2008-06-29 · 14:26

Nästan folktomt på Ikea när vi var där i helgen. Inte ens kö till köttbullarna. Rentav avkopplande att gå runt där i svalkan och plocka amåsaker i den gula påsen. I en Billy bokhylla vit stod inte mindre än fem hyllmeter Günter Grass exakt samma titel - En invecklad historia. Vilket öde att hamna där, nobelpristagare och allt... I en flottare hylla hittade jag ett bredare urval, och hade jag inte varit så laglydig hade jag kanske stoppat Baby av Kristen Thorup i väskan...



I natt drömde jag att jag promenerade tillsammans med Lars Winnerbäck. Kanske inte så konstigt eftersom jag lyssnade på hans sommarprat igår och diskade till hans samlingsvolym framåt kvällen. I alla fall så tittade han på mig mycket allvarligt i drömmen och bad mig tänka på "att bli mer och mer det man redan är, är inte nödvändigtvis detsamma som att utvecklas".



Jag är säker på att det var ett viktigt budskap - nu måste jag bara fundera på vad jag ska göra med det. Förslag någon på vad han kan ha menat?

Ikväll åker vi till landet, så det blir lite glesare mellan blogginläggen under sommaren. Men gott om tid att läsa och njuta!

2008-06-28 · 17:04

När jag inte ens lyckas begripa händelseförloppet i Varning för Jönssonligan på tv är det bara att inse att en ny roman vore för krävande just nu...

Jag lämnade Fallet Sandemann när hälften av boken återstod. Märkte att jag egentligen aldrig brydde mig om ifall agenten skulle lösa fallet, eller ens vem den mystiske Sandemann var, och de detaljerade beskrivningarna och listmanierna sida efer sida blev helt enkelt för långtråkigt. Ledsen Gabriella, men jag var alldeles fel läsare till din genomarbetade roman just nu.

Det som återstår är att läsa något jag redan läst och vet att jag gärna läser igen. Som att ta upp bekantskapen med gamla trogna vänner. Visst har jag rört vid Hjalmar Söderberg- ryggarna emellanåt, som vanligt när jag söker trygghet, men jag tror faktiskt att det blir Haruki Murakami den här gången.

Fågeln som vrider upp världen läste jag på engelska för kanske 5 år sedan, läste sedan alla hans böcker och gick runt och var besatt av Murakami i åtminstone ett halvår. Den uppslukande känslan får gärna återkomma.



Förutom The Wind-Up Bird Chronicle var det nog intervjuboken Underground som satte djupast spår hos mig. Murakami intervjuar offer efter gasattacken i Tokyos tunnelbana den 20 mars 1995, och genom dessa samtal ger han inte bara en bild av offrens levnadsöden utan av hela det japanska samhället och kulturen.



Trots den illaluktande gasen som gjorde det svårt att andas var det flera passagerare som satt kvar på tåget, rädda att tappa ansiktet och ovilliga att komma försent till jobbet. Kanske är det typiskt för den plikttrogne japanen uppfostrad att inte visa känslor, men jag undrar... hur många svenskar på Stockholms morgontrånga tunnelbana skulle inte gjort likadant? Alltid något att ha bråttom till och lite lukt har väl aldrig dödat någon -- hur många skulle föreställa sig att det är fråga om en dödande gasattack från en religiös sekt? Nej, jag tänkte väl det.

2008-06-26 · 21:12

Såhär med sex veckor kvar till beräknat datum förstår jag varifrån många författare har hämtat inspiration till sina skräckhistorier. Hur kan jag vara helt säker på att det faktiskt är en oskyldig liten bebi som sprattlar och sparkar därinne med sådan kraft att jag tappar andan emellanåt? Steget är inte långt till att föreställa sig att det jag bara ser konturerna av under huden snart boxar sig igenom och tränger sig ut mitt på magen, som en scen från vilken skräckfilm som helst - en främmande varelse från en annan planet, en enorm insekt, en fisk som svänger med sin långa stjärt...



Jag är invaderad, och det är både helt enastående och fullständigt utmattande. Vilket mod det ändå krävs att upplåta sin kropp åt ett annat liv. Tänk att jag vågar!

2008-06-25 · 11:55

Jag gillar Fallet Sandemann av Gabriella Håkansson. Inte för att jag är särskilt nyfiken på vad agent Anabel Shank får reda på om den mystiskt försvunne Sandemann och hans följeslagare schackspelaren, nej, mer för hennes gradvisa upptäckter vad det innebär att vara kvinna.



Det handlar om kurvor och kläder, men snart ser hon att det sitter djupare än så. Att vara kvinna sammanfattas med orden skam och passivitet, och romanen beskriver och tydliggör våldtäkten minst lika insiktsfullt och skärpt som någonsin Katrine Kielos.

Mest spännande är ändå lojaliteten. Inte den kvinnliga vänskapen, nej den lyser med sin frånvaro, en lojalitet mot Kvinnan, som innebär att skulle Anabel/jag/Gabriella bryta mot kvinnlighetens lag, börja kasta med hela armens kraft i brännboll liksom, då skulle bedrägeriet avslöjas, kvinnligheten kläs av. Så vi fortsätter att följa spelets regler.



Skam och passivitet. Begränsad rörelsefrihet. Jag har aldrig betraktat det som ett val.

2008-06-24 · 14:18

Jag borde kanske rensa i kylskåp, frys och skafferi, tänker jag när jag ligger i soffan med benen på den största kudden. Eller rensa ut garderoben, finns ingen anledning att det ligger en massa vinterkläder till barnen och tar plats, de kommer ändå vara för små nästa år. Eller gå igenom mina smycken, som ser ut som ett ormbo i den rosa speldosan som jag aldrig kommer mig för att öppna - när hade jag ett smycke på mig senast bortsett från förlovnings- och vigselringen? Minns inte ens.

Så ligger jag kvar med alla måsten och borden surrande som envisa flugor omöjliga att vifta bort, för egentligen orkar jag ingenting och vinden i träden utanför är behagligt sövande.

Minns att eftermiddagarna hos min mormor och morfar var såhär...sysslolösa. När mormor hade diskat efter lunch var det vila och allt som hördes var morfars djupa andetag, nästan som snarkningar, men inte riktigt, och mormors bläddrande i senaste Allers. Annars stilla, vinden i träden utanför och en avlägsen bil någonstans. Det var leka-själv-stunden. Jag och fantasin. Var jag försiktig fick jag gå ut på balkongen. Där nedanför låg den öde parken. Ibland satt farbror Holger där och vilade efter en promenad. Han bodde under mormor och morfar och vi måste alltid smyga förbi hans dörr i trapphuset för att inte störa. Han var så gammal och en dag var han död. Men hans svarta bil, som han haft sedan 50-talet stod kvar på gården långt efter det. Hade han inga släktingar?



Framåt tretiden var det dags för en kaffetår och mormor satte på pannan. Kanske kom tant Ines med hattarna på besök, kanske fick jag och morfar i uppdrag att gå till konsum och köpa pepparrotsvisp, som var så bra för blodtrycket och den lurviga frukten (persika, som morfar menade var himmelsk, och som mormor alltid skalade innan vi fick äta).




Ibland fick jag en glass också. Då tog jag alltid GB Sandwich fast jag inte visste hur det skulle uttalas, och morfar flirtade alltid lite med damen i kiosken, eller var det kanske hon som flirtade med honom? Hon hade stora glasögon och papiljottlockar och rökte alltid en cigarett mellan kunderna.

Kände sig morfar pigg efter vilan hände det att vi gick till dvärgarnas grotta för att äta glassen. Det var två stora träd som vuxit ihop och grenverket bildade ett stort, tättvuxet tak att satt man vid en av stammarna var det som att krypa in i en grotta. Ljuset försvann eller mörknade. Sedan måste vi gå hem igen så att mormor inte blev orolig.

Barndom. Undrar vem jag blivit om jag gått på dagis istället?

2008-06-23 · 16:41

Bokfyndslåda och jag är övertygad om att det ligger en bok där och väntar på mig. Det spelar ingen roll hur många olästa böcker jag har hemma, jag dras dit som en fluga till socker. Den här gången blev det Gabriella Håkanssons Fallet Sandemann, 20 kronor.



Jag har inte läst med än 24 sidor på tunnelbanan hem, men jag gillar hennes observerande stil som jag känner igen från debutromanen Operation B. Som en vetenskapsman(!) eller spaningsledare, hårdkokt med sköna detaljer. Samtidigt en lek med kioskdeckare och klichéer.

Annars har jag ägnat helgen åt att bläddra igenom inte mindre än tre olika damtidningar, och fått dåligt samvete för att jag inte peelar benen inför solbrännan, inte sitter en halvtimme med citronhalvor på mina torra armbågar, inte målar tånaglarna i glada sommarfärger och inte har köpt Jesussandaler med remmar. Nåja. Lite skönhetssömn i skuggan gör också susen.

2008-06-19 · 14:28

Midsommarhelg! Jordgubbar, dans och färskpotatis. I Värmland. Barnen har packat Spiderwicks fälthandbok för att gå på jakt efter oknytt i midsommarnatten. Själv har jag inte packat någon bok utöver Marcus Grahn - vet att det finns en hel bokhylla på landet med gamla trevliga 70-tals deckare, Inger Alfvén- pocketar och Sigge Stark. Jag behöver något bekant så det passar bra.

Trevlig midsommar allesammans! Nu lämnar jag bloggpratet för några dagar...

  Svenska jordgubbar.....

2008-06-18 · 20:41

Nu står jag mellan hötapparna igen - läsa ut Marcus Grahn eller se matchen Sverige-Ryssland? Eller sova... Min blick i spegeln börjar likna Salman Rushdies, ser lite småsexigt ut på honom, men själv ser jag bara precis så trött ut som jag är.



En sak till från spädbarnsboken om hjärnans utveckling - låter inte Amygdala som någonting Astrid Lindgren kunde ha hittat på? En värld bortom denna, som gömmer sig i vår komplexa hjärna och påverkar tillstånd som ångest, stress, depression, fobier och liknande. Kan verkligen krävas en riddare med Jonathan Lejonhjärtas godhet och tapperhet för att bekämpa det!

2008-06-17 · 23:31

Det är någonting som har stannat kvar i mina tankar från Kärlekens roll - hur känslomässig närhet formar spädbarnets hjärna även om jag lagt den ifrån mig halvläst. Det jag minns bäst handlade inte ens om bebisar, utan om ordens och berättelsens betydelse för en känslomässig trygghet hos vuxna. Förmågan, eller oförmågan, att kunna berätta sitt liv och återge känslominnen tycks vara helt avgörande.

Med andra ord är den man som säger att han haft en lycklig barndom, utan att kunna ge ett enda exempel där han faktiskt kände sig lycklig är i grunden mindre stabil än till exempel den kvinna som haft en förfärlig uppväxt, men kunnat skapa en sammanhängande och konsekvent berättelse av de hemska upplevelserna.

Tyck alltså inte synd om författaren som skriver om sin tragiska uppväxt - det är mer synd om han som knutit slipsen för hårt kring alla minnen och visar upp en lyckad fasad och ett falskt själv.


Så en annan fundering, apropå alla relationsromaner och kommunikationskriser - att komma bort från vardagen genom en förälskelseflykt kanske handlar mest om en längtan att hitta tillbaka till sig själv... att återigen få berätta sig själv för någon som vill lyssna?!

2008-06-16 · 17:41

Två timmar satt jag vid Sätra IP idag, på en hård bänk och läste, medan mina pojkar övade hopp på sommarens friidrotttsskola. Det känns extra skönt att läsa medan andra idrottar, det har jag alltid tyckt...

Marcus Grahn skriver i Picasso valde också Kristinehamn om den lilla familjelyckan, som inte alls är liten, bara alltför lätt att slarva bort. Romanen är ett försvar för att bo kvar i Kristinehamn och skippa New York, för att vara nöjd med radhuslivet eftersom världen inte finns någon annanstans. Världen är Kristinehamn. Också. Tacos framför tv:n och rufsigt morgonhår. Också. Allt annat är bara falska drömmar och illusoner som kan få oss att glömma att se och älska det vi har - den fula kärleken är den enda sanna kärleken, den kärlek som tillåter skavanker, dålig andedräkt och barnslig osämja över en apelsin.

Jag märker att jag börjar sjunga på min skura-golvet-låt - I've never been to me med Charlene. Den manliga huvudpersonen i Picasso valde också Kristinehamn är visserligen mer inne på Tom Waits, och andra lockande manliga rockiga röster som tycker att det bästa nog är att packa gitarren och dra, medan Charlene är raka motsatsen, men ack så ljuvligt att dansa till med dammtrasan och skurborsten...



/.../

Hey, you know what paradise is
It's a lie, a fantasy
We create about people and places
As we'd like them to be
But you know what truth is
It's that little baby your holdning
And it's that man you fought with this morning
The sama one you're going to make love with tonight
That's truth, that's love

/.../

2008-06-14 · 20:39

Jag skulle behöva en paus från fotbolls-EM och ändå har det väl knappt börjat. Det blir för mycket tv och för lite läst, bara för att det är så frestande att vara passiv i soffan och ropa på mål. Men jag tror fortfarande inte att jag riktigt begriper offside, eller out of sight, som min son säger. Italien har i alla fall snyggast dräkter, till och med strumporna ser designade ut och är det säkert också av Dolce & Gabbana.

Tack alla ni som dök upp på Bokbytardagen under eftermiddagen! Av alla mina utlästa deckare från förra sommaren (Camilla Läckberg, Donna Leon, Karin Fossum...) bytte jag till mig flera böcker som jag verkligen ser fram emot att läsa - några exempel:

Björn Runeborg, Baccara från 1979. Jag tyckte väldigt mycket om hans Dag från förra året, med Dag Hammarskjöld som en av huvudpersonerna, men Baccara slår ju nästan lika högt. Oj, vad jag har mimat till dem många gånger framför spegeln med hopprep som mikrofon, säkert just kring 1979 då jag var 8 år gammal - "yes sir I can boogie..."



Berättelsen om Pi av Yann Martel. Vinnare av Bookerpriset 2002. Den har jag tänkt läsa länge, men så har det aldrig blivit av... Nu har jag den i min bokhylla! Jag gillar författaren särskilt för att han varje månad skickar en rekommenderad läslista till Kanadas premiärminister Stephen Harper, för att Yann Martel anser att det är farligt att låta personer ha makt som inte läser skönlitteratur.



Maria Hede, ...och bli ett vackert lik, år 2000. Jag har läst hennes Evelyn spöke, och förstår jag rätt är det här en slags fristående fortsättning på den. Beskrivningen av innehållet låter som den likaväl skulle ha kunnat ges ut i år. Den handlar om unga människor i Stockholm som "till det yttre har det förspänt på alla sätt och vis, men en egocentrerad och tvångsmässigt skruvad attityd vilar som en förbannelse över dem.."

2008-06-12 · 23:17

Först trodde jag det var en skräckbok. Trots att det är världens sötaste bebis på framsidan är det någonting i skuggorna och i blicken som känns oroväckande. Det var så den hamnade på mitt skrivbord från början - jag var på jakt efter nyheter till avdelningarna Skräck och till Giftskåpet.



Jag förstod ganska snart att det istället var en populärvetenskaplig bok för blivande föräldrar, så nu har jag lånat hem den från biblioteket och är alldeles fascinerad. Kärlekens roll - hur känslomässig närhet formar spädbarnets hjärna, heter den och är skriven av psykoterapeuten Sue Gerhardt.

Jag vet inte om jag vill veta hur avgörande min föräldraroll faktiskt är de första tre åren av barnets liv. Det är då hjärnan utvecklas som mest i socialt samspel med andra, och brister det i början kommer barnet som vuxen för alltid att sakna en stabil grund och förmåga att använda sina känslor, alla typer av känslor, på ett konstruktivt och utvecklande sätt.

Den bästa mamman tycks vara den som totalt identifierar sig med spädbarnets behov, som inte känner några gränser, inte lider av att konstant ryckas upp ur en halvfärdig tanke, ur den alltför korta sömnen för att mata, för att ge kärlek, eftersom hon och barnet är ett. Jag ryser. Jag kommer inte att klara det. Kanske är det en skräckbok, trots allt...

2008-06-11 · 19:56

Gun-Britt Sundströms Maken har kallats för generationsroman. Den gavs ut 1976. Men om jag läste den 1991 och kunde identifiera mig med allt (inklusive de mindre lyckade biverkningarna av p-piller...) och de som är 20 år idag och läser den för första gången känner likadant - är det verkligen en generationsroman då? Eller en... klassiker?

Då förstår jag bättre varför det står en generationsroman för 40-talister på baksidan av Bitar av mig själv, som jag läste i helgen. Även om jag sympatiserar med det mesta hon har åsikter om (även om jag gärna låter mina barn kalla mig mamma i tunnelbanan istället för Nina, så privatintimt är inte m-ordet för mig), så känns det som att den yngre generationen miljömedveten vänster ändå skiljer sig i hållning och uttryck. Nina Björk känns så väldigt mycket mer min generation än Gun-Britt Sundström, och det gör mig lite förvånad att jag får kampvilja av Nina Björks kåserier medan jag känner mig alltför ung och förtappad av Gun-Britt Sundströms. Tänk att kåserier ändå åldras så mycket snabbare än romaner.

        

Både Maken och För Lydia ligger kvar på min topp-10-bäst-läst-någonsin!

2008-06-10 · 16:38

Jag kan inte andas idag - det finns ingen luft någonstans. Antingen är det påfrestande kvavt (trots sommarblåsten) eller så har mina lungor plötsligt minskat i storlek så att de inte längre rymmer något syre. Det kan vara både och.

Ni har väl sett att vi nu har en lokal för Bokbytardagen - Café Mer Smak på Kungsholmens bibliotek i Stockholm. Jag hoppas på att få se flera av er där på lördag, och hoppas också kunna byta bort en massa redan utlästa pocketböcker som bara tar onödig plats i hyllan därhemma.

Nu ska jag köpa jag glass! Kommer ihåg att någon läsvän jämförde Leif GW Perssons deckare med en Magnum. Det var en rolig liknelse. Jag undrar vad Agnes von Krusenstjernas Fröknarna von Pahlen är för glass..? Något fruktigt, tror jag, kanske med ett lager kall is på (där läpparna fastnar) och mjuk vanilj inuti - Päronsplitt?

2008-06-09 · 19:46

Vad händer med ett barn som föraktar sina föräldrar, särskilt sin pappa, samtidigt som omvärlden ser upp till och beundrar fadern? Kan ett barn som hatar sin far själv bli något annat än en hatad pappa åt sin egen son?

Det visade sig att det var far- och sonrelationerna som var det starkaste i Thomas Engströms Dirty dancer.



Visst skildrade den äktenskapsproblem, statusstress och vi i villa-ångest, mannen som sitter på sitt advokatkontor, föraktar alla och sörjer sin förlorade själ, som han möjligen har blandat ihop med sin tidigt snöpta aggressivitet.

Det är inte svårt att känna en sorts sympati med honom, men samtidigt... han är ju verkligen precis så tråkig, osexig, fyrkantig och patetisk som han fruktar, men som hans psykiater intygar, alldeles frisk. Det finns ingen diagnos att skylla på, bara dåliga val, ett dåligt omhändertagande av den hyllade individuella friheten. Han är verkligen en tragisk hjälte i den meningen, ett offer för sina egna handlingar och förhållningssätt. Hans tappra försök till försvarstal blir just inte mycket annat än en självanklagelse.

Jag dröjer ändå kvar i tanken vid far- och sonproblematiken. Det sägs så ofta att barn älskar sina föräldrar i grund och botten (oavsett vad), men så är det ju inte. Det måste finnas fler som känner äckel i deras närvaro, främlingsskap inför deras åsikter och likgiltighet (eller rentav lättnad) inför deras död. Eller?

2008-06-08 · 19:57

Hemma från landet och snart är det cirkeldags. Vi har lyssnat på Tommy Nilsson i bilen och jag går fortfarande och nynnar på hans romantiska förlåt-och-jag-ska-bättra-mig-visor (till Malin?). Och så inser jag att jag förmodligen skulle ta tillbaka honom direkt efter sådana vackra löften, så jag ska verkligen aldrig mer ifrågasätta hur Katja kunde stanna hos Jävla John i Eva Dozzis roman...

2008-06-06 · 09:48

Nu åker jag till läshelg på landet! Agnes är med i väskan, förstås, tillsammans med Gun-Britt Sundströms Bitar av mig själv. Jag kommer tillbaka till Internetland lagom till cirkeln på söndag om Fem knivar hade Andrej Krapl - hoppas vi ses då!

Ack Värmeland du sköna...

2008-06-05 · 12:05

Mums, mums, mums. Nu har jag fått hem samtliga sju delar i fröknarna von Pahlen-sviten av Agnes von Krusenstjerna. De är så vackra att jag har lagt dem i en cirkel på soffbordet och kan inte låta bli att gå dit och klappa dem emellanåt.

          

Det blir sommarläsningen framför allt. Jag har lagt upp en cirkel för första boken - Den blå rullgardinen -den 3 augusti för alla som vill göra mig sällskap!

2008-06-04 · 16:59

Amanda Svensson hade förekommit kritiken om det där att man tydligen måste ha en väldigt bra orsak för att ta sig rätten att skriva en roman. Hon borde förmodligen inte få, gissade hon, eftersom hon vuxit upp på 160 kvadrat i en akademisk medelklassfamilj utan vare sig missbruk eller ångest. Jo, Amanda, du får, säger jag! Skriv mer! Dessutom var du roligast på scen med din beskrivning av manliga cineaster - "de har långa kvasiintellektuella utläggningar för att förföra unga tjejer, men egentligen vet de ingenting, för vem vet det?"

Om Dolly i Hey Dolly är den nya sortens kvinna (som genomskådat allt, och tänker gå rakryggad igenom det) tycks inte mycket ha hänt med mansrollen. Huvudpersonerna i Jens Liljestrands Paris-Dakar känns som Lundell, eller vilken man som helst, som vilsen och ödslig ger sig ut på äventyr och ständig jakt för att segra - över vad egentligen? (Därför som jag extra mycket gillade Marcus Grahns on-the-road mellan Molkom och Hagfors, eller vilka värmländska orter det nu var, i Picasso valde också Kristinehamn).

Johan Kinde, kungen av nostalgi, känns också som en kämpe för något mycket oklart i Någon sorts extas. Rätten att få vara ung och rebellisk kanske trots att han är "45 år nuförtiden", men han det måste ju vara tillfälligt, något övergånde innan han blir 25 igen... 



Medan Jenny Lexhed berättade om sin utmattningspsykos som hon beskriver i Det räcker inte med kärlek, läste Fredrik Ljung ett kapitel ur Parasiten om hur han spelar en psykos för att komma undan en ohållbar spiral av drogmissbruk och ekonomiska skulder. Att skriva en bok tycks ha varit en väg mot tillfrisknande för dem båda, även om Fredrik Ljung envist hävdade att det inte är en terapibok och att han inte gråter. Nä, nä, han har kanske bara insett att en bok kan vara ett nytt sätt att tjäna pengar och ragga tjejer, vad vet jag...

2008-06-03 · 22:46

Ljummen sommarkväll var kanske lite att ta i. När solen försvann från Kulturhusets tak blev det faktiskt ganska kallt, men det var hela tiden ett vackert ljus på scenen och på debutanterna.

Jag vill skriva något om alla 14, nej 15, men de spontana intrycken och minnesbilderna först, resten får vänta.

1) När kvällen var över var Marcus Grahns Picasso valde också Kristinehamn den (enda) bok jag kände att jag verkligen vill läsa. Hans hyllning av den lilla lyckan kändes som en skön kontrast mot alla otacksamma Vi vi villa-män.



2) Jag klarar inte att lyssna på poesiuppläsningar. Kvällen innehöll två, Helena Olsson med Ekorrar Monolit You! (eller som någon diskret viskade i raden framför - vad hette den, Ekorrar Cellulit? Han trodde kanske att det var en i raden av alla dessa böcker skrivna av kvinnor i mediebranschen) och Mia Ajvide Om en flicka vill försvinna. Högläsning i poesi gör mig alltid obekväm och jag uppfattar ingenting av vad som sägs. Och det ger mig dåligt samvete eftersom jag vill vara en bra läsare.

3) Eva Beckman, som höll i det hela, ställde ganska intetsägande frågor. Hade hon ens läst böckerna, började jag undra... Och varför tvingas alla författare avge en förklaring till varför de skrivit en bok? Är det verkligen en sådan hemsk sak att göra att det alltid kräver en god motivering (ursäkt) från de debuterandes sida?

2008-06-03 · 17:29

Vad är det med många yngre som gör att de har så svårt att säga förlåt? Det gäller kanske äldre också, jag vet inte, men idag känner jag mig som min mormor som gnäller över ungdomen.

Om de missar att komma med min sallad på det trendiga caféet, där ingen som jobbar tycks vara över 21, så att jag måste resa mig med stora magen och påminna...
- jaha, ja jag vet inte i alla fall... jag började just... vad ville du ha då?
(det jag beställde och betalade för naturligtvis, och gärna något trevligt extra som gör det värt mitt besvär, och ett förlåt!)
När hela familjen tvingats vänta i 20 minuter i en svettig bil på en mycket sen tonåring.
- det kom ingen buss...
(bara de tre vi har sett åka förbi...)
Och i morgonens tokträngsel får jag dörrar i ansiktet, sparkar på hälarna, ryggsäckar i magen utan att någon tycks på komma tanken att be om ursäkt.

Beror det på att jag är gravid? Att jag blivit äldre - en kärring? I så fall kan jag gott klaga, det är väl det enda privilegiet kärringar har?

Är det ett Stockholmsfenomen? Eller är det tecken på att ingen vill kännas vid skuld? Inte har lärt sig att ta ansvar? Tänk om det är som etikforskaren Ann Heberlein menar i boken Det var inte mitt fel!, att det pågår en massflykt från det egna ansvaret, som är extra tydlig hos de som vuxit upp och curlats fram, utan att få känna sina egna eller andras gränser.



Jag märker att jag har börjat få nog av att ha överseende med alla påstått kränkta låtsasoffer, med alla bortskämda latmaskar som vill ha medlidande och bra betyg utan ansträngning... Väx upp!

Och visst - det är säkert min gamla arbetarklassmoral från mormor som talar...(men så har jag åtminstone en moral.)

2008-06-03 · 14:01

Ikväll är det Debutbar på Kulturhusets tak! Det vill jag absolut gå på. Förra året minns jag mest att jag stod och huttrade i kalla vindar och regn och missade Jonas Karlsson, som de lagt sist, för att jag höll på att frysa ihjäl. Men idag, mmm, ljum sommarkväll med Amanda Svenssson, Eva Dozzi, Sara Mannheimer...

Läs mer: http://www.kulturhuset.stockholm.se/default.asp?id=3191&refid=22900

2008-06-01 · 20:20

Så började jag läsa en helt annan bok, som min man fick i födelsedagspresent av en kollega igår - Dirty Dancer av Thomas Engström. Det var egentligen inte alls meningen att snylta den såhär medan han fortfarande har den oläst, men jag tänkte bara bläddra lite i den och så plötsligt hade jag läst två kapitel och nu vill jag fortsätta...



Den är lite som Vi i villa fast skriven två år tidigare, 2006. Ännu en Falling down-film mellan bokpärmar. Samma typ av huvudperson som fastnat i förväntningarnas och den spelade lyckans trångboddhet, som hatar sig själv och sitt liv fast de flesta säkert skulle avundas både hans advokatkontor och hans tjocka plånbok. Svårt att veta vad som är starkast - samhällsföraktet eller självföraktet.

Gemensamt för Dirty Dancer och Vi i villa är i alla fall bristen på tacksamhet. Är det gemensamt för alla olyckliga människor kanske, oförmågan att vara tacksam? Det hänger väl i så fall ihop med bristen på insikt om beroende av andra och av ett större sammanhang. Den som svävar ensam och inbillar sig vara sin egen lyckas smed har ju ingen att säga tack till.

 

2008-06-01 · 11:08

Söndag och sommar. Alldeles utmattad efter kombinerat 10-års kalas för min son och fest för min man, som också har födelsedag. Jag har i alla fall lyckats hitta den perfekta, alkoholfria sommardrinken - bubbelvatten, tranbärsjuice och limedroppar. Både snygg och god.

Idag ska jag hålla i, vrida på och bläddra lite i alla mina olästa böcker för att känna vilken av dem jag lockas att läsa nu. Torbjörn Flygt Himmel, eller Kristina Thulin och Jenny Östergren Vi som hade alla rätt, eller Gun-Britt Sundström Bitar av mig själv, eller Ing-Marie Eriksson Märit eller...



Men först kaffe på balkongen.