2008-05-30 · 20:18

"Den fria kvinnliga sexualiteten som öppen fråga", står det på baksidan av Lonely Planet att den handlar om, bland annat. Vad betyder det? Att det är en öppen fråga om den är fri, eller en öppen fråga om den är acceptabel? Jag vet inte, men så mycket vet jag att jag sällan läst en bok som så tydligt skildrar raka motsatsen till fri sexualitet byggd på lust.

Elise Karlssons roman skildrar sexualiteten som tvångsmässig, ett medel att döva känslor och skjuta undan sorgen. Huvudpersonen Amanda är inte någon jag skulle vilja byta liv med, trots att hon försöker övertyga sig om att de nya plastbrösten gör henne till vinnare. Om hon inte vore så stålsatt och ironiskt kall skulle jag hellre vilja ge henne en tröstkram, men hon skulle förmodligen inte begripa sig på medlidandet utan ta det som ytterligare en sexuell invit.

Man ska ju inte dra några stora generella slutsatser av två romaner, men de unga kvinnorna i Amanda Svensons Hey Dolly och i Elise Karlssons Lonely Planet har åtminstone en sak gemensamt - de undflyr sorgen, föraktar den rentav, tillåter den möjligen som en vacker bild med rinnande mascara och plutläppen, men känslorna är frånkopplade.

Har vi en generation födda på 80-talet, som inte får låta sig beröras av det som är livets djup utan blivit fast i yta och föreställningar? Vad är det för samhälle de vuxit upp i egentligen, och hur ska någon ta sig igenom det hårda plastfodralet så att de slipper sväva runt som ensamma planeter?

Vi kan välja att läsa romanerna som två separata skildringar av unga kvinnor, båda så skickligt skrivna att språket skyddar sårbarheten och nästan får den att bli osynlig...

Annars kan vi välja att läsa dem som angelägna samhällsskildringar. Vilket är vårt samhälles största tabu - att vara fet? Eller att vara ledsen....?

2008-05-29 · 13:01

Jag blev inte besviken på Stadsteaterns uppsättning av Den allvarsamma leken. Eller kanske lite... Arvid var för komisk och Lydia för obekymrad, men det gör inget - jag har läst boken så många gånger att jag började gråta innan repliken var helt uttalad. Kanske var jag den enda som grät dessutom, men det gör inte så mycket det heller.

"I fråga om kvinnors älskare brukar man tillämpa australnegrernas aritmetik; man räknar bara till tre. Vad som är därutöver kallas många"

Min man påstår att så är det inte idag. Jag påstår att så är det visst. Och Lydia finns fortfarande, lika ivrig att inte tappa bort sig själv och samtidigt lika bekräftelsesökande och kärlekstörstande. Och lyckan? Kanske har hon lättare att hitta fram till Taunitzer See idag. Hindren för kvinnan är något färre och Arvidarna något mindre stolta och lättkränkta, eller?

Idag har jag börjat på Elise Karlssons Lonely planet, men har inte hunnit tillräckligt långt för att ha några åsikter ännu. Den känns ung.



PS. Åh, jag läste att Gun-Britt Sundströms För Lydia kommer i ny upplaga i höst! Jag längtar, jag längtar...

2008-05-28 · 11:47

Idag ska jag och min man fylla på kärlekskontot. Det är vad det kallas i vänta barn-litteraturen när man gör något tillsammans innan barnet är fött, t ex går på teater som vi ska göra idag - Den allvarsamma leken på Stadsteatern, jag är jätterädd att bli besviken.



Kärlekskonto är annars ett underligt ord. Till skillnad från pengar är kärlek något som växer ju mer man slösar, det fick man ju höra redan som barn... men de marknadsekonomiska termerna tränger in på alla områden...

Läste igår att det är pedofilvarning över Inger och Lasse Sandbergs Lilla Anna kom och hjälp! Jag som har placerat den på bibliotekets nya genushylla med barnböcker där huvudpersonen inte begränsas av den förväntade könsrollen. Tycker det är ganska oskyldigt att hon hittar en snok i hans ficka faktiskt - är mera imponerad över att hon inte blir rädd för den.

2008-05-26 · 20:42

Jag har fått frågan vad jag tycker om Daniel Sjölins Personliga pronomen? Jag borde ju rimligtvis ha någon åsikt om den eftersom jag så tydligt har gått ut med min beundran för Daniel. Men... jag har inte läst den.



Jag har inte läst hans debut Oron bror heller. Världens sista roman har jag läst, men jag är inte alldeles säker på att jag skulle ha tagit upp den om jag inte haft i uppdrag att lämna min röst i augustpriset (jag satte Åsa Linderborg som min favorit, men Daniel Sjölin som god tvåa - Wijkmark satte jag sist...)

Kanske har hans böcker känts för otillgängliga (och bokomslagen för fula) och jag har varit en alltför bekväm läsare, eller så har jag väntat på det rätta tillfället som inte har infunnit sig, eller så är det så att jag egentligen inte beundrar författaren Daniel Sjölin, utan läsaren.

För mig är det något stort att kunna vara lyhörd för andra författares världar, språkliga egenheter och kunna ställa frågor till texten som öppnar upp den - det är det som gör honom till en sådan ljuvlig programledare i Babel.



Daniel Sjölin är min läsarförebild. Vore jag författare skulle jag skriva en helt annan sorts böcker än vad han gör. Men det är min begränsning.

2008-05-26 · 13:52

24 minuters väntetid utlovas på Försäkringskassans kundtjänsttelefon. Bara att djupandas och passa på att blogga under tiden...

Jag vill visst inte släppa taget om Reglerna fast jag omöjligt förstår varför. I natt drömde jag till och med på Mannheimerspråk och kände mig alldeles tillknycklad när jag vaknade. Kanske väcktes min sympati när huvudpersonen inte ville låta sig införlivas i Sickla köpcentrums kollektiva "tänk". Det är verkligen mitt hatord - människor ska inte tänka uppenbarligen, aktivt som i verbet, utan ta till sig ett färdigformulerat substantiv, gärna i bestämd form, som bibliotekstänket. Då vet man att vi är ute på farlig mark, när den fria tanken smygcensureras med hjälp av språkliga nybildningar. Se upp!

2008-05-24 · 14:42

Reglerna är tvångsneurotisk och anorektisk. Med lite god vilja kan man säga att den tar upp existensiella frågor (men vilka romaner gör inte det?).

Visst var det Gustaf Fröding som i sitt sjukdomstillstånd skapade strikta regler för hur människor skulle passera varandra om de råkade mötas på samma trottoar? Lika tillkrånglade, oflexibla och folkskygga är kvinnans regler i Sara Mannheimers hyllade debutroman.



Kanske är den överdriven för att läsaren ska få syn på något som vi annars blundar för, t ex hur våra alltför höga förväntningar kan förstöra mötet med den älskade, hur önskan att vara till lags krockar med behovet att följa den egna viljan... Något sådant. Men jag har aldrig gillat övertydlighet.

Reglerna handlar om skapande, eller att bereda vägen för skapande (en bok som handlar om sin egen tillblivelse?), men det är hindren för skapelsen som dominerar, och som blir hindren för läsupplevelsen samtidigt. Språket är närmast komiskt tuktat (fast jag skrattar inte).

Det blir ju inte nödvändigtvis bra för att det är svårt.

2008-05-24 · 12:31

Idag ska det bli av! Vi ska till Babyland och utforska sortimentet, trots det fina vädret. Jag behöver en konkret påminnelse om vad jag ska fokusera på och jag tror det kan funka med en vit spjälsäng med Spöket Laban-lakan.


 

Orkade inte med fler regler av Sara Mannheimer igår, och ikväll är det melodifestival! Måste hitta något trivsamt att läsa. Kanske poesi? Är det någon som har en feel-good diktsamling att rekommendera?

2008-05-23 · 11:44

Skippade Borelius närmast omedelbart och började istället med kritikerfavoriten Sara Mannheimers debutroman (roman?) Reglerna.



Efter 53 lästa sidor tycker jag mest att den är överspänd och tillgjord, men jag har inte lagt den ifrån mig, så tydligen vill jag i alla fall fortsätta hoppas att den ska vara så läsvärd som alla säger.

Pinsamt nog får jag lust att utbrista till bokens jag just det som jag avskyr mest att någon säger till mig:
- Spänn av. Hur svårt kan det va?

2008-05-21 · 23:06

Drabbades av någon slags bråttompanik ikväll. Absurt nog gör jag ofta det de stunder jag orkar som minst. Vi måste skaffa barnsäng, barnvagn, barnbilstol, barnkläder, skötbord och ersättningsmjölk för säkerhets skull och försäkring och dagisplats och... kanske borde vi måla om, hitta någon fin barntapet med spöket Laban på eller liknande.



Och så samtidigt rädslan att jag ska missa något. Den är nästan värre.
- Mamma, hur var det när jag var i din mage?
- Åh, det minns jag inte älskling för då var jag så upptagen med andra viktiga saker, bokblogga till exempel.

Men jag kan ju inte gärna bara ligga i sängen och känna efter. Väl?

Beställde hela fröknarna von Pahlen-serien idag. Kommer nästa vecka. Under tiden måste jag hitta en bok som gör mig på gott humör. Maria Borelius Sedan du fött kanske...

2008-05-20 · 11:56

Vi i villa är snabbare läsning än morgontidningen. Rakt på den knappa dialogen, avskalad på alla yttre beskrivningar är den som ett filmmanus inspelad i valfri villa i Bromma, eller var det nu är självgoda, statusfixerade män med fruar som heter Filippa bor. I Täby kanske?

Här faller du på statusskalan om du har en lungsjuk son, en fet fru eller ett jobb utan avancemangsmöjligheter. Eller klagar som en kärring över ett bruten revben. Det är här de värsta sortens män bor, de med spelad humanism och inlärd artighet som badar i kvinnoförakt och svaghetsrädsla. De som saknar det minsta uns av tacksamhet eller solidaritet. Mycket vill ha mer tills det spricker, och det är väl det som det håller på att göra - spricka. Den fina villaidyllen i kras. Jag inbillar mig nästan att bokens huvudperson längtar dit, driver det dit. En form av överlevnadsinstinkt på ett djupare plan. Att rädda sin mänsklighet.

Åh, vad jag älskar vår lägenhenhet i Midsommarkransen. Jag har ingen aning om vad mina grannar jobbar med, och ännu mindre vad de har för bil (om de ens har någon). Och vi möts inte på veckans innebandy eller bjuder varandra på låtsat hembakade kanelsnäckor... Det enda som finns att jämföra skulle väl vara barnvagnarna då :-)

2008-05-19 · 23:25

Alldeles för sen kväll för en gravid mamma som ska upp tidigt i morgon, men jag fick ett underligt infall att baka och nu får jag inte somna förrän plåten ska ur ugnen. Hela lägenheten doftar grahamsbullar och jag längtar redan efter frukost...

Den blå rullgardinen (första delen i Agnes von Krusenstjernas serie om fröknarna von Pahlen) fanns inte inne i bokhandeln. Och de här böckerna vill jag äga, så jag tittade inte ens i bibliotekets hyllor. I väntan på Krusenstjerna tog jag upp en annan bok... Vi i villa av Hans Koppel. Lika bra att läsa samtliga romaner om dysfunktionella relationer när jag ändå är igång, tänkte jag.



Så många olyckliga människor, och så lite tacksamhet över det de faktiskt har.

2008-05-18 · 20:23

Det är varken ilska, sorg eller glädje som är den dominerande känslan när jag lägger Katrine Kielos bok Våldtäkt & Romantik åt sidan i högen med lästa böcker - nej, det är tacksamhet.

Den är så drabbande och så rakt igenom sann. Inte nog med att den får mig att se och förstå (det är många debattböcker om våldtäkt som lyckats med långt tidigare), men Katrine Kielos får mig att känna mig sedd och förstådd. Det är stort. Kanske är det första gången jag på allvar förstår vad det innebär att jag är kvinna.

Vad ska jag läsa efter det här?

Jag funderar på de sju delarna i Agnes von Krusenstjernas serie om fröknarna von Pahlen (skrivna 1930-35). De finns i en pocketupplaga, som jag i vilket fall tänker köpa för de underbara omslagen skull. Någon som har läst?

                 

2008-05-17 · 17:17

Kvinnors liv begränsas av rädslor och av förbud. Rädsla för att bli tagen av Stora Stygga Vargen och ännu större rädsla för att de får skylla sig själva, om de aldrig hade avvikit från stigen så... Lyssna på mammas och samhällets förmaningar och gå raka vägen till mormor.

Det ständiga hotet om våldtäkt är ett uttryck för könsmaktsordningen, och den hotbilden skapas inte endast av våldtäktmän, utan av hela samhället som tydliggör att kvinnor kan våldtas av män (det som kan köpas kan också stjälas) och att det är det vi måste förhålla oss till som kvinnor. Och, menar Katrine Kielos, det är dags att vi pratar om våldtäkt.



Jag vet ju allt det här, och jag vet inte om jag blir mest arg eller ledsen av att läsa Våldtäkt & Romantik. Kanske blir jag i själva verket glad för att sägs igen, skrivs ännu en bok i ämnet (oerhört bra dessutom!), även om jag vet att det är fler som kommer att läsa Att älska som en porrstjärna av Jenna Jameson eller för den delen Spelet av Neil Straus än Katrine Kielos bok och inte mycket kommer att förändras den här gången heller...




Vad säger till exempel en sådan bok som Ronnie Sandahls Vi som aldrig sa hora till oss? Att det normala vore att säga hora, att mannen egentligen alltid har makten att förnedra och våldta kvinnan just för att han är man, men att Ronnie Sandahl avstår - och nu vill han ha beröm för det? Är det meningen att vi ska känna tacksamhet? (Jag menar, vi bad ju praktiskt taget om det de gånger vi förlorade kontrollen för en stund och avvek från stigen med ett leende för mycket, en flirtig blick och en bjuddrink i baren, eller...?)


Vems är skulden - Rödluvans eller Vargens?

2008-05-16 · 19:58

Fredag. Pizzakväll, Så ska det låta-kväll och Indiana Jones, som jag har lovat barnen att de ska få se. Chipsmys hela familjen framför tv:n. Så enkel och icke-originell lyckan kan se ut.

Katrine Kielos Våldtäkt & Romantik kom med posten idag, äntligen. Jag vill verkligen läsa den, men tvekar samtidigt för jag vet att jag säkert kommer att bli engagerad och feministiskt upprörd (igen), och just ikväll är den glada stämningen i "Så ska det låta" ungefär vad jag orkar med när det gäller inlevelse och personligt engagemang.

Men så var det frågan - varför ingen skriver den stora samtidsberättelsen idag i sann realistisk 1800-talsanda? Är det, som Jerker Virdborg trodde, att samtiden helt enkelt är för kort, det nya hinner knappt komma förrän det redan är gammalt i ljuset av ännu en förändring, och ännu än (en överskådlig romansvit vore både omöjlig och absurd)... eller kanske som Daniel Sjölin trodde att orsaken är att den muntliga berättartraditionen i familjen har dött ut - medan våra morföräldrars barndom präglades av historier om bygden och om släkten framför kvällsbrasan, växte vi upp med föräldrar som såg på Dallas istället?!

Vad tror ni? Och stämmer det ens? Skrivs det verkligen inga stora samtidsromaner idag?

Jag har också funderat på det här med skrivarskolor, som utbildar författare... Jag misstänker att för att söka till en sådan kurs har man redan identifierat sig själv som (blivande) författare - och därmed tror jag att en stor grupp som har vuxit upp i sammanhang där den tanken både är för stor och för avlägsen helt enkelt aldrig når dit. Därför debuterar de som autodidakter från arbetarklassen, om de någonsin debuterar! Det är kanske i den gruppen vi ska leta efter den stora samtidsromanen - den sannaste berättelsen om samtiden, den kom aldrig på pränt...

2008-05-15 · 22:39

Just hemkommen från en läsecirkelkväll på Medborgarplatsens bibliotek. Olika typer av läsecirklar presenterade sig för varandra och för alla de som funderade på att starta sin egen cirkel, lite tips på vägen och så, och lite tips på böcker förstås...

Känslan av att befinna sig i ett rum med bara läsare, som pratar läsupplevelser med varandra, som andra pratar gemensamma minnen, är verkligen något extra. Jag tillhör en gemenskap. Gemenskapen läsare. Jag som aldrig har känt mig bekväm i några sammanslutningar (läs: klassrum, sommarläger, mammagrupper, finskakurser...) kommer på mig själv med att tycka om att vara del i läsargemenskapen.

Är det fler än jag som känner så?

I morgon återkommer jag till frågan om varför det inte skrivs romansviter (eller som förläggaren sa - varför det inte kommer in författare till förlaget längre och säger "jag tänkte skriva om min staad, i fem deelar"), men också varför inte arbetarklassens barn går på skrivarskolor...

Godnatt!

2008-05-14 · 16:41

Jag vet inte om jag helt enkelt var för trött eller om det beror på graviditetsgröten i huvudet, men jag hade svårt att hänga med i samtalet igår på Kabaré Bar mellan förläggare Stephen Farran-Lee och författarna Daniel Sjölin och Jerker Virdborg. 

     

Men jag gjorde fina små anteckningar och när jag läser igenom dem idag känner jag att - nämen, det där var ju klokt sagt eller roligt sagt, så jag får helt enkelt uppleva ett intressant samtal såhär dagen efter...i skrift.

Temat för samtalet var: Vad är romanen bra för, eller framför allt på? Romanen är bra på att manipulera läsaren, och jag tror att de menade det som något positivt. Den som skriver mest trovärdigt är den bäste konstnären, tyckte i alla fall Jerker Virdborg, och Daniel Sjölin var mycket nöjd med att han hade lyckats manipulera bort kritikerna och läsarna från den verklighet som gömde sig i fiktionen, men som han ville nå fram till genom att "pressa romanen till det yttersta där den faktiskt blir sann", dvs där fiktionen dör, dvs till världens sista roman.

Läsaren lever i illusionen att det vi läser är sant. Vad kan och bör man göra (och låta bli att göra) med jaget i fiktionen (Maja Lundgren, Lars Norén...) och hur får man handskas med någon annans biografi (Alexander Andhoril, Sara Stridsberg, Eva Dozzi...)? Och påverkas romantexterna och författarna av mediesamhället? Är författaren en "medialt djur", som Stephen Farran-Lee uttryckte det?

Ja, menade Daniel. Fler journalister skriver romaner och fokus hamnar på romanens agenda (budskap, syfte) än på själva romankonsten. Journalistprosan håller på att ta över konstprosan. Den nya jornalistförfattaren har "skaparglädje utan skam" (Daniels ord).

Två olika vägar till att bli författare alltså - journalistens väg och skrivarskolornas väg. Över 80% av de debuterande författarna kommer direkt från skrivarskolor... Kan det också påverka prosan? Finns det inte risk för... likriktning? Och så finns det förstås en tredje väg, som kanske fortfarande anses finast i vår kultur (trodde Daniel, men jag undrar), nämligen autodidakten, gärna med arbetarbakgrund...

Men det är inte många författare idag som skriver stora romansviter om vårt samhälles framväxt... Vad beror det på att den stora berättelsen a la 1800-talet saknas idag?

Fundera lite på det, så återkommer jag med fler anteckningar och kanske lite annat...

2008-05-13 · 16:49

Nu är jag i valet och kvalet om jag ska på Kabaré Läsbar på Södra teatern ikväll kl 18, eller om jag ska hem och sova. Det sista alternativet låter verkligen trist, det inser jag, särskilt när jag istället kan få lyssna på Daniel Sjölin och Jerker Virdborg, men alla barnmorskor ropar ju att jag måste lära mig att lyssna på kroppen... så det är ett dilemma.

I väntan på att jag lyckas fatta en förnuftigt beslut publicerar jag ännu en lista. Jag pratade igår på finlandsinstitutet om vad svenska läsare läser just nu, och presenterade denna 10-i-topp över de mest lästa böckerna på bokcirklar.se under våren-08. 

Mest läst:


1. Kicki & Lasse av Peter Kihlgård
2. Mig äger ingen av Åsa Linderborg
3. Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark
4. Bitterfittan av Maria Sveland
5. En halv gul sol av Chimamanda Adichie
6. Ur vulkanens mun av Helena vom Zweigbergk
7. Fördjupade studier i katastroffysik av Marisha Pessl
8. Berlinerpopplarna Av Anne B. Ragde
9. Flyga drake av Khaled Hosseini
10. Tusen strålande solar av Khaled Hosseini

Äsch, jag tar med 11: an också och så ger jag mig iväg till Sodra Bar...

11. Världens sista roman av Daniel Sjölin

2008-05-13 · 09:44

Jag fick höra så många kloka saker igår på ett översättarseminarium på finlandsinstitutet. Om jag inte hade så bråttom till jobbet skulle jag försöka sammanfatta redan nu, men det får bli ikväll... Om läsning, förlag, bibliotek, kulturredaktioner...

Så länge vill jag tipsa om en läsecirkelkväll på Medborgarplatsens bibliotek i Stockholm, redan nu på torsdag kl. 19.30! Kom dit, kom dit, ni som har möjlighet!
(Läs mer om kvällen på: www.biblioteket.stockholm.se/default.asp?id=49632)




Nu har jag läst första delen i Spiderwick, och jag skulle säkert ha tyckt att den var väldigt spännande... när jag var nio år.

2008-05-11 · 20:10

Fortsatt profylaxkurs idag. Det här är min bästa helg på länge. Alla par borde få gå profylaxkurs vare sig de ska ha barn eller inte, för att hitta samma rytm, lära sig tolka signaler hos varandra och ge rätt spegling - tips till alla krisande relationer, som väl inte bara förekommer i romanvärlden även om de synliggjorts extra tydligt där under denna vår.

Barn som får tillräckligt med mat med men ingen fysisk beröring tynar bort och dör. Det tror jag gäller vuxna också...



Visste du förresten att din kropp har ett minne av hur du själv föddes. Det har visat sig att om du har klaustrofobi eller panik inför att inte få luft kan det mycket väl vara så att du får läsa i din förlossningsjournal att du föddes med navelsträngen runt halsen.

Inte nog med att vi kan påverkas av minnen som aldrig inträffat, vi kan alltså också påverkas av icke-minnen av saker som faktiskt har hänt. Vad det är spännande att vara människa!

Nu till något helt annat - jag har lovat mina pojkar att läsa Spiderwickserien av Tony DiTerlizzi. Ikväll börjar jag med del 1, Vättar i väggen. Är den lika bra som de påstår verkar jag ha många härliga lästimmar framför mig...

2008-05-10 · 21:11

Idag har jag och min man varit på intensiv profylaxkurs. Jag har lärt mig de mest fantastiska saker som säkert kan vara goda råd inte bara inför att föda, utan inför att leva.

Till exempel, om du är på toppen av en smärtkurva (jämför med att något känns riktigt motigt i vardagen), och du tänker att nu har jag haft såhär ont i flera timmar (jag har haft en hemsk barndom) och det kommer att fortsätta göra ont i flera timmar till (inte kommer det bli roligare i framtiden heller) - då blir nuets smärta laddad med tidigare smärta och framtida smärta och gör därmed förfärligt mycket ondare. Alltså - en smärtvåg i taget, eller en livskris åt gången och du klarar det så mycket bättre!

Dessutom - visste ni att hjärnan inte kan skilja på intensivt föreställda upplevelser och faktiska händelser. Fokuserar du på bilder om din drömförlossning blir den ett framtida minne oavsett vad som sedan händer. Det betyder att du i fantasin äntligen kan säga allt du vill säga till dem du aldrig sa det till i, du kan drömma om den perfekta romantiska stunden, göra storslagen karriär, hålla känslomässiga tal som får applåder... inte nog med att det sätter sig fast likt ett äkta minne, det ökar dessutom dina chanser att det verkligen ska äga rum!! Bara du undviker inte-bilderna. Det är viktigt, för hjärnan klarar dessvärre inte av att skilja ut dessa skräck- och rädslafantasier från önskefantasierna (prova själv att INTE tänka på en rosa elefant!) Inga negativa tankar alltså. Välj dina minnen - det är aldrig försent för en lycklig barndom, eller vad man säger...

Nu undrar jag... och det här måste jag fortsätta fundera på... Alla böcker jag läser, alla lånade erfarenheter jag har med mig, alla tårar jag fällt, all smärta och sorg jag har gått igenom för att jag levt mig in i en bok, i berättelsens huvudperson, i rummen, miljön... är det också lagrade minnen hos mig?

Är det faktiskt sant att du är vad du läser, och inte alls för att böckerna i din bokhylla avslöjar din personlighet utan för att böckerna i din bokhylla har varit med och skapat den, byggt dig likt en dna-kedja av ord och fiktiva upplevelser?

Och jag som redan innan tyckte det var läskigt att välja vad jag ska läsa härnäst...

2008-05-09 · 16:42

Om ni fick välja ut 21 stycken böcker som ni tycker är intressantast just nu, vilka skulle det bli?

Jag vill göra en lista, ett urval från bokcirklar.se på just 21 böcker. Urvalsprincipen ska vara att det är böcker som inspirerar till läsarsamtal och bokcirklar. De behöver alltså varken vara bästsäljare eller kritikerfavoriter, men ni läsvänner ska gilla dem och gilla att prata om dem!

Jag gör ett första försök, och så uppmuntrar jag er att stryka åtminstone tre av dessa och lägga till tre andra, som ni tycker platsar mycket bättre på en sådan lista. Jag lägger upp samma lista och samma önskemål även på vårt Forum.

Tyck till! Det ska bli vår gemensamma 21-lista från bokcirklar.se




21 böcker - ett urval från bokcirklar.se av de intressantaste böckerna just nu:

Joan Didion – Att lära sig själv att leva
Atlas
Boken som är trendigare på Stureplan än märkeshandväskor!

Eva Dozzi – Jävla John
Alfabeta förlag
Väcker frågor om gränsen mellan fakta och fiktion. Gästbloggare hos bokcirklar.se 

Jenny Downham – Innan jag dör
Brombergs
Om du vet fått veta att du har en obotlig sjukdom – vad skriver du på din lista över saker att hinna med innan du dör?

Torbjörn Flygt - Himmel
En relationsroman om tre kärlekar. Varför är inte allt så bra som det ser ut att vara?

Pernilla Glaser – Mitt rätta jag
Albert Bonniers förlag
Finns det ett sannare jag bakom radhusidyllen och vardagslivet? 

Charlotte Greig - En modern kvinnas guide till sex och europeiska tänkare
Voltaire Publishing
Sofistikerad chick-litt. Lättsam, men lärd. 



Khaled Hosseini - Tusen strålande solar
Wahlström & Widstrand
Uppföljaren till framgången och läsarfavoriten Flyga drake.

Katrine Kielos - Våldtäkt & Romantik
Modernista
Om debattbok om våldtäkt, men lika mycket om kvinnlig sexualitet

Jens Lapidus - Aldrig fucka upp
Wahlström & Widstrand
Skildring av Stockholms undre värld. Lika hårdkokt prosa som i Barbro Lindgrens Max potta.

Fredrik Ljung – Parasiten
Wahlström & Widstrand
Lyckad, men inte lycklig. Om framgångens baksidor. En sedelärande berättelse från vår nutid. 



Sara Mannheimer – Reglerna
Wahlström & Widstrand
En prosalyrisk utvecklingsberättelse. Vårens mest uppmärksammade debutant! 

Merete Mazzarella – När vi spelade Afrikas stjärna
Forum
Om farmorsrollen, generations- och kulturkrockar. Uppriktigt berättad med värme och humor. 

Cormac McCarthy - Vägen
Albert Bonniers förlag
En skrämmande framtidsskildring och en gripande relationsroman om far och son

Joyce Carol Oates - Vredens änglar
Albert Bonniers förlag
Makabert och insiktsfullt om kvinnans mörka sidor...

Silke Scheuermann – Timmen mellan hund och varg
Weyler
Den tyska författarinnans genombrottsroman, om en komplicerad systerrelation

Lionel Shriver – Dagen efter
Ordfront förlag
Författarens bok efter den mycket uppmärksammade Vi måste tala om Kevin. En bok om svårigheten att välja.

Agneta Sjödin - En av de tolv
Bazar
Roman om aposteln Jakob. En bok av och för sökare.

Birgitta Stenberg - Erotiska noveller
Lind & co
En resa mellan olika platser och olika scener för sinnlig njutning.

Amanda Svensson – Hey Dolly
Norstedts
Uppmärksammad debutant, blott 20 år. Gästbloggar på bokcirklar.se i maj.

Mikaela Taivassalo – Fem knivar hade Andrej Krapl
Söderströms förlag
De bästa svenska böckerna skrivs i Finland, eller? Stor läsupplevelse av den finlandssvenska författaren Taivassalo, en annorlunda historia om en annorlunda kvinna berättad med ett säreget språk. Gästbloggar på bokcirklar.se i juni!

Helena von Zweigbergk – Ur vulkanens mun
Norstedts
En relationsroman som angår alla som lever eller har levt i ett förhållande.

2008-05-08 · 22:43

Nu bestämmer vi att det blir en bokcirkelmiddag (fest) någon kväll under bok- och biblioteksmässan i Göteborg för alla läsvänner! Jag återkommer snarast om plats och tidpunkt - det ska bli fantastiskt att få träffa er! Fiskargatan har lovat att komma dit i en kostym av boksidor... Jag undrar vad man mer kan tänka sig för bokaktigt i klädväg? En klassikerhatt?

Läs mer om mässan - årets största läsarfest: www.bok-bibliotek.se. Fokusland i år: Lettland, men även Rumänien och Indien. Jag läste den lettiska poeten Vizma Belsevivas Kärlek, helt enkelt år 1992 i ett badkar i Uppsala. Jag minns det så väl för det var mitt i en svår brytpunkt i mitt liv, då alla sinnen är närmast obarmhärtigt öppna. Kanske är det sådana stunder poesi är livsnödvändig.




Jag tycker att vi ordar ännu en rolig möjlighet för läsvänner att träffas. Vi arrangerar en Bokbytardag inför sommaren. Kom dit med dina lästa böcker och kom hem med andra, olästa. Det blir ett underbart tillfälle att prata läsupplevelser med varandra!

År det exempelvis någon som vill byta bort sin Gun-Britt Sundströms För Lydia, så är jag villig att nästan ge vilken bok som helst i utbyte för den (mitt eget exemplar har försvunnit!!)

2008-05-07 · 23:08

Det nästan vanligaste omdömet om en bok som handlar om våldtäkt tror jag är att den borde läsas av alla jurister och åklagare, och poliser, och vara obligatorisk i skolorna... Nu senast om Katrine Kielos Våldtäkt & Romantik. Men vem tror på att de gör det?

             

Finns det ens några MÄN som läser dessa böcker? Att tro av recensionerna är det inte en bok för män att läsa. Ok, jag har "bara" läst de stora tidningarnas recensioner, DN, SvD, Expressen, Aftonbladet, Sydsvenskan och Göteborgsposten, och samtliga är skrivna av kvinnor. Jag kan nästan höra hur det lät på kulturredaktionen när de satt med Kielos bok i handen - Den här kan väl Anna/Karin/Lena ta... medan Kalle/Olle/Petter fick något som inte är så kvinnligt, Jens Lapidus nya kanske, han som skriver lika hårdkokt som Barbro Lindgren i Max potta (enligt Daniel Sjölin. Underbar liknelse!)

Har ni sett att Linda Skugge har sagt upp sig som krönikör på Expressen? Kan inte jag få ta över! Det låter som rena drömjobbet, att få tycka ocensurerat om det mesta. Jag behöver bara sätta på tv:n eller bläddra i en dagstidning så är det klart. Jag skulle inte ens behöva byta rubrik på krönikorna, de skulle kunna heta "men vad nu då.." allesammans. Jag blir upprörd eller förbluffad över något minst en gång om dagen, och då skulle jag ju ha nytta av det som idag mest känns som en energistöld.

Förövrigt har jag kommit på att "spelarna" som följer råden i Neil Strauss the Game för att "få ligga" 9 gånger av 10 naturligtvis är lurade.



Spelets grundregel är på något vis att tjejer aldrig vill ha sex "one night" men att de med sin förförelsetaktik får dem på fall. Ha, ha - det är ju de som är lättförförda! Det är ju bara att följa husmorsregler eller liknande från 1952, som 'tystna när han börjar prata, som att det han har att säga alltid är viktigare', 'skratta åt hans skämt', ' titta på honom underifrån med blicken riktad uppåt' etc. Följ dessa gamla råd flickor och ni "får ligga" 10 gånger av 10, särskilt om det finns bekräftelsesökande gamers i närheten. Jisses, vad de är lätta att få på fall! Var bara noga med att lura honom att tro att det var han som tog initiativet. Det är viktigt för hans manliga självkänsla nämligen...

2008-05-06 · 22:32

Åh, jag måste också få svara på frågorna från Mats Strandbergs blogg:  http://matsstrandberg.blogg.se
Och när jag ändå var där inne och läste (efter tipset från Bellsise) upptäckte jag att Mats Strandberg, liksom jag, är ett Ugly Betty-fan. Betyder det att jag skulle gilla hans böcker?




Till frågorna:

1. Vilken bok läste du senast?
Ur vulkanens mun av Helena von Zweigbergk

2. Vilken bok ska du börja på härnäst?
Mitt rätta jag av Pernilla Glaser

3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?
Manliga (tyvärr), men jag får skylla på att min bokhylla ju har flyttat ihop med min mans, och han har flera hyllmeter Stieg Trenter till exempel...

4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker "nu har jag kommit en fjärdedel", "en tredjedel", "hurra! hälften!" osv?
Bara om det är tvångsläsning och boken inte är något vidare

5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv?
Tips från andra läsare i första hand, men ibland kan det bara bero på att omslaget är så vackert

6. När blir en bok för lång?
Aldrig om den är riktigt bra, som t ex Anna Karenina

7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska?
Nej, jag läser nästan bara på svenska

8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa?
Lady Chatterleys älskare, för att den gav mig helt andra känslor än vad jag hade trott, och jag ville inte att någon skulle välja bort den på grund av fördomar...

9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? Isåfall, när ger du upp?
Efter 50 sidor

10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?
Nutidsromaner och nordisk litteratur. Jag har ingen fantasy eller science fiction alls, och alldeles för lite världslitteratur

11. Vilka är dina favoritförfattare?
Jan Kjaerstad, Hjalmar Söderberg, Sylvia Plath, Marja-Liisa Vartio, Erica Jong

12. FavoritKaraktär?
Lydia Stille i Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg, och... pingvinen Pingu. Mäp, mäp.

2008-05-05 · 22:17

Jag känner mig aldrig så mycket mamma som när jag steker pannkakor sent på kvällen för att barnen ska ha matsäck dagen efter till skolutflykten. Själva sinnebilden för den goda mamman. Underligt egentligen - det måste ju finnas hur många saker som helst som är viktigare i förhållande till barnen.

Min egen mamma stekte aldrig några pannkakor vad jag minns... min mormor däremot, hon hade en plättpanna och då fick vi äta genast när de kom ur stekpannan och så fyllde hon genast i smet för en ny omgång tills vi låg dubbelvikta vid köksbordet. Mormors plättar, mm, de goda barndomsminnena.

På tv har kulturredaktionen och sportredaktionen bytt plats - märker att det bara gör mig lika ointresserad av båda programmen, men kanske missar jag några nya perspektiv?

Istället ska jag kasta mig från den ena dysfunktionella relationen till den andra och börja i Mitt rätta jag av Pernilla Glaser.

      

2008-05-04 · 22:24

Jag har haft en sådan fin dag att jag tvekar att läsa ut Ur vulkanens mun ikväll. Det känns för tungt, för sorgligt.

Om inte Anna ser till att ta ansvar för sin egen lycka nu, om hon inte väljer att visa vem hon är för sina barn istället för att skydda dem med halvlögner och dåliga ursäkter, då sviker hon. Och det är mycket värre än några pinsamma sex-sms. Jag är inte rädd för att boken ska sluta i skilsmässa - jag är rädd för att den inte ska göra det.

2008-05-02 · 12:50

På snabbesök i civilisationen, närmare bestämt Waynes coffee i Karlstad.

Läser ur vulkanens mun och blir så ledsen. Alla Annor som är gifta med en sådan humorlös tråkmåns som Mats borde inte bara fundera på Den Andre utan omedelbart fly dit, eller vad som helst, bara inte detta eviga krympande av den egna personligheten för någon annans skull, annans skydd...

Nej, jag kan inte se att båda är lika skyldiga och att det är olyckliga omständigheter. Anna har potential att bli lycklig. Mats hindrar henne. Och han straffar ut henne med det värsta av straff - han ser henne inte. Och han förnekar allt med sin sura tystnad.

Okej, jag har många kapitel kvar... Kanske finns det hopp.

Plötsligt minns jag en kommentar jag fick för länge sedan i ett annat förhållande som inte gick att rädda...
- Ja, jag har i alla fall inget problem med vår relation. Om du tycker att det är så hemskt är det väl du som ska söka hjälp...

Ja, just det.