2009-01-31 · 22:10

Kanhända beror det på att jag nyligen läst ut Jens Liljestrands Paris-Dakar om manlighetens konstruktioner och kollapser, men när Daniel Sjölin och Jerker Virdborg i dagens Boklördag i DN har en "duell om den unga romanen" kan jag inte låta bli att se dem spänna (språk)musklerna bredvid varandra för bedömning.

Duellen påstås handla om vilken roman de önskar se under tiotalet, men jag tycker att den mer handlar om vilken sorts roman författarna Sjölin och Virdborg har skrivit. Två försvarstal från två olika (unga?) manliga författare, och jag vet inte riktigt varför jag ska behöva välja. Kan vi inte få läsa både språkexperiment som trasar sönder illusionen (Sjölins modernism) och sugas in i egna fiktiva universum där både berättandet och illusionen är fullständig (Virdborgs klassiska realism)?

Det är ju liksom en fördel man har som läsare att även om en författare bara kan skriva en sorts bok, så kan läsaren läsa flera författare. Jag ser ingen anledning att välja bort den sortens böcker som varken Sjölin eller Virdborg skriver heller, till exempel historiska romaner eller fiktiva biografier, journalistiska romaner eller självutlämnande uppgörelser.

Vilken onödig duell.

2009-01-30 · 16:16

Minns ni diskussionen här på bokcirklar för inte så länge sedan om författarnas engagemang (eller brist på engagemang) i samhället? Chrisma undrade var dagens Sara Lidman håller hus. Tydligt på Island. Där har författarna fått en regering på fall och bidragit till ett nytt samhällsklimat, enligt en artikel i Svensk Bokhandel:

"Einar Már Gudmundsson är en av de kända kulturpersonligheter som hårdast kritiserat det politiska systemet. Han har skrivit mängder av debattinlägg om krisen och själv stått i första ledet vid protesterna.

– Författarna är väldigt viktiga på Island i dag. Jag ser mig själv som en frihetskämpe för folket. Jag lyssnar på vad de har att säga och ger dem min röst.

Han är mycket kritisk till det mentala klimat som rått på Island under de senaste åren.

– Det har rört sig om ett ruttet system, ett system som har blivit bankrutt, säger han.

– Finansfurstarna och deras mentalitet har ägt medierna, men nu i revoltens Island är det plötsligt de vanliga människorna som har så mycket att berätta. Det kommer att komma mycket intressant litteratur ur den här situationen.

Nu förutspår författaren ett uppsving för romanen:

– I den här liberalistiska ekonomin som rått har kriminallitteraturen varit prioriterad på bekostnad av romanen. Nu vänder sig folket mot något som kan ge dem svar. Det är som om krisen lett till en mental öppning i samhället, säger han."

Mycket intressant litteratur. Ett uppsving för romanen. Mental öppning i samhället. Kris som möjlighet. Törs man önska sig något liknande i Sverige...

2009-01-29 · 20:30

Jag har gått och funderat på det här med manlighet hela dagen, mitt i bokskyltning med tulpaner (jag fick idén att lägger man färgglada böcker bredvid färgglada tulpaner doftar även böckerna vår - och det verkar fungera!), kopieringsmaskinstrassel (tålamodsprövaren för alla överutbildade bibliotekarier) och bokfrågor (som är alldeles för få - jag räknade att på varje bokfråga i bibliotekets informationsdisk är det minst nio som rör var ligger toaletten eller jag vill boka en dator, ja ja). Alltså, manlighet.

Tänk om de Beauvoir hade fel. Tänk om vi alla föds som "kvinnor" - sociala, anpassbara, inkännande, vårdande, fredliga... Tänk om det naturligt mänskliga är att vara relationell snarare än rationell!

Så gick jag ett steg till. Vill inte alla barn egentligen gå i rosa klänningar och glitter? Vill inte alla göra sitt bästa för att vara vackra? När vi skakar grubblande på huvudet över alla döttrar i prinsessåldern, glömmer vi inte alla söner som vi hindrat från att köpa den rosa Hello Kitty-mössan istället för den tuffa Batman?

Tänk om övergången från pojke till man är så mycket smärtsammare och kräver så många fler uppoffringar än vad våra rakade ben och höga klackar orsakar lidande? Tänk så mycket mer de har att förlora om de avslöjas i sin omanlighet. Status. Lön. Prestige. Makt. Skratta åt en man och du har dödat honom.

Och med dessa funderingar är jag numera feminist för mänsklighetens skull. Och allt är Jens Liljestrands förtjänst.

2009-01-28 · 20:12

Paris -Dakar. En bok om mansrollen.

Ibland tycks män kunna delas upp i två kategorier: De som fick alla tjejer i gymnasiet och de som inte fick några. De förra blir så småningom Vi i villa-män med statusjobb, två barn och lundellsk frihetslängtan, de senare våldtäktsmän, seriemördare eller Fredrik och Philip. Tycks det.

Så finns det män som genomskådar manlighetens trånga kostym och bräckliga självbild och skriver en novellsamling om det. Hur var det nu Annika K sammanfattade det: "Det finns män, och så finns det män, och så finns det Jens!"

Jens Liljestrands novellsamling Paris - Dakar är så rakt igenom bra att jag nästan blir arg på mig själv för att jag inte har läst den förrän nu. Jag lyssnade på honom på Kulturhusets debutantbar i våras och lät det passera som ännu en bok om män som vantrivs i välfärden, och det har jag ju hört förut, men det har jag inte alls!

Det här är det starkaste möte jag har haft med en text på... åtta år. Jo, jag vet det exakt, för då läste jag Jan Kjaerstadts Förföraren - Erövraren - Upptäckaren (gissa utifrån titlarna om de handlar om en man eller en kvinna?) och önskade uppriktigt för första gången i mitt liv att jag var man. När jag läser Jens Liljestrand blir jag däremot för evigt tacksam att jag inte är det.

Jag får nästan lust att ändra på Simone de Beauvoirs klassiska citat lite, och påstå med Jens Liljestrand att "du föds inte till man, du blir det". Och glömmer du dig en liten stund, släpper lite på den stenhårda kontrollen hotar den naturliga kvinnligheten runt hörnet med fjollstämpeln som straff.

2009-01-28 · 15:23

Panik! Det är vad jag har haft de senaste två dagarna. Eller kraftig abstinens kanske är ett bättre ord. Servern har legat nere för att någon hackat sig in i systemet. Vad hoppades de att hitta? En glimrande bokskatt? Ett diamantskimrande diktfragment i någons läshörna?

Men nu är vi tillbaka och oj, vad jag har saknat er, kära läsvänner! Och oj vad vi har många samtal att ta igen. Som om världen nästan stått stilla...

2009-01-25 · 20:45

Underlig läsdag i dimma och regnrusk. Jag bestämde mig för att läsa om Historietter av Hjalmar Söderberg, som förberedelse inför cirkeln på söndag, och kom på mig själv med att inte vara sådär odelat förtjust som jag brukar när det handlar om Hjalmar Söderberg. Poängen var liksom lite för tydlig i slutet av en och annan novell, men det värsta var ändå att jag tyckte mig se ett slags slentrianmässigt förakt i texterna, för barnungar, gamlingar och kvinnor över 25. Kan det stämma? Nej, jag måste ha sett fel. Väl?

Annars är ju novellformen allmänt underskattad, tycker jag. På något sätt förbisedd som om det vore lättare att skriva kort än långt. Det tror jag inte alls att det är. Jag tror att novellen kräver mer av både författare och läsare. Hundra sidor i en roman kan få vara en transportsträcka, men hundra sidor i en novellsamling... en helt annan koncentration.



Nu ska jag påbörja Paris-Dakar, novellsamlingen av bokcirklars nästa gästbloggare, Jens Liljestrand. Den ska visst handla om män – mitt favoritämne alltså, .

2009-01-24 · 15:50

Var Richard Yates feminist? Förmodligen inte, tydligen ska han ha haft ganska tradionell syn på kvinnan, men Revolutionary Road kan mycket väl läsas med feministisk blick. Budskapet i boken är helt tydligt att två kön att välja mellan är alldeles för lite, om människan ska ha en chans att bli lycklig, och om man och kvinna ska kunna ta sig levande igenom ett äktenskap.
  
(också som film!)

De förutbestämda mönster som livet läggs till rätta efter år efter år hindrar dem från att se och känna sig själva, eller varandra. Deras strävan tar sig i uttryck av offervilja ("för din skull, älskling"), och därför blir motiven till deras val varken uppenbara eller äkta. Kvar finns två tomma skal som uppträder som man och kvinna, eller kanske är de två barn som inte klarar att bära bördan av att ha blivit vuxna.

Och femtio år av feministisk rörelse till trots - nej, jag tror inte att parrelationerna har förändrats särskilt mycket. Frank Wheeler skulle mycket väl kunnat vara en tyngd familjeförsörjare med manlighetskomplex och frihetsdrömmar från vilken svensk förort som helst tidigt tjugohundratal, liksom April Wheelers dubbla känslor inför modersskapet fortfarande är lika tabu.

Och så ursäktar vi oss som Maria Sveland... Jo, min politiska åsikt är att äktenskap är av ondo, men jag råkar ändå vara gift... och jag älskar faktiskt min man! Vi gör väl så gott vi kan helt enkelt.

2009-01-23 · 10:10

Nu har jag förstått det. Jag är alldeles för effektiv för att någonsin kunna bli författare. Sitta stilla och hallucinera (som Vallgren) eller vänta på att den i mig som kan skriva ska få ro att komma fram och överraska med ett fragment eller en aforism (som Horace) är omöjligt för mig. Flytta kommatecken hit och dit, men framför allt vänta och omge sig med tomrum... aldrig. Det går inte. Jag kan helt enkelt inte ha tråkigt tillräckligt länge.

Men alla böcker som finns här i världen kan ju inte ha kommit till på det långsamma sättet. Då skulle ju inga yrkesarbetande småbarnsföräldrar kunna debutera. Några böcker måste ju ha fötts en kvart här och där mellan sysslor och sömn. En och annan rastlös själ måste väl ha kunnat knåpa ihop en roman. Eller är det kanske de som blir bloggare?

2009-01-21 · 16:24

Tidigare har jag alltid tyckt att det är okej att skarva lite med sanningen om det ger en bättre historia. Ja, ibland kanske historien rentav blir mer sann i andemeningen med lite snygga överdrifter. Jag har betraktat så kallat "sanna berättelser" som en uppenbar förenkling av verkligheten, tillrättalagd för att manipulera läsaren, men tyckt att det är väl ändå ganska oskyldigt. Jag har nästan förutsatt att läsaren är införstådd med att hon blir lurad, men ändå vill bli det.

Dessutom, har jag undrat, är det ju inte alls säkert att en historia som faktiskt är sann på detaljnivå ger en rättvis bild av verkligheten. Att författaren väljer just den sanna berättelsen och ingen annan är ju nästan i sig en överdrift!  Jag menar, om jag ville skulle jag kunna berätta en historia om min mamma, som är alldeles sann, och som skulle få er att tycka att hon var känslokall, rädd och undanglidande. Men jag skulle också kunna berätta en helt annan historia, som är precis lika sann, som skulle få er att tycka att hon verkar närvarande, varm och trygg. Vilken jag väljer bottnar väl i mina motiv, tänker jag.

Jag minns att jag häpnade när Oprah Winfrey krävde en ursäkt av författaren James Frey, när det uppdagades att hans Tusen små bitar (A million little pieces) inte var rakt igenom sann. Vad spelar det för roll, undrade jag, hon valde väl att tipsa läsare om den för att det var bra litteratur, och inte för att det var sann litteratur. Eller?

Men nu efter Liza Marklund-debatten vet jag verkligen inte...

Kanske har det först nu blivit tydligt för mig att det ju inte är läsaren (eller för den delen Oprah Winfrey) som är offer när det kommer till genren sanna berättelser eller dokumentärromaner. Jag inser hur osmakligt det är att verkliga människors tragik utnyttjas och förvrängs för att vi ska kunna frossa i lidanden. Ungefär som porrindustrin där verkliga människors sexualitet utnyttjas (och förvrängs!) för att vi ska frossa i lust. Det är en exploatering som är fruktansvärt motbjudande. 

Därför blir frågan om sant eller inte sant i Gömda ganska oviktigt för mig, det är hela genren som är sunkig, och Liza Marklund är ju bara en liten del av denna sunkighet. Kanske det är dags att bli lika upprörd över alla dessa unga kvinnor som konsumerar sanna historier, som över unga män som köper porr? Istället för den "litteratur" som förför med sin enkelhet och förstärker fördomar önskar jag dem en roman! Gärna en med uppförsbacke, som Maja Lundgren skulle ha sagt.

2009-01-19 · 23:08

Visst är Revolutionary Road underbar läsning, men jag börjar få PO Enquist-abstinens. Jag bläddrade igenom Svensk Bokhandels katalog Vårens böcker 2009 idag (som för övrigt numera känns lika tung som höstens), och märkte att de böcker jag såg mest fram emot var de nytryckta pocketutgåvorna av Enquists böcker.



Jag inbillar mig att jag känner PO Enquist, (ja kanske rentav att jag är den enda som verkligen känner honom!), trots att han bara är bekant för mig genom Ett annat liv och tillhörande appendix Kapten Nemos bibliotek. Hur kan en självbiografi som döljer mer än den avslöjar ge mig en sådan känsla av närhet?

Jag tror att hade han verkligen berättat "hela historien" så skulle jag nog ha sett, men kanske sedan sett bort -- det nakna och utlämnande vore helt enkelt för... genant.

Nu blir han istället en gåta, en författare som slits mellan att vilja visa och att vilja gömma sanningen. Och när jag tycker mig ha fått fatt i den, när jag ser att det han berättar inte alltid är det han egentligen säger, när de centrala historierna gömmer sig i skenbart oviktiga detaljer, det är då jag känner mig viktig som läsare, då jag känner mig unik som lyssnare. 

Jag är utvald och ska därför läsa samtliga hans böcker. Förälskad, alternativt medberoende. Han gör det säkert med flit.

2009-01-18 · 20:27

Det finns i alla fall något väldigt underbart med att ha börjat jobba (jo, jag jobbade idag - vi har söndagsöppet) och det är att få röra vid böcker igen, liksom hela tiden, både gamla och nya. Förväntningar på kommande läsupplevelser gör att jag får energin tillbaka. 

I Revolutionary Road försöker hustrun April Wheeler rädda äktenskapet med Frank genom att erbjuda en väg tillbaka till manligheten. De måste bort från förortslivet för att hans väsen "förnekas och åter förnekas i den här sortens tillvaro".

Frank, som nog är övertygad om att han är något särskilt, men inte alls varför, och vad hans väsen egentligen är har han väldigt lite aning om, men April vet:
 "Åh, förstår du inte?" Hon drog varsamt upp hans hand längs sin höft och framåt och kramade hårt om den igen medan hon tryckte den mot sin mage. "Förstår du inte? Du är det mest värdefulla och underbara i världen. Du är man."

Du är man. 

Det går säkert att läsa den här romanen utan att läsa in könsrollsdynamiken, utan att se spänningarna mellan man och kvinna som det som driver berättelsen framåt..., men jag vet verkligen inte hur en sådan läsning skulle se ut.

2009-01-17 · 10:41

Visst är det stor skillnad på en förort i det amerikanska 50-talet och en förort till Stockholm idag, men ändå känns Richard Yates Revolutionary Road som att den skulle kunna ingå i de falling down-böcker som kommit på senare år, som Vi i villa, Dirty dancer, Mitt rätta jag... Som att de livslögner som håller upp den lyckliga familjen är desamma.

Det som slår mig nu är att det som brukar ses som en kvinnlig dröm om lycka - ett lagom stort hus med trädgård, två friska barn, en man med statusjobb och pengar och parmiddagar med grannarna nog faktiskt är MANNENS bild av lyckan, som att alla dessa män egentligen inte vill något annat än till exempel huvudpersonen i Marcus Grahns Picasso valde också Kristinehamn. Det lilla livet.

Kriserna uppstår när kvinnan vill något annat, något mer. När hans manlighet hotas av att hon faktiskt inte är nöjd, när hennes lagrade besvikelser och otillfredsställelse inte längre går att dölja och hon avslöjar den gemensamma lyckan som en lögn, och mannen som en bluff.

Då börjar kampen för att återställa manligheten, ta sig ur förnedringen. När hon vill vidare faller han tillbaka och slåss för att återupprätta det han en gång var - en fri man med framtiden för sig, avundad av männen och beundrad av kvinnorna. Det är som vilken medeltida isländsk saga som helst, den hotade manligheten är början på konflikten, och det är hustrun som tycks besitta makten att hota den. Det räcker med en blick.

Som när Frank Wheeler försöker underhålla gästerna på sin trettionde födelsedag:

"Makarna Campell gav plikttroget ifrån sig roade små kluckanden, och Shep kastade en diskret bild på klockan. Men det värsta - det värsta på hela helgen, om inte det värsta i hela hans hittillsvarande liv - var Aprils sätt att titta på honom. Han hade aldrig sett en sådan medlidsam och uttråkad blick i hennes ögon.
    Den förföljde honom hela natten, medan han sov ensam, och den fanns fortfarande kvar på morgonen, när han svalde sitt kaffe och backade ut från uppfarten i den buckliga gamla Forden som han använde till stationen. Och på pendeltåget, där han var en av de yngsta och mest välmående passagerarna, satt han med uppsynen hos en man som är dömd till en mycket långsam, smärtfri död. Han kände sig medelålders."

2009-01-15 · 19:43

Det är underligt hur snabbt det går att falla tillbaka in i gamla rutiner. Jag var på jobbet idag för första gången sedan i juni och redan vid eftermiddagsfikat kändes det som att jag aldrig har varit borta. Ni kanske tror att bibliotekarier diskuterar litteratur på fikarasterna. Det kan jag berätta att vi inte gör. Men just idag kändes det helt ok. 

Igår skrev jag att budskapet i Revolutionary Road kändes passande efter Leklust. Idag tänker jag att motsatsen också skulle stämma. Likgiltigheten kanske är lösningen på den tristess som förortslivet i 50-talets Amerika bjuder på, det omoraliska lösningen på det tarvliga, känslokylan på sammanbrottet. Revolutionary Road är Vi i villa redan 1961.

Det enda som tycks ha hänt mellan 50-talet och idag är att 40 har blivit det nya 30. Krisen kommer 10 år senare, men vägen mot sammanbrott är förvånansvärt lik. Jag har början till en stor insikt här, tror jag. Något om att i stora samhällsförändringar händer någonting med manligheten. Den tycks vara extra sårbar. Jag återkommer till detta när jag hunnit fundera lite mer. Men nu behöver Ester mamma...

2009-01-14 · 16:36

Jag kunde inte ha valt en bättre bok att läsa efter Leklust än Revolutionary Road av Richard Yates från 1961. Budskapet, som Richard Ford sammanfattar i ett förord till boken, är nästan som ett direkt svar på Adas och Alevs morallösa lekar i Juli Zehs roman. Revolutionary Road "manar oss att vara uppmärksamma, vara på vår vakt, ta oss i akt, och leva livet som om det hade någon betydelse vad vi gör, eftersom vi annars riskerar att förlora allt."



Det här är precis vad jag behöver nu, precis vad jag längtar efter! (Ber om ursäkt för det suddiga fotot...) Vem av er läsvänner var det som önskade en riktig berättelse, en som inte är pratig, som inte är en bekännelse och inte bygger på en så kallad sann historia? Läs Revolutionary Road, läs, läs så kan vi cirkla sedan! Det här är en roman. En klassiker.

I morgon börjar mitt bibliotekarieliv igen. Ester ska vara hemma med sin pappa sex månader framåt. Jag tar tillbaka alla gånger jag har klagat på bebiskrik, ingen egen tid och purekladd i hela köket. Nu har jag separationsångest och mörka skuldkänslor inte värdiga en sann feminist. Och den stora världen känns just nu så...stor. Tänk om jag inte minns hur man gör bland vuxna människor?

Men jag ser fram emot lästiden till och från jobbet!

2009-01-13 · 16:00

Leklust - eller flickan utan egenskaper av Juli Zeh utläst. Idag tyckte jag det var lite skönt att möta världen med Adas känslokyla och oantastlighet, och jag skrattade gott och gjorde små utropstecken vid de välformulerade samtidsanalyserna. Läsaren(s humör) gör verkligen halva boken. Idag är jag inte på tragiskt humör.

Lyssna på dialogen mellan 15-åriga Ada och hennes modersmålslärare i tyska, Smutek (som faktiskt är från Polen). Ada har just, mycket oväntat, gett uttryck för en känsla av sorg:

 "Det låter sorgligt", sa Smutek från långt borta. "Jag trodde att du hörde till den generationen som behöver en pacemaker för att skapa en mänsklig känsla?"
  Med en häftig huvudskakning återvände hon till honom och hade redan fällt ner likgiltighetens visir för ansiktet.
  "Det är principiellt rätt. På nittiotalet skulle jag ha blivit anorektisk eller narkotikaberoende. Förmodligen bäggedera."
  "Och vad blir du 2004?"
  Hon ryckte på axlarna. Ljus och skugga korsade deras kroppar i femtio kilometer i timmen. "Kanske finns det inget ord för det än. Vi får avvakta vad folk säger om tio år."

Ja, vad tror ni? Vilken blir diagnosen? Och framför allt - hur kommer litteraturen se ut som gestaltar den? Vilken bok skriver Ada, 25 år, 2014? 

2009-01-12 · 20:49

Är ångest en egenskap, undrar jag, eller ett tillstånd, eller en sjukdom? Jag menar har man ångest på samma sätt som man har blont hår och lätt att vara social, eller rör det sig mer om en känsla som tillfälligt passerar likt skratt och tårar, eller är den ett symptom ungefär som hosta vid förkylning och kryckor för ett brutet ben?

Jag började grubbla över det för jag såg att det har kommit ut en bok i Danmark där tio konstnärer berättar om sin ångest: Angsten - Kunsten. Ti kunstnere fortaeller. Ibland luras men nästan att tro att ångesten är en förutsättning för skapandet, som en egenskap eller åtminstone en talang. 

Lagom mycket ångest är nästan lite fint, inte sant? Mycket finare än sådana där obehagliga känslor som ingen vill kännas vid, sorg till exempel, som verkligen bottnar i något konkret men som helst ska gömmas undan snabbare än vi hinner säga farväl. 

Hellre än att vara ledsen håller man fram en psykiatrisk diagnos, men då blir det ju en sjukdom plötsligt, något som inte har med den drabbade att göra,i alla fall inte mer än ett förkylningsvirus är en del av vår person. Och den sjuka har ju bara en önskan - att bli frisk. Hellre än att skriva en bok.

Den romantiserade ångesten, som i denna danska antologi, vad tjänar den för syfte egentligen? Är det för att de ångestfria inte ska få för sig att skriva en bok kanske, eftersom de ändå aldrig kan bli riktiga konstnärer? Jag undrar bara.

Och för säkerhets skull -- jo, jag har haft ångest. Jag också. 

2009-01-11 · 17:13

Efter att ha gjort den här lilla figuren blev jag på gladare humör.



Och snart ska vi cirkla om Afrodites klinik för motvilliga älskande och diskutera om romantisk kärlek är vår tids religion, vår tids opium för folket? 

2009-01-11 · 11:15

Det var inte så alldeles lätt att gå tillbaka till Juli Zehs Leklust efter de smärtsamma böckerna av Ann Heberlein och Lotta Thorsén. Två tonåringar, som kallar sig nihilismens barnbarn och sätter både känslor och moral åt sidan för att kunna leka fritt med mänskliga öden gör mig för tillfället bara trött. Människor är så ömtåliga.



Men om jag skippar det filosofiska i boken för ett tag, struntar i paralleller till Mannen utan egenskaper av Robert Musil och återkommande Nietzsche-citat, blir läsningen en annan som angår mig mer just nu.

Då handlar det om en snart sextonårig flicka som fruktar sin egen sårbarhet så att hon gömmer sig bakom cynism och känslokyla. Hon gör de som bryr sig om henne illa för att väcka beundran hos den pojke som hon helst vill bli sedd och älskad av, med andra ord, hon är ungefär som vilken känslomässigt omogen, om än beläst, tonåring som helst. 

Jag kan till och med förstå lockelsen i att iscensätta en lek där reglerna styr över det personliga valet eller ansvaret. Ett spel där Guds (i det här fallet hennes älskade Alev med gudskomplex) vilja är synlig och du bara behöver lyda. Den sanna friheten? Ja kanske.

Utan moral kan Alev driva sina lekar över alla gränser, eftersom det inte finns några gränser. Han gör det för att han kan, vilket betyder att han lika gärna kunde låta bli. Det som driver honom är viljan till makt. Det som gör Ada till ett formbart verktyg i hans händer är viljan till kärlek. 

Kanske överger jag kärlekshistorien för det filosofiska igen så småningom, men just nu känns det mest i vägen - stora ord bara för en ganska enkel, men tragisk, historia.

2009-01-09 · 12:29

Att det ska vara så omöjligt att sätta sig ner och skriva några rader. Just nu är vi två hemma med Ester. Hon ska bli pappavan och jag ska vänja mig av vid att ha henne tätt inpå hela tiden. Det är svårast för mig. Det underliga är att trots två vuxna hemma tar allt dubbelt så lång tid. Det är nästan komiskt hur vi springer om varandra och "ska bara" hela tiden.

Men nu har pappa och dotter gett sig ut i vintern, diskmaskinen spolar i köket, annars tyst och jag äter min frukost - halv ett på dagen och äntligen, äntligen får jag tid att sätta mig ner och skriva.

Lotta Thorséns bok Aldrig som hon lever kvar i mig som en envis klåda. Jag återkommer till den i tankarna hela tiden, trots att den är utläst, och jag vill inte börja på något nytt förrän jag är färdig med den.

Jag funderar på varför det alltid förutsätts att föräldrar älskar sina barn och att de alltid gör så gott de kan och vad de tror är bäst. Så är det ju inte!! Det finns många föräldrar, pappor och mammor! som inte bara agerar kärlekslöst utan faktiskt inte älskar, inte alls tror att det de gör är för barnets bästa, men gör det ändå. Kanske inte av ondska, men av brist.

Vore det inte en befrielse för alla oälskade barn om de fick bekräftat att de inte fått den kärlek de har rätt till, om de fick slippa alla försök till ursäkter om att göra så gott de kunde och man måste ju förstå? Och förlåta! 

För att inte tala om den klibbiga tacksamhet, som Lotta Thorsén beskriver så bra; att tvingas tacka och ta emot gåvor man aldrig bett om och sedan leva med tacksamhetsskulden som ett kladdigt flugpapper mot huden.

Förlåta och vara tacksam. Det låter ju fint. Ni som trodde att det mest livsbejakande ordet är ordet ja, jag kan berätta för er att ni har fel - det är ordet nej.

2009-01-07 · 19:43

Men hur ska jag kunna rösta på Stora Läsarpriset, jag har ju inte läst alla böcker som man kan välja bland? Tänker du så tycks du inte vara ensam, men så behöver du inte alls tänka!

                      

Du kan välja favoritbok på samma sätt som du väljer till exempel... favoritglass. Om vi säger att du tycker bäst om vaniljglass med chokladöverdrag så har du förmodligen hittat fram till den favoriten utan att ha smakat alla sorters glasser på kartan. En del visste du säkert redan i förväg att du inte skulle gilla, t ex lakrits (eller skräck), andra hade du fått för mycket av, t ex vanilj med hallonsylt (eller chick-litt) och så valde du en isglass med päronsmak men tyckte att den var för lättsmält (för lättläst) medan din favorit räckte länge och var både mättande och svalkande (bra skriven och tänkvärd) - så då röstar du på den!

Vi har sju kategorier, men vill du hoppa över någon kategori (du kanske inte har några barn i närheten och har inte ens bläddrat i en barnbok under det senaste året) går det hur bra som helst. Men glöm inte att rösta på dina favoriter i de kategorier du har några. Du kanske inte tror det, men flera författare blir faktiskt gladare för läsarnas uppskattning än för kritikernas!

2009-01-06 · 18:03

Vissa saker kan bita sig fast så hårt från en bok jag läst att jag nästan tror att jag måste ha erfarit det själv. I Lotta Thorséns Aldrig som hon finns det flera sådana stycken, som är så starkt berättade att jag känner med lilla Ester (bokens huvudperson) som om hon vore jag. Hon är inte jag. Men de känslor hon framkallar när jag läser är förstås mina. Så jag har rätt att gråta ändå.

För länge sedan, när jag just fyllt tjugo eller så, delade jag lägenhet med väninna som lade märke till just det där att jag har lättare att bli känslomässigt engagerad i en bok än i mig själv. Hon sa att jag förmodligen både blev ledsnare och gladare åt den fiktiva karaktärens öde än vad jag någonsin tycktes bli över mitt eget.

Jag tror att det var ganska hård kritik. Men hon har rätt. Och fel. Jag tror bara att jag behöver distansen. Idag kan jag till exempel både gråta och skratta åt det som hände mig när jag var tjugo. Som om mina erfarenheter från då var en (ganska läsvärd) bok. Men reagera i realtid? Nej, det låter läskigt.

2009-01-05 · 19:05

Det kanske är böckernas fel att jag vill ha lyckliga slut, eller om det måste sluta sorgligt, åtminstone en lycklig början. Att jag inte står ut med tanken på orättvisa på det sättet att lidandet saknar mening.



Jag läser till exempel Lotta Thorséns Aldrig som hon och det är smärtsamt men uthärdligt, eftersom jag vet att Lotta har ett bättre liv idag, att hon har bearbetat sorgen och kommit vidare, att hon är en mamma som delar läsupplevelser med sina barn och skriver insiktsfulla inlägg här på bokcirklar. Då går det att, som läsare, hantera smärtan och orättvisorna. Men motsatsen - att lidande fortsätter att vara bara lidande blir outhärdligt.

Jag vet att vi inte lever i en rättvis värld, att barn svälter i Etiopien, lider i Gaza, att resurserna är ojämnt fördelade och att män fortfarande har större delen av både makten och lönen -- och jag är naiv nog att tro att det går att kämpa för en bättre och rättvisare värld; men jag står inte ut med tanken på att det enskilda livet inte någorlunda jämnt ska innehålla både lycka och lidande.



Minns att jag mådde dåligt av Psalm vid resans slut av Erik Fosnes Hansen just för att en av huvudkaraktärerna först var förfärligt olycklig och sedan gick och drunknade med Titanic. Borde det liksom inte finnas en vågskål som när det väger över på lidande lägger på lite lycka?! 

Men jag vet ju, egentligen, att det inte är så. Jag har bara läst för många romaner där allting knyts samman och får en mening.

2009-01-05 · 10:12

Nu blir jag nästan lite arg på Ann Heberlein. Här har hon med nöd och näppe överlevt sommaren genom att skriva Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Hon valde livet trots den svåra ångesten, men fortsätter som om ingenting! Jag läser söndagens intervju med henne i dn och där framgår hur hon far land och rike runt och är duktig.

Alla vill ha henne att prata om ansvar, på konferenser, i tv-studior och diskussionssoffor, men ser då ingen att hon ju är fullständigt oförmögen att ta ansvar, för sig själv och sin egen hälsa! Jag tvivlar inte en sekund på att hennes ångest är äkta, men har hon inte lärt sig någonting om sig själv och om sina behov?

Var då lidandet.... alldeles förgäves? Ska inte kriser ha en mening? Vara en vändpunkt? Annars vet jag faktiskt inte hur jag ska orka. Så för min skull, Ann Heberlein, ta lite bättre hand om dig.

2009-01-04 · 00:27

Varför är jag vaken klockan halv ett på natten? Jo, för att Ester också är det. I övrigt se Caroline L Jensens inlägg om hur det är att vara en läsande förälder med en femmånaders (särskrivning eller inte?) bebis. Jag har i alla fall hunnit halvvägs i Förvillelser i afton, men flanörlivet känns verkligen avlägsnare än någonsin. För knappast hör jag till dagdrivarna när jag har Ester med på promenaden, och tid till drömmerier får väl bli i nästa liv.

Huvudvärk. Det är det som återstår av förkylningen. Någon sa till mig att den största skillnaden mellan män och kvinnor är att män lever i det förflutna medan kvinnor lever i framtiden, dvs män pratar minnen som om livet redan runnit förbi och kvinnor pratar drömmar som om livet inte ens börjat. Jag vet inte, jag tror att den största skillnaden mellan män och kvinnor är vilka sjukdomar man pratar högt om.

Män har inte huvudvärk. De har ont i magen. Det har inte kvinnor. Möjligen kan de anförtro en (kvinnlig) vän att de har kraftig mensvärk, men aldrig att en kvinna skulle prata högt om att "hon är konstig i magen", "har gaser", eller ännu värre "risig mage". Män däremot ger den sortens hälsorapporter till både kollegor på jobbet och till kvinnor första dejten, gärna på restaurang ("nej, jag ska undvika kryddig gryta, jag blir så risig i magen" Tack för den!) Men då får hon huvudvärk och bryter upp tidigt. Det är en ursäkt som alltid fungerar. 

Så jag skyller på huvudvärken att ingenting blir läst. Och på Ester, som precis har somnat.

2009-01-02 · 16:48

Det blir inte mycket läst de här förkylda dagarna. Tankarna går trögt och det vore orättvist mot boken att försöka läsa nu ens om jag orkade.

En gång för många år sedan drabbades jag av ett twar-virus (mer känt som orienterarsjukan) mitt under ett viktigt nordiskt projektuppdrag. Full av ursäkter över att jag inte var mitt vanliga duktiga jag (men kanske kunde jag jobba en timme per dag..?) kontaktade jag styrgruppen och fick svar från den norska deltagaren  - Är man sjuk ska man bara koncentrera sig på att bli frisk! Så självklart att jag aldrig skulle ha kommit på det själv. 

Samma norrman räddade min tro på kärleken! Även den mest desillusionerade var tvungen att få tillbaka hoppet på ett lyckligt förhållande när Hans Martin pratade om sin fru Ellen eller man såg dem tillsammans. Men det var visst hans andra äktenskap...



Jag är så glad att få hälsa vår gästbloggare Marika Cobbold Hjörne välkommen, författare till Afrodites klinik för motvilliga älskande. Läs Annika K:s intervju så får ni veta vad Marika tror om den romantiska kärleken! Välkommen också Caroline L Jensen till debutantbloggen. Champagneflickan är ett äventyr ur det riktiga livet. Kanske inte så romantiskt?