2008-08-31 · 18:55

Det finns något vackert med en man som älskar en kvinna han inte kan få - den vackra, ouppnåeliga, idealiserade. Det visar liksom att han är förmögen att känna ädla känslor och äkta kärlek trots diverse lösa förbindelser och bekräftelsesökande förälskelser i övrigt. Han följer en tradition allt sedan Petrarca suktade efter Laura, ja säkert längre tillbaka ändå... Det blir ett försonande drag hos huvudpersonen Karl Mikael i Jag tror vi behöver prata faktiskt.

En kvinna däremot som fortsätter att uppvakta en man som avvisar henne... det är pinsamt, och luktar galenskap lång väg. Hon borde skämmas. Det var väl just det var så provocerande med Maja Lundgren i Myggor och tigrar, att hon inte skämdes - hon skämdes inte över att ha blivit illa behandlad, inte över att skriva kärleksbrev till den man som dumpat henne, inte över att flirta med unga napolitanska maffiamän, hon skäms inte ens över att ha blivit våldtagen (!)

En man kan slänga 5 liter djurblod i en annan mans brevlåda som hämnd för att han "stulit min fitta", dvs varit otrogen med hans fru (vem sa att Gudrun Schyman hade fel när hon sa att vi lever i en hederskultur?!). Det är inget han skäms för - tvärtom ska det hjälpa honom att få tillbaka sin värdighet. Oj, om Maja hade gjort något liknande... :-)

2008-08-30 · 20:55

Kommer Jon Jefferson Klingbergs Jag tror vi behöver prata faktiskt att bli lika omdebatterad som Maja Lundgrens Myggor och tigrar? Nej. Men varför inte egentligen? Visst skulle väl Klingbergs bok kunna kallas vendettaroman likaväl som Lundgrens? Klingberg har förstås valt fiktiva namn, men så där väldigt mycket fantasi krävs det ju inte för att förstå att bokens Kristin är hans fd fru Karin, numera kulturchef på Aftonbladet.

För de som rör sig bland Stockholms mediakändisar och halvkändisar är det nog ingen match att gissa vilka som döljer sig bakom de övriga namnen heller. I princip ingen av de som skildras framstår som särskilt sympatisk, allra minst huvudpersonen själv, som försöker återupprätta sin värdighet efter skilsmässan genom sexuella erövringar och hämndaktioner. Men Maja Lundgren skonade ju inte heller sin egen person i sin så kallade vendettaroman.

Formen i Jag tror vi behöver prata faktiskt är dagbokens, vilket gör den ännu svårare att läsa som roman. Då är ju faktiskt Myggor och tigrar ett mer genomfört konstnärligt verk, trots att författaren hävdar att varje ord är sant. Så varför blir kulturredaktionerna mer upprörda över att Maja skriver kärleksbrev till Aftonbladets dåvarande kulturchef än att Jon hotar att bränna ner sommarstugan för den nuvarande kulturchefen?

Vad är det jag inte förstår?

2008-08-29 · 11:02

Nyheter angående Läsarmiddagen fredagen den 26 september på Bokmässan. Jag har en offert från restaurangen Aveny No 1 med 2 alternativ.

300 kronor:
Lax med musselsås, grön sparris och potatispuré
1 glas vin + kaffe

400 kronor:
Lax med musselsås, grön sparris och potatispuré
1 glas mousserande + 1 glas vin + kaffe och kaka/tryffel

Jag skulle vilja veta hur många av er som är intresserade av att delta och vilket alernativ som är mest intressant. Vi får ett eget rum på restaurangen om vi blir över 30 deltagare. Anmäl ert intresse på Forumet.

2008-08-28 · 10:28

En förfärande insikt når mig halvvägs in i Jon Jefferson Klingbergs dagboksroman: En sak som de flesta skildrade problemäktenskap tycks ha gemensamt är att hon är mer framgångsrik än han! Är det verkligen så simpelt?



Finns det inga lyckliga äktenskap där hon tjänar mer pengar, är inblandad i fler projekt och syns oftare bland internetskvallret? Är ett misslyckat förhållande det pris hon, och han, måste betala för att utmana könsrollerna?

Plötsligt minns jag en undersökning som jag hörde presenteras på en feministisk kvinnokonferens för säkert tio år sedan, dessutom i Finland. I alla fall visade den att kvinnor klarar av att bli arbetslösa mycket bättre än män. De vidarutbildar sig eller startar eget medan männen hamnar framför teven med sin självömkan. Jag tror att det är sant. Däremot, och något sådant fördomsfullt vågar man ju nästan inte tänka..., hur hanterar samma kvinnor en situation där inte de men deras män blir arbetslösa?? Kan de fortsätta älska den tidigare handlingskraftiga, inkomstbringande mannen med full kalender också när telefonen tystnar och han hankar sig fram på småjobb och a-kassa? Eller är det rentav han som slutar älska henne om hon inte längre klarar att göra sig mindre än vad han är?

2008-08-27 · 13:42

Snart tror jag att jag har tagit mig igenom samtliga romaner om trassliga äktenskap i villa och storstad. Nu läser jag Jon Jefferson Klingbergs debut Jag tror vi behöver prata faktiskt, fast den är kanske inte en relationsroman utan en separationsroman, eftersom den handlar om en skilsmässa (Självupplevd? Förmodligen).



Jag dras till de här böckerna för jag tycker de säger så mycket om vår samtid, eller är de bara stockholmstypiska? Kanske fungerar de också som en slags självhjälpslitteratur i förebyggande syfte? Eller så råkar jag bara vara en frossare i bekännelselitteratur (fast så heter det kanske inte när det är män som skriver, trots dagboksformatet?)

Jag gillar det i alla fall.

2008-08-26 · 11:43

Det går två män på taket på huset mittemot i gula reflexvästar och skyddsrep runt magen. Jag nickar lite diskret till hälsning från min amningshörna i soffan. Det är vardag. Alla söndagspromenerare är på sina jobb någonstans. Utanför mitt fönster är en pensionär på väg till Konsum och två män vinkar från taket. Det är min nya vardag.

Ester har somnat mätt på min arm och jag har läst ut Ida Jessen. Jessen går verkligen under huden på de personer hon skildrar, får läsaren att se långt mer än författaren egentligen visar - det är ruggigt skickligt och mycket trovärdigt. När kommer hennes nästa?

2008-08-25 · 11:41

Jag har hittat ett nytt sätt att få Ester lugn och betrakta världen storögt - vi går fram och tillbaka mellan bokhyllorna och tittar på bokryggar! Vilka färger, vilka mönster. Plötsligt ser jag också böckerna med nya ögon - röda, bruna, blå, glada, ledsna, skrikiga, diskreta, vackra, fula, slitna, bortglömda...  istället för lästa och olästa.

2008-08-23 · 14:16

Augustisol och första långpromenaden med Ester i den röda vagnen. Jag känner mig som en annan med barnvagn. Rakare i ryggen på något vis.

Nu sover hon i mitt knä med fötterna i kors över magen och de små nävarna knutna vid öronen. Gnyr lite i drömmar. Vad drömmer en tvåveckors liten människa om?

Jag läser långsamt de stunder av lugn som finns. Nya Ida Jessen påminner mig om den norska författaren Hanne Ørstaviks romaner, och det har jag inget emot. Det är något med stämningen på landsbygden, den skenbara idyllen, de underliggande familjekonflikterna... En thriller av en helt annan sort än den brutalt blodiga. Här är det själar som slåss och läsaren dras in som betraktare, får veta en del, ana desto mer...

2008-08-21 · 13:29

Idag kom Ida Jessens Det första jag tänker på med posten från Kabusa böcker! Nu lägger jag allt annat åt sidan, nja, inte Ester förstås, hon hänger envist fast i tryggheten på min arm, men all annan läsning. Den här boken har jag väntat på... ett helt år faktiskt, sedan jag läste ut ABC förra sensommaren.



Det som skrämmer mig lite är att den handlar om ett barn som dör. I mitt nästan hudlösa tillstånd just nu kanske det är mer än vad jag klarar. Jag fick rentav rådet från barnmorskan att undvika att se på nyheter den första månaden, blunda för all världens elände och fokusera på det lilla livet.

Men...ibland är det skönt med det som gör ont. Så länge det "bara" är en roman.

2008-08-19 · 19:27

Så snart jag tar plats framför datorn gnyr Ester. Jag ska vara där hon är. Varje hungerskrik är samtidigt en fråga riktad till mig - Finns du kvar?



Som tur är går det bra att läsa med henne på armen, och jag njuter av era inlägg och försöker pekfingra mig fram till åtminstone en hälsning.

Funderade idag, efter att ha läst Ingrid Elams artikel i dagens dn, på det här med politiska romaner respektive relationsromaner. Jag tycker att flera av de kollapsade relationerna har en inbyggd samhällskritik, helt enkelt visar på tomheten som statusjakten och stressen för med sig, medan vi försummar det som borde vara vårt fokus - kärleken, beröringen, samhörigheten, tacksamheten.

Kanske dags för en Marcus Grahn-revolution?! Låt oss alla välja Kristinehamn. Större än så blir inte livet.

2008-08-17 · 10:03

Närmar mig slutet på Kafka på stranden. Sedan måste jag ta mig ur Murakamivärlden för att inte fastna där. Det är annars frestande att stanna i det där gränslandet, i känslan av att allt kan hända och det bara är att flyta med, men jag är orolig för att få en överdos, att det märkvärdiga inte ska kännas så märkvärdigt längre, så jag tar farväl när festen är som roligast eller vad man brukar säga...

Nu behöver jag något helt annat. Kanske Elsie Johanssons Sin ensamma kropp är en bra kontrast, eller Erik Fosnes Hansens Lejonkvinnan. (Björnen av Marian Engel måste vänta tills jag kan ta mig till biblioteket med liten Ester i den röda vagnen)



Jag grät förtvivlat när jag läste Fosnes Hansens Psalm vid resans slut. Den handlar om Titanic, det sjunkande skeppet och orkestermedlemmarna som spelade sista psalmen, och det är ju sorgligt i sig, men jag grät över orättvisan, över den unga mannen som plågades så av olycklig kärlek att han slutligen inser att han måste bort, och så drunknar han på Titanic! Finns det liksom ingen vågskål som säger att har man lidit så många år måste man få uppleva lite lycka innan man dör? Nej, någon sådan rättvisa finns förstås inte. Det är bara något vi säger - Efter regn kommer sol...

Det finns de som alltid står i regnet. Det finns olyckliga slut.

2008-08-15 · 14:03

Kära läsvänner,
hösten och bok- och biblioteksmässan närmar sig så smått... I vår monter, B05:62, som vi delar med vulkan.se, bokvideo.se och dagensbok.com, kommer det att vara fyra dagar av full aktivitet. Bland annat kommer vi ha bokcirklar live i montern varje eftermiddag, och nu frågar jag dig - vill du vara med och cirkla?

Torsdag den 25 september cirklar vi om Eva Dozzis debutroman Jävla John.
Cirkelledare: Annika K

Fredag den 26 september cirklar vi om Amanda Svenssons Hey Dolly.
Cirkelledare: Nina Frid

Lördag den 27 september cirklar vi om Torbjörn Flygts Himmel.
Cirkelledare: Annika K

Söndag den 28 september cirklar vi om Elsie Johanssons Sin ensamma kropp.
Cirkelledare: Nina Frid

Ska du till mässan och tycker att det låter spännande, så tveka inte att anmäla dig, till mig eller till Annika K, så skickar vi genast ett exemplar av boken du ska cirkla om hem till dig!

2008-08-14 · 20:09

Nu har jag tagit upp Kafka på stranden igen. Känns som att Murakamis värld mellan dröm och verklighet passar ganska bra till mitt dåsiga tillstånd där allt flyter samman, natt som dag. Huvudpersonen Kafka är en nutida Oidipus, förutspådd att döda sin far och lägra sin mor. En tragedi kan inte sluta lyckligt, ändå hoppas jag fortfarande att den unge Kafkas framtid är ljus.

Jag började fundera på böcker som bygger på andra böcker eller berättelser... Ulysses av James Joyce (från Homeros Odysseen), som jag aldrig lyckades ta mig igenom, jo, Odysseen men inte Ulysses...Gregorius förstås av Bengt Ohlsson inspirerad av Hjalmar Södersbergs Doktor Glas, och För Lydia av Gun-Britt Sundström även den utifrån en Söderbergbok, nämligen Den allvarsamma leken.

Borta med vinden av Margaret Mitchell kommer i ny utgåva hos Norstedts i höst, tillsammans med en uppföljare av Donald Mc Caig - Rhett Butlers berättelse. Det blir den perfekta julklappen till min mamma (nej, hon läser inte min blogg, så det förblir hemligt...)

        


Vilka fler kan ni komma på?

2008-08-13 · 13:42

Jag var beredd på att den skulle komma, känslan av nedstämdhet och tomhet, förlossningsdepressionen med så vackert namn - Baby Blues. Den som man nästan inte får prata om, fast den är så vanlig. Pia Hintze har skrivit en fantastisk igenkänningsbok som jag gärna skulle läsa igen.



Nu har jag inte känt av baby bluesen den här gången, inte någon bitterfittighet a la Sveland heller faktiskt. Jag känner bara att jag vill vara precis där jag är, bland blod, svett, salta tårar och söt mjölk och en Ester som har den obeskrivliga spädbarnsdoften. Och det är inte så alldeles likt mig...att vara tillfreds.

2008-08-11 · 12:03

Ester sover. Kanske sover hon några minuter, kanske en timme.., än finns inga rutiner, bara stundens begär. Hunger.

Nu är vi hemma och jag börjar så smått förstå att hon är verklig och att jag faktiskt har fött henne. Med smärta, som det står i bibleln, men inte så farligt ändå. Det hjälper att andas och jag ska skicka tackkort till profylaxkursen - tänk att det faktiskt fungerar.

Om jag fick önska något så skulle det vara en pausknapp - att få sova ett dygn oavbrutet, eller åtminstone en natt (om ett år kanske...)

Det är ett bebisår i år. Förlossningsavdelningen proppfull och mitt rum på bb var ett tidigare kontor på ortopeden (anslagstavlan satt kvar på väggen). Om inte Ester väckte mig vaknade jag av min rumsmammas bebis ett draperi bort. Men, man ska väl inte klaga... Inte när man har fått en frisk och gudomligt söt dotter.

Tack för alla grattishälsningar!

 

2008-08-09 · 17:30

Bebisextra (för er som undrar varför Nina inte skrivit något 4 dagar):

Vi åkte till Huddinge sjukhus i torsdags och 19.36 samma dag födde hon söt liten flicka med mycket hår på huvudet. Nina mår bra, hon får åka hem imorgon bitti, och kommer säkert att berätta mer när hon orkar.

Hon hälsar till alla.

/Staffan


  

2008-08-05 · 16:13

Jag undrar hur många fantastiska läsupplevelser jag skulle gå miste om om jag inte vågade lita på andras lästips, hur lite jag skulle ha utvecklats i min läsning och hur sällan jag skulle gett mig utanför trygghetszonen av författare jag redan känner till eller historier jag kan sen förut...

Nu har jag fått två tips av läsvänner, och det här är verkligen böcker som för mig var helt okända och som jag nu ska söka upp.

Björnen av Marian Engel.
En kanadensisk författare och boken, som kom ut 1976, är en berättelse om erotisk kärlek mellan en bibliotekarie och en björn (!)

The good life av Jay McInerney
Tydligen en lite mognare bok av en amerikansk författare som jämförts med Bret Easton Ellis. En kollapsroman om 9/11.

Måste erkänna att Björnen lockar mest...

2008-08-03 · 17:51

Det centrala temat i Murakamis författarskap tycks vara minnet, eller minnesförlusten. Det var tydligt både i Fågeln som vrider upp världen och i Kafka på stranden. Inte bara den enskilda personens minnen utan lika mycket ett kollektivt minne, eller glömska. Erfarenheter för 60 år sedan, från andra världskriget, påverkar den som är född årtionden senare lika starkt som det vore ett eget minnesspår.

De berättelser vi tar del  av är viktigare för vår personlighet och utveckling än våra gener, som författaren Jan Kjaerstad har skrivit i någon roman, Förföraren tror jag...



Min mormor varnade mig för många saker - vindruvskärnor (de fastnar i blindtarmen), fiskben (de fastnar i halsen), tvål (det svider i ögonen), fyllegubbar (vad de gjorde berättade hon inte...), men då det lyste störst rädsla i hennes ögon var när hon pratade om militärer.

Före kriget var min mormor trolovad med en man. Jag minns inte hans namn trots alla historier om hur han lyfte henne ur pigtillvaron och slitet på landet och visade glimtar av en annan värld. Han lärde henne lite tyska (några fraser som hon aldrig glömde) och att köra hans bil. De gjorde sällskap till biografen och utbytte löften. Sedan blev han inkallad, och kom aldrig tillbaka.

Nej, han dog inte. Men han gled undan, hårdnade, blev en annan och svek. En del av min mormor dog i andra världskriget. Visst rymde hon så småningom över ängarna med min morfar, flyttade till staden med honom och tog tjänst, födde min mamma och var vuxen. Hennes krigssorg låter naturligtvis banal i jämförelse med det elände andra världskriget orsakade, men sorg går inte att räkna i antal döda och blir inte mindre för att den jämförs.

Militären dödar män, sa min mormor, och då menade hon inte bokstavligt med skjutvapen. Hon menade att deras mänslighet dödades, deras kärlek. Hon hade ingenstans att rikta sin ilska över vad kriget hade gjort med hennes älskade, och med henne.

När min gymnasiepojkvän efter studenten ryckte in i lumpen visste jag att det var början till slutet på vårt förhållande. Och jag tänker att om det blir krig idag ska jag skjuta min man i knät (hur då? jag har ju ingen pistol) så att han inte kan gå och ännu mindre kriga. Rent logiskt borde jag ju vara mer rädd för att han ska råka ut för en trafikolycka, drabbas av cancer eller rentav trötta på mig, men det är jag alltså inte.

Det måste ju vara min mormors erfarenheter som lever i mig, som blivit mitt eget minnesspår.

2008-08-01 · 13:08

En liten visa på radion, som den här barnsången av Barbro Lindgren, kan få mig att börja gråta just nu...

Ett barn ska jag ha när jag blir stor 
med smala ben och mjuka skor 
små vassa tänder och skära händer 
mage som en sockertopp 
och ljusbrunt hår precis rakt opp 

Och jag ska köpa saker varje da 
så många som mitt lilla barn vill ha 
Och skrika ska mitt lilla barn få göra 
för skrik tycker jag om att höra 
Och bråka hela dagarna 
och skrämma kor i hagarna 

Men, ska jag säga 
Akta dig för eld och djupa vatten 
Spring aldrig, aldrig bort från mig 
i den svarta natten

För att inte tala om kattungar eller hundvalpar med oproportionerligt stora tassar. Jag har dessutom blivit en sådan där klibbig person, som tittar ner i främmande människors barnvagnar och frågar - hur gammal? - vad heter hon? - åh, vilka små fötter! - vad fin hon är!

Däremot har jag inte brytt mig om att öppna morgontidningen på en månad, och jag log till och med överseende (utan minsta irritation) åt Göran Hägglund som sommarpratare (tänk att också han har varit en liten bebis!) Med andra ord - jag har blivit en annan. Men det går kanske över...