2008-02-28 · 15:34

Vill ni se listan på mina 25 stycken beställda sanna berättelser? Det här är böcker till dem som har läst ”Pojken som kallades Det” eller ”Såld” och vill ha mer i samma stil. Framför allt tycks det vara tonårsflickor och unga kvinnor som vill frossa i eländesskildringar. Jag undrar varför…

 

2008-02-27 · 17:36

Jag håller på att sätta mig in i för mig ganska okända områden vad gäller skönlitteratur. Vi ska nämligen bygga om biblioteket och skapa nya avdelningar där olika sorters läsare kan känna sig hemma - ett stort rum med många rum i rummet ungefär, och mitt uppdrag är att köpa litteratur till följande, idag ganska tomma, hyllor:

 

Chick Litt och Lad Litt

Sanna berättelser

Kultböcker för unga vuxna

Fantasy och Science Fiction

Mystik eller nyandlighet (esoterisk litteratur)

Gifthylla ("förbjudna" böcker)

Genushylla (jämställda barn- och ungdomsböcker och böcker om jämställdhet för föräldrar och pedagoger)

 

     

Nu tänker jag att ni ska hjälpa mig! Jag är säker på att det bland 700 läsvänner finns specialintresserade av alla dessa spännande områden. Jag är väldigt nyfiken på allt, och visst låter det som ett härligt äventyr att få röra sig bland de där hyllorna när de fyllts med böcker?! Mmm gifthylla (jag tänker förrevolutionär fransk 1700-tals litteratur blandat med Agnar Mykle "Sången om den röda rubinen), kultböcker (Sylvia Plath förstås, och Salingers "Räddaren i nöden")...

 

Jag älskar mitt yrke!

 

2008-02-26 · 19:31

För länge sedan (i alla fall 16 år), när var 20 år och arbetade som bokhandelsmedhjälpare (jo, det hette så) var bokrean väldigt, väldigt stor. Från morgon till kväll trängdes fattiga studerande med slipsklädda män med stora barnfamiljer med äldre damer i hatt.... Alla var på bokrean, om det så var enda gången på året som de klev innanför dörrarna på en bokhandel.

 

Det var före internetbokhandlarnas tid. Nu misstänker jag att de som inte redan har hittat tillräckligt med billiga böcker under året hellre knappar in sina bokönskningar hemifrån än riskerar att behöva köa bort lunchen. Men de hade inte behövt oroa sig - jag tyckte att det var mer personal än kunder när jag tittade in, och de höga staplarna av höstens mest omtalade för bara 49 kronor gav ett litet sorgligt intryck.

 

Kanske är det för att bokrea så tydligt förknippas med försäljning som det känns lite själlöst. Den här vackra känslan av att vara läsare, att göra upptäckter bland hyllorna, att försvinna in i baksidestexter, att välja nya erfarenheter att dela, försvinner när böckerna så tydligt bara blir hårda produkter, stapelvaror med kort bäst före-datum. Nej, bokhandlarna måste nog tänka om... Erbjuda något utöver det som mycket lättare går att skaffa på andra sätt. Bli ett rum för samtal och kultur i första hand - med sådan inspiration betalar jag gärna lite extra för att få känna och lukta på böckerna i hyllan.

 

 

2008-02-25 · 09:44

Kanske fick jag lite energi trots allt av den glada vårsolen, för igår bestämde jag mig för att gå igenom och rensa bland alla mina papper. Jag tycker det är skönt att få slänga saker, men det är också lite spännande att hitta små anteckningar som jag har glömt att jag skrivit, kloka funderingar och tänkvärda citat som blivit liggande...

 

Mycket handlar om läsning, så jag delar med mig lite till er!

 

"I litteraturen finns det material som gör att det egna livet blir bättre levt" (ur ett föredrag av författare Stewe Claeson)

 

"Read a book - there is more to life than climbing a mountain" (Rachel van Riel om Reader development)

 

"The best book in the world is simply the one you like best" (Rachel van Riel)

 

"Vi kommer till världen med nyfikenhet, kreativitet, redskap för att avtäcka och upptäcka världen. Sen måste vi lära oss att bli dumma, för annars skulle vi inte konsumera som vi gör" (Alberto Manguel, som menar att vi kan protestera mot fördumningen genom att läsa skönlitteratur)

 

"Vår läsning är en del av vår självbild. Människor ljuger om sin läsning för att framstå som någon annan" (litteraturforskare Petra Söderlund)

 

"Politiken, reklamen och journalistiken när och livnär sig på vår narcissism och så länge vi låter oss nöjas med deras förståelse genom igenkänning och identifikation kommer vi aldrig förbi vår egen spegelbild. Vill du känna förvåning som öppnar dig för nya erfarenheter måste du stiga åt sidan." (författare Torbjörn Elensky om varför vi behöver skönlitteratur)

 

"- allt det som vi inte talar om, om det ska litteraturen tala" (författare Agneta Pleijel)

 

Det är sol idag också! Och i natt börjar bokrean. Jag tänker vara där. Beredd.

 

 

 

2008-02-23 · 12:26

Jag önskar att jag hörde till de där som känner energin återvända och livsandarna vakna så snart det blir vår och sol! Det är ju härligt med ljuset, gissar jag, ändå kan jag sakna det där mörkret att få gömma sig i... Plötsligt ställer vardagen massa krav på putsade fönster och nystädad balkong och tulpaner i vas på köksbordet. Jag hinner liksom inte med. Nu är det inte längre tillåtet att ligga på soffan en hel lördag och läsa, eller är det det?

                                              

Jag har hittat en bok till som jag vill köpa på rean: "Mannen, damen och något i magen" - om de förväntansfulla föräldrarna som istället för den söta bebis de väntat sig får en liten apa! Minns ni barnboken "Pricken", om kaninen som inte ser ut som andra kaniner och därför inte får följa med resten av familjen till farmor - farmor är inte van vid prickiga kaniner och det måste man ju ta hänsyn till... Han kanske kunde försöka att vara lite mindre prickig? Lite mindre prickig, lite mindre apa... åh, vad jag önskar att jag kan uppmuntra mitt barn att få vara både prickig och apa och känna sig älskad just för det, och inte för att han eller hon motsvarar mina förväntningar (eller farmors).

 

 

 

2008-02-22 · 09:59

Min son har hittat Enid Blytons Fem-böcker, och slukar nästan en bok per kväll. Han är i det där underbara tillståndet när han ligger i sängen och skrattar för sig själv, och tycks inte höra vad som sker runtomkring om man så skriker i örat på honom. Som barn var jag i det tillståndet praktiskt taget alltid - det händer mer sällan idag. Men jag har ett särskilt minne kring just Fem-böckerna. Tvärs över mina föräldrars hus när jag var barn bodde en familj som hette Johansson (kanske bor de där fortfarande...) Pappan i huset visste att jag tyckte om att läsa och en dag visade han mig ett rum i deras källare. De bodde i ett ganska stort hus, och jag hade dittills bara varit i köket och på den ljusa övervåningen. I källaren fanns en gillestuga (jo, jag tror det kallades så) med sparsam belysning. Så öppnade han en dörr till ett förrådsutrymme utan fönster... Därinne fanns en gammal fåtölj (jag tror den hade orangefärgat tyg, eller kanske mörkbrunt) och en hel vägg med böcker! Han hade sparat alla sina Fem-böcker plus en massa andra äventyrsböcker som han läste när han var barn, och nu stod de uppradade i en hylla och väntade på... mig. Jag fick komma dit och läsa närhelst jag hade lust, sa han. Jag hade säkert fått låna hem böcker om jag velat, men istället satt jag skyddad i det lilla rummet och läste. Jag återkom till deras hus och deras källare tills samtliga böcker var lästa. Stunderna i det där förrådsutrymmet med det privata biblioteket är faktiskt ett av mina lyckligaste barndomsminnen! Det kan ha varit historierna. Det kan också ha varit att det fanns en vuxen (en man dessutom) som såg mig och visste vad jag behövde...

2008-02-21 · 13:16

Om du vill veta vad en författare är kan du ta del av en rapport som väntas bli klar i mars 2009!

 

De nordiska författarorganisationerna och Nordiska kulturfonden finansierar ett projekt med syfte att kartlägga det litterära kretsloppet i en allt mer digitaliserad tid. Författarnas, litteraturens och läsarnas värld genomgår ett paradigmskifte, som ska kartläggas av bl a forskare på KTH. Spännande!

 

Läs mer på: www.forfattarforbundet.se

 

2008-02-19 · 16:49

Någonting gör att jag tycker att det är helt ok, ja till och med rättvist, att den unga mamman Yayoi i "Fri" stryper sin berusade, spelberoende man och låter väninnorna mala ner honom till slamsor för att dölja spåren... Är jag också innerst inne en feministisk mördarmaskin, eller är det thrillergenren och de tydliga onda-goda sidorna som gör att jag rycks med? Det är ett skrämmande samhälle Natsuo Kirino beskriver. Ett konsumtionssamhälle där människovärdet fastställs på marknaden, liknade Michel Houellebecqs cyniska och samhällskritiska romaner (jag måste alltid slå upp den mannens namn...) Männen värdesätts efter hur mycket makt och pengar de har och kvinnorna efter hur vackra och unga de är. Det finns regler för vem som får uppvakta vem, som en av "värdinnorna" på klubben uttrycker det i boken. Den rika och respektingivande klubbägaren kan få vilken kvinna han vill, men han är så mycket man att han måste akta sig för att släppa en kvinna nära inpå - annars finns det risk att han torterar henne till döds med sin våldsamma kraft och ohämmade potens. Sådant har hänt. En man utan pengar och status däremot gör sig inte besvär att uppvakta en ung skönhet, det väcker äckel och förakt. En man som inte gör karriär och inte har någon kraffull vilja är en impotent man, en icke-man. Förtjänar sådana män överhuvudtaget att leva?, tycks vara bokens fråga, och det får mig att tumla runt i mitt eget samvete som en svettig Raskolnikov som dödat pantlånerskan och söker förmildrande omständigheter... har barnlösa, fula kärringar rätt att leva? Det är skrämmande. Och bra. Det här är inga värderingar jag vill dela, inte ett samhälle jag vill leva i. Det skulle jag ha sagt tidigare också och menat det, men nu har jag dessutom genomskådat mina egna övermänniskoattityder och det svaghetsförakt, som jag inte alls visste att jag bar på. Som vi kanske alla i det här kapitalistiska konsumtionssamhället bär på? Samhällskritisk skönlitteratur när den biter som bäst.

2008-02-17 · 23:49

Jag funderar mycket just nu på alla myter kring moderskapet. Hur mamman liksom förväntas snurra in sig i en kokong med bebisen och sitta där skyddad från omvärlden med gröt i huvudet. Och njuta, som om det vore en alldeles speciell förmån som förändrar hela livet och alla ens drömmar i en ny riktning. Det där uttrycket gröt i huvudet tror jag det var Maria Borelius som myntade, när hon skrev sina fina böcker om hur viktigt och framför allt biologiskt riktigt, eller ska jag säga naturligt, det är att vara en närvarande mamma i den där kokongen. Jag minns att jag redan när boken "Sedan du fött" kom ut undrade över hur hon kunde ha tid att skriva, när hon nu ägnade all tid åt den där närheten, och det motsägelsefulla i att alls vilja kommunicera med och ta plats i den yttre världen om hon nu hade gröt i huvudet och levde nöjd i den lilla världen... Nåja, sedan visade det sig ju att det var en dåligt avlönad, svartjobbande barnflicka som fått ta hand om det mesta vad gällde de fyra barnen, medan Maria själv gjorde karriär. Praktiken kan ligga långt från idealet hos den moderata supermamman. Men varför behovet av att låtsas vara den biologiska, naturliga mamman som lider varje stund hon inte är nära sitt barn? En rent politisk handling, för att få mammorna att stanna hemma (med vårdnadsbidrag och allt)? Eller "bara" det eviga dåliga samvetet? Idag hörde jag en annan myt upprepas i en intervju (kanske var det med Eric Gadd? eller var det apropå skidskytten Anna Carin Olofsson?) om föräldraskap. Visst är det väl så att prestationskraven minskar när man blir förälder? Att man äntligen inser hur futtigt det är att lyckas med sin konst, på sitt jobb, med sin sport... när man har fått barn? Som om menigen med livet verkligen bestod av just precis det. Jag minns att jag hoppades att det skulle vara sant när jag var gravid för första gången, det lät så ... befriande, men jag måste erkänna att det enda prestationskrav som minskade när jag fick barn var väl ungefär det - prestationskravet att lyckas bli mamma. Jag tänker inte läsa en enda mammabok den här gången, bara en massa vackra dikter och tjocka romaner. Och så tänker jag bli en "good enough mother" med eller utan påtvingad biologi. Men betala en barnflicka svart kommer jag inte att göra! Av politiska skäl.

2008-02-16 · 16:36

Idag fick jag veta att den bok jag läser hör till genren feministisk noir. Det låter snyggt! Jag har (nästan) återhämtat mig från "Odjuret med två ryggar" och återupptagit "Fri" av Natsuo Kirino. Så har jag inte lyckats hålla mig tills bokreakatalogerna går att hämta i bokhandeln, utan klickat mig fram bland internetbokhandlarnas tjuvstartsreor. Jag blir helt förbluffad över hur snabbt det går för en ny bok att plötsligt bli inaktuell och utread. Ray Kluun, Agneta Pleijel, Åsa Linderborg...!! Böcker som jag fortfarande tänker på som nyheter, böcker som jag ännu inte har hunnit läsa finns med. Får de verkligen inte ha längre liv än så? Kanske borde jag bli glad att jag kan hitta nya böcker så billigt, men det blir jag inte. Jag blir bara sorgsen. Jag tänker köpa Maria Gripes Skuggan-serie, som jag läste när jag var tolv. Den blev jag riktigt lycklig över att hitta bland reaböckerna! Förmodligen blir det lite till... det brukar det bli.

2008-02-15 · 17:57

Och nu ligger intervjun med Jonas Karlsson under vinnarna av Stora Läsarpriset! Jonas kan ni också få träffa under prisutdelningen den 15 mars på Akademibokhandeln i Skrapan i Stockholm. Välkomna!

2008-02-14 · 22:39

Underliga saker kan hända... Eftersom min väska var ovanligt tung bytte jag ut "Fri" mot en lätt pocketbok, trots att jag bara hunnit några kapitel i den japanska thrillern. Jag tänkte att jag kunde väl slöläsa lite i en annan bok på tunnelbanan och bussen... Är det någon som har läst Emily Maguire "Odjuret med två ryggar"? Jag är helt förstummad. Jag har stulit till mig lästid idag, några minuter här och där på kafferaster, stått i trängsel på motorvägsbussen och läst, trots att jag vet att det gör mig åksjuk, promenerat med boken i handen under plötsligt snöoväder... Nu har jag 24 sidor kvar och jag vill inte läsa mer, för jag känner att när jag lägger den här boken ifrån mig kommer jag att vara fullständigt... tom. Och jag kan inte förklara varför. Det är ännu en bok om en trasig, ung, självdestruktiv kvinna - lite Holly Golightly ur "Frukost på Tiffany's". Hon är naturligtvis vackrast av alla, intelligentast av alla, skenbart självständigast och oräddast av alla. Den sortens magra och bleka förförerska, som jag har mött i alldeles för många historier, och som i grunden alltid är utsatt och sårbar, ett avvisat barn som behöver kärlek och får sex. Så är det ändå helt annorlunda den här gången. Jag är tagen helt enkelt. Omskakad. Som om hela min kropp har varit med och läst och jag också fått sår och blåmärken över huden precis som bokens Sarah Clark. Jag låter varför bero...

2008-02-13 · 11:33

Vad bra han är, Daniel Sjölin! Jag har inte ens läst "Snabba cash" av Jens Lapidus (kanske har jag inte det rätta bildningsintresset för den undre världen) - ändå kunde jag njuta av intervjun på Babel Special igår kväll, och av Daniels oväntade frågor. Det måste vara underbart att som författare få möta någon som verkligen har LÄST vad man skrivit, så som Daniel Sjölin har. Att vara en bra läsare är en stor konst.

2008-02-12 · 19:03

Nu har det gått förbi den magiska tolvveckorsgränsen och jag vågar äntligen berätta för hela världen att jag väntar barn! Jag har varit tröttare än vad jag trodde var möjligt, men nu tänker jag njuta de (minst) 100 lyckliga dagarna.

 

I sommar tänker jag ligga på en filt med den stora magen och läsa romaner hela dagarna, och sedan ser jag fram emot att inte göra något annat än att amma och bokcirkla mest hela hösten...Min man har fått i uppdrag att läsa "Bitterfittan" av Maria Sveland. Själv vet jag inte vad jag ska läsa riktigt för att förbereda mig. Det är ju ändå tredje gången. Stora förnamnsboken eller liknande kanske. Jag undrar om jag kommer identifiera mig i den stora mammagemenskapen den här gången, köpa Vi Föräldrar, Family Living och liknande. På något sätt känns det fortfarande främmande, som om just jag blev mamma på ett annat alldeles unikt sätt. Eller på ett Maria Sveland- och Doris Lessing-sätt, och att det också måste få vara ok. att inte så fullständigt gå upp i mammarollen att barnet blir min identitet. Jag är ju en läsare, en bibliotekarie, en kvinna och en vilja. Också.

 

Ikväll ska jag läsa "Fri" av Natsuo Kirino. Jag tror att det blr den första japanska thriller jag någonsin läst, om inte Haruki Murakamis "Fågeln som vrider upp världen" kan räknas in i thrillergenren, men jag tror att den är lite för sagolik och komplicerad för det, även om den är grymt spännade. "Fri" handlar om en ung kvinna som får nog av sin otrogne, spelberoende man och tar livet av honom. Hennes förstående väninnor hjälper till att gömma kroppen och dölja brottet, men någon är dem på spåren... Ni cirklar väl med mig den 4/3 kl. 19.30?!

 

2008-02-11 · 12:28

Läs intervjun med Åsa Anderberg Strollo under vinnarna av Stora Läsarpriset. Hon hälsar till oss alla från Indien!

 

 

2008-02-10 · 15:33

Söndagsstämning på det där lite sega sättet när allt står stilla och jag egentligen inte gör någonting... Jag kan inte bestämma mig för om det är avkoppling eller oföretagsamhet. Himlen är grå och jag tror rentav det är vindstilla. Jag har funderat på en promenad flera gånger, men istället hamnat i soffan med en kopp kaffe och gårdagens korsord. Jag har inte ens satt på musik för att det krävs för mycket av beslut att välja skiva. Emellanåt är det så tyst att allt jag hör är marsvinen som tuggar hö. Just det är faktiskt ganska rogivande när jag tänker efter. Kanske måste sådana här dagar få finnas också. Dagar utan vilja.

2008-02-09 · 13:00

 

 

 

Varför har jag inte läst någonting av Ola Larsmo? Han var fantastisk att lyssna på, och fick mig att vilja ta itu med samtliga böcker han har skrivit. Han berättade att han skriver de dolda historierna, sanningarna ur vår historia som ingen vill kännas vid. Men jag tror jag väntar på hans kommande bok, som förmodligen ges ut i höst, och som inte har något namn ännu, men i alla fall inte kommer att heta "Stenarna under vattnet"... Den handlar om flickorna som försörjde sig som prostituerade på 1800-talet i gluntarnes Uppsala, dubbelmoralens näste. Jag har alltid haft aversion mot det studentikosa och Larsmos bok kommer nog inte att få mig på andra tankar när det gäller det. Huh.

 

 

 

2008-02-07 · 14:15

Jag har suttit på ett tåg hela förmiddagen från Stockholm till Landskrona. Jag ska få träffa 25 bibliotekarier ikväll och Ola Larsmo, på ost och vin och litterära samtal. De går en metodutvecklingskurs i skönlitteratur på bibliotek (bibliotekarierna alltså, inte Ola Larsmo) och i morgon är det min tur att presentera bokcirklar.se för dem. Jag känner mig jättelyxig, som är inbjuden, och får bo på hotell med hotellfrukost... Och eftersom mitt mål är att starta en ny folkrörelse av bokcirklare, tar jag alla chanser jag får att berätta om oss. Att sätta igång bokcirklar.se är nog faktiskt det roligaste jag någonsin har gjort! På tågresan, innan jag somnade, läste jag Christer Hermanssons "Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor?". Han är inte särskilt rolig, tyvärr. Vitsarna är verkligen usla, men det är nog meningen ibland, att det ska vara så uselt att det nästan blir bra, ungefär, så det köper jag. Då har jag betydligt svårare för den eviga sexfixeringen och penetrationsliknelserna. De är liksom inte ens provocerande, bara tröttande. Och varför tror gubbiga bibliotekarier att de har rätt att objektifiera vackra kvinnliga biblioteksbesökare, som om kvinnor vore offentliga reklamaffischer de kan dregla under. Visst kan det vara smickrande med män som beundrar ens kropp, men då måste ju mannen själv vara utomordentligt skön med en kropp lika perfekt som en anatomisk plansch - annars är det ju bara en förolämpning! (Tycker ni att jag är sexistisk , bra, det blir alltid mycket tydligare när man vänder på steken...) Du har ju så många bra och viktiga saker att säga, Christer, om bibliotek, om läsning, om makt och mod - varför gömmer du dig bakom den sexistiska gubbigheten och grabbflabbet? Är det motsvarigheten till när kvinnor ler för att bli älskade även när de säger hårda sanningar, för annars är de inte kvinnliga nog? Är det sådan här man (sic!) blir i ett kvinnodominerat yrke där det gäller att visa att man är manlig nog?

2008-02-06 · 19:14

I ett av Stockholms nya trendområden på Söder, nämligen Hornstull, finns en bokhandel som är värt ett besök eller fler. Jag var där för första gången igår och skulle velat stanna i timmar... Stället heter Hallongrottan, och så här beskriver de sig själva på www.hallongrottan.com: "Hallongrottan böcker & kuriosa är en liten bokhandel med fokus på feminism och HBTQ-frågor. Vi har barnböcker, deckare, klassiker, poesi, kurslitteratur, t-shirts, ungdomsböcker, romaner, snusk, konstböcker, kitsch, världsimport, serier, film, tidskrifter och världens bästa presenter i oemotståndlig punkförpackning!" Inte dåligt va? Jag var där på föreläsning om jämställda barnböcker, eller Kram-märkta barnböcker som Vilda förlag kallar de böcker som de själva ger ut och som är godkända, eller schyssta, ur ett demokrati- jämställdhets- och mångfaldsperspektiv. Men blir det inte tråkiga barnböcker då, om de ska vara ideologiskt godkända och ha ett så uppenbart syfte? Jo, Kulturrådet tycks anse det i alla fall eftersom de inte ger Vilda förlag något litteraturstöd av just den anledningen, att de vill för mycket... Men, samtidigt, är det verkligen värre med barnlitteratur som utnyttjar den makt de har att forma bilder och föreställningar hos barn till att medvetet ge barnen andra alternativ att vara barn på än de starka könsstrukturer med tydlig flick- och pojkuppdelning, som är det vanliga i barnlitteraturen. Varför är det värre att medvetet förmedla en ideologi och värderingar än att göra det fullständigt omedvetet och av slentrian och gammal bekvämlighet? För ingen kan väl påstå att alla vanliga barnböcker (med litteraturstöd) med aktiva pojkar och passiva flickor i väntan på prinsen INTE skulle på samma sätt ge uttryck för precis lika mycket ideologi och värderingar?? Och de är ju så överväldigande många fler. "Syftet med litteraturstödet är att främja kvalitet och mångsidighet i bokutgivningen så att läsarna garanteras ett brett urval av god litteratur." Mångsidighet. Brett urval. Jo tjena.

2008-02-05 · 14:45

Nu ligger intervjun med Maja Lundgren bland vinnarna av det Stora Läsarpriset! Maja kommer också att vara med oss den 15 mars på prisutdelningen i Skrapans Akademibokhandel.

2008-02-04 · 15:51

Grattis Martin, som skrev det kapitel 1 som vi läsvänner gillade bäst! Nu hoppas jag att riktigt många vågar sig på att skriva kapitel 2. Uppmuntrad av alla era goda erfarenheter har jag börjat lyssna på en ljudbok - Fiskarens garn av Stefan Spjut. Det är Reine Brynolfsson som läser och så längt är det bra. Men jag märker att det nog är en träningssak att kunna lyssna och göra andra saker samtidigt, stryka kläder och sådant annat nödvändigt... Nu sitter jag blick stilla under en filt och vågar knappt tugga på min smörgås av rädsla för att missa något viktigt. Men jag lovar, pass två ikväll ska jag promenera runt i köket samtidigt, och då kanske jag klarar att lyssna tillräckligt långt för att kunna säga något om vad jag tycker om själva boken, för det har jag knappt tänkt på än...

2008-02-03 · 10:04

Och nu har Månpocket också kommit på att det går att skriva kollektiva romaner. Från och med den 11 februari öppnar de ordetarfritt.se, som så småningom ska leda till "svenska folkets debutroman". Debut och debut - vi var faktiskt först! :-) Ni har väl sett vilken hög kvalitet det är på de första fem förslagen vi har fått in! Glöm inte att betygsätta samtliga - i morgon vet vi vilket som blir det första kapitlet i vår gemensamma roman. Sedan är det dags att vässa pennorna igen och sätta i gång med kapitel 2!

2008-02-01 · 15:14

Det är någonting med Anders Paulruds bok Fjärilen i min hjärna som jag inte kan släppa. Jag försöker läsa den med stor välvilja, han är ju ändå död, men jag blir oerhört provocerad. Förstår han att han förmodligen är en av de lyckligaste män som någonsin har dött? Och mycket lyckligare än han förtjänar... Först är han otrogen med en 26 år yngre kvinna och skiljer sig från sin fru, som inte längre är kropp - "det sexuella var borta". Sedan när han inser att han ska dö är det henne han ringer, och hon stannar hos honom in i det sista, bakar doftande kanelbullar, smugglar in whisky på sjukavdelningen och fryser tillsammans med honom på en bänk i vintervinden, när han trots lungcancern inte kan avstå från cigaretterna. När svetten och skräcken bryter fram är det hon som lägger en sval hand på hans panna... Är det kärleken som överlever allt? Osjälvisk godhet? Men vem kommer att lägga en sval hand på hennes panna när hon är döende? Var finns den mannen som skulle älska henne och vårda henne, när hon inte längre är en sexuell kropp utan en döende kropp, en mager och illaluktande kropp... Att tänka på det gör mig så mycket mer sorgsen än att Anders Paulrud är död.