2008-12-31 · 14:46

Jag avslutar det här året och inleder det nya med en feberförkylning. Jag känner mig så eländig, att jag nästan måste få gnälla lite.

När jag var barn fanns inga sjukdomar, de hörde till det där man hoppades försvinna om man lät bli att låtsas om dem. Därför hade vi aldrig värktabletter i skåpen, nässpray och kleenexdukar, därför har jag inga minnen av att jag någonsin legat nerbäddad och blivit tyckt synd om. Känner man efter för mycket gör det alltid ont någonstans, bättre att inte känna efter alls.



Lotta Thorséns Aldrig som hon ligger på mitt nattduksbord. Det får mig att fundera på det där, hur mycket man för vidare till sina barn, trots att man lovat att aldrig bli som sina föräldrar... Så mitt nyårslöfte det här året, bortsett från mitt alltid återkommande löfte att jag nästa år ska bli lite modigare, får bli att aldrig någonsin mer yttra meningar som: Lite snuva har ingen dött av; eller Har du högfärdshosta?

Nej, här ska pussas på blåmärken och fluffas kuddar - och mina barn ska få vara precis hur eländiga de vill. I morse tittade min äldsta son in till mig när jag låg kvar i sängen, och sa:
- Har du ont i halsen, mamma? Vill du att jag gör lite honungsvatten till dig?
- Ja tack.

Jag har fått bättre barn än jag förtjänar, och det finns hopp om framtiden. Gott nytt år, kära läsvänner!

2008-12-29 · 23:33

Du har väl inte missat att vi gör en kollektiv 1001-böcker-du-vill-läsa-innan-du-dör-lista här på bokcirklar? Det är bara att anmäla sig till gruppen och bidra med dina måsten. Finns det fler som föreslår samma bok är den given - övriga titlar kan vi komma att behöva diskutera och motivera tills vi har den perfekta listan från oss alla!

Jag listar de 25 böcker jag kommer att tänka på först, som verkligen har betytt något för mig, och som jag kan tänka mig att återvända till och läsa på nytt. Det finns ju massor av böcker som jag vet är klassiker och som kanske borde hamna på en sådan här lista, men de struntar jag i. Jag vet att t ex Vilhelm Moberg är viktig, men jag har ingen speciell relation till hans böcker (även om jag läst dem), därför får det vara...

Böcker som blivit en del av min person:
1.  Erica Jong, Rädd att flyga
2.  Hjalmar Söderberg, Den allvarsamma leken
3.  Jan Kjaerstad, Förföraren
4.  Jan Kjaerstad, Erövraren
5.  Jan Kjaerstad, Upptäckaren
6.  Sylvia Plath, Glaskupan
7.  Edith Södergran, Samlade dikter
8.  Fjodor Dostojevskij, Bröderna Karamazov
9.  Lev Tolstoj, Anna Karenina
10. Pauline Reage, Berättelsen om O
11. D.H Lawrence, Lady Chatterleys älskare
12. Kerstin Thorvall, Det mest förbjudna
13. Anna Jörgensdotter, Pappa Pralin
14. Haruki Murakami, Fågeln som vrider upp världen
15. Marie Lundquist, Jag går runt och samlar in min trädgård för natten
16. Märta Tikkanen, Århundradets kärlekssaga
17. Marja-Liisa Vartio, Kvinnors drömmar
18. Agnar Mykle, Sången om den röda rubinen
19. Aidan Chambers, Dansa på min grav
20. Dag Hammarskjöld, Vägmärken
21. Selma Lagerlöf, Gösta Berlings saga
22. Virginia Woolf, Ett eget rum
23. Joyce Carol Oates, Blonde
24. Erik Fosnes Hansen, Psalm vid resans slut
25. P O Enquist, Kapten Nemos bibliotek

Läs de här och du kommer lära känna mig ganska bra. Fast egentligen är det nog alla barn- och ungdomsböcker som har format mig mest, för att inte tala om alla volymer av Harlequin och Vita serien, eller för den delen Virgina Andrews och J.M Auel, men de har jag inget behov av att återvända till.

2008-12-28 · 23:24

I flera böcker jag har läst om bebisar och deras utveckling påpekar författaren att barn som är väldigt krävande som små; gnälliga, klängiga, ständigt uppmärksamhetssökande ofta visar sig bli väldigt kreativa och intelligenta som vuxna. Jag undrar jag, om det faktiskt är sant, eller om det bara är en väldigt fungerande tröst när man går där timme efter timme med en liten som varken vill roa sig själv eller sova en stund.

Lika ofta brukar det påpekas att många stora konstnärer och författare har varit psykiskt sjuka. Ann Heberlein nämner flera kända namn och den och den var schizofren, den manodepressiv, den borderline... Undrar om inte det också har blivit en tröstmyt för de olyckliga. Det måste ju finnas betydligt fler som inte har lidit fram sitt skapande, och förmodligen är det många av de sjuka som har haft långa perioder när de helt enkelt mått för dåligt för att skriva.

Jag undrar vem som har att vinna på den här romantiserade synen på psykisk sjukdom? Inte de drabbade i alla fall. Det finns inget romantiskt med att ha dödsångest (eller livsångest) och är det någonting som Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva visar så är det just det. Hon viker inte undan med blicken för det smutsiga, skämtar inte om smärtan för att lätta upp. Det är en sann sjukdomsbeskrivning hon ger, inifrån.

Hon är lika dödssjuk som en cancerpatient, men kommer hon få samma sympati som till exempel Anders Paulrud? Eller för den delen PO Enquist som nästan söp ihjäl sig? Är hon inte bara sur och missnöjd, lite gnällig rentav?

Det finns så många som tror att psykisk hälsa är en fråga om vilja, och en sjukdom tecken på svaghet. Om Ann Heberlein hade hoppats på att bli sedd för den hon verkligen är genom sin bok, tror jag att hon kommer bli besviken. Jag tror de flesta kommer vända bort blicken, som prästerna i kyrkan när hon dubbelvikt av ångest satt ensam kvar efter en mässa. 

2008-12-27 · 15:05

Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva är ingen självbiografisk roman, det är ingen roman överhuvudtaget. Inget skyddslager av fiktion och påhittade karaktärer här, bara den nakna sanningen hur det är att leva med ångest. Ann Heberlein lider av den psykiska sjukdomen bipolär typ 2, eller manodepressivitet. Från hyperaktiv och oövervinnerlig till fullständigt tom och självmordsbenägen.
 
                                        

Vad kan man säga om en bok som kanske är ett avskedsbrev från en döende? Har jag tidigare sagt att Anders Paulrud nog är den lyckligaste man som dött, kan jag säga Ann Heberlein förmodligen är den olyckligaste kvinna som trots allt överlevt. Likt en Sylvia Plath som satte mjölk och bullar på bordet innan hon stoppade huvudet i gasugnen, ser Ann till att barnen får nya kläder, att det finns pengar på kontot och att hennes man verkligen vet hur man klipper flickans tånaglar innan hon tar farväl. Det totala nederlaget. Oförmågan att säga ja till livet. Lyckad, men misslycklig.

Jag tror inte att det är någon slump att ångestens grepp är som hårdast efter en tid av stor framgång. Känner du att hela din tillvaro är byggd på lögn, att allt är på plats i lyckolivet utom just du själv - då blir behovet av avslöjande, av straff för oförtjänta framgångar alltför stark. 

Jag skulle vilja säga: Älskade Ann, du får vila lite, det är okej..., men å andra sidan, det klarar jag ju inte ens att säga till mig själv.

2008-12-25 · 22:39

Kanske behöver man inte sträcka sig så långt som att önska de polyfona (mångröstade) romanen för år 2009 - kanske räcker det att bara önska sig lite mer roman och lite mindre sanning, lite mer fiktion som inte är en kopia av författarens verklighet. Men är det verkligen författaren som har gjort det enkelt för sig idag med den sanna berättelsen, eller är det läsaren som fastnat i den biografiska läsningen, och slutat tro på fantasins kraft?

Jag hittade en högaktuell (fast den är skriven redan 2006!) artikel i dn av den tyska författaren Juli Zeh (översatt av Svante Weyler): Åt helvete med autenciteten!

2008-12-25 · 13:40

När jag vaknade idag och tittade ut undrade jag om det faktiskt låg vit dimma över julikullen nedanför vårt fönster, eller om det var min blick som blivit dimmig efter julfirandet. Lite av varje kanske.

Juldagen är en klassisk läsdag. När jag var barn hade jag alltid flera julklappsböcker som jag längtade att få börja i och juldagen var på det sättet bättre än julafton rentav. Idag är det inte riktigt så eftersom jag numera är den som ger bort böcker och inte den som får, men jag har ju Leklust av Juli Zeh som legat länge på nattduksbordet och väntat på just den här dagen.

Hoppas ni alla får en riktigt skön läshelg!

2008-12-23 · 19:17

Jonas Thente beklagar sig över romanåret 2008 och önskar sig en text där många olika röster möts, till skillnad från den monologiska jag-texten där en röst får dominera. Han beklagar sig över alla dessa JAG (och tar P O Enquist som ett exempel, som ju skyr ordet som pesten, ja ja).

Märkligt nog känns det som jag har läst flera romaner på sistone där olika röster har talat mot varandra i olika kapitel och där flera historier löper parallellt (senast i t ex Mikael Fants Grundläggande genetik), men jag tror inte att det är det Thente egentligen frågar efter.

Han önskar sig nog inte dubbla "jag-monster" i romanerna, som utifrån olika perspektiv käbblar om vem som har störst rätt till sina känslor. Nej, jag tror att han önskar sig bort från skildring av känsloliv överhuvudtaget, bort från bekännelseträsket (därför är det ännu märkligare att han tar Enquist som exempel, han som skyr känslorna så effektivt att han utelämnat smärtan i biografin och gömt den i en annan roman, men nåja).

Det jag tror Jonas Thente frågar efter, med Fjodor Dostojevskij som exempel, är en idéroman! Han vill se röster för olika politiska ideologier, livsåskådningar, religioner möta varandra i romanens form, låta karaktärerna gestalta olika idéer och läsaren ställas inför moraliska frågeställningar.

Problemet är bara, Jonas, att för att få en sådan roman trovärdig krävs det att vårt samhälle diskuterar sådana frågor, att det likt en rysk 1800-tals bjudning, faktiskt existerar den sortens samtal. När var du på en sådan tillställning senast? När till och med dagstidningarna domineras av jag-monster från kändisvärlden är det kanske inte konstigt att romanen också gör det.

Men, jag kan instämma med din nyårsförhoppning - låt romanerna bli polyfona så kanske vi kan våga hoppas på att vårt samhälle också blir det!

2008-12-23 · 11:22

Köp hellre Afrodites klinik för motvilliga älskande av Marika Cobbold Hjörne än en Alladinask till jul. Den smakar faktiskt bättre och är omöjlig att inte tycka om. Då kan ni ju dessutom vara med och cirkla den 11 januari!

Egentligen handlar den om ganska allvarliga saker - varför är det så svårt att få relationer att fungera, den romantiska kärleken att överleva? Det blir kris på jorden när kärlekens prästinna, författare av romantiska kärleksromaner (och så levde de lyckliga... ni vet) tappar tron på att det är möjligt att älska någon ett helt liv och vara lyckliga tillsammans, och då får kärleksgudinnan Afrodite och sonen Eros rycka in. Det ska gudar till att rädda ett förhållande!

Kanske är det faktiskt ödet eller tajmingen som avgör om du hittar den rätte eller inte. Och lite hjälp från gudarna. Och så lite terapi för säkerhets skull...

Förresten, är det någon här inne som läst Dan Josefssons Hemligheten - från ögonkast till varaktig relation? Den kanske har andra förslag än att lita till gudarna, men det låter inte vidare romantiskt.

2008-12-21 · 23:27

Jag är gnällallergiker; har väldigt lite tålamod med de som går runt och klagar över ingenting och kräver min sympati. Och samtidigt inser jag det paradoxala att det går ju inte att skriva det utan att låta lite... gnällig. Jag skulle mycket väl kunna läsa Ann Heberleins Det var inte mitt fel och Hanne Kjöllers I huvudet på en mamma (två anti-gnäll böcker om ansvar) för att få nicka instämmande, precis så.

När jag såg Beckman, Ohlson och Can i fredags med Ann Heberlein som en av gästerna på temat lycka, eller varför är vi aldrig nöjda?, var det ganska tydligt att Ann Heberlein inte är nöjd, och då slår det mig att jag heller aldrig har uppfattat Hanne Kjöller som vidare nöjd. Men så måste det förstås vara, det är ju inte de lyckliga som plågas av andras gnäll, det är ju de som kämpar på som blir gnällallergiska. Tänk själv att du inte har fått sova en hel natt på ett halvår - hur mycket till övers har du för han på jobbet som klagar över en natts sömnbrist? Eller hur länge orkar du lyssna på hon som gnäller över att kaffet smakar illa på jobbet, om du just har blivit arbetslös?



Varför är vi aldrig nöjda då? Eller lyckliga? Ett förslag under diskussionen var att det är för att vi jämför, och då finns det alltid någon som har det bättre, men jag undrar om det inte också är åt andra hållet. Kan man verkligen vara lycklig bland alla sina prylar, eller i sin framgång, om det sker på någon annans bekostnad? 

Micael Dahlén, författare till Nextopia, menar att vi är som lyckligast när vi lever i förväntan, vilket betyder att vi hela tiden behöver mer att se fram emot för att kunna ta oss till nästa lyckogupp. Och det passar ju verkligen bra för en tillväxtekonomi och ett konsumtionssamhälle som vårt. Dahlén menade också att det inte stämmer det där om att "leva i nuet" skulle göra oss lyckligare - han menar att ett motsatt förhållande råder - det är i stunder av lycka som vi lever i nuet.

Det får mig att tänka på en replik från filmen Timmarna, där Meryl Streep (mrs Dalloway) återger ett minne för sin dotter hur hon en morgon stigit ut på altanen och allt i naturen var rent och hennes älskade kom och la armarna om henne och sa att hon var vacker. Då, tänkte hon, nu börjar det riktiga livet, nu kommer lyckan. Vad jag inte visste, fortsätter hon, var att det var just den stunden som var lyckan.

Vi ser den inte förrän den har blivit ett minne. Lyckan blir en förväntan om mer lycka. Nej, den enda stund vi verkligen känner oss fast i nuet är stunder av smärta, det är vad jag tror. Det är också plågade människor som har svårast att förvänta sig något av framtiden. Vi behöver drömmar för att leva. Men, behöver vi gnäll?

Åsa Mattsson, författare till den verklighetsbaserade romanen Salong F, hade ett förslag på hur vi kan komma ifrån bitterfittigt gnäll utan att för den skull hamna i individuella lyckoprojekt hos livscoachen - vi borde omvandla gnället till rättmätig vrede och agera politiskt på orättvisorna (som ju faktiskt finns!) Är det jakten på vår personliga lycka som gör oss så passiva inför orättvisor, trots att det kanske är just dessa orättvisor som hindrar oss från att bli lyckliga?

2008-12-20 · 16:32

Det kom inga fler svar från partiledarna om vilken bok som ligger på deras nattduksbord. Fredrik Reinfeldts pressassistent gav visserligen en tack-men-nej-tack-hälsning och det var ju trevligt, men från de övriga ingenting. Vad synd. Jag var verkligen uppriktigt nyfiken på vad de läser. 

När jag föreställde mig vad som kunde tänkas ligga på nattduksbordet hos partiledarna hamnade jag i alla fall rätt när det gällde Maria Wetterstrand - jag såg framför mig en nyttig bok om miljön hos både henne och Peter Eriksson.

Göran Hägglund påminner om en välartad skolpojke, tycker jag som läser serietidningar i smyg, kanske Fantomen eller Buster. Maud Olofsson läser nog en tjock roman, Kerstin Ekman kanske, trilogin Vargskinnet. Jan Björklund läser Ondskan av Jan Guillou. Mona Sahlin tror jag gillar att läsa om Stockholms medievärld, försöker gissa vilka politiker som gömmer sig bland de halvt självbiografiska alstren där karaktärerna fått fiktiva namn. Kanske läser hon just nu Vi som hade alla rätt av Kristina Thulin och Jenny Östergren.

Svårast är verkligen att gissa vad Fredrik Reinfeldt läser... Kanske ingenting. Han kanske somnar över tråkiga, viktiga rapporter medan Filippa säkert är bokklubbskund och försöker få honom intresserad av... Maria Ernestam.
Lars Ohly överraskade mig med sitt svar att han läser Helena Henschens I skuggan av ett brott. Jag trodde mer på någon arbetarlitteratur, kanske rentav Efter arbetsschema av Johan Jönsson.

Men som sagt, vad de verkligen har på sina nattduksbord får vi inte veta...

2008-12-19 · 21:05

Det blev en annan god chokladask att smaska på idag - Marika Cobbold Hjörnes Afrodites klinik för motvilliga älskande. Den är nog vad chrisma skulle kalla för en såparoman, om betydelsen av såparoman är att man ser handlingen framför sig som en film, placerad på hyllan för romantiska komedier.



Varför finns det inte en romangenre som heter romantiska komedier förresten, när det nu fungerar på filmer? För romantisk komedi är väl inte detsamma som chick-litt? Jag skulle lika lite placera Marika Cobbold Hjörnes Afrodites klinik för motvilliga älskande på chick-litt som till exempel Katarina Mazettis Grabben i graven bredvid. Men givna romantiska komedier är de ju!

(Eller vänta nu, visst var det så att boken inte alls hade lika lyckligt slut som filmen? Lyckligt slut är väl en förutsättning för att det ska få kallas komedi, så det kanske inte var så enkelt, trots allt...)

2008-12-18 · 19:56

Jag tänker att det här med böcker kanske är som choklad. Leklust - eller flickan utan egenskaper behöver jag njuta av långsamt för den är så smakrik. Det fungerar inte alls att läsa en sida här och en där med Ester på armen och ett kladdigt kök att torka, blöjor att byta och tvätt att hänga. Nej, ska jag äta en speciell, mörkare choklad vill jag helst fluffa kuddarna rätt i soffan först och kanske hälla upp ett glas rött vin - den kräver liksom en viss stämning och koncentration. Jag sparar den till juldagen.

Det jag behöver just nu är bok som är som en Aladdinask. Från den kan man liksom gå och plocka en bit av lite nu och då under dagen utan att förstöra upplevelsen. Det smakar gott och sött. Kanske är Guernseys litteratur- och potatispajsällskap av Mary Ann Shaffer en sådan lättsmält bok?

Jag inbillar mig att den kan smaka lite som Stekta gröna tomater, om ni minns den, av Fannie Flagg. En lite sorglig feel-good roman med minnen och vänskap som tema. Kan väl ha varit -89 eller -90 som den var så populär. Min mamma läste den, och alla hennes väninnor. Jag också förstås. Den var en chokladask att dela med sig av. Så småningom gjordes det en film av boken. Min mamma såg den, alla hennes väninnor. Och jag.

2008-12-17 · 20:42

Ikväll har vi klätt granen! Lite tidigare än vanligt, men det känns bra. Glögg och pepparkakor och julmusik med Agneta och Linda. Och nästan alla julklappar är inslagna och jag tänker inte stressa alls den här veckan.

                           

Kommer ni ihåg Stora Läsarpriset? Vilka som vann år 2007? Om inte kan ni gå in på BokTV och titta på förra årets prisutdelning. Nu på fredag startar vi omröstningen för 2008. Alla medlemmar har varsin röst. Vilken är din favorit? Omröstningen pågår till 31 januari 2009.

2008-12-16 · 23:05

Jag har nästan hunnit glömma hur det känns att få krypa in i en bok och stanna där i timmar. Idag är jag lycklig om jag hinner läsa några sidor medan Ester sover. Hon har nämligen upptäckt att det är just böckerna som tävlar med henne om uppmärksamheten, så om jag ens försöker smygläsa lite medan hon till exempel leker med sina fötter, blir hon rasande och skriker tills jag bara bryr mig om henne igen och allt är som det ska vara. Egentligen kan jag känna igen mig själv lite i det där -- vill också skrika som en fyramånaders emellanåt när min man ser på sportnytt istället för på mig ;-)

Så mycket läst blir det alltså inte, men jag har varit i Skrapans bokhandel igen. Ingen PO Enquist den här gången dock. Underligt egentligen att veta så mycket om en man, som jag inte alls känner. Särskilt en som tycks mån om att "hålla det privata stången". Så står han där, och jag har fått dela några av hans mest känsliga erfarenheter och smärtande barndomsminnen, trots att jag alls inte är någon speciell, bara en läsare.

Jag fick till och med en impuls (men jag hejdade mig) att stryka bort lite brunt damm som fastnat på höger ärm på hans jacka, kanske för att Kapten Nemos bibliotek fick mig att se tioåringen i honom och inte endast den berömde författaren och augustpristagaren.

Tänker författare någonsin på sådant, på det ojämlika i förhållande till läsaren? Kan det inte vara just den vetskapen som gör läsaren så blyg, att ha fått ett förtroende utan att ha delat med sig av ett tillbaka? 

2008-12-15 · 22:06

Böcker jag tänker på när jag läser Leklust av Juli Zeh: Den hemliga historien av Donna Tartt, Odjuret med två ryggar av Emily Maguire och Fleurs hösttermin av Paavo Haavikko.

Det är väl skolmiljön som påminner, den hyperbegåvade, brådmogna flickan som inleder ett förhållande med en äldre man (fast det är snarare hennes lek än hans), anspelningar till litteratur och filosofi, sexualitet som maktmedel, förbund och pakter, övermänniskoattityder och hybris och hela tiden en känsla hos läsaren att det här kan nog sluta riktigt illa, fast det ändå är njutningsfullt att ryckas med. Det är farliga lekar.

Har ni ett exemplar av Den hemliga historien hemma, så håll i den hårt. Jag försökte få fatt den för något år sedan och det visade sig omöjligt. Inget antikvariat hade den inne och den fanns inte ens på biblioteket (förmodligen utgallrad när boken blev för sliten), och slut på förlaget är den för länge sedan...



Fler böcker som jag saknar i bokhandeln och skulle köpa bums om de kom i nytryck:
- Glaskupan av Sylvia Plath (hur är det möjligt att den inte finns?)
- Rädd att flyga av Erica Jong 
- Lace av Shirley Conran 
- Sången om den röda rubinen av Agnar Mykle
- Kvinnors drömmar av Marja-Liisa Vartio, och Känslor (Fåglarna var hans  finns faktiskt, men det är inte hennes bästa)
- samtliga böcker av Bengt Martin 

Vilka saknar ni?

2008-12-14 · 13:57

Hm, det här var en intressant bok. Jag läser Leklust- eller flickan utan egenskaper av Juli Zeh, och jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den än, mer än att den är... speciell. Den gör mig förbryllad på ett skönt sätt.

Annars tycker jag att det är svårt att hinna få någon lästid såhär veckorna före jul, funderar mer på vilka läsupplevelser jag vill ge andra i paketen. Tittade igenom dn-kritikernas bästa julklappsböcker, men insåg att deras smak är så avancerad att jag känner ingen som skulle uppskatta ens hälften av de böcker de tipsar om. Och jag umgås ändå med läsare!

De kanske tänker att de lustfyllda böckerna säljer sig själva medan diktsamlingarna behöver lyftas fram, vad vet jag, jag vet bara att jag inte blir julglad av poesi ens om den är skriven av Katarina Frostenson, som ändå har kallats "rolig" i Tal och regn, (fast vet ni vad, jag tror att rolig är en omskrivning för begriplig - plötsligt går det att förstå vad dikterna handlar om och det är ju jätteroligt verkligen).

Men alla är vi olika och läser kanske också av olika anledningar? Jag läser av lust, och emellanåt för tröst. Varför läser ni?

2008-12-13 · 16:21

Om jag hade en stor släkt, vilket jag inte alls har, skulle min inköpslista inför julfirandet se ut ungefär såhär:

Till gamle farfarn som är historieintresserad:
De välvilliga av Jonathan Littell

Till mamma som gillar ny, svensk litteratur:
Sin ensamma kropp av Elsie Johansson

Till pappan som annars inte läser så mycket mer än dagstidningen:
Citat av Hjalmar Söderberg sammanställda av Kaj Attorps - Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet

Till en bror som tycker om klassiker:
Revolutionary road av Richard Yates

Till en syster som har läst (nästan) allt:
Timmen mellan hund och varg av Silke Scheuermann



Till svärmor med liknande smak som jag:
Hon älskade av Helena Henschen

Till svärfar som läser faktaböcker och biografier:
Ett annat liv av PO Enquist (förstås!) och samtidigt Kapten Nemos bibliotek i pocket (ett appendix!)

Till en älskad make:
Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami (den har min man redan läst, men jag kan ju inte avslöja här vad han ska få på riktigt)

Till faster som älskar romantiska teveserier:
Borta med vinden av Margaret Mitchell, och kanske uppföljaren Rett Butlers berättelse av Donald McCaig

Till farbror som vill ha spänning:
Det första jag tänker på av Ida Jessen

Till kusinen som var ung på sextiotalet:
Jävla John av Eva Dozzi, eller Mikael Fants Grundläggande genetik



Till kusinbarnet som är ung idag:
Leklust av Juli Zeh

Till kusinbarnets lite svårmodiga pojkvän:
Svart som silver av Bruno K Öijer

Till artonåriga bonusdottern:
Hey Dolly av Amanda Svensson

Till barnet i slukaråldern:
Bläckhjärta av Cornelia Funke och Boktjuven av Markus Zusak (en bokslukare behöver minst två böcker!)

Till barnet, som fortfarande vill att mamma och pappa läser högt:
Edward Tulanes fantastiska resa av Kate DiCamillo eller Sagan om Despereaux av samma författare. Lika underbara båda två!



Till bebisen:
Min lilla skattkammare: Vaggvisor och ramsor (och medföljande CD med 12 sånger)

Till mig själv:
För Lydia av Gun-Britt Sundström, som äntligen kommer i ny utgåva i december

Och naturligtvis skulle jag skriva julrim till dem allihop...

2008-12-11 · 12:26

Jag har fått en fantastisk tegelsten i min hand, en antologi med Marianne Hööks texter sammanställd av Annette Kullenberg: Får man vara lite tilltalande i det här samhället?



Och det regnar idag, så det finns ingen anledning att gå ut!

Men 850 sidor läser man förstås inte på en dag, och textantologier lönar sig oftast att läsa lite i taget. Förutom en bok om Ingmar Bergman (som jag hoppar över tills vidare) finns här kåserier, personporträtt, reportage, radioprogram, recensioner, kolumner... och så kanske det mest lockande, tidigare opublicerade brev, dikter och dagböcker.

Annette Kullenberg fick mig att önska en roman om Marianne Höök som uppföljning till biografin Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet, en roman lika gripande som Joyce Carol Oates Blonde om Marilyn Monroe.

Trots min fascination för hennes person hade jag inte så höga förväntningar på Marianne Hööks egna texter, jag föreställde mig att hennes tyckande om olika saker från 60-talet inte skulle kännas särskilt relevant 2008, men vad fel jag hade!

Hon känns så självständig i sitt tänkande, gör roliga associationer och hon är framför allt feminist och ser på världen med ett genusperspektiv som inte många skribenter ens idag lyckas med. Hon har en förmåga att genomskåda falskhet i den allmänna opinionen och hittar fördomar bakom den goda viljan. Läs till exempel hennes klara analys av varför vi kämpar mot apartheid i Sydafrika, men håller tyst när det gäller könsstympning av kvinnor inom "det arabiska och afrikanska islam":

"Men när svarta bär sig åt som vita mot svarta upphör av taktfullhet vår humanitet, vårt intresse svalnar påtagligt. Tydligt är att vi tillskriver oss ett större ansvar och sätter oss i en roll av förmyndarskap överallt där vita agerar. Det är i grunden också ett rastänkande; man kan inte fordra mycket av svarta."

Hon är briljant! Läs henne, och läs Kullenbergs biografi om henne!

2008-12-10 · 19:02

En vän, som läste Leif Erikssons Columbus före mig, sa att den var som en blandning mellan Claes Hylinger och Fawlty Towers (Pang i bygget). Jag har inte läst Claes Hylinger, så jag kan inte svara på hur väl det stämmer, men jag förstår mycket väl associationen till Fawlty Towers.

De män som passerar hotellobbyn under natten är kanske inte lika tokroliga som spanske Manuel, men de är lika mycket karikatyrer - den tyste islännningen, den berusade finnen, den fryntlige dansken, den magre juden, den envise krymplingen och massor av andra som jag redan hunnit glömma.

Nattportiern Kristoffer har ungefär lika mycket empati för hotellets gäster som för de vägglöss han klämmer till döds bakom disken, men egentligen är han ju faktiskt själv lika besviken på livet, som någonsin de patetiska människo- (nej, jag menar mans-)spillror han tvingas lyssna på.

Männens olycka tycks framför allt vara orsakad av kvinnor, men det är också kvinnorna som utgör det enda kvarvarande hoppet, bortsett från drömmen om den stora affären som ska ge rikedom och lycka. Kristoffer däremot är fullständigt illusionslös också när det gäller kärlek. Att han håller fast vid sin självmordsbenägna flickvän, som dessutom bedragit honom, tror jag har att göra med att vetskapen att han är behövd, är det enda som ger honom ett uns högre existensberättigande än lusen han just klämde mellan fingrarna.

Det är alltså ingen vidare ljus historia, och jag tror inte att jag är rätt läsare för att uppskatta det möjligen humoristiska i allt elände.

Nej, nu blir det något annat - Leklust - eller flickan utan egenskaper av Juli Zeh, en tysk författare som "skriver punkprosa med stark samtidskänsla" enligt Weyler förlag. Jag tror att det är en bok för mig!

2008-12-09 · 22:25

Jag går fortfarande runt och funderar på det här med vuxenromaner och värdegrund - varför det så sällan diskuteras vilken ideologi olika berättelser ger uttryck för, vilken "snörpig sexualsyn" (för att citera Malin Ullgrens artikel om underhållningslitteratur, som chrisma skrev om häromsistens) eller kvinnosyn eller gudsbild eller... (ja, ni förstår). Är det för att det ligger så nära till hands att bli moraliserande om man börjar fundera åt det hållet? Det borde väl inte vara omöjligt att undersöka vilken sexualsyn en bok förmedlar, utan att lägga till värderingen att den är snörpig, eller blir det meningslöst då? Går det att diskutera moral utan att moralisera?

Dessutom undrar jag om de värderingar som kommer till uttryck i en bok nödvändigtvis behöver vara författarens värderingar? Knappast väl. Ibland tänker jag att det kan vara tvärtom , den människosyn, eller sexualsyn för den delen, som råder i t ex Michael Houellebecqs böcker tror jag författaren har valt för att han inte delar den, men vill att vi som läsare ska få syn på vad dessa värderingar gör med oss.

(Vet ni, nu har jag sprungit mellan datorn och spjälsängen så många gånger sedan jag inledde det här blogginlägget, att hade jag en sammanhängande tanke när jag började skriva, är den för länge sedan borta.. Jag ger upp. Istället ska jag läsa en roman av Leif Eriksson som jag just börjat på - Columbus.



Den handlar om Kristoffer som är nattportier på ett billigt hotell. Den ena söndertrasade och onyktra mannen efter den andra passerar lobbyn under natten, och Kristoffer verkar själv ganska vilsen. Han har tappat riktningen, seglar på öppet hav. Jag vet inte vilken okänd kontinent han önskar finna, men misstänker att det kan vara Kvinnan, flickvännen som ligger på sjukhus efter ännu ett misslyckat självmordsförsök. Förmodligen kommer han väl i hamn så småningom, men kanske någon helt annanstans än han trodde, det gissar jag bara, den heter ju Columbus...)

2008-12-08 · 21:42

Var det någon av er som såg könsrollsdebatten "Town bloody hall" från 1979 ikväll på Kunskapskanalen? Med bland andra Germaine Greer och Norman Mailer.



Jag började titta, men Ester behövde mig just när de skulle påbörja själva debatten. Det jag hann var i alla fall intressant på ett oväntat sätt. Jag tyckte att Norman Mailer sa en hel del tänkvärda saker, trots sin dominanta macho-stil (och trots att han till utseendet faktiskt påminde litet om George W Bush, inga trevliga associationer där), trots några osmakliga skämt och trots en alldeles uppåt väggarna tokig förklaring till att lesbiska kvinnor är manshatare (för att män kan användas som kvinnor, men inte tvärtom, jo, jo...).

I alla fall - han menade att vi inte helt kan bortse från att vi också är biologiska, och att det kanske är något grundläggande fel på själva tanken på frihet - kvinnors frihet och mäns frihet, något om att barnen inte kan uppfostra sig själva, och Mailer sa visserligen inte att vi var bundna till naturen för vår överlevnad, men hade han sagt det också så hade han ju faktiskt låtit alldeles som Nina Björk, som är min sorts feminist.

Men, jag har ju inte läst essän "Könets fånge" av Norman Mailer, och det borde jag naturligtvis göra innan jag utropar honom till en tidig Nina Björk. Det är också skillnad på att säga saker 1979 och 2008 - lite har ju trots allt förändrats.

Germaine Greer talade om den manlige konstnären som kan skapa för ära, pengar och kvinnors kärlek, medan kvinnan, för att bli älskad, måste låta bli att skapa och bli mannens tjänarinna eller gudinna.

Jag tänker på en undersökning jag läste om vad som driver män och kvinnor. Den visade att män drivs av prestationer, att nå framgång, medan kvinnors handlande drivs utifrån att de i första hand vill bli älskade. Jag minns att jag funderade mycket på det där, och kom att tänka på det nu igen: Vill inte män bli älskade? Det vill de naturligtvis, precis i lika hög grad som kvinnor, det är bara det att för män råder ingen motsättning mellan att prestera och att bli älskad. Tvärtom - de går hand i hand.

2008-12-07 · 18:12

Kan man bli som förälskad i en författare av att läsa hans böcker? Idag kände jag mig liksom förälskad i Per Olov Enquist när jag fick syn på honom i akademibokhandeln i Skrapan. Han stod och bläddrade i någon biografi kanske, eller om det var en konstbok, och jag blev som förstelnad.

Jag avslutade Kapten Nemos bibliotek sent igår kväll och jag skämtar inte när jag säger att jag har vridit mig i drömmar om den boken under natten. Därför kändes det overkligt att Enquist står framför mig, som om jag själv kanske hade framkallat honom och han egentligen inte var på riktigt. (Och lång var han också).



Men...jag trotsade min plötsliga blyghet och gick fram och hälsade. Han var väldigt sympatisk och tycktes inte alls befara att jag var en författarstalker eller någon annan galning, utan lyssnade vänligt på vad jag hade att säga om mina läsupplevelser av Ett annat liv och Kapten Nemos bibliotek. Dessutom fick jag bekräftat att de två böckerna hänger ihop, att Kapten Nemos bibliotek kan sägas vara "ett appendix" (jag citerar Enquist) till Ett annat liv.

Min biografiska tolkning av Kapten Nemos bibliotek blir ju då inte bara möjlig, utan rentav nödvändig för att fullt ut förstå självbiografin Ett annat liv. Därmed inte sagt att den inte med stor behållning också kan läsas som roman, förstås. Som Enquist sa när han tackade för augustpriset för Ett annat liv, ("som väl kanske ändå inte är en roman") och frågan kom:
- Hur ska man egentligen läsa den?
Och Enquist svarar: - Man ska bara läsa den.

2008-12-06 · 20:29

Idag hade jag lust att slå ner en tant på stan. Nej, egentligen inte. Bara lite. Det är så många äldre damer nu som suckat över att jag tar plats där jag går fram med barnvagn att jag fick rejält nog idag i julträngseln. Tro inte att det är bråttommän med slips eller ungdomar i flock som någonsin klagar, nej, det är tanter som fäller kommentarer som - Ja, de med vagnar vet hur man tränger sig fram, eller - Jaha, och så kommer en vagn till. Jag börjar få tant-aversion. Hur gjorde de på sin tid? Höll sig inomhus?

Det är också tanter som inte kan låta bli att lägga sig i om bäbisen skriker. Genast kommer de fram till vagnen och säger med sin veta-bäst-röst (säkert i all välmening) - Ja, hon är hungrig, eller - Hon har för mycket kläder på sig. Kanske borde jag svara som jag tänker: - Nej, hon är arg, för hon vet fortfarande hur man blir arg, fast hon är flicka, och därför tänker jag låta henne skrika ett tag till. Istället ler jag, åt både suckar och goda råd, tills jag kommer till det där ögonblicket då alla klagande och välmenande tanter lever farligt. Som idag.

Men egentligen skulle jag ju skriva om böcker, om att Hjalmar Söderberg har fått mig att fundera på det här med författare och moral, och om att det så sällan förs diskussioner om en romans värdegrund idag (kanske med undantag för barnböcker). Min fundering finns som kommentar i mitt förra inlägg från igår, men nu hamnar det här också:

Kan en författare skildra en moraliskt tveksam person i en roman utan att själv bli kallad omoralisk? Jag menar, behöver man utgå ifrån att Doktor Glas är Hjalmar Söderberg? Jag undrar om man nödvändigtvis skulle ställa en författare till svars så för en romanpersons agerande idag? Men, det är intressant tycker jag att fundera på - varför gör man det inte idag i så fall - diskuterar vilka värderingar en roman förmedlar och på vilket sätt det kan förleda eller förföra en läsare?

2008-12-05 · 18:34

Så vad gör jag för att känna mig lugn och trygg igen efter en smärtsam läsupplevelse med P.O. Enquists Kapten Nemos bibliotek? Jo, jag tar fram Hjalmar Söderberg förstås.

Kaj Attorps har sammanställt ett urval citat av Hjalmar Söderberg i boken Jag tror på köttets lust och på själens obotliga ensamhet - Hjalmar Söderberg - De bästa citaten. Mina egna favoriter ger jag, ett om dagen, i gruppen Alltid Hjalmar Söderberg, och jag tänker även lägga upp Söderbergcirklar, så får jag en anledning att läsa samtliga hans verk ännu en gång.



Attorps har också ett förord där han påminner om att Hjalmar Söderberg inte sågs med blida ögon av kritikerkåren på sin tid, nej han ansågs fantasilös och hans moral ifrågasattes. En ungdomens förförare. Hm, undrar vilken författare idag som anses omoralisk eller fantasilös av kritikerna, men som kommer att toppa bibliotekens lånelistor om hundra år?! (Om det fortfarande finns bibliotek då vill säga...)

2008-12-04 · 16:12

Det finns så många fantastiska historier om hjältar och dramatiska öden alldeles inpå oss. Jag tänker på det när jag läser Marias och Mikaels bloggar. Jag tänker också på att sådana historier går i arv med stolthet och påverkar generationer senare positivt. Jo, jag tror att självkänslan faktiskt kan stärkas av att ens mormor trotsade faror och räddade liv, av att ens farfar klarade av att behålla sin integritet trots ohyggliga påfrestningar.

Men, undrar jag, vad händer om det är tvärtom? Inte bara att släkten saknar hjältar (de flesta har väl trots allt mest släktingar som levt i största allmänhet utan att lämna så stort avtryck), men om ens farfar valde att bli bundis med tyskarna vid norska gränsen för en sådan simpel sak som tillgång till cigaretter? Eller om ens mormor fjäskade för makten utan att någonsin stå upp för sin sak eller bryta sig loss, för att hon bara var...bekväm?

Kan det vara möjligt att sådana skamfyllda historier, skickligt sopade under mattan, också kan påverka självkänslan, fast åt andra hållet? Vad gör våra mor- och farföräldrars alkoholism, otrohetshistorier, oäkta barn, hemliga affärer, bortslarvade pengar och begångna brott med oss?

Jag minns en bok (vilken?) eller var det ett tv-program (vilket?) där ett par skulle gifta sig och hon får reda på att han tidigare gått till prostituerade. - Hur kunde du göra så mot mig? frågar hon. - Mot dig?! säger han. Det här var ju flera år innan jag träffade dig. - Ja, mot mig som din framtida fru, liksom mot dina barn som du skulle komma att få, mot allting som ligger i framtiden har du ju ett ansvar i allt du väljer att göra idag.

Du har ett ansvar mot de barnbarn du ännu inte fått. Det är en bra anledning att handla hjältemodigt!

2008-12-02 · 22:09

Det tog ganska lång tid innan jag förstod varför jag har känt mig så nedstämd idag. Har liksom bara gått runt i lägenheten med Ester på armen och velat gråta. Så fick jag till sist en längre lässtund efter det att resten av familjen kommit hem och kunde byta av mig i promenaden runt köket, vidare till hallen och genom vardagsrummet... och då slog det mig efter några sidor - det är Enquist fel!

Sorgen är så naken i Kapten Nemos bibliotek att jag "flännar", som Enquist skulle ha sagt, romanen som räddade författarens liv är skriven i en hudlöshet som knappt ens anas i Ett annat liv. Här har berättaren inte "bemannat sig", som Enquist skulle ha sagt, och som läsare klarar jag nästan inte av att ta historien till mig, för det är inte en roman, nej, tro inte det, det här är skrivet i dödsögonblickets klarsynthet och är det sannaste ni någonsin hittar i bokhyllan.

Jag tänker på de ord jag hörde en (tillfälligt nykter) narkoman yttra en gång, och som jag aldrig glömt: "Bakom varje missbruk ligger en obearbetad sorg". Kapten Nemos bibliotek är P.O. Enquist sorgbearbetning i sista stund, och det är klart att det gör ont.

Vid fyra och ett halvt års ålder blir han (förlåt, bokens jag) utbytt mot en annan, en "behändigare", som Enquist skulle ha sagt, och allt förbjudet förvisas från barndomshemmet, det gröna huset. I boken är han uppdelad i två, och efter att ha läst Ett annat liv, och förmodligen veta mer än jag borde, ser jag författaren i båda pojkarna, ser den förbjudna sorgen, det avvisade barnet, och förräderiet mot det ursprungliga jaget.

Aj, aj aj. Det här gör så ont i mig att jag kanske måste sluta läsa, inte för att jag tycker illa om boken, utan för att jag annars kanske inte kan bemanna mig, och bemanna sig måste man ju med vardag och bäbis och förväntningar.

2008-12-01 · 15:50

Det känns inte som att jag kan säga någonting om P.O. Enquist Kapten Nemos bibliotek som jag inte redan har sagt om Ett annat liv. Det är naturligtvis inte öppet en självbiografi eller en dokumentärroman om författaren, men har man läst Ett annat liv och vet under vilka omständigheter Enquist skrev Kapten Nemos bibliotek blir det näst intill omöjligt att inte se mönstret.



Det som blir ett ännu tydligare tema i Kapten Nemo är skulden. Skulden över att ha överlevt. Eller kanske återuppstått. (Man kan bli alkoholist för mindre...) Även skulden över ett förräderi, orsakad av två kärlekar omöjliga att kombinera.

Jag tycker faktiskt att Enquist skriver bättre i romanform, när han inte har någon levande att skydda, inget minne av en moder att förhärliga.