2008-09-30 · 21:36

Ny månad, 1 oktober, och dags för en ny gästbloggare. Vi välkomnar Anna Bengtsson, aktuell med sin första skönlitterära bok för vuxna - Du ska vara spännande och varm. Det är en bok om längtan efter närhet och om försöken att hitta den rätte genom nätdejting.

Med skärpa, humor och eftertänksamhet skildrar Anna Bengtsson ”Fruensamhemma” när hennes nätrelationer växer fram. Som den fantastiska ”T” som stormar in, försvinner, dyker upp igen och som är omöjlig att radera. Och vad döljer sig egentligen bakom önskemål som ”busig”, ”kvinnlig charm” och ”älskar att duscha”?



Jag ser mycket fram emot Annas blogg, och kanske en diskussion om nätrelationer (har ni tänkt på att det är vad vi läsvänner har här - nätrelationer - jag tycker att det är ett fint ord) och kontaktannonser. Det roligaste jag har sett i en kontaktannons var under Män söker Kvinnor, där en man utförligt beskrivit vad han sökte (mer varm än spännande om jag minns rätt) och avslutade annonsen med: OBS Inga tokiga! Man undrar lite vad han har för erfarenheter efter tidigare annonser...

Räck upp handen alla som vågar erkänna att de har haft en profil på en dejtingcommunity!

Anna Bengtsson har även skrivit och illustrerat barnböcker och flera av dem har jag läst högt när mina pojkar var mindre. De älskade särskilt Myror i fara - en räddningsexpedition

2008-09-30 · 10:44

Nu börjar jag lida farligt mycket av sömnbrist, eller av amningshormoner eller kanske en kombination. Jag förlorar saker, lägger saker på fel plats, tappar saker på golvet och ser dem rulla iväg in under soffan... Jag har blivit glömsk, förvirrad och klumpig och, det värsta av allt, det påverkar även mitt språk. Jag glömmer ord och pratar osammanhängande och långsamt. Det är som att meningarna också har halkat in och gömt sig i dammet under soffan. Kom fram! Det här är inte rättvist. Mörka ringar under ögonen är ok, fem kilo extramage med graviditetsränder också ok, jag kan stå ut med borttappad mobiltelefon, försvunna sedlar och favoritläppstiftet förstört av soffdamm, men mitt språk - det är ju jag. Hur mycket ska man behöva ge upp som mamma? Säg att det är tillfälligt!

2008-09-29 · 10:47

På söndagen lyckades jag ändå få några timmar i mässhallen innan det var dags att resa hem. Och jag lyckades fylla bokpåsarna!

Jag köpte fyra böcker som jag länge tänkt läsa och som nu har kommit i atlas pocket : Bögjävlar, Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion, Med uppenbar känsla för stil av Stephan Mendel-Enk och Att besegra fru J av Anneli Jordahl. Den sistnämnda en bok om Elsie Johansson.

Framför mig ligger också Majgull Axelssons senaste Is och vatten, vatten och is, Mobilen av Ingo Schultze, Hjulskifte av Vigdis Hjorth, Rum 306 av Anna Helena Falk, Det ska bli mig ett sant nöje att döda dig av Magdalena Graaf och En tur med cadillac av Raili Syvänen.



Vad sägs om den härliga blandningen?!

2008-09-27 · 13:47

Det finns det i livet som är viktigare än bokmässan. Det har jag fått lära mig under de senaste dagarna. En liten bebis till exempel, som inte alls vill trängas och verkligen inte vill vara ifrån sin mamma och avskyr trevliga middagar med läsvänner. Idag stannar jag på hotellrummet med Ester i sovande i famnen.

Hon vägrar att låta sig läggas i den röda vagnen - NEEEJ, gråter hon, och jag skrynklar ihop den långa listan med allt jag vill hinna se på mässan, alla författare jag vill lyssna på, människor jag vill träffa och böcker jag vill försöka låta bli att köpa, och kastar den bland blöjorna i den fulla skräpkorgen. Hon vinner. Förstås. Först och främst är jag mamma.

Och bokcirklars monter klarar sig så bra utan mig! Fast jag önskar att jag fått lyssna på Jon Jefferson Klingberg... det hade jag sett fram emot. Men det får bli den inspelade versionen istället. Intervjuerna från läsfåtöljen filmas nämligen av Bokvideo.se!

2008-09-25 · 18:04

Det blev ju en jättebra livecirkel om Eva Dozzis Jävla John! Inte nog med att vi cirkeldeltagare fick träffa författaren efteråt och fråga allt det där vi undrade (som läsare inbillar man sig lätt att författaren har alla svar om sin bok, vilket sällan är fallet...), men den roligaste frågan stod ändå en man i publiken för:
- Är du dotter till John Lennon på riktigt?

Det är intressant det här tycker jag, att trots att Jävla John uttryckligen är en roman, en fiktiv berätttelse byggd på fakta, tycks vi som läsare ändå sätta större tillit till vad Eva Dozzi skriver, större tillit till skönlitteraturens förmåga att ge sannningen än vad vi till exempel ger åt... ja tidningar, skvallerpress, som ändå aldrig ha påstått att de ljuger. Men det är väl ett gott betyg åt boken, att den är trovärdig. För en god roman är sannolikheten viktigare än sanningen.

Annars är mässan inte riktigt sig lik när man har någon annan att tänka på än sig själv. Sorlet är högre än vanligt och luften ännu mer syrefattig bara för att jag föreställer mig hur det är att vara Ester, sju veckor, och vistas där. Därför blir det korta men intensiva mässdagar för mig. Och i morgon är det dessutom läsarmiddag på kvällen med 20 hitresta läsvänner!!

2008-09-24 · 11:24

Gjorde en liten utflykt till biblioteket och kom hem med två böcker som jag sett fram emot att få läsa: Ett litet barns dagbok av Daniel Stern och Björnen av Marian Engel. Jag kunde inte låta bli att börja bläddra i båda, så nu läser jag parallellt om känslolivet hos ett sexveckors litet spädbarn och en erotisk historia om mötet mellan en bibliotekarie och en björn!

Idag blir det en lång resa mot Göteborg och mässan. Ester ska med. Hon har just fått en ny tröja med ugglor på, så hon ser riktigt bokklok ut.

Som vanligt tänker jag att jag har så många olästa böcker hemma att det är dumt att köpa på mig ännu fler, och som vanligt vet jag att jag trots det kommer fylla flera bokpåsar med sådant jag bara inte kunde motstå... Kan man vara bookoholic - finns det ett sådant ord?

2008-09-23 · 11:58

Tröjan! Visst finns den att köpa! Vi kommer ha den med oss på bokmässan, men för er som inte ska dit går det alldeles utmärkt att beställa en t-shirt genom att skicka ett mejl till nina.frid@bokcirklar.se. Glöm inte att berätta vilken storlek du vill ha (de är ganska små i storlekarna) och vilken adress vi ska skicka tröjan till.

Endast 128 SEK (inkl porto), och såhär fin är den:



PS. Det kanske inte syns, men cirklarna är i guld!

2008-09-22 · 16:15

Scenario X av Gertrud Hellbrand är närmast perfekt. Hon skulle få väl godkänt på vilken författarskola som helst. Jag njuter av hennes språk, de överraskande sammanvävningarna mellan kapitlen, hennes sätt att levandegöra karaktärerna utan att fastna i långa beskrivningar. Jag läser boken i ett svep med ett leende på läpparna för att det är så snyggt.



Temat är liknande det i debuten Vinthunden. Begär, dominans och underkastelse. Vem har makten - den som har pengar att köpa eller den som har något att sälja? Är den förövare som slår den som ber att få bli slagen? Den offer som betalar för att våldtas? Gör iscensättningarna skådespelarna ansvarsfria?

Jag blir ändå ganska snabbt mätt på de här styckena. Ska börja på något alldeles annat - Ett litet barns dagbok av Daniel Stern.

2008-09-21 · 12:58

Hur kan Bruno K Öijer vara outsider, kritikerhyllad och folkkär på en och samma gång? Finns det någon som inte gillar hans person och hans poesi? Han skriver för att beröra, berättade han på Babel, men han tycks inte skaka om på riktigt för då borde väl åtminstone någon bli provocerad? Jag skulle inte bli det minsta förvånad ens om han blir invald till Svenska Akademin. Kan Ulf Lundells "Öppna landskap" bli ny nationalsång så... Undrar hur det känns att vara rebell och så omsluten?

Jag har funderat på det där med att varje människa är större än sin situation (ett Öijer-citat). Det är lätt att föreställa sig, och trösterikt också, när det gäller alla de som livet inte varit så snällt mot, men jag gissar att han även menar att de som har makt och inflytande också är större än sin situation? Att Vi i villa-männen och kvinnorna också är förkrympta och begränsade av tvånget att anpassa sig. Rentav avhumaniserade av vinsthunger? Att det är synd om människan. Alla människor. Att hon är offer för sig själv och det samhälle hon skapat?

Bruno K Öijer själv då - står han utanför? Är det synd om Bruno K Öijer?

2008-09-19 · 17:37

Dagensbok.com har en väldigt fin recension av Jons bok "Jag tror vi behöver prata faktiskt". Läs den på www.dagensbok.com/index.asp?id=3551 Recensionen, skriven av Anna Larsson, innehåller även en del kommentarer till andra recensioner av samma bok...

2008-09-19 · 11:59

Daniel Sjölin lyckas verkligen samtala med alla författare som att han är den perfekte läsaren för just deras böcker. Han hittar rätt ton med såväl nobelpristagare som bekännelseförfattare som rebeller. Såg inte Bruno K Öijer ut som att han nästan kände sig bekväm där i fåtöljen mittemot Daniel? En bättre programledare kunde nog Babel inte haft.



Jag har inte läst Bruno K Öijers dikter sedan jag var sjutton, arton och hade en pojkvän som dyrkade honom. Denna rebelliska sjuttonåring, som ville bli författare, är idag välbetald advokat på Strandvägen i Stockholm. Sitter han just nu och läser Svart som silver? Jag hoppas det. Att pojken i honom fortfarande vill kämpa för en bättre värld. Också framgångsrika män kan väl vara större än sin situation.

2008-09-18 · 19:32

Idag funderar jag igen på det här med promenader utan mål, vad det är som gör att jag har så svårt för det när det egentligen kunde vara så avkopplande. Jag tror att det har med nytta och mening att göra, att jag är så otränad i att göra något för stunden som inte bär frukt in i framtiden. Jag tycker till exempel att det är jobbigt att lämna en affär utan att handla och inte för att expediterna tittar surt på mig, utan för att jag har spenderat tid helt i onödan. Shoppingpåsen blir ett bevis på mening.

Underligt nog tycks jag göra ett undantag när det gäller skönlitteratur... Åtminstone har jag svårt att se något omedelbart nyttovärde i det -- det är mest en flykt :-)

Idag förstod jag att det inte bara är de som hela tiden är på väg in i framtiden som har problem med att leva i nuet. En vän till mig, som nyligen har blivit pappa, sa att han blev nedstämd av lyckliga stunder i nuet med sin dotter, för att han tänkte på att de aldrig kommer igen. Medan mitt nu är en förberedelse för någon som komma skall, är hans nu redan ett nostalgiskt minne. Sen... och då.

Men jag övar mig. Promenader utan mål. Och jag räknar aldrig mer hur många sidor det är kvar till nästa kapitel...

2008-09-17 · 21:36

Jag minns en återkommande mardröm jag hade för tio år sedan när jag nyss blivit mamma för första gången och, precis som nu, ammade, bytte blöjor, värmde flaskor, tröstade, vaggade och emellanåt somnade med näsan i babyhåret... Jag drömde att det föddes små nya hjärnceller inuti mitt huvud, som inte fick tillräcklig stimulans och omvårdnad och som därför dog. Små tankebebisar som aldrig fick ta form och utvecklas.

Nu minns jag den drömmen, för här sitter jag och kan inte komma på en enda ny tanke jag har haft idag. Dagen har passerat utan en enda reflektion i ett enda långt nu. Men det skrämmer mig inte lika mycket såhär tio år senare.

I vilket fall kommer jag väcka mina slumrande tankar till liv om en liten stund, lagom till Ester har somnat, genom att börja på en ny bok: Scenario X av Gertrud Hellbrand. Hennes debut Vinthunden, om en namnlös, självdestruktiv kvinna, kunde jag inte läsa utan att reagera och fundera över mina reaktioner. Vad är det som lockar i underkastelsen?



Hoppas att Scenario X blir en liknande stark läsupplevelse.

2008-09-16 · 17:38

Kanske borde man läsa den där P O Enquists bok "Ett annat liv" för att ha något klokt att säga om den, men jag har inte riktigt någon lust... Det känns inte som en bok för mig (säger hon fördomsfullt). Jag och min man lyssnade på "Boken om Blanche och Marie" under en lång bilresa för kanske ett år sedan, men jag klarade inte av den, det var någonting med på vilket sätt kvinnorna påstods betrakta sig själva som inte var trovärdigt, men det kan också ha varit ljudboksformatet - jag har svårt för att lyssna på text. Tyvärr. Han är säkert en fantastisk författare. Något helt annat. Alla ni som får hem erbjudanden om att era mellanstadiebarn kan sälja salami för att bekosta skolresan - jag har ett bättre förslag: De kan istället sälja pocketböcker genom www.pockethjaltarna.se så slipper ni äta salami hela hösten och kan istället få läsa, läsa, läsa...

2008-09-16 · 10:42

Kort och gott med Ester i famnen och en lång promenad som väntar: Alla ni som ska till bokmässan - nu ligger en uppdaterad version av monterprogrammet på sidan! Dessutom finns det platser kvar till läsarmiddagen den 26 september. Tveka inte att anmäla dig!

2008-09-15 · 16:03

Ibland kan man fråga sig varför man gör vissa saker... till exempel att promenera runt med barnvagnen varje dag utan egentligt mål. Jag skulle hellre sitta kvar bland soffkuddarna och läsa och Ester sover allra bäst tätt intill mig i famnen och inte i den röda vagnen. Ändå lindar jag in henne bland alla täcken och går ännu ett kvarter och huttrar... Frisk luft? Finns det sådan i Stockholm på det hela taget, ens i Midsommarkransen? Jag gör det för att jag förväntas göra det. Som om det hela tiden gick någon bredvid mig med kritisk blick och gav mig mamma-poäng. (Promenad. Ett plus. Tilläggsmat på flaska minsann. Stort minus. Men ammar ockå. Plus igen.) Och jag vill ju så gärna bli godkänd. Läser just nu: Växa och upptäcka världen : sju utvecklingssprång under barnets första levnadsår av Hetty van de Rijt och Frans X Plooij

2008-09-13 · 18:55

Jag undrar vad som är den bästa läkningen för själen - poesi eller terapi? Efter Christine Falkenlands Öde tror jag mest på det förra, det egna skapandet framför ältandet... men jag vet inte, det allra viktigaste är kanske vem som läser och lyssnar. Att n å g o n läser och lyssnar. De kvinnliga huvudpersonerna i Falkenlands romaner är lika glupska efter spegling och kärlek som ett nyfött spädbarn. De har tagit på sig skulden av att ha blivit avvisade, den utstöttas känsla av smuts. Finns den kärlek som kan frälsa dem? En bok som Öde skulle jag ha skrivit om jag skrev böcker, men alls inte lika bra som Christine Falkenland, därför är jag glad att hon gör det istället.

2008-09-12 · 22:09

Jag känner redan att Christine Falkenlands Öde kommer drabba mig hårdare än hennes Vinterträdgården. Ändå är det mycket som går igen - komplicerad mor-dotter relation, förtärande passion, självhat och skuld... Det som i Vinterträdgården uttrycktes i poesi läggs på analyssoffan i Öde, men Falkenlands språk är omisskännligt, eget, vackert. Jag anar att det här är en bok som kan komma att göra ont, och jag ser nästan fram emot det...

2008-09-11 · 16:45

Att vara inne på bokcirklar.se nu är som att befinna sig mitt i någons köksrenovering, var en liknelse jag hörde idag -- det är väldigt kaotiskt men man anar ändå hur mycket finare det kommer att bli! Skåpluckorna är monterade, nu ska vi bara sätta på handtagen också så kan vi ha inflyttningsfest sedan. Christine Falkenlands språk är poetiskt som en smekning. Jag märker att det känns ovant. Kanske har jag läst väl många vardagsrealistiska romaner skrivna på journalistsvenska på sistone. Kärlekshistorien mellan kvinnorna i Vinterträdgården visade sig också vara mer komplicerad och mångbottnad än vad det först verkade. Ja, vad är det som styr vem vi kan älska? Vår självbild, eller våra behov? Älskar vi av brist eller överflöd?

2008-09-10 · 21:35

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt alla galenskaper som händer när man ska orientera sig fram här på vår nya sida. Jag är inte världens tålmodigaste person, men jag försöker komma ihåg att det här är tillfälligt och att jag kommer att bli nöjd...sen. Idag har det höstregnat behagligt hela dagen och jag har börjat på en ny bok - Vinterträdgården av Christine Falkenland. Av någon obegriplig anledning är det den första boken jag läser av henne. Det är underligt, för det har hänt flera gånger att jag har blivit rekommenderad att läsa hennes böcker av vänner som säger att de tror att jag skulle gilla henne... Kanske är det det som gjort mig nervös? Tänk om hon skulle bli ett sådant där slag i mellangärdet, som gör att alla dessa nästan glömda känslor plötsligt far runt okontrollerat. Orkar jag det? Vinterträdgården har hittills gått bra. Jag gillar den. Det är allt. Den handlar om två kvinnor, som möter varandra i oväntad lust. Kan inte känna igen mig i någon av dem, och det var ju en lättnad, eller kanske en besvikelse... Efter Vinterträdgård väntar Falkenlands Öde, som jag lånade på biblioteket idag. Jag måste ju se om de har rätt -- är hon en författare för mig?

2008-09-10 · 08:03

Jag vill be om ursäkt för den ofärdiga sidan och än en gång be om ert tålamod. Det är minst 30 punkter på min lista över saker som ska åtgärdas. SNARAST. Den tekniska programmeringen har helt enkelt inte levererat i tid och vi kan bara beklaga... Förutom det som inte fungerar är det fler nyheter och nya funktioner som väntar. Så häng kvar, kära läsvänner!

2008-09-08 · 13:47

Jag försöker komma på ett mer poetiskt motiv än en död kvinna. Jag vill ju gärna kunna ha något att sätta emot Edgar Allan Poe's "the most poetic object", vill ju gärna att den ultimata objektifiering av kvinnan,som fascinationen över hennes döda kropp innebär, ska ha mildrats något sedan 1800-talet... men, jag erkänner, en vacker, porslinsblek kvinna som dränkt sig bland näckrosorna är ett poetiskt motiv (medan en naken man på samma ställe snarare är ett komiskt motiv, eller?)

Lisbeth Larsson är i alla fall upprörd över att Victoria Benedictssons självmord 1888 har överskuggat hennes författarskap. Hon hittades på ett hotell i Köpenhamn med halspulsådern sönderskuren av en slö rakkniv. Larssons uppdrag är att befria Benedictsson från berättelsen om den undergångsdömda kvinnan. Istället vill Larsson på nytt tolka hennes böcker, pjäser och skrifter, hennes egna ord och rensa dem från senare omarbetningar (ganska kraftiga visar det sig) av författaren Axel Lundegård, som anförtroddes Victoria Benedictssons kvarlämnade papper.

                                  

Jag märker att jag inte kan bli så bestört som jag förväntas bli. Det är förmodligen hemskt, men Victoria Benedictssons öde fängslar mig fortfarande mer än hennes texter...

2008-09-06 · 22:58

Jag undrar om jag hade gillat Maliss om jag träffat henne i verkligheten. Det hade ju inte varit omöjligt, det finns många äldre ensamma damer som skulle ha kunnat återge hennes historia eller en som liknar hennes.

Jag skulle nog ha tyckt att hon var lite tjatig, att hon överdrev, att hon gjorde sig själv alltför viktig med den stora skulden och längtan efter förlåtelse. Att självbestraffningen rentav var en aning provocerande.

Men hon skulle aldrig ha anförtrott sina tankar till mig, det var bara genom att smyga in i hennes samtal mellan "jag och mig själv och Gud" som jag kunde lära känna henne. På det sättet är Elsie Johanssons roman nödvändig. Den ensamma damens historia skulle aldrig ha berättats på något annat sätt.

Maliss i Elsie Johanssons Sin ensamma kropp har förvägrat sig själv kärlek och vänskap för att skulden står i vägen. Den som hela tiden måste gömma sitt innersta och värna sina hemligheter kan aldrig komma en annan människa nära.

Det är inte bara hennes kropp som är ensam.

2008-09-05 · 13:22

Jag funderar på om offer är ett av vår tids skällsord.

Gör dig inte till sådant offer! Ta inte på dig offerrollen! "Gör dig inte", "ta inte på dig", som om att vara eller inte vara offer var helt och hållet en fråga om frivillighet och val. Kanske beror det på de många livscoacherna och mentala tränarna att ordet har blivit så fult.

Men, i verkligheten finns orättvisor, förtryck och ojämlikhet, de som utnyttjar och de som utnyttjas, de som har och de som saknar - allt är inte hjärnspöken sprungna ur en negativ självbild och dålig självkänsla. Ibland skulle jag önska lite politik mitt i all terapi.

2008-09-04 · 12:15

Jag undrar fortfarande om det är konstaterat att kvinnor helt saknar otrohetsgenen, eller om det bara är männen som undersökts? Finns allel 334-kvinnan?

Idag är det plötslig sommar igen, och jag som längtar efter höststormarna då man med gott samvete kan stanna inomhus och läsa. Ser fram emot att öppna Lisbeth Larssons bok om Victoria Benedictsson - Hennes döda kropp.

2008-09-03 · 12:19

Maliss pratar på i sin ensamhet. om alla minnen, om längtan efter närhet, men med skammen ständigt vaktande tungan - man vill ju inte göra sig löjlig på äldre dar...




Att läsa Elsie Johansson är för mig som att få krypa upp i fotändan av mormors säng igen och lyssna på historier om kvinnogenerationers lidande i fattigdom och kärleksnöd.

Vissa historier känner jag till och med igen. Hon som dränkte sig bara 16 år gammal med det oönskade barnet i magen, hon som dog utblottad i fattigstugan, hon som blev tokig och vandrade rastlöst från gård till gård... Allt detta elände. Och därpå den klibbiga tacksamheten - till herrskapsfolket, till mannen med syssla och lön... "Om man bara vurre sin ensamma kropp..."

Men min mormor var aldrig bitter. Tro inte det. Hon bara berättade vad som berättats för henne.

Och nu har jag en liten dotter...

2008-09-02 · 08:39

Men vad nu?

Så har man hittat en gen, allel 334, som gör män otrogna?! Det var ju en fin ursäkt. Är det bara män som har den, eller har man bara inte brytt sig om att undersöka kvinnorna? Det framgår inte av morgon-tv:s reportage. I alla fall är det 40% av alla män som har genen och de kvinnor som är gifta med allel-334-män tenderar att vara olyckligare i sitt äktenskap än de som är gifta med män som saknar genen.

Det är väl inte 1 april idag?

Låter inte allel 334 för övrigt som titeln på en science fiction-roman?

2008-09-01 · 11:27

Tidig morgon efter en hungrig natt. Det blir en trött dag idag.

Jag har tagit upp Elsie Johansson Sin ensamma kropp igen, om kvinnlig sexualiet och längtan på äldre dar. Huvudpersonen Maliss är 72 år fyllda.

Jag minns hur förvånad jag blev när min mormor det sista året av sitt låg på sjukhus och hallucinerade av mediciner, att hennes fantasier var så erotiska. Jag var då knappt 20 och levde väl i föreställningen att man slutar med sex kring 40 ;-) eller åtminstone när man blir pensionär. Jag rodnade säkert när mormor berättade om de mörka männen i läkarrock som besökte henne om nätterna, om de vilda festerna när mormor dansade med araber (!) på matbordet.

Kanske inte ett så alldeles dumt sätt att avsluta sitt liv på trots allt...