2009-10-28 · 22:46

För första onsdagen den här hösten lyckades jag pricka in Babel. De övriga onsdagarna har jag antingen nattat Ester, somnat, eller helt enkelt glömt bort det.

Björn Ranelid är nog Sveriges minst ödmjuka man. Kanske är han verkligen så godhjärtad och ärlig som han påstår (det kanske man kan vara om man totalt saknar självdistans), men han har ju ett självhävdelsebehov som inte är av denna världen. Jag blir nästan lite tagen.

Om det stämmer att han bara tar en artondel (visst sa han så?) av vad margarinfirman erbjuder för att ha honom i sin reklam, för att han inte tycker att han förtjänar mer och för att han tror på ärlighet (eller nåt sånt, omöjligt att minnas när han sa den ena eller den andra plattityden) så har jag ett förslag - istället för att margarinfirman tar pengarna (varför skulle de förtjäna dem bättre än Björn kan man fråga sig) så kan han ta fullt betalt och skänka sjutton artondelar till bokcirklar.se! Då lovar jag att läsa Kvinnan är det första könet (utan att vare sig tänka på vitt linne eller läppglans). Snälla Björn!

För övrigt tror jag inte att han var den mest taktiska personen i den där studion ikväll, det priset tog litteraturvetarna som skrivit om Fenomenet Ranelid, Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson!

Och för övrigt en gång till så tycker jag att intervjun med Pija Lindenbaum var alldeles fantastisk, och fick mig att älska både det rädda barnet Pija och Daniel med Totte-böckerna.

Får se om jag minns att sätta på teven nästa onsdag...

2009-10-27 · 09:54

Jag har blivit besatt av tanken på skaffa mig en blodröd klänning! Alltså, inte hallonröd, inte tomteröd, utan blodröd (nästan svart).

Varför finns den ingenstans? I dessa tider av vampyrromantik och bit lit-genrer borde väl blodrött vara det självklara valet, men nej, någon har bestämt att i vinter ska vi gå klädda i lila, alternativt den där blåa färgen som Bamse har på sin luva...

Du får väl sy en själv, kanske du tycker nu, men jag kan faktiskt inte sy! Tänk om urvalet böcker var lika begränsat som urvalet kläder i butikerna. Hemska tanke, och kanske är det på väg att ske! När vi då vill ha den lite smalare litteraturen, faktiskt inte har lust att läsa en Dan Brown till, det är då vi får höra - Skriv en bok själv då!

Lika bra att börja öva...

2009-10-24 · 11:45

Landskap med djur, heter boken. Författaren är Cameron S. Redfern, pseudonym för Sonya Hartnett, som inte ville att den här romanen skulle hamna bredvid ungdomsböckerna på biblioteket. Hon är nämligen ett stort namn bland tonårsförfattarna, fick 2008 Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne.

Det här är inte en ungdomsroman. Det är en kärlekshistoria för vuxna läsare. 

Jag har fortfarande svårt att hitta ord för att beskriva den, den liksom bara golvade mig och så låg jag där närmast i fosterställning i soffan och ville både släppa den ifrån mig för gott, och samtidigt hålla den kvar för alltid. En känslostorm som jag kanske inte har upplevt sedan tonåren. Innan rädslan för det sentimentala satte in.

Och det fantastiska är - det är ingen sentimental historia! Hon lyckas balansera berättelsen hela vägen, fast den här sortens allvar lätt kan bli sliskigt så finns här inget slisk, men heller ingen enkel väg att slippa smärtan, ingen överslätande humor eller några dråpliga scener. Bara liv när det drabbar som hårdast. Att kunna skriva så...hudlöst. Och att kunna göra det så bra. 

Efter den här läsupplevelsen kliver jag själv på gränsen mot det sentimentala. Vill omedelbart ha ingenting mindre än allt. Vad var det som hände egentligen?

2009-10-22 · 10:18

Ibland händer det, men faktiskt väldigt sällan, att jag vill behålla en läsupplevelse alldeles för mig själv. Sådär så jag tvekar att rekommendera boken till andra, fast jag älskar den, eller kanske just därför. Känner mig som ett barn på skolgården som hittat en ny bästis, och fast jag är stolt över att det är hon och jag vågar jag inte riktigt introducera henne i mina vanliga lekar bland mina övriga kompisar, för tänk om hon då hellre vill vara bästis med någon annan.

Boken som jag läser nu är ett privat rum. Men jag kommer att öppna dörren så småningom, kommer att behöva läsvänners syre och samtal. Bara inte riktigt, riktigt än...

2009-10-19 · 13:04

Jag anade nog redan i augusti när jag köpte hem Fru Freud och jag: en historia om begär från min lilla favoritbokhandel Hallongrottan i Hornstull, att den här romanen skulle jag inte kunna ta mig igenom utan att känna. I alla fall inte om det skulle vara någon mening med det, då måste orden få gå rakt genom kroppen, och det orkade jag inte just då.... så den blev liggande.

Igår öppnade jag den igen. Snabbläddrade mig fram de första sjuttio sidorna som jag redan läst, och lät mig sedan drabbas.

Jag har inte gått i psykoanalys. Det är inte igenkänningen i Fru Freuds rum som drabbar mig, har inga fysiska minnen av tårdränkta örngott eller randiga handdukar; hör ingen professionell röst i andra sidan rummet som frågar vad som händer, och jag skulle i vilket fall inte veta.

Det är begäret som gör ont. Som gör att jag huttrar när jag läser, fast jag just ätit både svärmors heta fisksoppa och nu värmer fingrarna på kaffemuggen. Glappet. Glaskupan. Akvariekänslan. O-verkligheten.

"Det är lättare att förlora sin verklighetskänsla än sin overklighetskänsla", som någon sa. Vem? Det kan ha varit Woody Allen. För det var väl inte jag?

2009-10-16 · 19:28

Förmodligen tänkte Jerker Virdborg att det snabba tempot i språket ju längre in i handlingen vi kommer i Kall feber skulle skapa ökad spänning, hastigare andhämtning... Tyvärr funkar det inte på mig, jag tycker bara att det känns slarvigt, ofärdigt, som ett utkast till en roman mer än en roman.

Slutet (utan att avslöja för mycket) får mig också att tro att författaren sprang till skogs innan gåtan var löst. Trist. Han har ju skrivit så mycket bättre förut! 

Jag var tvungen att trösta mig med något helt annat efter den besvikelsen, erotik av Ann Summers.  I Madame B´s "bedtime stories" ligger dystopierna långt borta, och några oväntade (eller oavslutade) kapitel är det inte fråga om .

Fredagsläsning för förkylda mammor med ostädade hem.

2009-10-15 · 11:18

Att läsa Jerker Virdborgs Kall feber är nästan som att läsa Ninni Holmqvists Enhet på nytt. Samma dystopiska vetenskapsskräckis, obehagliga människoexperiment på en anläggning långt borta, en perfekt minivärld på ytan som avtäcks i sin grymhet av en karaktärsfast och stark kvinnlig huvudperson.

Jag undrar bara varför jag inte blir skrämd. Det borde jag nog bli. Varför övertygar den inte? Varför dras jag inte med, andas snabbare och bläddrar fortare? Så som jag gjorde när jag läste Enhet...

2009-10-13 · 11:07

Jag vill gärna ha ett ex av Ensamhetens broar av Augustin Erba och skicka till en vän från förr  (se Erbas uppmaning i debutantbloggen):


Kvällen du ringde på min dörr regnade det. Jag var helt klädd i svart, som om sorgen redan blivit en självklar del av min person. Du, som påstod att du aldrig skulle överge, bad om ursäkt redan i förväg, det är inte du, det är jag, den svårmodiga poeten som måste välja bort kärleken för att kunna stå utanför fönstren i regnet och kika in. Det lyser en lampa där. Så vackert. Det kan bli en bok.

Kanske var det i det ögonblicket som jag slutade att vara naiv, som jag gjorde mig hård och alltid beredd. Det har hänt något avgörande med dig, sa du när din första diktsamling låg till försäljning. Ja, jag har blivit vuxen. Men jag läser gärna din bok och ja, du läser den bäst av alla.

Idag är du småbarnspappa med vaknätter och vardag. Jag är inte rädd för dig längre. Poetblicken drabbar mig inte och jag är fri. Fri att tycka om dig som en alldeles vanlig man, människa och vän.

Skrattade vi någonsin tillsammans på den tiden? Skrattade jag någonsin överhuvudtaget? Skrattade du? Idag är det vad jag gör bäst, och det blir nog ingen bok av det, men det är i alla fall lite liv.

Så, du nostalgiker, romantiker, poetsjäl och man -- är vi kompisar igen?

2009-10-11 · 20:54

I helgens förkylningsdimma har jag bläddrat igenom bokhorornas nyutgivna Album. Tidningen lovar 100% läsglädje och det borde ju pigga upp! 

Glädjeflickor till trots (eller just därför?) tycks de ha fått var och varannan litteraturkritiker röd om öronen av ilska. De är ju inte tillräckligt kritiska! De är ju bara yta och inget innehåll! Men har de någonsin påstått sig vara något annat då, undrar jag, och har svårt att se det brottsliga i att framställa läsning som något lustfyllt.

Läs till exempel Crister Enander i Tidningen Kulturen: 
http://tidningenkulturen.se/index.php/kritik-mainmenu-52/tidskrifter-mainmenu-161/5158-tidskrift-red-bokhororna-album-nr-1-2009

Att ge tips på hur man kan sortera sina böcker i färgskala kanske inte direkt är folkbildande, men än sen? Deras författarstalking, listfrosserier och små bokbekännelser bidrar helt säkert till att stärka läsaridentiteten och göra läsandet till en skön livsstil, och det i sin tur kanske kan leda vidare till dagstidningens kultursidor och bibliotekets klassikerhylla (om nu det är målet?)

Jag blir inte klok på om jag ska förstå ilskan som ett tecken på att bokhororna faktiskt har en reell makt som skrämmer kritikerkåren, eller om det bara är den gamla vanliga dubbelmoralen - de utnyttjas glatt av gubbetablissemanget när det passar, men fördöms likafullt. (Som vilken hora som helst, alltså.) 

2009-10-09 · 18:15

För er som bor i Stockholm, eller där i närheten - i morgon, lördag, klockan 14 ska ni komma till biblioteket i Forum Nacka och lyssna när jag samtalar med Barbara Voors! Det är nackadagar och ett helt bord med böcker av författare bosatta i Nacka finns serverat. Dessutom väntar en och annan överraskning... Blir så lycklig om jag får möta någon av er i publiken!

2009-10-08 · 08:56

Igår kastades jag mellan två ytterligheter, först en hel dag hemma med en snorig ettåring på armen och bebiskladdigt kök, sedan 10 minuters omställning med rena kläder och läppstift rakt ut på Kulturhusets scen för litteraturafton. Kändes närmast overkligt, men lite tufft också - från vardagsrealism till...nja kanske inte glamour, men så nära glamour mitt liv kommer.

Det var chicklitt och kvinnlig vänskap som var kvällens tema. Mats Strandberg var där, Maria Nilson (som skrivit Chick lit - från glamour till vardagsrealism), Vi Läsers Sofie Ribbing och bokcirklars Annika Koldenius.

Om lilla Ester tillåter kanske jag också hinner skriva några rader om vad vi faktiskt kom fram till i samtalet. Jag lovar, det var spännande, vi anade en politisk kraft i genren som inte talats så mycket om - vad händer när kvinnor börjar samarbeta istället för att konkurrera?

Den kvinnliga vänskapen är kanske inte så snäll och oskyldig som man kan tro - här finns en potential till förändring. Inte så underligt att det måste tryckas ner som ett kacklande i hönshuset. Kvinnosolidaritet i ny form. Lyssna på det! Jag kommer aldrig att läsa chicklitt som bara lätt underhållning efter det här!

2009-10-05 · 21:01

Det blir sällan som man tänkt sig. När jag väl fick lite efterlängtad lästid valde jag varken Glitterscenen eller Bergets döttrar, utan en pocket som stått i hyllan och väntat något år - Myrrha av Ulrika Kärnborg. Till vardags är hon litteraturkritiker på Dagens Nyheter, och det här är hennes debutroman.

Jag kan inte minnas att den diskuterades så väldigt när den kom ut, fick väl ganska ljumma recensioner. Mig fascinerar den, och det förvånar mig lite att det går att skriva en roman om en kvinna som finner njutning i förnedringen, frihet i underkastelsen. Men det gör det kanske, om man placerar den i ett historiskt förflutet och gömmer det brännande ämnet i ett sken av dokumentärroman. Kittlande, kan man tycka, men behöver deras liv angå oss idag?

(Innan jag säger mer måste jag läsa på -- kanske var det faktiskt någon som höjde på ögonbrynen, gladdes eller fascinerades, som jag.)

Och så såg jag att det fanns en uppmaning att fylla i en lista! Sådant har jag svårt att motstå:

Berätta om en bok som:

1. Fick dig att skratta
Så jävla normal av Nina Hemmingsson
Igenkänningsskratt

2. Fick dig att gråta
Kapten Nemos bibliotek av P.O. Enquist
Vill nästan gråta igen när jag tänker på den...

3. Gjorde dig riktigt arg
Med uppenbar känsla för stil - ett reportage om manlighet av Stephan Mendel-Enk. Men det var en bra ilska, ett uppvaknande!

4. Fick dig att vilja besöka platsen där den utspelades 
Den franske löjtnantens kvinna av John Fowles

5. Handlar om en historisk tid du tycker om 
Laxdalingarnas saga

6. Du ångrar att du läste ut
Läser väldigt sällan ut böcker jag inte tycker om, och gör jag det så glömmer jag dem tydligen genast, för jag kan inte komma på någon

7. Finns i dina tankar trots att det är länge sen du läste den
Förföraren, Erövraren och Upptäckaren av Jan Kjaerstad, för att de fick mig att ändra riktning i livet
 
8. Har väntat i bokhyllan riktigt länge
Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset. Jag vill verkligen läsa den. Någon gång.

9. Du inte förstår att så många tycker om
Salman Rushdie. Jag har ändå gjort flera försök...

10. Du tycker att alla ska läsa
Kvinnorummet av Marilyn French
(Om det inte var så att jag egentligen vill ha honom för mig själv, så skulle jag nog ha svarat P.O. Enquist här...)

2009-10-03 · 21:12

Nu står valet mellan Anna Jörgesnsdotter Bergets döttrar och Monika Fagerholm Glitterscenen. Jag misstänker att båda böckerna kräver en ganska vaken läsare, men ska jag vänta med att läsa tjocka genomtänkta romaner tills jag är pigg lär jag ju få vänta. Småbarnstiden varar i många år.

Jag har faktiskt redan läst en tjock genomtänkt roman i veckan, full av perspektivskiften dessutom och obarmhärtigt starka känslor - Islossning av Barbara Voors, månadens gästbloggare. Ett av bokens teman är otillåten sorg. Hur sörjer man den älskade när kärleken var förbjuden? Att vara oärlig i kärlek är en sak, men att vara det i sorg...

Så tänker jag på vad Anne Holt sa hos Skavlan igår (medan Björn Ranelid pratade obegripligt fluff som vanligt...), att vårt samhälle lider av emotionell inkontinens och att vi borde spara vår ärlighet till familjen och de närmaste. Jag tror att de flesta bloggare och twittrare skapar ett sken av ärlighet snarare än att de är fullständigt öppna med sitt privatliv, så jag delar inte Holts oro (vad Ranelid oroade sig för vet jag inte riktigt, men jag tror på hans uppriktighet, det gör jag faktiskt).

Däremot undrar jag hur många som har familj och närmaste som de klarar att vara totalt öppna och ärliga emot. Det förutsätts att vi lever i sådan total tillit i familjen, men jag kan inte tro på det. Väljer vi inte där också? Skyddar åtminstone något privat rum i vårt innersta?

Hur många av dina vänner känner du lika bra som till exempel den fiktiva huvudpersonen i en roman? Hur många hemligheter har du fått ta del av, hur många tillkortakommanden och misslyckanden har du full insyn i? Nej, för att se hela människan måste vi vara romanläsare. Om vi nu söker den sortens ärlighet.