Nina Frid
Chefredaktör
Jag är bibliotekarie och initiativtagare till www.bokcirklar.se. Jag läser gärna nordisk litteratur och hade min största läsupplevelse när jag var 14 år och läste Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken för första gången.
Nu blir det majbrasa, utegrill och kaffe på verandan - och de små marsvinen får frossa i färska maskrosblad som inte är avgasförgiftade.

Jag blir nog inte den personen som gör upp med lyckomyten att det är så skönt att komma ut på landet...
Relationer

Just nu håller jag på att välja bok att ta med till landet över valborgshelgen. Jag tror det blir Ur vulkanens mun av Helena von Zweigbergk, eller Mitt rätta jag av Pernilla Glaser. Läste att Torbjörn Flygt också kommer med en relationsroman i sommar, Himmel heter den visst, och tycks också skärskåda vad som egentligen försiggår bakom den lyckade fasaden av karriärframgångar och parmiddagar. Bitterfittan tycks ju skildra en idyll i jämförelse med den nya relationsromansvågen.

Vilken lyckomyt finns det kvar att göra upp med sedan, när barndomen och parrelationen är avklarad? Att det är skönt att bli gammal kanske...?
Den förbjudna sorgen

Jag har läst ut Hey Dolly och funderar på tonårsångest och på vuxenhet.
I artonåriga Dollys värld är det många känslor som inte är passande. Skuld till exempel. Och sorg. Lite dåligt samvete efer ett misstag, eller tårar efter en förlust. Nej - då krävs det genast en flykt in i något allvarligare och sexigare - depression till exempel. schizofreni, eller varför inte en psykos rentav? Att vara galen är sexigt, ha ätstörningar och självmordstankar och att säga fula ord vid olämpliga tillfällen. Inte att sörja en pojkvän som lämnat en och hittat en annan.
Är det när vi börjar kunna hantera förluster som vi blir vuxna? När vi inser att förlora och att misslyckas är en del av livet och nödvändigt för att kunna växa och utvecklas vidare?
Kanske är det en del av vår tids ungdomsfixering att vi aldrig synliggör sorgen och skulden. Att det är den lyckliga fasaden som ska visas upp, de vackra, de framgångsrika... Och så tror vi att allt hos oss som inte känns sådär rakt igenom fantastiskt måste vara tecken på sjukdom, måste gå att medicineras bort eller bytas ut? Allt som gör ont ska förbjudas.
Det måste vara omöjligt för en artonåring att förstå att den smärta hon bär på är alldeles normal, att tårarna är friska, när hela samhället skriker ut något annat. Plötsligt ser jag hur nödvändigt det är med skönlitteratur som skildrar det som ingen vill se och kännas vid. Romaner kan rädda många liv, och hjälpa många att bli vuxna (unga som gamla).
Jag gav Georges Perec Livet - en bruksanvisning 100 sidor innan jag gav upp. Egentligen brukar jag...
Det kändes som jag var tvungen att sitta i en nopprig ful soffa och titta igenom någon annans fotoalbum, sida efter sida på rum och människor som inte angår mig och som jag inte har någon relation till. Nej tack.
Så hej då Perec, sedan bad jag min man laga en kaffe latte (han gör det godaste kaffet, nämligen, för han har fattat det där med tryck i espressomaskinen och sånt...) och tog upp något helt annat, nämligen Hey Dolly av författardebutanten Amanda Svensson. Det kallar jag läsnjutning!

Först tänkte jag att huvudpersonen, 18-åriga Dolly, är tidstypisk i sina drömmar om glittertillvaro, romantisering av dekadens och spelad vuxenhet - Man är aldrig så vuxen som när man är tonåring, ni vet..., men sedan slår det mig att boken påminner om annat jag läst, te x Vera Winkelvir av danska Kirsten Hammann (1993), novellsamlingen Kostym av Ninni Holmqvist (1995)... liknande registrerande blick, halvt cyniska genomskådandet av känslor och underbara humor.

Hey(a) Dolly - jag gillar dig!
Du kan aldrig bada i samma flod två gånger
Igår träffade jag den finlandssvenska författaren Mikaela Taivassalo på ett café på Söder. Hon har skrivit den intressantaste roman jag har läst i år - Fem knivar hade Andrej Kapl. Det är en utvecklingsroman, uråldrig och supermodern på en och samma gång, om 16-åriga Alisa. En kvinnlig pikaresk eller "road movie" med anspelningar på Bibeln, Dante och Milton. Självaste Gud är med som den allseende berättaren, men vad kan hon göra annat än att följa hjältinnan på vägen, lika spänd på fortsättningen som läsaren.

..man kan aldrig vända tillbaka, att vända tillbaka är också en ny väg...
Det är nödvändigt att lämna bakom sig för att kunna hitta hem. I de isländska sagorna åkte ynglingarna iväg med skeppen för att strida i främmande länder- det var en nädvändig resa för att bli man och kunna återvända hem och gifta sig och bosätta sig på gården. I Taivassalos saga (som har mer twin peaks-vibbar än islands-vibbar dock...) är det flicka (ännu lik en pojke och med möjligheten att prova olika roller och namn) som med en kniv och en psalmbok närmast kroppen lämnar hemmet, mamman och älskaren Andrej Kapl, för att söka sin identitet, tron på sig själv.
Det är en fantastisk roman! Så varför finns den inte i den svenska bokhandeln? Är det verkligen så långt till Finland, trots att det inte ens krävs en översättare?
Romantisk komedi

För många år sedan var jag på en internationell bibliotekskonferens på Island, och under middagen fick jag en professor från Australien som bordskavaljer. Han såg ut som jultomten med vitt skägg, rund mage och ett bullrande skratt. Jag var helt skräckslagen och föreställde mig att han skulle vilja diskutera bildspråket hos den senaste nobelpristagaren eller liknande... Jag hade rentav en nyinköpt Halldór Laxness med mig i väskan, som jag gjorde mig beredd att vifta med om nöden krävde.
Så lagom till huvudrätten, då vi gått igenom allt kallt småprat redan och det började bli läge att hitta något att enas kring för att fördjupa samtalet, sätter restaurangen på lite bakgrundsmusik... "There is no sunshine when she's gone" (om ni har sett filmen vet ni att det är scenen då William Thacker promenerar genom årstiderna och saknar Anna Scott).
- My favourite movie, hojtar plötsligt professorn och skiner upp.
Åt skogen med nobelpristagare, nu pratade vi Notting Hill resten av kvällen. Han bjöd på whisky och vi tävlade om vem som kom ihåg flest repliker. Jag tror att jag vann.
- Nice to meet you. Surreal, but nice.

Haiku

från http://www.mohager.nu/haiku/vykort/vykort/179195582866.htm
Så ger jag er en egenhändigt komponerad vårhaiku, och lägger samtidigt (på anmodan från P:son upp en tråd på Forum, där ni kan bidra med haikudikter!)
Mörk kavaj och skägg
Nästan första sommardagen
lika plötsligt
Regler
Idag kom boken som jag har stått på kö till, sedan säsongens sista Babel, in i bibliotekets bokinkast - Georges Perec, Livet - en bruksanvisning. Det var Daniel Sjölins personliga boktips och jag misstänker att det blir en utmaning att läsa den. Perec var medlem av OuLiPo - en grupp författare som studerade självpåtagna tvång i litterära verk, och Perec själv satte alltid upp hinder för sitt skrivande. Kanske var det begränsningarna som gjorde det möjligt för honom att skapa. Vem har inte blivit förlamad av för mycket frihet?

Testa själva - skriv en fri dikt, eller skriv en haiku? Det senare ger begränsningar i form av regler, som faktiskt ökar uppmärksamhen. Kanske det vore ett bra sätt att inte missa den korta våren (i år igen...), att sammanfatta vårkänslorna i en haiku. Jag lovar - plötsligt ser ni färgen på gräset och knoppen som brister.
Regler för haiku, enligt Svenska Haiku Sällskapet, http://www.haiku-shs.org
Västerländsk haiku
1. Kan bestå av 5-7-5 stavelser på tre rader, men kan även vara fri från stavelseräkning. Helst uppdelad på helst tre rader.
2. Bör innehålla ett årstidangivande uttryck.
3. Bör också vara indelad i två hälfter för att förstärka överraskningseffekten.
Dessutom
För haiku oavsett språk gäller
Den är inte sentimental
Den för samman naturbetraktelser med livets villkor
Den ska vara fåordig och undvika upprepningar
Den ska helst inte innehålla personliga pronomina
Den ska undvika alltför starka adjektiv
Den ska sträva efter att stimulera läsarens associationsförmåga Formen bör underordnas det poetiska innehållet.

Lycka till!
Världsbokdagen

I beslutet från UNESCOs högsta beslutande organ, generalkonferensen, står bland annat:
- "att böcker genom historien varit det mest kraftfulla medlet för att sprida kunskap och det mest effektiva sättet att bevara kunskap
- att allt som görs för att sprida böcker är till fördel för dem som har tillgång till böcker, men det utvecklar också vår gemensamma kunskap om kulturtraditioner i världen och inspirerar till handlingar grundande på förståelse, tolerans och dialog.
- att ett av de mest verkningsfulla sätten att stödja böcker och öka bokspridningen - som visats i flera av Unescos medlemsländer - är att inrätta Bokens dag och att t ex genomföra mässor och utställningar på Bokens Dag; idén har dock inte genomförts internationellt, och generalkonferensen
- antar därför denna idé och utlyser den 23 april varje år som Världsbok- och upphovsrättsdagen; det var denna dag år 1616 som Miguel de Cervantes, William Shakespeare och Inca Carcilaso de la Vega avled".
Så - ge bort en bok idag, för en bättre värld!
Problemet med att läsa böcker
Det är svårt att få sådana avgörande händelser eller vändpunkter i sitt liv att inte låta banala när man berättar om dem - ibland tror jag till och med själva upplevelsen kan skadas av försöken att sätta ord på det.
År 2001 gick jag vilse under en ensamresa till Verona. Jag gav upp försöken att hitta tillbaka med kartans hjälp och bestämde mig för att bara promenera på och hamna där jag hamnade... Därför vet jag inte alls namnet på den något förfallna kyrka jag hittade på en liten bakgata, och klev in i för att svalka mig i skuggan ett tag. Kyrkan var full av underliga stengångar med vatten som rann längst väggarna, och inne i ett utgröpt rum fanns en tavla med något text på italienska, eller möjligen latin (åtminstone var den inte översatt för turister). Bredvid tavlan fanns det en helgonbild, och med vattnet rinnande utmed väggarna såg det ut som att han grät.
Och jag började oväntat gråta tillsammans med stenbilden med avflagnad färg. Grät så det ekade i stenkorridorerna tills jag kom på mig själv, som föreställande vändpunkten i filmen eller boken om mitt liv. Huvudpersonen leds av osynliga makter till den övegivna kyrkan och får kontakt med känslor av obearbetad sorg, hon går därifrån renad och fri att börja ett nytt liv där hon tar ansvar för sina beslut och rannsakar sina motiv, och så vidare och så vidare... Och då kunde jag inte gråta längre - då hade känslan av att "här står jag i en kyrka och gråter, undrar om det är en vacker scen" tagit över, och när jag åkte hem var jag lika hämmad som förut.

Tror ni problemet kan vara att jag läser för mycket böcker?
Mera tango
Terminsavslutningen på tangokursen var en fest på lokal tillsammans med betydligt mer erfarna dansare. Jag blev uppbjuden av min tangolärare (åh, vad hette den mannen, och var är han idag? Det här är några år sedan..) Jag hade förstås skor med klack och klänning med svarta paljetter (som aldrig har kommit till användning efter den här kvällen).
- Märkte du att du följde mig och klarade en massa steg som du aldrig har lärt dig? log han efter dansen.
- Är det sant? Gjorde jag rätt då?
- Du ska inte fråga om du gjorde rätt. Du ska fråga dig om det kändes bra.
Tango är bättre än både terapi och tro.
Tillit och tango
Varför då egentligen? undrar jag medan jag dricker tranbärsjuice under min solhatt, och bläddrar vidare medan Agneta, förlåt Maria, tar stapplande men beslutsamma steg bort från förälskelseberoende och förhoppningar om att helas av en man, mot en inre självkänsla som kan lägga grunden till den första bestående och sanna kärleken.
Jag ska söka efter svar till mitt varför, och så länge ska jag minnas vad min tangolärare sa under den allra första nervösa lektionen:
- Det är jag som ska föra, slappna av, känn rörelserna och följ...
- Det går inte, jag har så svårt att låta bli att leda...
- Jag tror inte att det är det som är ditt problem. Vad du har svårt för, är att känna tillit.
Fem års terapi kunde förmodligen inte summerat det bättre :-)
våga vara beroende
Läste ni Nina Björks analys av hjältinnan Lisbeth i Stieg Larssons Millenium-serie i Boklördag idag? Varför är det ingen som har sagt det förut? Nina Björk är fantastisk på att genomskåda och kritisera det som andra upphöjer, och hon får det att låta så uppenbart att hon har rätt. Jag blir alldeles lycklig av hennes sanningar! Vi behöver inga fler ensamma hjältar, som inte tillåter sig att känna och bygger sin styrka på rädsla för beroende och kärlek - vare sig det är män eller kvinnor. Det låter som en förlust och inte en seger.
Är det den nya kvinnliga förebilden klarar jag mig helst utan den! "Vad ska du göra med all din frihet när du har hittat den?", som (den kvinnliga, tidigare manliga) Orlando frågar sin älskare när han lämnar henne och deras gemenskap för att söka friheten...

Ett sannare jag

Egentligen vet jag ju att hon har skrivit om sina Vändpunkter och om En kvinnas resa, som bygger på egna erfarenheter av pilgrimsvandringen till Santiago de Compostela, men det är först när jag ser förändringen i hennes kroppsspråk och ögon, som jag förstår att hon faktiskt har gått igenom något väsentligt. Hon verkar... renad.
Underligt att hennes nya utstrålning samtidigt gör mig så provocerad... Kanske för att jag så väl kunde känna igen mig själv i den "gamla" Agneta med duktighetskomplex och bekräftelsebehov, och nu tvingas jag konfrontera min egen rädsla för att öppna det förflutnas slarvigt packade, men omsorgsfullt knutna lådor. Okej, första steget mot mitt bättre (eller åtminstone sannare) jag blir inte att boka en pilgrimsresa, men kanske att läsa En kvinnas resa. Alltid en början...
Hon har ju dessutom just kommit ut med en ny bok - En av de tolv, om aposteln Jakob som kristnade Spanien. Men den får vänta.

Träskor

Problemet med att plötsligt vara som mest inne är att jag ofrånkomligen sommaren efter kommer att vara som mest ute. Hopplöst otrendig i klapprande trätofflor och växande bokhögar. Min läsvänsidentitet är evig.
Drömmarnas berg
"Här finns också giftigt parodiska skildringar av ett trångsynt borgerskap, vars förståelse för konsten för konstens egen skull var lika liten då som i dag. Inte minst i avsnittet där Lucian får tillbaka ett refuserat manus, tillsammans med en katalog över de senaste bästsäljarna: romaner om sportliv, käcka och pigga berättelser om sunda ungdomar och nyttiga människor utan underliga böjelser eller överdriven vördnad för konstens storhet. Underhållning, helt enkelt, och uppbygglig sådan till på köpet."

Nog låter det som skräck alltid!
Att möta sig själv i andras beslut

Ikväll har vi bokcirklat om Bilden av Phoebe av Kim Edwards. Den handlar om hur ett ögonblicksbeslut, fattat i chocktillstånd, får avgörande konsekvenser för resten av livet, för väldigt många människor. Om hur en lögn för alltid skapar en avgrund mellan dig och dem du älskar. Försöker du skydda din familj med lögner har du redan förlorat dem...

Egentligen tyckte jag att boken var lite övertydlig när det gällde att beskriva varför de olika personerna tänkte och handlade som de gjorde, att läsaren fick för lite utrymme att själv skapa sig en förståelse genom att tolka deras ageranden. Men diskussionen visade att vi hade gjort olika läsningar, lagt märke till olika saker och även sympatiserat med olika karaktärer. Romanen var visst inte så tillrättalagd, trots allt.
Att diskutera romaner är att diskutera värderingar. Moral. Att möta sig själv. Om jag hade varit i den situationen, att kunna välja bort ett handikappat barn och behålla ett friskt - hur skulle jag ha gjort?
Bilden av Phoebe utspelar sig på 60-talet då synen på Downs syndrom var mer fördomsfull än idag, men om placering på hem har blivit ovanligare har nupp-tester och fostervattenprov blivit desto vanligare, för att möjliggöra abort om fostret inte är normalt. Det är ett liknande moraliskt dilemma.
Tabu
Jag läste en artikel, eller var det kanske en uppsats, igår när jag sökte efter titlar på lämpliga vampyrromaner. Den gjorde upp med bilden av vampyren som sexgalning och menade att det inte nödvändigtvis är sexuella tabun som vampyren överskrider, utan tabun som gäller mat! I en kultur som vår med magra kroppsideal och hunger som en karaktärssvaghet är det inte vampyrens sexuella erövrarförmåga som chockar utan hans glupskhet.
Artikeln är skriven av Anna Höglund. Här kan ni läsa mer:
http://vxu.se/hum/publ/humanetten/nummer4/art9904.html

Så, nu börjar jag förstås fundera - är det också en kvinnlig erfarenhet? Sex och mat som två stora tabun. Förbudet att vara HUNGRIG vare sig det gäller det ena eller det andra...
Skräck
Idag har jag tänkt på skräck. Fantasyhyllan och Science Fictionhyllan på biblioteket ska kompletteras med en Skräckhylla. Jag funderar på det Birgitta Stenberg sa gällande erotik - att kvinnors erotiska fantasier ofta kan vara brutala och masochistiska som ett sätt att ta kontroll över en rädsla kvinnor bär på för övergrepp och utsatthet. Kan skräcklitteratur fungera på liknande sätt? Alltså, inte bara locka fram rädslan och den kittlande förtjusningen i att bli skrämd, utan även hjälpa oss att bearbeta och hantera reell skräck?

Vad är den största skräcken - att den man älskar och gjort sig beroende av plötsligt visar en annan sida, en främmande och ond personlighet? I skräcklitteraturen tydligörs omvandlingen med hår som växer på kroppen, tänder som blir vassar, blickar som blir kalla...
Erotik och skräck hänger ihop - gör det inte?
Mellan böcker
Jag minns ett test jag fyllde i en gång, som skulle mynna ut i en beskrivning av min psykiska hälsa eller ohälsa. Ni vet, hur bra mår du egentligen på en skala 1-9? Plötsligt snurrar en av dessa frågor runt i mitt huvud när jag rastlöst vankar framför bokhyllan - Har du svårt för att fatta de mest enkla och vardagliga beslut? Svar ja. JA! Och värre än så, det är ett återkommande problem, varje gång jag ska välja en ny bok. Hur svårt kan det va'?
Är det fler än jag som lider av denna underliga form av beslutsångest?
Nej
Visst kan det vara effektivt att säga att depression är som att ha skoskav i själen - att ha skoskav är ju bekant för alla fast betydligt lindrigare än att vara deprimerad, men om jag har skoskav då som gör ont, ska jag då jämföra det med något litet och ännu bekantare?
Det kan väl inte bara vara ett slagfält som kan liknas vid en lekplats när alla barn sprungit in för att äta middag, nog måste jag kunna få jämföra åt andra hållet när det är lördagsstädning och barnens rum liknar ett... just det slagfält!

En misstanke jag får att det hela kan bero på vilka författare man refererar till när man analyserar bildspråk. De klassiska manliga storheterna, som Lagercrantz hänvisar till, skildrar möjligen oftare krig, konflikter, hjältemod än vad de skildrar en vardag av lekplatser och skoskav. Bara en tanke...
Liknelser
Blir ni klokare? Jag ska fundera över en Caesarsallad, och "Så ska det låta". Återkommer.

Förresten...

Bort
Min första tanke var att nu åker vi till Berlin, men eftersom jag redan känner mig ganska tung i den här magen och egentligen varken är så pigg på långa kulturvandringar eller rökigt barliv, så funderar vi istället på Sicilien (och det har ingenting med Helena von Zweigbergk Ur vulkanens mun att göra... fast nu måste jag ju läsa den förstås).

Fler böcker jag borde läsa i Sicilien-miljö?
Stort och smått
Jag har gått och funderat på det där under kvällen. Lidande i stort och smått.
Finns det inte risk för att om man ignorerar det lilla, att det växer sig större? Och kan inte jämförelser med större orsakssammanhang, som redan är analyserade och bekräftade, hjälpa en att se vilka förtryckmekanismer man själv är utsatt för, om än i mindre skala? Är det inte det som feministrörelsen gör - medvetandegörande i det privata genom att lyfta fram det politiska - och tvärtom? Maktstrukturer som speglar varandra.
Och är lidande nödvändigtvis värre för att det är större? Jag menar, om jag skulle förlora min familj i en segelolycka så skulle ju inte min sorg och mitt lidande minska av att Estonia sjönk samma natt, hur många som än drunknade där.
Att jämföra är väl inte detsamma som att sätta likhetstecken, det kan väl vara att spegla sina egna erfarenheter i andras och känna igen sig, att identifiera mönstren och upptäcka nya. Jag vet en kvinna som kom underfund med att hon var instängd och ofri i sitt äktenskap när hon läste en dagbok från en ung judinna i koncentrationsläger, och kände igen sig. Hennes egen man var fångvaktaren, och plötsligt hade hon ord för sina upplevelser och tårar för sina känslor.
Att läsa böcker är att jämföra stort och smått hela tiden.
Så vad menade Olof Lagercrantz egentligen?
Smurf
- Jag gillar inte hallonsaft.
- Jag gillar inte våren.

Så nu ska jag sluta gnälla (dessutom snöar det!) och istället berätta att ni är det trendigaste som finns just nu. Visste ni inte det? Jo, enligt trendspanarna är det intellektuell som gäller och böcker. Viktigare än märket på handväskan är att du kan kommentera Joan Didions senaste, om du rör dig i Stureplankretsar. Handväskorna måste väl blir större då, gissar jag, om det ska rymmas böcker i dem? Eller bär man böckerna under armen, så att de syns?

Läs mer i Sydsvenskan:
http://sydsvenskan.se/samtidigt/article314095.ece
Någonstans (var?) läste jag att det som just nu ligger i topp på utelistan, det vill säga, absolut inte-trendigt, är att ha en 20 år yngre flickvän.

Kanske är det inte så dåliga tider vi lever i trots allt.
Mitt rätta jag
Jag kan ju alltid trösta mig med att det finns de som har det värre. De som alltid längtar efter ett annat liv, efter en annan personlighet, andra vänner, andra minnen...
Har någon läst Pernilla Glasers Mitt rätta jag? Eller Vi i villa av pseudonymen Hans Koppel? Kanske vore det böcker för mig just nu, så jag kan skratta mig igenom min vårdeppighet i en slags igenkänning och ändå skön distans till det extrema.

Eller är det någon som har ett bättre boktips, gärna en kvinnlig huvudperson med släng av vårdepression, som kämpar mot ohälsosamma flyktfantasier där hon till exempel befinner sig i Berlin med sin röda handväska på väg till Operan eller så... Annars får jag väl skriva den själv. Det kanske är det man ska använda sin återkommande vårdepression till...
Barndom
Har ni försökt läsa böcker för era barn, som ni själva älskade i deras ålder?
Är det litteraturen som förändrats så mycket på 30 år, så att de har svårt att känna igen sig? Eller är det världen? Eller barndomen?
Sådana saker som att de inte har mobiltelefoner eller datorspel, det kan de lätt acceptera... det är något annat... något med förhållandet till vuxna och till omvärlden att göra, tror jag... Och med deras frågor blir jag observant på att något förmodligen har hänt under en generation, som gör att deras barndom är så annorlunda min.
- Men, om de redan vet hur man gör, varför ber de sin pappa förklara?
- För att de vet att han blir glad om han får visa sig duktig.
- VA?
eller
- Men om hon är så ledsen, varför berättar hon inte för sin mamma att de har varit elaka mot henne?
- För att hon vet att mamma är trött och redan så ledsen över andra saker...
- Men, om hon säger att det inte är någonting så ljuger hon ju! Då blir väl mamman ännu ledsnare?
Just det. Hur kommer det sig att jag ägnade så mycket känslomässig energi när jag växte upp åt att skydda mina föräldrar (och att tydligen väldigt många andra barn gjorde det också, om man ska tro barnböckerna), medan mina barn inte gör det? Och är det bara bra att de är uppriktiga i sina egna känslor, eller kommer de sakna ett känslospröt för andras ömtålighet som kan vara till hjälp? Det här måste jag fundera mer på...
Vårkänslor
Jag vill också vara en vårmänniska, en sån som lever upp och studsar runt av energi så fort det blir solljust och varmt längs husväggarna, en sån som mirakulöst har hittat både sin ljusa vårkappa och trendiga solglasögon, fast det var vinterkallt nästan igår. Jag vill inte vara vinterglåmig med grussmutsiga stövlar och kisa besvärat i ljuset. April är min värsta månad. Finns det mörkerterapi att få tills jag långsamt hunnit vänja mig?
Var det fler än jag som läste i DN idag om varför man ska läsa skönlitteratur?
Jag brukar ogilla nyttoargumentskampanjer för läsning. Det är en samhällssjukdom att ständigt vara nyttig och prestationsinriktad, och den är ruskigt smittsam. Jag har svårt att gå promenader utan att ha en bestämd riktning, till och med svårt att lämna en butik utan att handla något - som om varan i påsen skulle vara beviset på väl utnyttjad tid. Läsning är min frizon från nyttan, men nu snurrar nyttoargumenten där också, ja kanske särskilt där - som om läsning av skönlitteratur vore det mest aparta och tidsslösande som finns i ett samhälle som byggs på flexibilitet och konsumtion, och där identitet helst inte ska ligga djupare än din senast inköpta inredningspryl.

Nej, jag tänker ignorera all nytta, hur mycket sanning det än ligger i argumenten, däremot tar jag gärna fasta på det politiska - att självaste handlingen att sätta sig med en tjock roman blir en protest mot den överdrivna kapitalismen som påtvingar oss "skitdrömmar" (som Nina Björk kallar dem) - Kära läsvänner, slå upp era böcker, försjunk i läsning i alla offentliga rum, prata läsupplevelser på bussen istället för att jämföra shoppingpåsar. Vi kan bidra till en revolution. Att läsa är ett bättre sätt att leva!
En bok från Vulkan
Så har jag läst en roman, eller poetisk berättelse, utgiven genom Vulkan. Ni vet där man själv kan publicera sina litterära alster utan ett förlags kritiska öga och långa publicerings- och marknadsföringsprocess. Nu måste jag erkänna att jag inte laddade ner boken från Vulkans hemsida bland alla andra utlagda texter, utan fick den som gåva av författaren. Men ändå, tanken att alla är författare så snart de får en läsare är ju sympatisk.
Författaren heter Mattias Ericson och boken Kräftorna - Den ensammes hämnd. Den har en intressant form, med det lyriska berättandet, men på det stora hela var det en ganska obehaglig upplevelse.

En ung man med gudskomplex (definition av gudskomplex från Wikipedia: En person som har gudskomplex tror inte att h-n är gud, men agerar så arrogant att h-n lika gärna skulle kunna tro det. Utmärkande drag hos personer med gudskomplex är självupptagenhet och brist på empati.), träffar en redan upptagen kvinna med sexuellt dysberoende (förklaring av dysberoende: Den ”kärlek” kvinnliga sexuellt dysberoende känner är oftast ett patologiskt beroendetillstånd till den längtan eller eufori som finns i romanser – men har lite att göra med äkta kärlek). Är ni med?
Han "skapar" henne med sin blick och efter det är det han som bestämmer över hennes liv. När hon vänder bort blicken, sviker honom genom att hitta bekräftelsen hos en annan man, måste hon dö. Och eftersom han är Gud kan han sluta avtal med Djävulen, och medan cancerkräftorna äter henne får han sin hämnd. Är det någon som tror på att han älskar henne?
Det är så hemskt när jag slår dig
Du blir så liten
Kryper inför mina slag
Ber om nåd
- Jag är oskyldig, allt är falskt
Men jag slår och slår
Varför ska jag gråta
Trots allt får du vad du förtjänar
Vad du förtjänar... Det ska bli mig ett sant nöje att döda dig, eller vad heter Magdalena Graafs självbiografi...
Jag vill att orden ska förklara dig
som på ett kort
Du vet ett sånt där du ler och sitter alldeles stilla
Men så lägger hon bak sitt långa hår i en plötslig rörelse och bryter den perfekta bilden som han skapat av henne. Jag får lust att parafrasera Edith Södergrans mest kända lite: Du skapade en kvinna, du fick en själ, du är besviken.
100 favoriter
http://americanbookreview.org/PDF/100_Best_Last_Lines_from_Novels.pdf
Inte oväntat dominerar de manliga författarna urvalet.
Vem hjälper mig att göra en lista på de hundra bästa meningarna i den svenska litteraturen? Jag börjar med en favorit:
”Jag är glad att jag har fått igen mitt namn och mig själv: att jag åter en gång har blivit Lydia Stille."
(Den allvarsamma leken förstås, av Hjalmar Söderberg, jo, jag vet - han är också man, men sällan har jag läst ett så inkännande och rikt kvinnoporträtt som Lydia Stilles)

Och jag har bokat biljetter till föreställningen på Stadsteatern!
Babel
Är det verkligen sant att det var säsongens sista Babel igår? Vad jag kommer att sakna Daniel Sjölin! Han är den ende som jag blir glad av att se i tv-rutan (utom möjligen Mats Knutson...)
Igår gav Daniel sitt personliga lästips, den franska författaren Georges Perec och hans romaner, skriva utifrån strikta begränsningar, t.ex La disparition (1969) som han skrev utan att använda bokstaven E, eller Les revenentes (1972), där han inte använde någon annan vokal än just bokstaven E. Perec förlorade hela sin familj som barn, och enligt Daniel Sjölin, var romanerna ett sätt att handskas med frånvaron av E (familjen) och kärleken och minnesspåren av dem. Vilken smärta. Och vilken totalt annorlunda läsupplevelse det blir med den vetskapen, än med känslan av att det bara handlar om en språklig lek. Visst kan det bero på att jag väntar barn och är extra känslig och allt sånt, men jag tänker igen på hur Daniel Sjölin beskrev sin Världens sista roman lite på samma sätt - språket som ett försök att bemästra förlusten av en dotter. Vissa böcker gör ont att läsa när man vet varför de skrevs.

Jag blev berörd av inslaget om Georges Perec, och jag tycker om att bli berörd. Tack Daniel.
Att skriva sig själv osårbar
Ikväll har jag lyssnat på Birgitta Stenberg. Vi var 85 personer som trängdes i den lilla bokhandeln Hallongrottan, för att höra henne tala om sitt författarskap, och framför allt om sin senaste bok - Erotiska noveller. Jag måste erkänna att jag inte har läst den, och att det var väldigt länge sedan jag läste något av Birgitta Stenberg överhuvudtaget, men det ska bli ändring på det.

Hon pratade om skillnaden mellan mäns och kvinnors skrivande, och att det bara är kvinnor som kan skriva riktigt bra erotik. Kanske har det med objektifiering att göra, att kvinnor tidigt lär sig att se på sig själva utifrån som genom en kameralins. Men det kan också handla om kontroll, att fantisera och skriva om sadomasochism, om våldtäkt, om underordning kan vara ett sätt att bemästra rädslan och ta kontroll över den, ja rentav förvandla den till njutning.
Bemästra. Eller distansera. När Birgitta Stenberg pratade om sig själv, sitt liv och och sitt skrivande, verkade just berättandet ha varit ett sätt för henne att bemästra inte bara erotiken, utan själva livet. Att ständigt stå utanför och betrakta jaget, eller "dockan" (Stenbergs benämning) som dansar runt och utsätter sig själv, experimenterar för att det ska bli en bättre historia, men samtidigt avskärmar sig från det subjekt som känner.
- Hur hanterar du sådana starka känslor då, som till exempel svartsjuka?
- Jag betraktar mig och de inblandade utifrån.
"Som att det inte angår mig", upprepade Stenberg, utan att kanske rikgtigt själv inse att det inte bara sammanfattade intervjufrågan utan hela hennes liv... "Jag vågar inte avsluta projektet att skriva mitt liv, för vad händer då - vem är jag då?"
Ja, vad är modigast? Att leva och skriva erotiskt, eller att låta bli?












