - det blir bara sorgligare och jag vill inte skratta åt P O då, jag vill bara krama honom!

Ni anar inte vad lättad jag blev att han vann (jo, det anar ni!)

Nu ska Ester och jag ut på snöpromenad igen.

2008-11-24 · 18:26

Jag hade på något vis fått för mig att man kunde se augustgalan på någon tv-kanal, men inte då... nåja, jag lär ju få veta vem som vinner i alla fall...

Vilken dag det har varit! Jag har skuffat barnvagn genom ett tjockt snötäcke och fått så mycket motion att det borde räcka ända fram till jul. Men det är vackert det vita, och det finns något befriande i att få gömma sig i mössa och tjocka halsdukar. Omvärlden blir nästan osynlig, alla går i sin egen dunbetäckta värld.

Jag läser Stephenie Meyer Om jag kunde drömma. Språket är inte världens bästa och historien är ju egentligen lite fånig, men det är något skönt med den i alla fall - lite flickbok för en ny generation. Den besatthet som Bella känner för sin vampyr Edward är precis lika stark som den besatthet jag kände när jag var 14 år för Martin i parallellklassen. Han var också vacker som en gud och nog hade jag gett mitt blod till honom att dricka om han gett mig lite uppmärksamhet tillbaka. Torftig historia, jag vet inte, jag blir 14 år igen och älskar den.



Nu ska jag hitta någon augustbevakare på internet som ger mig namnet på årets vinnare. Heja PO!

2008-11-23 · 20:28

Det känns så självklart, mycket av det Jesper Juul skriver i Ditt kompetenta barn. Det centrala tycker jag är det autentiska, att visa sig för barnet och inte dölja sig varken bakom auktoritär uppfostran eller demokratiska beslut, som barnet inte är mogen för. Våga använda orden Jag vill..., Jag tycker... som förälder.

Till exempel vid middagsbordet när barnet inte vill äta morot behöver man varken köra över barnet genom att hävda förälderns bestämmanderätt eller inleda långa förhandlingar med barnet om familjens måltider, nej, bara helt enkelt: Jaså. jag tycker att morot är gott. Jag vill att du i alla fall smakar.



Det borde jag träna på i alla relationer, att inleda meningar med jag vill och jag tycker. Men då gäller det att veta förstås, vad man vill och vad man tycker.

2008-11-23 · 12:59

Vinter ute och skidåkning på teve. Pyjamasen kvar ända fram till lunch. Det är söndag.

Det ringde just en kvinna och bad mig delta i en studie om paccemakerpatienter. Det ska undersökas hur mitt medfödda hjärtfel uppstod. Underligt, men jag blir nästan rörd. Känner mig lite trygg och omhändertagen. Tänk att någon bryr sig om mig. Och mitt hjärta.

Annars är jag dålig på det där att identifiera mig som en patient. Det är ju bara ett hjärtfel, det är ju inte jag. Fast ibland slår det mig att jag utan modern sjukvård hade varit död flera gånger om. Betyder det att jag har ett extra ansvar att förvalta mitt liv väl? Eller kanske tvärtom, allt är ändå på övertid, en extra bonus som jag kan göra vad jag vill med? Förmodligen bäst att bara leva, som om ingenting...

Men tänk - hade jag haft ett friskt hjärta skulle jag kanske idrottat mig igenom min barndom istället för läst. Vad mycket jag skulle gått miste om då! Lika bra att vara tacksam över den långsamma rytmen, om det bidragit till att göra mig till läsare

2008-11-21 · 12:51

Jag går omkring med en overklighetskänsla. Kanske är det Murakami som fortfarande spökar, eller så är det den ständigt avbrutna sömnen som ger mig så starka och symbolmättade drömmar att jag lever kvar i drömstämning i flera timmar. Och vad är det Murakami säger i Kafka på stranden: Det är i drömmen ansvaret börjar. Något som oskyldiga drömmar finns inte.

Vad läser man efter Haruki Murakami? Jag går och klämmer och bläddrar här hemma i olika alternativ: Sarah Waters Nattvakten, Stephenie Meyer Om jag kunde drömma, Per Olov Enquist Kapten Nemos bibliotek och Jesper Juul Ditt kompetenta barn (ta fyra pocket, betala för tre, ni vet...) Jesper Juul lyckas åtminstone att få mig att känna mig som kompetent förälder, och det är inte så dumt. När jag har kommit lite längre vet jag vad skillnaden är mellan "demokratisk tyranni" och "verklig jämlikhet och ömsesidighet".

Som ett sista alternativ, fast jag annars tycker om att variera min läsning, står den där i hyllan med en framsida lika lockande som hösten utanför dörren: Norwegian Wood av... Haruki Murakami.

2008-11-19 · 18:10

Den här boken skrämmer mig! Jag borde vara van vid Haruki Murakamis Twin Peaks-stämningar, men Sputnikälskling gör mig rädd på riktigt. Den här romanen känns inte overklig på samma sätt som Fågeln som vrider upp världen och Kafka på stranden, trots samma sorts surrealistiska inslag och skildring av dubbla världar. Faktum är att den till och med känns verkligare för mig än Murakamis Underground, som ju inte ens är en roman utan en intervjubok med personer som överlevde gasattacken i Tokyos tunnelbana.

Plötsligt slår det mig vad det är Murakami skildrar, också i de övriga böckerna, fast drömkänslan har hindrat mig från att se det, nämligen traumatiserade människor. Människor som utsatts för någon form av övergrepp - tortyr, våldtäkt, krigsskador, grov förnedring eller svår förlust. Samtliga dessa klyvs itu av övergreppet och förmågan att känna åtrå, livslust och delaktighet försvinner. Kvar blir ett tomt skal, en levande död. Sådant händer ju. Det är en realistisk skildring.

Murakami gestaltar deras lidande genom att införa spegelvärldarna, där varsin halva av de sårade människorna lever på varsin sida spegeln i olika dimensioner eller parallella universa. För att bli hela krävs det att någon söker efter dem där och hämtar hem dem igen. Nu förstår jag vilka hjältar de är, de underliga män som går ner i brunnar, in i skogar eller upp på berg och som vågar passera gränser mellan dröm och verklighet. Så mycket kärlek som krävs, så mycket tillit för att göra en sådan resa.

Ikväll ska jag fråga min man den underligaste fråga han har fått hittills:
- Om jag försvinner in i en annan dimension, kommer du efter och söker mig då?

2008-11-18 · 10:55

De här kalla dagarna när man nästan kan känna luften man andas är mina bästa dagar. Det blir långa barnvagnspromenader och inte så mycket läst.

Ulf Lundell har fyllt 60 år. Jag har ett av mina starkaste skolminnen till hans musik. Jag var 11 år och gick i femte klass och var avståndsförälskad i Markus som gick i sexan. Problemet var att alla andra flickor också var förälskade i honom. Han spelade instrument och var skolavslutningarnas älskling och dessutom var han ordförande i elevrådet.

Jag lärde känna honom under en dag på Lunnevads folkhögskola. Han hade musiklektioner där och jag hade vunnit uppsatspris i skolan och fick därför delta en hel dag på skrivarlinjen. Jag satt storögd bland män i skägg och kvinnor i långt hår med palestinasjalar. Alla skrev sitt liv och pratade allvar med varandra. De var så långt ifrån mina föräldrar man kan komma. Jag avundades dem alldeles förskräckligt och längtade efter att bli vuxen så att jag kunde bli precis som de.

Förmodligen var det den här årstiden, kanske november, för jag minns att Markus och jag stod utanför folkhögskolan och pratade efteråt och det var alldeles mörkt ute, vi sparkade lite i gruset och kanske väntade vi på bussen. Jag hade just köpt Ulf Lundells senaste skiva på kassettband, där Lundell på omslaget står naken i havet och sträcker armarna mot himlen - Kär och galen, och vi tyckte båda att den var fantastiskt bra och turades om att lyssna i min freestyle.



Nu får ni förstå att jag var en väldigt blyg och försiktig 11-åring, en sådan som när det blir rast och hela klassen springer till fotbollsplanen hellre sitter kvar i klassrummet och läser (om jag inte blev påkommen av fröken förstås och hon tvingade ut mig i friska luften, men så långt som till fotbollsplan gick jag aldrig) och när det var skoldans några veckor senare satt jag i ett hörn med mina turkosa jeans, vita volangblus och fjärilshårspänne, drack röd saftbål och ställde mig alltså inte, som så många andra, i kö för att få dansa med Markus.

Därför var det ett magiskt ögonblick, ja, närmast en askungesaga, när discjockeyn spelade Öppna landskap som ju var en tryckare och Markus går över hela dansgolvet med svansen av väntande flickor efter sig, och bjuder upp mig! Kanske var det rentav ett av mitt livs lyckligaste ögonblick.

Tyvärr stod skolans pojkflicka Ulrika i tur, hon som kastade hårda bollar på gymnastiken och slog brännboll med killarnas racket. Den här kvällen hade hon visserligen kjol, men ändå räckte det att hon sa till mig att det faktiskt var hennes tur, och påpekade att jag ju inte ens hade stått i kö, för att jag skulle lämna dansen till henne och cykla hem.

Det var den korta lyckan. Jag tror inte att jag någonsin pratade med honom efter det och när han började i högstadiet sedan på en annan skola glömde jag väl snart bort honom.

Kunde jag skriva om historien, vilket jag faktiskt kan eftersom det är min blogg och min berättelse, så lägger jag istället armarna om Markus och låter Ullis (alla Ulrikor kallades Ullis under min skoltid) stå ensam kvar som en elak styvsyster med för stora fötter, medan han och jag dansar. Till Ulf Lundell. För det var ju så det borde ha varit.

2008-11-17 · 12:26

Och så en fortsättning på gårdagens fundering - den där om varför vill inga tjejer ha en snäll kille och varför vill inga killar ha en sund tjej-funderingen apropå svåra och destruktiva kvinnor i litteraturen.

Tänk om det är något incestuöst över det hela?

Kvinnor som vill rädda våldbenägna och emapatistörda män med sin kärlek - är det moderskänslorna som väcks? Och det kanske inte alls är de här unga, knepiga kvinnorna som söker en fadersfigur i de äldre männen - det kanske är han som vill ha en dotter att uppfostra och ta hand om? Moderskärleken och faderskärleken kombinerat med sexualitet, inte underligt att det blir laddat, starkt och farligt!

Så... visst är det annorlunda när Haruki Murakami låter Sumire inte hamna i händerna på en äldre man som kan forma henne, utan istället än äldre kvinna, som Sumire blir handlöst förälskad i och för första gången i sitt liv känner hon åtrå (tidigare upplevelser har bara varit experiment och nödvändiga erfarenheter).

Sputnikälskling - det här kan bli intressant...

2008-11-16 · 21:36

Jag började fundera igår på alla vackra men självdestruktiva kvinnor i litteraturen, som jag skrev igår både avundas och tar avstånd ifrån, emellanåt känner igen mig i och ganska ofta kämpar emot. Till vilket pris vill man bli älskad? Till vilket pris vill man vara oberoende av kärlek? Och vad är det med dessa egensinniga men ändå bräckliga kvinnor som tycks vara så attraktivt för män?

Anna Karenina, Lydia Stille, Holly Golightly, Marilyn Monroe (i romanen Blonde alltså).... och nu Sumire i Smutnikälskling.

Men det finns ju naturligtvis andra kvinnotyper i litteraturen, som varken är särskilt magra eller destruktiva, alldeles alldagliga och sunda, har massor med väninnor, en närvarande pappa och är väldigt älskade av män ändå, eller? I chick-litt kanske? Bridget Jones?

Bara en massa frågetecken...

2008-11-15 · 20:49

Idag har vi haft fest! Dopkalas för Ester Lydia Anita. Hon tittade undrande på oss när vi tog på henne den långa vita klänningen med tyg som ett stärkt lakan, men väl inne i kyrkan bestämde hon sig för att det nog var lika bra att sova, under Guds välsignelse och allt.

En sådan här dag är jag troende, eller åtminstone djupt tacksam, och den bön jag läste för Ester i kyrkan (verkligen det enda jag har hunnit läsa idag!) var just en tacksägelsebön och en bön om styrka att bli en bra förälder, eller en tillräckligt bra förälder, som det heter i boken av Bruno Bettelheim, (eller var det D.W. Winnicott som sa det först?). För det räcker väl inte att älska så man tror att hjärtat ska spricka, eller gör det?

När alla kaffekoppar är diskade, tårtrester uppätna och alla barn har somnat ska jag läsa Sputnikälskling av Haruki Murakami. Jag började på den häromdagen och undrar hur det kommer sig att jag inte avfärdar det som en många gånger upprepad manlig fantasi när den unga Sumire presenteras - hon är ju just den där magra, svåra, hemliga, lite destruktiva som är uppe på nätterna, lever ostrukturerat och vilt. Den där typen av kvinna som män vill ta hand om och som jag därför alltid avundats, och ändå inte. Lite Holly Golightly i Frukost på Tiffany's om ni förstår vad jag menar och så typisk på något vis.



Varför känns det okej när det är Murakami? Det måste jag fundera på.

2008-11-14 · 13:12

Jag har lässkyndat mig igenom debutantförfattaren Mikael Fants Grundläggande genetik denna regniga fredagsförmiddag medan Ester sovit i sin nya prinsesspyjamas i rosa (flickor och rosa ja, men det är ju så sött...)



Den rotlösa huvudpersonen Jakob har rest sig från sin designfåtölj i lägenhetens avskildhet och söker en okänd far och en identitet. Parallellt löper historien om Christina, östermalmsflickan på sextiotalet, som gör uppror mot familjen när hon blir gravid, Jakobs ensammamma med alkoholproblem (lite Eva Dozzi Jävla John, fast utan John).

Det är trevlig läsning även om det inte alltid är en trevlig historia. En bok om familjehemligheter som avslöjas och en tystnad som bryts.


Mikael Fant

2008-11-13 · 14:59

Jag har varit på mammagrupp (ja, jag vet att det heter föräldragrupp, men det är ju bara mammor där!) för första gången. Jag anade att jag inte borde gå, blir alltid stressad av gemenskaper där man förväntas passa in, känner mig lite som när jag var barn och mamma tyckte att jag borde leka med den där flickan - hon var ju ändå i samma ålder. Ja, suck. Jag gick dit i alla fall, för hur asocial och fördomsfull får man vara, och det är säkert mysigt för bäbisarna att titta på varandra.

Nu har jag värsta additionsstress. Det heter så när man lägger ihop egenskaper eller erfarenheter från flera olika och jämför dem med sig själv, tänk att ni sitter på jobbet måndag morgon och fikar och alla berättar vad de gjort i helgen - en har varit i skogen, en på teater, en hälsade på barnbarnen osv - då känns plötsligt din fikahelg med en god bok ingenting värd. I jämförelse.

Det är det som händer i mammagruppen. Alltid finns det någon unge som jollrar bättre, griper modigare, sitter stadigare än din egen, och så kommer oron: Är hon sen i utvecklingen? Tänk om det är något fel? eller det värsta TÄNK OM JAG ÄR EN DÅLIG MAMMA som inte fått henne att skratta högt, vända sig runt eller bita i skallran. Än.

Jag vill inte jämföra och de är inte mina kompisar för att vi (ok, våra barn) är i samma ålder. Nej, ingen mer mammagrupp för mig. Nu får Ester skallra och jollra i sin egen takt, och jag sällskapar gärna med mina romaner när hon sover.

2008-11-12 · 22:05

Så har jag då skickat in min tycka-till-lista som elektor för Augustpriset, årets bästa svenska skönlitterära bok. Per Olov Enquist som nummer ett och Malte Persson sist på listan, Sara Mannheimer satte jag som nummer två och de tre diktsamlingarna fick dela på mittenplatserna - där kan jag inte avgöra vilken som är bättre.

I år kan jag inte gå på festen. Det känns inte riktigt lämpligt att komma dit och trängas med barnvagn, även om den är röd och fin. Nej, jag får se på prisutdelningen på teve istället. Kanske lika bra det. Förra året fick jag lust att gå hem när Wijkmarks Stundande natten vann, eller Döende gubbe som majalu döpte om den till!

Det handlade verkligen om en döende gubbe - det hade varit omöjligt att byta ut honom mot en gumma. Och jag tyckte verkligen illa om just den här döende gubben, som slemflirtade med de unga sjuksköterskorna och låg och snusmyste när den svarta städaren bar bort hans skräp. (Men bibliotekarien, som tillfredställde hans intellektuella hunger, var förstås en vit man.) Ja, jag förstår nog att Wijkmark inte medvetet har gjort den här uppdelningen i lust, smuts och kunskap, men... gör det verkligen saken bättre?

I alla fall får jag det lättare i år, för om den kvinnoföraktande nörden Edelcrantz med sina förbindelser vinner behöver jag bara byta kanal :-)

2008-11-11 · 19:13

Jag vill ha fler spekulationer! Det är frustrerande med biografier som lämnar luckor, ger frågor utan svar, inte vet varför det blev som det blev, gick som det gick... Jag vill ha en sammanhängande historia där gåtan får sin lösning, en röd tråd att följa, psykologiska förklaringar eller förbannelser i släktled. Jag vill helt enkelt ha en roman!

Men ingen ont om Annette Kullenberg. Det tycks verkligen som att spåren är ordentligt igensopade vad gäller Marianne Hööks barndom. Varför hängde sig hennes mamma på ett hotellrum när Marianne bara var 6 månader gammal? (förlossningsdepression?) Vad betydde det att Marianne var morfars utvalda? (incest?) Lade Marianne pappa skulden på henne för moderns död, eller varför var han så kall mot sin dotter? Berodde Mariannes nästan tvångsmässiga behov av att förföra män på att hon aldrig fick sin fars kärlek?

Ni förstår vilken fantastisk roman det kunde ha blivit!

På tal om romaner - idag lanseras en ny tjänst för blivande "succéförfattare". Den heter Kapitel 1 - www.kapitel1.se  Såhär står det i pressreleasen:

Kapitel 1 är en kostnadsfri tjänst där alla är välkomna att publicera, läsa och betygsätta böcker.
Författare behöver inte publicera hela böckerna direkt utan kan lägga upp kapitel för kapitel och låta läsarnas kommentarer påverka böckernas handling.

Ja, varför inte? Men... vem köper boken sedan?

2008-11-10 · 19:07

Marianne Höök är som en svensk Marilyn Monroe! Nu kanske inte ett vasst pennskaft låter som en sexsymbol till filmstjärna, men likheterna är ändå förbluffande.



Hon är tidigt moderlös och identitetsvilsen, vet redan som ung hur man poserar framför kameran, blir vacker och omsvärmad av män, skyddar sig från ensamheten genom sex med både män och kvinnor och mindre lyckade äktenskap, är älskarinna åt maktens män (Kennedy respektive Palme). Hon är en stor begåvning på sitt område men med ständiga komplex, en glad yta utåt och samtidigt plågad av djupa depressioner. Var sluten och sårbar och ändå ständigt i rampljuset. Umgicks hellre med män än kvinnor, men på deras villkor och drömde samtidigt om en annan slags gemenskap, om att äntligen få höra till.

Båda hade artistnamn, Höök, som egentligen hette Calonius, tog sitt namn från sin första makes mor och Monroe från sin mormor. Marianne hade fantasier om en filmkarriär. Marianne och Marilyn - det låter ju rentav lika. Och båda två avslutade sitt liv genom att begå självmord.

Annette Kullenberg har intervjuat flera som umgicks med Marianne Höök, men det visar sig att ingen egentligen kände henne, att hon inte öppnade sig för någon, och därför är det svårt att hitta fram till henne också i Kullenbergs biografi som har titeln Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet. Ingen ställde personliga frågor till Marianne Höök när hon levde och Annette Kullenberg lyckas inte riktigt göra det till den döda Marianne heller. Hon vill kanske inte avtäcka hennes hemligheter. Är respekten för hennes integritet för stor?

Jag kommer på mig själv med att önska att Annette Kullenberg hade gjort något annat av materialet, öppnat upp, vågat anta något och fylla i luckorna, gjort henne levande - det här är stoff till en fantastisk roman, en ny Blonde, som Joyce Carol Oates skrev om Marilyn Monroe.

Vem skriver den?

2008-11-09 · 19:59

Idag köpte jag en present till mig själv. En bok. En inbunden. Och jag kunde inte ens vänta tills det blir jul.

Jag ska läsa Annette Kullenbergs biografi om 50- och 60-tals journalisten Marianne Höök. Någonting får mig att tro att Marianne och jag har en del gemensamt. Hon tycks ha många sidor som jag önskar att jag hade och andra sidor som jag inte är så stolt över att jag har. Låter det vara osagt vilka.

2008-11-09 · 11:57

Jag har precis börjat läsa en debutant - Mikael Fant och romanen Grundläggande genetik (jo, det är en roman!) En familjehistoria i två generationer, nutid (designmöbler och kyliga relationer) och sextiotal (uppror och graviditet). Den skildrar en klassresa nedåt och inleds med ett dödsfall. Verkar lovande såhär långt.



Kanske är det östermalmsmiljön som gör det, men när författaren för tredje gången målande beskriver solstrålarnas ljus minns jag ett samtal jag hörde på café Mocco. Mocco är ett ställe för östermalmsborna, där det diskuteras senaste golfresan och kommande middagsbjudningar och sånt. Ett sådant ställe dit mor och dotter går och fikar efter att ha provat brudklänningar till dotternas bröllop ungefär. (Fast det är vad jag tror, de kanske går någon helt annanstans) Det känns som att stiga in i en annan värld och det enda som kan motivera min närvaro där är att min man råkar jobba kvarteret bredvid. I alla fall - två unga kvinnor i kaffekön framför mig:

- Vilket fint väder det var igår.
- Ja, solen typ... sken.

2008-11-08 · 11:38

Tänk om jag själv hade fått sätta samman en lista på augustprisnominerade böcker - hur skulle den ha sett ut?

Per Olov Enquist Ett annat liv hade jag behållit, men kanske kompletterat den med Jon Jefferson Klingbergs Jag tror vi behöver prata faktiskt, en bok som inte "håller det privata stången" och där huvudpersonen vågar vara både patetisk och rädd trots att han är man. Båda böckerna har egentligen samma tema: Att förlora kontrollen över en sorg.

Sara Mannheimers Reglerna skulle jag byta ut mot en annan debutant, nämligen Amanda Svenssons Hey Dolly. Mannheimers anorektiska text med de tvångsmässiga upprepningarna skulle ersättas av en flytande orädd text, som jag gillade. Det var en stöddig roman på ett härligt sätt med en ovanlig attityd.

Edelcrantz förbindelser av Malte Persson ersätter jag med en annan fiktiv biografi - Hon älskade av Helena Henschen. Jag har visserligen bara smygläst stycken av den i bokhandeln, men det räckte för att jag ska veta att jag gillar den bättre än Edelcrantz och för att jag ska önska mig den i julklapp. Den verkar skriven med värme.

Efter som jag inte tycker att det är poesins år i år utan relationsromanernas år väljer jag bort samtliga tre nominerade diktsamlingar. Istället nominerar jag: Ur vulkanens mun av Helena von Zweigbergk, Mitt rätta jag av Pernilla Glaser och Himmel av Torbjörn Flygt.

Men, min vinnare är ändå -- Per Olov Enquist! Han har, för att använda hans eget uttryck, "prosans absoluta gehör"! Och dessutom något att berätta.

2008-11-07 · 14:47

Jag undrar om inte ordet studentikost bäst beskriver vad jag tycker om Malte Perssons Edelcrantz förbindelser. Högtravande akademiskt och förbluffande barnsligt samtidigt, en frizon för lärda män att i underliga ordnar, och med illa dolt kvinnoförakt, spexa runt tillsammans.

Det är inte något för mig. Jag känner mig inte inbjuden och faktum är att jag gärna avstår. Jag är inte det minsta road (eller borde jag säga amuserad) av vare sig stilen eller karaktärerna i Edelcrantz förbindelser. Efter drygt hundra sidor placerar jag Malte Perssons roman, eller fiktiva biografi, sist på min topplista över augustkandidaterna.

Men... förra året placerade jag Carl-Henning Wijkmarks Stundande natten sist, så jag räknar med att vad som helst kan hända...

2008-11-06 · 18:36

Jag är fortfarande så indränkt i Enquists prosa att jag har svårt att ta till mig Malte Perssons Edelcrantz förbindelser. Jag kommer inte in i någon skön läsrytm och kanske är det orättvist av mig att genast döma ut boken, kanske borde jag istället pausa Malte Persson i några dagar och försöka frigöra mig från Ett annat liv med till exempel lite poesi.



Katarina Frostenson. Ledamot i Svenska Akademien. Tal och regn. Augustprisnominerad. Föga överraskande begriper jag ingenting. Vad vill hon? Någonting alls, eller är det bara...språk? Jag har inte tålamod att tränga in i alla de här orden staplade efter varandra (fast jag borde naturligtvis), så jag bestämmer mig för en annan sorts läsning.

Kritiker Anna Hallberg har gjort små lustiga läsningar av barnlitteratur som vore det poesi i DN, och jag förstår att en text kan bli vad man kommer överens om att den är - bestämmer vi att Barbro Lindgrens Max vovve är en dikt så blir den helt enkelt det för att vi betraktar texten med våra poesiglasögon. Så... vad om jag och Katarina Frostensons text kommer överens om att den är barnlitteratur. Då behöver jag ju inte begripa allt, kan lyssna lite på ordljuden likt en tvååring, och se hur bokstäverna tar konkret form, ja personifieras, när k kryper och s lapar ur en ljusblå källa.

Det kanske funkar. Det är värt ett försök.

2008-11-05 · 22:26

Det finns vissa personer som tycks vara födda i fel århundrade. Jag tror att Malte Persson är en sådan. Jag har bara hunnit börja i Edelcrantz förbindelser och 1700-talsprosan är säkert på pricken, Malte Persson lika skicklig som någonsin Carina Burman i Min salig bror Jean Hendrich. Men jag var inte så förtjust i den heller...



Jag har svårt att leva mig in i och känna med karaktärer som pratar med varandra som vore det teaterrepliker, vittra med lärda (och emellanåt lite insinuerande eller småsnuskiga?) anspelningar... som en Shakespearepjäs eller så i svensk 1700-talstappning.

Jag föreställer mig en läsare till den här boken och hamnar hos någon forskare som förstört synen av att tolka gulnande ark från någon bortglömd poet, eller kanske hos en tunnhårig manlig bibliotekarie på KB i brun manchesterkavaj. Jag tror att de fnissar förnöjt och kliar sig i skägget när de läser Maltes bok. Det står i baksidestexten att den är skriven med humor.

Det här är inte en bok jag skulle valt att läsa om det inte var så att den var augustprisnominerad, men vem vet, om 50 sidor till kanske jag också myser och ler.

Det är åtminstone en roman.

2008-11-05 · 13:26

Det är en sak jag har funderat på sedan jag läste en artikel i Vi Läser i helgen. Artikeln handlar om Umberto Eco och hans senaste bok Om fulhet (som jag inte har läst, har inte läst Om skönhet heller, i alla fall,) Eco menar i boken att det mesta av det fula går att göra om till något skönt, med ett undantag: "...bilder av barn som svälter, kvinnor som våldtas, tortyr och krig /.../ Hur flytande våra värderingar än är, så kommer vi aldrig påstå något annat än att detta är ren och skär fulhet".

Han låter verkligen bestämd, säger till och med att det absolut är så, och ändå tvivlar jag? Varför har jag på känn att han har fel?



Jag tycker att jag ser bilder av kvinnor framför mig, sargade, våldtagna, magra, bleka, nästan döda, som framställs som oerhört vackra - mycket vackrare än till exempel bilder av en arg kvinna, eller en kvinna som äter en stor portion fet mat. Har jag fel?

Dessutom - blir verkligen den som utsätts för en ful handling automatiskt ful? Smittar ondskan av sig på offret i form av fulhet? Det undrar jag. Tänk den torterade Jesus på korset - vem påstår att den bilden är tveklöst ful?

Nej, Umberto Eco, jag håller inte med dig. Något stämmer inte.

2008-11-04 · 11:54

Nu är jag på behandling med P O Enquist, AA-rörelsen och de 12 stegen. Han är motspänstig förstås, vill inte gärna se att det han betraktat som sin största styrka egentligen är hans stora svaghet. Själv är inte bäste dräng när det handlar om att befria sig från ett alkoholmissbruk. Nu måste han lära sig tillit, avsäga sig kontrollen. Han har insikt om att han är på väg att gå under, men jag tror inte att han är unik i sitt genomskådande. Det tragiska med missbruk är väl just det, att veta vad som är bör göras och ändå göra tvärtom. Att en alkoholist skulle sakna moral är en fullständig missuppfattning. En sjukdom är inte viljestyrd.

Titeln Ett annat liv på Enquist memoarbok (som han inte vill kalla den, för sina memoarer har han minsann inte tänkt att skriva, men faktiskt ändå gjort) får mig att tänka på en historia ur min mammas liv.

Bakgrunden är denna: Hon är ensamstående efter att ha blivit lämnad av min pappa, hon har fått diagnosen MS och kämpar sig fram på kryckor, jobbar envist kvar på Apoteket några timmar om dagen för att inte alldeles falla ur alla sociala sammanhang.

En dag kommer en kraftigt berusad man in och påstår att han varit hennes pojkvän när hon var sjutton år. Sakta hittar hon in till något i hans blick som påminner henne om en nästan glömd förälskelse och en segeltur i skärgården för länge sedan. Är det verkligen han?

Nu tillbringar han dagarna på parkbänken som ett klassiskt fyllo. Han har förlorat sitt jobb, förlorat sin familj, förlorat sin bostad, men någonstans i plånboken har han kvar medlemskortet till golfbanan - han har inte helt gett upp.

De når en kärleksfull överenskommelse. Han flyttar in hos henne, tar hand om det praktiska som hon inte längre har styrka till - bära kassar, stryka, dammsuga... och i gengäld får han hennes styrka att sluta dricka. Hon finns där och han är behövd. Så kan man också räddas.

Han berättar att bara någon vecka innan han staplat in på apoteket har han försökt att dränka sig i den nästan vinterfrusna ån som rinner genom staden. - Och vet du varför? frågar han mig. - Du ville dö, föreslår jag fantasilöst. - Nej, svarar han, jag ville dränka skammen, dränka den jag kommit att bli och få en chans att vara den jag borde ha blivit, få det liv jag borde ha fått.

Ett annat liv.

Men det är en annan historia...

2008-11-03 · 15:32

Läser litteraturkritiker Anna Hallbergs synpunkter på Vi Läser i dagens dn. Framsidan är för glossig och för rosa och insidan "för mycket höstmys och puttrig läslust". Men vänta lite nu, det är nog bara en litteraturkritiker som kan klaga på mys och lust när det handlar om litteratur. Hur magsur får man vara.

Ibland undrar jag vem kritikerna riktar sig till. Sällan till mig som lustläsare i alla fall, kanske någon gång till författaren, men först och främst, tror jag, till sina egna kritikerkollegor. Då gäller det att vara rädd om sitt anseende och inte råka njuta av något som är glossigt rosa och bygger på glädje. Jisses nej, lid igenom litteraturen vet jag och fortsätt förakta läsaren - det vinner du säkert många seriösa kritikerpoäng på.

Själv älskar jag Vi Läser och beställer en prenumeration genast!

2008-11-02 · 22:06

Så är jag inne i mörkret tillsammans med Per Olov Enquist. Alkoholen håller allt mer på att ta över hans liv och jag har ännu över hundra sidor kvar till det lyckliga slutet. Om det nu är ett lyckligt slut? Han överlever ju i alla fall och jag hoppas, för hans skull, att det är mer än så.



Jag tror inte att Enquist har haft några problem med att "hålla det privata stången", tvärtom tycks han ha svårt att nå in till något djupt personligt till och med i en självbiografi som påstås säga allt. Jag vet väldigt mycket mer om baltutlämningen, om inrikespolitik under 60- och 70-talet, om kapitalismen på Broadway. Jag vet också titlarna på samtliga Enquists romaner och dramer, vad de handlar om och vilket mottagande de fick. Ett liv genom politik och prestationer, men ack så lite om självinsikt och relationer.

Världen förändras gång på gång med Enquist i händelsernas mitt, men själv tycks han ha stannat i växten för länge sedan, så van att hålla alla känslor på avstånd att varken skuld, kritik eller förluster rubbar honom, men inte heller någon sann glädje och stolthet verkar det. Ödmjukheten är ett bekvämt skydd.

Ständigt i centrum av världen och av alla debatter, medan hans eget inre centrum snurrar runt, runt som en kompass i Nordpolen. Det mesta känns slumpmässigt, utom skrivandet, och allt som är kunde ha varit rakt det motsatta. Är han ens närvarande i det liv han lever, eller lurar hela tiden känslan att något är fel, att han borde haft ett annat liv? Som Tranströmers systerskepp, i någon dikt, som glider parallellt i tiden men åt ett annat håll.

En gång under läsningen börjar jag gråta av medlidande, men då är det inte med Enquist utan med hans son Mats, som tycker att pappa kunde skriva om de som är lite mindre duktiga.

Prestationer istället för relationer. Och ingen vill se tomheten inom honom, inte heller nu när självbiografin ligger där. Istället fortsätter kritiken att buga och får nästan missbruket att låta som en prestation i sig att beundra. Tänk, ingen har supit som Enquist, ingen har flytt så många behandlingar, druckit på antabus, varit så nära döden som Enquist.

Antingen är han väl lättad över att ingenting har förändrats av sanningen, som står i boken (om än halvt gömd och halvt dold i texten, ibland kanske ofrivilligt avslöjad) eller så är han fullständigt förtvivlad över att fortfarande inte bli sedd. Kan inte någon befria honom från att vara stor?