Just nu vet jag att det bokcirklas om Bitterfittan av Maria Sveland. Jag inbillar mig inte alls att alla kommer att vara eniga vare sig om huvudpersonen Sara borde vara bitter eller inte, eller om det politiska i det privata. Själv minns jag att en av mina hemska tankar när jag läste boken var - Vad klagar hon för? Jag har haft det mycket värre. Ja, ni förstår. Bitter, bittrare, bittrast. Och så sitter jag här med en växande mage igen, full av förtröstan.

Härom kvällen handlade Kunskapskanalen om föräldrarollen. En äldre herre stod framför en bur med lejon och pratade om att knyta an till barn inte alls har med biologi att göra. Biologiska barn, eller adopterade är sak samma men det märkligasre var hans bevis på det - anknytning sker inte förrän långt efter barnet är fött, Av naturen är vi beredda på att få dödfödda barn, barn som dör i tidig spädbarnsdöd etc... och därför kommer känslorna för barnet långt senare. HALLÅ i rutan herr zoologspecialist - hur vore det om du frågade någon som burit på ett barn som dött i magen? Läs Isobel Hadley-Kamptz  Jag går bara ut en stund. Eller ta dig ett samtal med Daniel Sjölin, som sörjde barnet som inte fick leva, trots att sparkarna inte var i hans mage. Och jag kan berätta att min mormor mindes mycket väl hur hennes mamma sörjt samtliga barn som dött efter endast några månader. Djupt.

Ja, jisses. samtalet fortsatte sedan i en studio med fyra andra gubbar, men då stängde jag av. Ska det vara vetenskap gäller det att ha män i soffan, även om det är kvinnor som föder barn. Så pass mycket biologi tror jag på i alla fall!

Det är lätt hänt att bli övermätt på Claire Castillon. I insekt var det en njutning att bli chockad av de brutala händelserna bland till synes normala familjer. Lite av en lättnad att någon äntligen vågat gestalta ens hemskaste fantasier, skrivit ner grymma repliker man inte ens för sig själv vill erkänna att man någon gång tänkt... Allt är möjligt i litteraturen. Vilken befrielse att vara författare, eller?

I man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska fortsätter det på samma sätt, fast nu är det inte mor-dotter-relationen som står i centrum, utan den klassiska parrelationen, man och kvinna. Jagpersonerna är alltid omedvetna om sina egna tillkortakommanden, sin äktenskapliga olycka, medan läsaren tydligt avslöjar lögnen mellan raderna i den sakliga, beskrivande prosan. Vi vet att den självuppoffrande hustrun kommer att bli lämnad och att hennes långa väntan är förgäves, trots att hon själv inte genomskådat bedrägeriet. Vi vet att mannen med den svartsjuka hustrun inte kommer att bli lyckligare för att han hugger ut sina ögon och inte längre kan se andra kvinnor, trots att han själv tror det och är beredd att göra det. Om de här människorna faktiskt älskar är det en sjuk kärlek med grymma konsekvenser. Det är obehagligt, och faktiskt ganska komiskt, men det blir lite mycket.

Jag rekommenderar en novell Castillon per dag. Inte mer.

Bokmässa på Street och trängsel bland vinterjackor och axelremsväskor.

De stora förlagen hade ingen plats här och när det är de små förlagens böcker som radas upp bord efter bord, som jag inser att det nog faktiskt skrivs böcker i alla ämnen (vilken variation, och vilka udda titlar!), och att jag förmodligen inte ens kommer att hinna läsa baksidestexten på hälften...  Fyra böcker kom jag hem med i alla fall, och i dem kommer jag att läsa betydligt mer än bara baksidan.

Claire Castillon - Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska. (Gissa om jag ser fram emot den efter att ha läst hennes novellsamling insekt!)

Céline Curiol - Utrop. (vet ingenting om den, fångades av.. just det - baksidestexten: "en ung, namnlös kvinna arbetar på Gare du Nord i Paris där hon ropar ut tågens ankomster och avgångar. osynlig och anonym söker hon sin identitet...")

Clarice Lispector - Stjärnans ögonblick (Boken handlar om kvinnan Macabéa, som "lever ett innehållslöst liv i Rio de Janeiro". Oemotståndligt.)

Chinua Achebe - Allt går sönder. (Alla som såg på Babel i tisdags vet varför jag köpte den. Den mest inflytelserika boken någonsin i den afrikanska litteraturen.)

Jag undrar om det är ett tecken på att man har blivit vuxen när det är fredagkväll och man ser fram emot "Så ska det låta" på tv. Förmodligen. Det är nåt visst med trevlig familjeunderhållning som inledning på helgen,

I morgon är det Ord & Text på Street - Stockholms största (och kaxigaste) bokmässa - www.streetinstockholm.se. Då tänker jag vara där. Och trots att jag säger nu att jag inte behöver fler olästa böcker bredvid sängen, vet jag att jag kommer bära hem en påse eller två... av nyupptäckter, överraskningar och sådana jag ändå tänkt att läsa.

PS. Ni har väl inte missat att se kortfilmen från Stora Läsarpriset?

Jag vet att alla avråder från att föreställa sig att det ska vara möjligt med andra stora projekt det första året med en liten bebis, och egentligen vet jag ju också bättre än att tro att jag under mammaledigheten (ledighet förresten?!) ska hinna med allt det där jag inte hinner nu, men... kan jag inte ändå få låtsas att det går, att det kanske är möjligt, trots allt?

Jag vill så gärna lära mig tyska, och det borde väl inte vara så svårt. Jag har funderat på det ända sedan jag var i Berlin i höstas och nu när jag börjat i Silke Scheuermanns bok Timmarna mellan hund och varg känns behovet nästan akut (inget fel på översättningen, det är inte det...). Det är som att vilja tillhöra ett sammanhang, som jag redan känner mig hemma i, men ännu inte klarat inträdesprovet till.

Mitt mål är att kunna besöka Literaturhaus och faktiskt förstå diskussionerna. Så vill jag kunna använda ord som "unheimlich", "zeitgeist" och "weltschmerz" (ung. främmande, tidsanda, livsleda?) utan att blinka. Läsa massor av romaner ur den unga tyska litteraturvågen av författare som jag knappt kan namnen på (Julia Franck, Katharina Hacker, Jenny Erpenbeck..) och ännu mindre har läst någonting av. Dessutom vill jag dansa tango i Berlin, men det är ju ett helt annat språk...

Slötittar på fotboll och bläddrar samtidigt igenom tidningarna som väntat här hemma när vi var på landet. Lyckades lösa dn:s lördagskryss under första halvlek och känner mig mycket stolt. Så upptäcker jag en liten intervju med en isländsk författare, som oroar sig för att den stora kriminallitteraturvågen med isländska författare, som översätts till andra språk (bland annat svenska) ska locka massmördare till Island. Tydligen finns det tecken som tyder på att det redan är på gång.

Oj.

Jag undrar i vilken ordning det sker. Är det en redan etablerad massmördare som genom romanerna lockas att utföra nästa mord på det gamla Tingvalla, eller är det rentav så att någon hittills laglydig man frestas att mörda för att han likt romanpersonen också vill utföra ett dåd på den fornnordiska rättsplatsen? Oavsett måste man ju ändå konstatera att ordets makt är stor och att fiktionen inte är helt ofarlig. Men inte ska vi be Arnaldur Indridason sluta skriva deckare för det!

Påverkas vi lika mycket av goda romangestaler, eller modiga, ärliga och rättfärdiga? Förmodligen.

Såhär föreställer jag mig att det gick till när Eva Dozzi började skriva om Johan Lennon. Först den romantiska fantasin, tänk om man hade fått vara tillsammans med en popstjärna, någon som var vacker och rik och reste världen runt och skrev sånger i ens namn... Sedan vågade hon spela filmen till slut. Kanske vore det inte så fantastiskt, trots allt. Han skulle ständigt vara omringad, bortrest, otrogen, förmodligen en riktig skitstövel mitt i all berömmelseglans. Ungefär så.

Jävla John fick mig att tänka på en man som jag mötte på en utbytesstundetmottagning i ett kallt Helsingfors januari 1994. Han var från Manchester, men hans föräldrar hade flyttat dit från Irland för att hitta jobb. Han berättade att han sökt sig till Finland för att undkomma sitt öde - att gifta sig med grannflickan, få sju ungar och ta jobb på fabriken. Han var spinkig, fräkning, pratade obegripligt och skämtade konstant, hade ett bullrande skratt som tog över hela lokalen och kliade sig ogenerat i skrevet med jämna mellanrum (under resårlinningen!).

Efter stora mängder av gratisvin, som universitetsledningen generöst bjöd på, föreslog han att jag skulle följa med honom hem. Nej tack!  - Om jag går upp på scenen och sjunger en sång för dig då, följer du med mig då? Det fanns verkligen en liten scen med mikrofon, för rektorn hade hållit ett högtidligt välkomsttal i början av kvällen. Nu stod den tom, men uppenbarligen fortfarande påslagen, och rektorn själv satt med kollegiet och förde lågmälda samtal. Det har var en Vita stenen-utmaning! (Ni minns väl Vita stenen av Gunnel Linde?), och jag var både för nyfiken på om han verkligen skulle göra det och på att se rektorns reaktion för att kunna säga nej.  - Ja, ställer du dig på scenen och sjunger en sång för mig följer jag med dig. Det lovar jag.

Han reste sig och gick över rummet (han hade ett speciellt sätt att gå med överkroppen liksom en decimeter bakom benen) och greppade mikrofonen. Sedan sjöng han Frank Sinatras "I've got you under my skin" med en förbluffande stark och behaglig röst (bättre än Bono) och fick hela kollegiet att resa sig och klappa händer. Han var sångare i ett popband från Manchester visade det sig - ännu ett försök att undkomma ödet.

Resten av kvällen är inte lika sensationell. Han ville se en reprismatch med engelsk fotboll och medan han skrek åt domaren somnade jag i korridorsoffan.

Han blev ingen stor popstjärna. Ingen ny John Lennon. Vad jag vet åkte han tillbaka till Manchester, tog jobb på fabriken och gifte sig med grannflickan. Men han är säkert lycklig. Lyckligare än stackars John i alla fall...

Jag blir alltid lika glad av att möta Daniel Sjölins rufsiga blick i Babelrutan. Intressanta reportage är det också. Jag tycker det är modigt av Merete Mazzarella att skriva om det i farmorsrollen som inte är idyll, men samtidigt... är det inte något sorgligt när den äldre generationen använder (barn)barnen för sina bekräftelsebehov? Jag vill ha en värld där det är de vuxnas ansvar att bekräfta barnens känslor och inte tvärtom. Barn ska inte behöva förtjäna kärlek, de ska vila i den (i den bästa av världar).

Min mormor verkar fortfarande i mig, hennes historier har byggt mig, och när jag emellanåt sörjer att inte kunna erbjuda mina egna barn en aktiv mormor eller morfar brukar jag berätta om mina morföräldrar för dem. Till exempel om hur min mormor, efter så många år som tjänsteflicka, aldrig kunde förmå sig att sitta ner vid bordet och äta med oss andra. Hon höll fast vid vanan att stå bredvid och titta på när jag, min bror och min morfar åt, och skrapade sedan faten för att äta de rester som blivit över. Jag kallade henne "mommo gris", vilket såhär i efterhand låter förfärligt elakt, men egentligen rymde massor av kärlek.

Egentligen hade jag ju inte alls tänkt skriva om Babel, Merete och min mormor, utan ge er fler tankar om Eva Dozzis bok om John Lennon... Men först ska jag dricka te.

Sen kväll och tillbaka till vardagen. Möttes av ledsna blommor och dammtussar i hörnen. Vet inte hur många gånger jag har tänkt att det är bättre att dammsuga innan man reser bort, för det är en sådan lättnad att komma hem till ett städat hem när man är trött efter en lång bilresa, men jag lyckas aldrig... Så jag blundar istället och gör det helst en annan dag.

Jag har läst ut Eva Dozzis Jävla John. Mina pojkar var lite bekymrade att deras mamma läste en tjock bok som hette något med en svordom i... varför heter den så? För att det handlar om en man som hette John Lennon, han var en popstjärna som var jätteberömd i ett band som hette Beatles, men han var inte så snäll mot hon som berättar i boken och därför blir hon arg på honom och kallar honom jävla. Ibland kan man få svära, om någon har varit riktigt riktigt elak. - Varför var han dum då? - För att han bara tänkte på sig själv. Men egentligen var han nog mest rädd för att ingen skulle tycka om honom och för att bli övergiven. Han var ganska olycklig, men han hade glömt hur man gör när man gråter och därför var han elak istället. - Jaha.

Eva Dozzi blandar fiktion och fakta, och det gör att historien om den unge John Lennon och Katja från Sverige känns så trovärdig att åtminstone jag från och med nu inte kommer kunna bortse från fiktionen om jag läser något om honom eller hör Imagine på radio, men nåja - alla popstjärnor är väl mer eller mindre fiktion redan som det är...

I morgon tänker jag berätta för er en alldeles sann historia om en ung spinkig man från Manchester, som kunde ha blivit en popstjärna som Lennon om ödet velat det...

Glada påskhälsningar till er, alla läsvänner! Nu åker jag till landet och kommer tillbaka till internetuppkoppling och bloggande först på måndag.

Hoppas ni får en riktigt underbar läshelg!

Påsktider. Det är nu man ska äta godis och läsa deckare. Hela helgen.

Idag har jag lärt mig av min 9-årige son Egil varför påskharen lägger ägg. Den fanns en gång i tiden en liten fågel som fick alla sina ägg krossade av jägaren Orion. Fågeln beklagade sig för vårens gudinna Ostara (jmf Easter), som tyckte synd om fågeln och förvandlade den till en snabb hare för att den lättare skulle kunna fly undan jägaren. Men nästa vår var den lika ledsen igen för att den inte kunde värpa nya ägg, och Ostara förbarmade sig och lät haren få värpa, men bara en enda dag om året, på påskafton... Tänk på det på lördag när påskharen levererar sina vackert målade ägg fyllda med godsaker!

Traditionen med deckare härstammar inte från antikens Grekland, utan från vårt grannland Norge, men ska jag vara ärlig är jag inte mycket för deckare egentligen (försökt med både Stieg Larsson, Läckberg, Marklund... men det känns för mycket som ett tv-manus, och det är en helt annan typ av spänning jag söker i litteraturen -- oftast, men hade jag läst lite fler deckare hade jag säkert hittat någon favorit!).  I alla fall gillar jag norskans ord för fenomenet - påskekrim.

Till att börja med den utlovade bilden på Silke Scheuermann och hennes förläggare (och översättare) i Sverige, Svante Weyler:

Igår undrade jag om de verkligen pratade om samma bok...  (Som två syskon som berättar om sin barndom och man undrar om de verkligen vuxit upp i samma familj... ) Är Timmen mellan hund och varg en roman om tidsandan i Tyskland idag, eller endast om just dessa två systrars komplicerade relation? Är det en anti-existensialistisk historia där "saker bara händer" huvudpersonerna, eller krävs det en viljeakt för att de ska låta sig drabbas? Vänder sig romanen mot de enkla psykologiserande förklaringarna, eller är det uppenbart i historien vad i systrarnas förflutna som skiljt dem åt och fört dem samman igen?

Men idag tycker jag inte längre att deras olika uppfattningar är särskilt underliga. Alla försök att skapa förståelse, vare sig det sker genom skrivande eller läsande, bygger ju på egna erfarenheter, tidigare möten med böcker och människor, och inte minst med sig själv...

Böcker som inte lämnar utrymme för läsarens tolkning och reflektion, böcker som inte lämnar några frågor obesvarade är ju ingen utmaning att läsa och förmodligen ingen större konst att skriva. Timmen mellan hund och varg verkar vara den idealiska bokcirkelboken!

Egentligen är jag alldeles för trött för att skriva, men jag kommer just från en författarafton på Akademibokhandeln i samarbete med en aktiv läsargrupp från Stockholms stadsbibliotek, och skriver jag inte ner lite tankar nu kommer jag säkert drömma om Silke Scheuermann i natt och hennes roman Timmen mellan hund och varg, som jag inte ens har läst (ännu). Vid närmare eftertanke kommer jag säkert göra det ändå, så ni får mina spontana intryck nu och en mer utförlig redogörelse när jag har sovit på saken. Jag tog dessutom bilder på Silke, som jag också sparar till i morgon...

Jag blev väldigt nyfiken på boken, som handlar om en inte alldeles okomplicerad relation mellan berättarjaget och hennes mer framgångsrika och mer älskade syster. Men det som slog mig under kvällens samtal mellan författaren och översättaren, förläggaren Svante Weyler, var att han tycktes känna bokens huvudpersoner, miljöer, tidsanda... bättre än författaren Silke Scheuermann själv. Och samtliga av hans, väldigt inkännande och trovärdiga (tyckte jag) tolkningar möttes av en huvudskakning av Silke, nej, så hade hon inte alls menat...

Vem gör romanen? Författaren eller läsaren?

Jag är fortfarande alldeles lycklig över att ha fått dela ut Stora Läsarpriset! Tack ni som var där och alla ni som röstade. Ni som inte hade möjlighet att närvara behöver inte gå miste om tillställningen - alltsammans är nämligen inspelat och så småningom kommer en kortfilm från utdelningen att läggas ut på bokirklar.se. Bara att klicka och kika!

Idag har hela familjen gått en tvåtimmars skogspromenad och ätit ostsmörgåsar och sockerkaka i en solig glänta. Efter det kan jag med gott samvete och alldeles berusad av frisk luft läsa tills jag somnar... Jag ska precis börja i Jävla John av Eva Dozzi.

...och några till

Några glimtar från utdelningen av Stora Läsarpriset...

Idag är det dags för utdelning av Stora Läsarpriset på Akademibokhandeln i Skrapan i Stockholm! Det börjar kl. 15, och jag är redan alldeles pirrig av förväntan och nervositet, precis som det ska vara gissar jag... Det är vid sådana här tillfällen man kan önska att man vore en annan... Daniel Sjölin till exempel.

Kom dit alla ni läsare som har möjlighet - det är ju ni som är den stora (och enda) juryn till det här litterära priset!

Nu har jag kommit på en anledning till varför jag fascineras av "feminist noir" - det är helt enkelt för att det handlar om kvinnor som är arga.  Varför tänkte jag inte på det tidigare? Jag har ett svagt minne av inledningen till Dirty Weekend - En jävla helg av Helen Zahavi: "Bella vaknade en morgon och visste att hon hade fått nog." Nu är det förstås extrema skildringar, både i Dirty Weekend och i Fri med mycket våld och blod, men ändå - så befriande att få läsa om kvinnlig ilska. Och så sällsynt det är.

Idag har jag haft bultande tinningar av irritation och trodde fram till nu att jag redan hunnit bli bitter och besvärlig, men nu har jag bestämt mig för att jag faktiskt är arg. Jag ska inte mörda någon, men jag tänker åtminstone inte skämmas.

Jag är arg för att jag fortfarande inte fått pengar från Försäkringskassan för den månad av graviditeten när jag mådde som sämst och var deltidsskjukskriven för konstant illamående och kronisk trötthet. Jag somnade varje dag över skrivbordet, men ärendet utreds fortfarande, och graviditet är ingen sjukdom. Just så. Jag är arg för att jag är övertygad om att om det istället varit män som var gravida, skulle det vara självklart med frivillig heltidssjukskrivning i 9 månader med 100% av lönen. Eller varför inte tillägg, eftersom man faktiskt måste äta dubbelt så ofta och dessutom byta garderob.

Jag är också arg för att det bara är mina kostvanor, alkoholvanor, levnadsvanor och blodprover som det frågas efter. Jag skulle ha kunnat skaffa barn med en våldsbenägen alkoholist med klamydia utan att någon hade frågat efter det. Har inte hela familjen, både mamma och pappa, betydelse för barnets välmående, eller är det bara bägaren för det nya livet som är intressant de här månaderna, varken mamman eller pappan som individer egentligen?

Jag är övertygad om att växande ilska och ekonomisk stress inte är bra för barnet. Så om nu jag och min hälsa råkar vara så oviktig, så kan ni väl i alla fall tänka på det Försäkringskassan!

Så länge får jag väl äta, jag menar läsa, något lugnande. Edith Södergran till exempel.

Tvättstugekväll. Sån här dag när det känns som arbetsdagen aldrig slutar och jag förmodligen kommer att sortera strumpor när det är dags för kvällste. Vardag alltså. För en flyktbenägen läsare som jag har det tagit år att vänja mig vid att det också är livet, de eviga upprepningarna, samma strumpor att sortera, samma tallrikar att diska, samma golv att våttorka... Vardagens rutiner är inte en transportsträcka mellan olika höjdpunkter som kallas liv och ger mening. Vardagen är meningen.

Jag har läst Sara Villius Sex. Det var egentligen någon vecka sedan, men det har tagit mig lite tid att smälta den... Handlar den om en elvaårig flickas nyvaknade sexualitet, eller handlar den om en mogen kvinnas flykt? Flykt från just vardagstristess, från man som slutat bekräfta hennes kvinnllghet och från dotter som kräver den uppmärksamhet hon själv skulle behöva. Flykt in i fantasier om att vara barnet Myra älskat av en betydligt äldre man, tonåringen Milly som chattflirtar med andra kvinnors äkta män.

Hennes verklighet håller på att ätas upp av de parallella världar hon bygger upp och jag ser inte mycket hopp för henne i Villius roman. Hon blir utkastad, eller stänger ute sig själv från vardagen, från verkligheten. Men jag kan inte döma henne. Jag vill bara att hon ska bli sedd, att hennes längtan ska erkännas. Jag tycker det är en modig berättelse. Tack Sara!

Vad underligt det är att stora, viktiga författarfarbröder kan säga den ena gamla självklarheten efter den andra och få det att låta som de kommer med något nytt, ja rentav är tänkande genier... Det måste ju ha något att göra med att de själva tar sig på ett sådant allvar. Därför var det en lättnad att se att Daniel Sjölin faktiskt lyckades hålla en välbehövlig distans till Umberto Eco i kvällens Babel - var det inte så att han till och med drev lite med det stora italienska geniet?

Du är bäst Daniel!

Intressant för övrigt det där med hur trånga jeans kanske påverkar tänkandet, enligt Eco. Det kan ju knappast gälla det kvinnliga tänkandet i alla fall. Kanske är det det som är svaret också på varför inte fler bibliotekarier har läderbyxor? För att 90 procent är kvinnor. De har nätstrumpor istället. Visste ni för övrigt att Kate Moss har Birkenstock? Så kom inte och säg att vi inte är trendiga på folkbiblioteket.

Idag ska jag sätta samman en lista med kultböcker för unga vuxna. Klassiker för en ung generation alltså. Problemet är väl att jag själv inte är så alldeles ung längre, och det är ju inte helt säkert att de böcker som betydde mycket för mig när jag var sjutton år har samma betydelse för en sjuttonåring idag…

Är du intresserad av, eller vill bli inspirerad att läsa mer av, nordisk litteratur? Gör ett besök på: http://www.dr.dk/Kultur/Forfatteratlas/Forside.htm

Tycker du till exempel om Helle Helle får du tips om vilken annan nordisk författare du förmodligen också gillar, Per Petterson från Norge visar det sig... och du får veta vilka nordiska författare som inspirerat och påverkat varandra. Där finns radioklipp och videosnuttar - allt för att öka den nordiska läslusten!

Såhär beskrivs författaratlasen på sidan:

Nordisk forfatteratlas indbyder til undersøgelse og opdagelse. Den visuelle tilgang til litteraturen er ny og innovativ. Atlassets mange video- og radioklip har til formål at give brugerne lyst til at se og høre mere, øger læselysten og åbner øjne for nye forfatterskaber i Norden.

Nordisk forfatteratlas indbyder til undersøgelse og opdagelse. Den visuelle tilgang til litteraturen er ny og innovativ. Atlassets mange video- og radioklip har til formål at give brugerne lyst til at se og høre mere, øger læselysten og åbner øjne for nye forfatterskaber i Norden.

Blåst och regn och dags att åka hem. Gårdagskvällens litterära supé på biblioteket var en fin avslutning. Jag tror inte bara det är för att jag väntar barn som jag grät när Daniel Sjölin sammanfattade de 1,5 procenten i Världens sista roman som var absolut sant - de om dottern som inte fick leva.

På båten ska jag läsa Mikaela Taivassalo och tiden kommer att rusa iväg...

Dagens sista samtal. Arne Dahl, Göran Greider och Katarina Gäddnäs diskuterar mod och integritet. Visst är det skillnad på mod i en demokrati och en diktatur. Vi riskerar inte tortyr eller våra liv med vårt mod, men risken finns ju också att den demokratiska tryggheten skapar en viss bekvämlighet och den intellektuella fegheten i Sverige (och Åland) faktiskt är ganska utbredd. Det krävs mod att tycka annorlunda.

Vågar du säga högt att du inte tycker om en bok som samtliga kritiker hyllar? Att du gillar en film som andra hånar?

Göran Greider kallar sig moralisk utilarist, dvs att handlingens moraliska värde får bedömas efter hur stor moralisk nytta det gör. Ungefär att det kunde varit rätt att döda Hitler för att det skulle ha kunnat rädda väldigt många människors liv.... MEN, och här kom diskussionsledaren Nina Fellmans väsetliga fråga - Vem vore det i så fall rätt att döda idag? Vi kan bara tolka historien i efterhand och därför blir det ju omöjligt att avgöra.

Utilarism. Ordet ger mig obehagskänslor efter att ha läst Ninni Holmqvist Enhet. Är det science fiction, eller närmar vi oss en människosyn där de umbärliga kan offras för att de behövda ska få leva. Börjar vi bedöma människor efter nyttovärde är vi farligt ute. Varken den ryska pantlånerskan, impotenta japanska män eller den grymme Adolf Hitler har någon annan människa rätt att döda. Människovärdet går inte att förhandla bort med några nyttoargument eller utlaristisk filosofi. Väl?

Tillbaka efter lunch, och idag var Jörn Donner på betydligt gladare humör på scen. Han pratade minnen och vikten av att ha en historia, och nu tyckte jag att hans försvar att bevara böckerna i biblioteket istället för att omvandla rubbet till en bingohall kändes väldigt sympatiskt. För tro mig, att marknadsanpassa biblioteket kan både få lokalpolitiker och biblioteksutvecklare att ge uttryck för de mest kulturdödande idéer - fler besökare till vilket pris som helst, och vill folk hellre spela bingo än läsa så... Ta inte något för givet.

Daniel Sjölin har gömt sig eller tillfälligt promenerat härifrån, åtminstone hittar jag honom inte...

Nu pratar Barbara Voors om hur trött hon är på att kvinnliga erfarenheter alltid beskrivs som kvinnliga, medan manliga erfarenheter betraktas som mänskliga. Kvinnliga huvudpersoner, javisst, men kvinnor är också människor!

Merete Mazzarella pratade just om sin bok om generationsmöten - När vi spelade Afrikas stjärna. Det är framför allt den icke-fungerande relationen mellan Merete och svärdottern som väckt uppmärksamhet. Vem vill vara en sådan klyscha som en illa omtyckt svärmor?

Internationella kvinnodagen till ära presenterade hon också sin bok om nationalskaldens hustru - Fredrika Runeberg, född Tengström. En gång i tiden tänkte jag skriva min slutuppsats i litteraturvetenskap om just Fredrika Runeberg, den "frivilligt" ödmjuka kvinnan, och eventuellt Märta Tikkanen, som alkoholisthustru. Två kvinnor som fick skriva sina romaner och dikter på stulna stunder mellan bestyren. Ett halvår höll jag på, hade till och med ett nästan färdigt utkast, och läste Teckningar och drömmar av Fredrika Runeberg tills alla sorgliga kvinnoöden stod mig upp i halsen.

Har jag haft något som kan kallas modersuppror så var det väl när jag slängde alla anteckningar i papperskorgen (rent konkret alltså, inte bara i den elektroniska papperskorgen) om Märta och Fredrika och istället valde att skriva om dynamiken mellan kvinnor och män i brytningstid mellan hedendom och kristendom som den gestaltas i den fornisländska Laxdalingarnas saga.

Nu är det dags för Arne Dahl.

Nu är Mikaela Taivassalo på scen igen och blir intervjuad om sin skräckromantiska kvinnliga utvecklingsroman - Fem knivar hade Andrej Krapl. Mmm, det bästa boktipset såhär på internationella kvinnodagen.

Daniel Sjölin är en fantastisk underhållare, en inkännande läsare och en stor författare. Jag beundrar honom så mycket att jag nästan inte vågar gå fram och säga hej. Och vad säger man dessutom till en man som just läst ett stycke ur Världens sista roman och berättat att hela boken egentligen handlar om förlusten av ett barn, hans barn, den riktiga Daniel Sjölins barn?

Temat för litteraturdagarna är mod, och jag känner att det Daniel berättade för oss nu var modigt, även om han påståd att Världens sista roman egerntligen var en feg bok som använde språket att distansera sig från känslor, lyfte fram psykopat-Daniel för att stänga av smärtan.

Nu går jag fram och hälsar.

Andra litteraturdagen i Mariehamn och jag sitter i vimlet och skriver. Igår kväll var det "plakatpoeter, bondsystrar och smågudar", som läste högt ur sina verk. Ibland kan jag ha svårt för långa poesiuppläsningar, och när Clara Diesen inledde och aldrig verkade vilja sluta undrade jag en kort stund om jag kanske borde stannat på hotellet och tittat på Let's dance istället. Men oj vad det vände sedan!

Redan Philip Tier fick mig att vakna med sina seriehjältar i lyrisk form, och efter det... sådant som händer ytterst sällan - jag blev alldeles knottrig av lycka när Hannele Mikaela Taivassalo kom in på scen och läste ett utdrag ur Fem knivar hade Andrej Krapl. I pausen köpte jag glatt boken för 24 euro och kände mig inte fattigare efter det, utan tvärtom rikare än på länge med boken signerad i väskan!

En annan av kvällens höjdpunkter var att få höra Ulf Karl Uno Nilsson läsa sin poesi. Jag har ju läst hans Synopsis tidigare, men jag insåg att det betyder ingenting att jag har suttit och låtit ögonen vandra över sidorna i tysthet. Hans energi i rösten gör dikten.

Idag ser jag mest fram emot att få höra Daniel Sjölin. Som författare. Det är första gången jag får höra honom prata om sitt eget skrivande - det ska bli spännande!

Litteraturdagarna invigda. Mariehamns bibliotek verkligen proppfullt av kulturvänner, som kommit dit för att höra Jörn Donner invigningstala. Jörn Donner. Temat för dagarna är mod, och jag gissar att Jörn Donner valts delvis av den anledningen, förutom att han är författare förstås. En som alltid gått mot strömmen, velat tvärtom, vågat provocera.

På sjuttiotalet var han en arg, ung man. Kapitalist eller kommunist oklart, men han ville förändring förstod jag. När fan blir gammal blir han religiös, eller vad man säger, och det hävdade Donner att han inte blivit. Och det stämmer säkert. Arg och ung har snarare blivit gammal och grinig. Han klagade över bästsäljande feel good-böcker, Guillou och Marklund, lättsmälta historier utan motstånd, kändisprostitutionen i media och på att hans egna böcker inte längre av Bonnier förlag anses ha något nyhetsvärde...

Stackars Jörn! När han plutade med underläppen kunde jag inte låta bli att tänka på en trumpen treåring som klagar på att Jan och Liza har fått mer lördagsgodis än han.

Men det kanske är för att jag tycker att den här uppdelningen i bra och dålig litteratur är så ointressant. De flesta läser väl lite av varje, ungefär som med mat - ibland tar man något snabbt och lättsmält, ibland unnar man sig en långsam middag med flera rätter och gott vin. Böcker som bjuder på motstånd kan vara det mest njutningsfulla som finns, men en gratis populärbok från damtidningen är inte heller så illa emellanåt.

Har gått en lång förmiddagspromenad genom Mariehamn i vårvintersol. Som i alla nya städer dras jag till biblioteket och till bokhandlarna - vilka böcker skyltar de med, tipsar de om, läser?

Och det är faktiskt en annorlunda upplevelse att kliva in i en bokhandel i Mariehamn i jämförelse med Stockholm. Inte bara att de finlandssvenska förlagen är mer synliga, Söderströms och Schildts och några till... det var kanske väntat, men också de mindre svenska förlagen syns på ett annat sätt, böcker av Ersatz, av Xstory frontas, och ingenstans såg jag höga staplar av bästsäljare från storförlagen.

Poesi verkar också lyftas fram mycket tydligare än hemma, inte på en separat hylla utan tillsammans med andra nyheter och rekommenderad läsning. Det gjorde mig också glad, även om jag själv inte är någon stor poesiläsare kom jag på mig själv med att bläddra i flera samlingar.

Nu ska jag äta hotellets stekta strömming, och sedan vidare till biblioteket och litteraturdagarna...

Båtresan varade visst fem timmar. Det är det här med tidsskillnaden som snurrar till det och gör att jag har förlorat en timme idag. Men jag får igen den under hemresan på söndag. I Mariehamn är det snö och så stark sol att jag blir alldeles yr. Det känns att det är en sommarstad, men gårdskaféer och stängda cykeluthyrningsskjul. Ikväll ska jag prata bokcirklar.se på biblioteket och i morgon börjar litteraturdagarna.

Lunchade med en damtidning på båten - Tara, succétidningen för dig 40+. Jag är visserligen inte 40+, men man fick en pocketbok på köpet som jag gärna vill läsa: Jane Austen-klubben av Karen Joy Fowler. Dessutom visade sig tidningen innehålla ett reportage om bokcirklar! Och inte bara det, Tara startar tydligen en bokcirkel på nätet! Bra saker ska man ta efter... Första bok ut hos Tara är Ray Kluun En sorts kärlek. Var det inte första bok hos Malou också? Och Amelia Adamo? Är det en slump, är det bonniers eller är det årets bästa bok, som jag inte ens tyckte om? Måste kanske göra ett nytt försök...

Tidig morgon ska jag åka finlandsbåten till Åland (eller sverigebåten som det heter i Finland). Fredag till söndag är det litteraturdagar i Mariehamn - www.litteraturdagarna.ax

Senast jag var i Mariehamn var sommaren 1994. Då var jag där på cykelsemester med min finskspråkiga granne, och jag minns att vi tränade på varandras språk genom att läsa högt i varandras böcker. Mitt uttal var visst förfärligt, och jag tror knappt att jag begrep ett ord av Eeva Kilpi på originalspråk. Men det var något magiskt över det ändå, och senare läste jag romanen Tamara på svenska. Minns jag rätt handlar det om en rullstolsbunden man och kvinnan Tamara, som delar sina erotiska erfarenheter med honom genom berättandet.

Under den här Ålandsresan tänker jag läsa Ninni Holmqvists Enhet, som jag just har påbörjat och som redan har fångat mig. Jag tror bara ditresan tar över sex timmar, så kanske blir det något annat också...

Ni har väl sett att omröstningen för det andra kapitlet i den kollektiva romanen är avslutad, och att vi har två färdiga kapitel att utgå ifrån inför nästa kapitel.

Fram med pennorna nu och börja skriva.! Senast den 25 mars kan du skicka in ditt förslag på bokens tredje kapitel.

Vilken diskussion i kvällens cirkel om Fri av Natsuo Kirino! Ingen tvekan om att det är en bok som väcker starka känslor. Jag får lust att läsa fler japanska författare.

Såg ni artikeln i dn i lördags, om japansk litteratur - "Japans chockterapi" - www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=748355

Författaren Ryu Murakami verkar påminna mycket om Natsuo Kirino. Sex, blod och skräck. Ensamma, ångestfyllda karaktärer. Precis som Kirino är han samtidigt en politisk författare, som med sina mörka historier kritiserar det hierarkiska,korrumperade japanska samhället. Inte någon mysig läsning, men jag gillade verkligen Fri.

Nu ska jag leta reda på Oändligt blå av Ryu Murakami (som tydligen inte är släkt med Haruki Murakami, en annan japansk författare som inte skriver skräck, men väl fantastiska berättelser i japansk nutid). Kanske blir det en cirkel så småningom...

Igår strosade jag runt i en fantasy- och science fictionbokhandel i gamla stan, för att få en första känsla för genrer som jag vet alldeles för lite om.

Mycket drakar och svärd, men jag var tvungen att stanna lite extra vid hyllan med "vampyrporr". Det vore väl en fantastiskt oväntad avdelning på biblioteket! Undrar var jag skulle ha placerat den - under fantasy? Eller under chicklitt, för visst finns det en genre som heter vampyr-ckicklitt?! Mmm.

Att jag ska hinna bli specialist på det här området innan bibliotekets nya hyllor är uppe är nog att hoppas på för mycket. Jag får väl göra som Christer Hermansson föreslår - ljuga på biblioteket och bara läsa baksidorna. Och andras omdömen förstås. Till exempel era. Så kom fram alla fantasy- och science fictionfan, jag behöver er hjälp! Vilka böcker får jag inte missa?

Råkade slå på tv:n mitt i en intervju med kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Jag blir alltid lika förbluffad över att människan inte tycker någonting om någonting, att hon inte verkar vilja något. Är det inte därför man blir politiker, för att man har en massa visioner och vill förändra? Det går ju liksom inte ens att bli arg och argumentera emot såhär på andra sidan rutan (som jag annars nästan alltid gör), eftersom hon inte ger uttryck för något. Jag kan inte bestämma mig för om hon är fullständigt ofarlig, eller tvärtom, farligast av dem alla...

Nej, tv ger ingen sinnesro. Bättre att jag läser de sista novellerna i insekt. I någon intervju (det kan ha varit i bif - gratistidningen som just bytt namn från biblioteket i fokus till boken i fokus) har författaren Claire Castillon sagt att hon avskyr det förljugna. Hennes böcker ljuger inte. Jag har funderat på det idag. Sanna berättelser kan man knappast kalla hennes makabra historier, men de skär rakt igenom den verklighet vi ser. Surrealistiska? Nja. det är inte på något vis (mar)drömslikt och symboliskt som hos Kafka, snarare befriat från skuld. Historier utan överjag. Finns det något ord för det? Under-realistiska?

Novellsamlingar är bra när man bara hinner få en lässtund då och då mellan olika helgaktiviteter. Nu läser jag en fransk författare - Claire Castillons insekt.

De flesta novellerna handlar om komplicerade mor- och dotterförhållande. Förbjudna känslor manifesteras i onda handlingar, det blir både skrämmande och lite komiskt. Visst har det säkert hänt att den mest kärleksfulla mor emellanåt haft lust att kasta ut sin skrikande unge genom fönstret, och när Castillons mödrar inte låter det stanna vid en hastigt bortflugen impuls utan faktiskt omsätter de negativa känslorna i handling är det både förfärande och lite... skönt. Det är ju bara en bok, trots allt :-)

Regn idag också.

Idag behöver jag inte putsa några fönster. Det bara regnar, regnar, regnar... Och jag kan dricka honungskaffe och läsa hur mycket jag vill, nästan. Jag har lovat att baka kanelbullar också.

Bipaviljongen av Leena Krohn fick inte Nordiska Rådets litteraturpris. Jag hade lite hoppats på den för jag tyckte den var så speciell. Massor av udda människor i ett samhälle i upplösning. De gemensamma värderingarna och den sammanhållande världsbilden är ett minne blott. Människospillrorna samlas i det gamla sinnessjukhuset - Bipaviljongen, och försöker hitta mening tillsammans med andra och skapa identitet kring de val man gjort. De bilburna har en förening (eller svärm), Vampyrerna (som kräver lika mycket respekt för sitt livsval som någon annan), De frivilligt fattiga... och så vidare. Kritik mot postmoderninstisk relativism, gissar jag, i romanform. Jag gillar det.

Men å andra sidan har jag inte läst någonting av vinnaren Naja Marie Aidt från Danmark. Kanske skulle jag gilla det ännu bättre. Får väl börja med novellsamlingen Bavian.