2009-11-30 · 19:07

Det känns som jag har blivit misshandlad, slagen och sparkad. Varje liten muskel jag rör vill jag skrika av smärta och huden är som ett osynligt blåmärke, inte blått men ömt. Nej, jag har inte läst en roman, även om vissa böcker mycket väl skulle kunna drabba mig så... Jag har fått influensa. Troligtvis svininfluensan. Nu blir det ingenting läst. Orkar inte ens se på teve. Jo, det är faktiskt synd om mig. På riktigt.

2009-11-26 · 22:34

Det kan ha berott på att jag somnade på tåget och vaknade med känslan av att vara totalt utlämnad. Det kan vara därför som jag tog mig an Djuna Barnes klassiker Nattens skogar med en känsla av förvirring redan från första raden, eller egentligen redan från T.S Eliots snåriga förord.

Det behöver inte bero på att den är ogenomtränglig som tät skog och grumlig som kärrvatten. Att de många liknelserna inte hjälper mig att förstå utan tvärtom håller mig utanför, som en av de icke invigda, är säkert inte författarens onda avsikt, utan min egen suddiga blick, mitt begränsade seende.

Ändå... jag vill förstå det geniala. Jag vill likt Jonas Thente, som skrivit efterordet utan att det hjälpte mig särskilt mycket, ha läst boken tjugo gånger för att jag älskar den och är beredd att kalla författaren genial.

Men egentligen vill jag förstå den för att det är en person jag beundrar och vars smak jag litar på, som har rekommenderat den till mig. Kanske är jag besviken på mig själv för att jag hellre kallar den tillkrånglad än tilltalande. Jag vill vara en läsare som hyllar Djuna Barnes.

2009-11-24 · 13:41

Man borde förstås ha en åsikt om augustprisvinnarna... men eftersom jag inte har läst Steve Sem-Sandberg De fattiga i Lódz är det inte så mycket jag kan säga... Den är säkert bra, och nu vet jag vad svärfar ska få i julklapp. Det är allt. Och så konstaterandet att fascinationen för andra världskriget aldrig tar slut. Är människan en moralisk varelse? Hur mycket skuld kan vi bära innan vi förlorar vår mänsklighet?

Ikväll ska jag dricka ett glas vin med den amerikanska författaren John Wray och sitta med intervjublocket i knät.

Hans roman är inte en sann historia, inte en (ens fiktiv) självbiografi, ändå är det som att jag redan känner honom efter lite fler än 300 sidors berättande. Jag inbillar mig att han varit en högpresterande skolpojke med en nästan ohälsosam bindning till sin europeiska mamma, en pojke som när han var 16 år kände att om han inte förlorar sin oskuld nu och äntligen blir man, så kommer världen gå under (allra minst). Ett tryck över brösten, en hetta i kroppen, som så småningom blir äventyrslusta och författarskap. Gränsland. Rastlöshet. Inte sinnessjukdom dock, men romaner.

Och så kan jag ha fullständigt fel! Han kanske inte har större likhet med sin karaktär Lowboy än vad jag har med... Anna Anka.

2009-11-22 · 18:08

Jag ska få träffa en författare som utnämnts till en av de bästa, unga, amerikanska. Han är född samma år som jag, men som författare tror jag allt under 50 räknas som ungt. Jag har fortfarande chansen att debutera som ung och lovande. Känns faktiskt lite trösterikt.

Egentligen kan ni få träffa honom allihop för han besöker Kulturhusets internationella författarscen på onsdag. Han heter John Wray och den första av hans böcker som översatts till svenska ha just kommit på Alfabeta förlag. Lowboy, heter den, och har jämförts med Salingers Räddaren i nöden. Kanske för att båda handlar om en vilsen 16-åring utslängd från skolan.

Författaren bor i Brooklyn, New York, har gått på prestigefylld skola och ser ut ungefär som skådespelaren Rob Lowe gjorde för tjugo år sedan. Men nu är han alltså i Stockholm, och jag ska intervjua honom på tisdag. Jag ska inte fråga honom den fråga som jag tror alla författare avskyr - Vad handlar boken om?, nej nej, jag ska läsa hans bok, noggrant och välvilligt, och bara fråga sådant jag verkligen undrar, till exempel vad han tycker om att åka tunnelbana (större delen av boken utspelar sig i tunnlarna under New York) och om han ser underjorden som en bild för det undermedvetna? Och om han brukar använda sig av drömmar när han skriver? Sådana saker.

Vad mer?

2009-11-19 · 11:16

Hur ska jag kunna sammanfatta gårdagens erotiksamtal på Kulturhuset... Vi pratade i nästan två timmar, publiken var aktiv med frågor och jag som samtalsledare behövde inte använda en enda av de lappar med frågor som jag förberett ifall samtalet skulle stanna av... Ämnet engagerar, det är tydligt. "Sex är trend", som det står på omslaget till nyutkomna Vi Läser. Fast har det någonsin hänt att sex inte ha varit trendigt, att ämnet erotik inte lockat och sålt?

Ikväll är det releasefest för Rosenlarvs nyutgivning av Stina Aronsons diktsamling Tolv hav. Jag hoppas kunna komma förbi Hallongrottan och skåla och lyssna när Anna Jörgensdotter läser. Själv läste jag samlingen igår med ljuvliga Edith Södergran-vibbar. Jag undrar om inte min vilja också är scharlakansröd, om inte mitt begär sträcker sig mot de orädda stjärnorna och jag låter mig famnas och slukas av solen. Tanken är i alla fall stärkande. Poesi är min tröstläsning, inte porr.

2009-11-17 · 22:54

Det är klart att det är nervöst att sätta sig på scen i Kulturhuset och leda ett samtal om erotisk litteratur. Det är allt möjligt som kan gå fel, och jag är ju inte Daniel Sjölin, bara en läsande bibliotekarie som älskar att boksamtala.

I morgon kväll är det dags, klockan 18. Jag har Moa Holmqvist med mig från Rosenlarv, förläggaren Svante Weyler och dessutom Magnus Ullén, som skrivit den imponerande Bara för dig - Pornografi, Konsumtion, Berättande. Min nyfikenhet på vad de har att säga i ämnet vinner faktiskt över min nervositet, trots att jag är en sådan som kan bli spänd inför allt möjligt mindre uppseendeväckande. (Föräldramöten till exempel tycker jag är jätteläskiga, och ändå har jag väldigt snälla barn).

I alla fall blir kvällen mycket bättre om just du kommer dit och tittar intresserat på oss och ställer nyfikna, överraskande och obekväma frågor! Då får du dessutom senaste numret av Vi Läser i handen med dig hem. Välkommen.

2009-11-15 · 20:48

Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom. Så heter en liten bok av psykiater och leg, psykoterapeut Ben Furman.

Jag antar att det ska vara trösterikt. Att alla berättelser kan berättas på olika sätt, också din egen, och du kan själv ta ansvar för att ge din egen historia en lycklig början. Det är förhållningssättet som gör skillanden, inte erfarenheterna.

Jag vill inte heller bli bitter, förstås, men måste man vara så förbaskat tacksam för allting jämt? Räcker det inte med att acceptera vissa saker som ett faktum, måste man börja gilla det också?

Men egentligen var det inte därför jag kom att tänka på den boken, som det trots allt var ganska länge sedan jag läste, utan det var det här med "det är aldrig för sent" som fick mig att fundera idag...

Jag går ständigt runt med känslan av att ha missat något. Samtidigt har jag svårt att nå fram till det där självförglömmande stadiet som inträffar när man bara har en chans, nu eller aldrig, bära eller brista. Jag är inte säker på att jag vill ha alla val alltid. Missade du det tv-programmet i onsdags? Men det finns på svt-play. Filmerna finns på dvd. Borttappade vänner på facebook.

Kan inte ett och annat faktiskt få vara försent, förflutet, minnen och förluster. Missat, liksom på riktigt. Jag har nog med alla val framåt i tiden, hinna med programmet som sänds nästa onsdag, filmen som har premiär följande fredag, vännen som kanske hinner komma förbi idag.

För guds skull - vissa dagar försvinner i ren obeslutsamhet, vet inte ens vilken bok jag vill läsa. Kan ingen bara ge mig en läslistaoch en deadline som gäller på riktigt!

2009-11-13 · 13:27

Någon viskade i mitt öra att PO Enquist har skrivit erotiska noveller någon gång under den sexuella frigörelsens tid, 60-tal eller 70-tal. Stämmer det? Är det någon som vet? Jag lyckas förstås inte hitta något om det i hans omfattande bibliografi, men kanske hamnar de inte där? Kanske trycktes de bara i någon antologi? I en tidskrift? Eller inte alls? Kanske är det inte ens sant...

Det låter nästan för bra för att vara sant.

2009-11-11 · 22:24

Till och med Filip och Fredrik tycker om PO Enquist! Jag vet att det är jättebarnsligt av mig att vilja ha honom för mig själv - så skulle jag inte valt en favoritförfattare som alla älskar. Men, jag hade inget val. Han drabbade mig.

Daniel Sjölin läser verkligen de böcker han pratar om, och nu menar jag inte bara att han läst orden i dem, utan att det han läst också har gjort något med honom innan han möter författarna. Hans läsupplevelse får också synas i samtalen i soffan, och det är det som gör Babel så bra. Jag hörde att Daniel Sjölin inte längre tänker skriva böcker, att hans författarkarriär är slut. Jag är glad att han i alla fall tänker fortsätta att läsa dem! (Och dessutom tror jag inte riktigt på honom... efter Världens sista roman kommer nog Världens första igen, så småningom...)

Jag gillar inte Salman Rushdies romaner. Kanske är det därför jag hade svårt att tycka att han verkar vara en fantastiskt intressant person. Nja, hade jag hamnat bredvid honom på ett mingelparty hade jag förmodligen hittat en ursäkt, ett leende och sökt annat sällskap. Det är ju så jag gör med hans böcker...

Men han hade nog gillat mig, för jag är inte det minsta andlig.

2009-11-10 · 09:44

Ibland räcker romanerna inte till. Det kryper som myror under huden på mig av längtan efter något obestämt annat. Jag bläddrar lite här och lite där i böcker som säkert är fantastiska, men ändå vinner rastlösheten.

Just nu är allt jag behöver vita sidor. Och en penna. Och lite mod. Och kanske en kopp kaffe.

Alla fladdrande fjärilstankar ska jag fånga in och nåla fast. (Dör de då?)

2009-11-07 · 22:57

För andra gången läste jag den nyutgivna (Rosenlarvs förtjänst) Anne Charlotte Lefflers Kvinnlighet och erotik igår, under en lång tågresa mellan Malmö och Stockholm. På tåg ska man nämligen gärna läsa böcker som har ordet erotik i titeln!

Jag är inte som bokens huvudperson Alie, är inte beredd att offra allt - familj, rykte, framtidsutsikter - för den stora passionen, som kanske bara drabbar en en enda gång i livet. Nu gick det ju ganska bra ändå, men jag kan ändå inte låta bli att avundas henne lite, den förstärkta känslan av liv som kommer av att man står vid avgrundens brant.

Romanen var naturligtvis en skandal på sin tid (1880-tal), att ge sig till en man utan äktenskapslöfte, ja usch och fy, men samtidigt... det heter att författaren bröt mot konventionen, fast är det inte egentligen den vanliga kvinnliga sexualromantiska kärlekshistorien? Hon offrar allt för att det är fråga om den stora, äkta kärleken!! Skandal på riktig hade det väl varit först om hon bara ville ha lite kul med vem som helst någorlunda attraktiv karl... eller?

Kanske kan man också bryta mot konventionerna på ett konventionellt sätt.

Nu vet jag att inte tv 4:s Idol kanske är representativt för vår tids kärlekshistorier (det är ju inte ens fiktion, fast kanske på gränsen ändå...), men eftersom det trots allt var den fredagsunderhållningen jag gick miste om, medan jag satt där på tåget med mina funderingar, hittade jag ett tydligt tecken på kvinnans förväntade offervilja.

Minns ni Kevin? Förra årets Idolvinnare, hitflyttad till kalla Norden från Malta, för att han älskade sin svenska flickvän från Arvidsjaur. Blev han inte ännu mer hyllad som idol av den anledningen. Vilket offer! Byta land för kärlekens skull! Och alla berömde hans nybörjarsvenska, tänk att han lärt sig så snabbt, och brytningen var ju bara för söt, och hans flickvän också...

Jämför årets Reza. Också hitflyttad för kärlekens skull, men det är det minsann ingen som tycker är så märkvärdigt (det gör ju kvinnor hela tiden, och särskilt de från Asien...) och hennes dåliga uttal blir komik, som Peter Jihde kan skapa underhållning på genom ett helt program!

Där satt jag och blev nästan arg fast meningen var att jag skulle njuta av en underbar bok (jo, jag älskar den verkligen!) Så kan det gå.

2009-11-05 · 09:44

Jag vill också vara sådär kunnig och erfaren och beläst som Agneta Pleijel, PO Enquist och Svante Weyler på Babel igår (ja, jag vill gärna vara Daniel Sjölin också), när de diskuterade den tyska litteraturen 20 år efter Berlinmurens fall. Kan inte påstå att jag har några särskilda minnen av november 1989 (inte som rör Berlin i alla fall) och jag var ändå 18 år, inget barn!

Känns som att det som ockuperade mitt sinne det året var slutbetygen i gymnasiet och en plågsamt ljuvlig förälskelse... Jag skäms lite för det såhär i efterhand, men det kanske är så livet är, det som ligger närmast drabbar först och de stora berättelserna behöver år på sig för att smältas innan insikten och reaktionen kommer... (kanske).

Då är det tur att det finns skönlitteratur! Så att jag som vaken 38-åring får en chans till att vara med om slutet på det kalla kriget och början på... ja, på vad egentligen, det vet vi kanske först om 20 år till? Jag tyckte att författaren Ingo Schultze (uppvuxen på östsidan) sammanfattade förändringen väldigt tydligt när han sa att i Öst användes orden för att dölja siffrorna, i Väst används i stället siffror för att dölja orden.

Kapitalismen räknar lyckopoäng, medan vi famlar efter mening.

2009-11-03 · 21:03

Jag blir inte klok på det kvinnliga begäret! Så många erotiska böcker som jag läst och ändå säger jag som Freud - Vad vill kvinnan egentligen? Hur ser hennes begär ut?

Min senaste tolkning är att den kvinnliga självutplåningen är ett slags omvänt begär, att njutningen uppstår med ett offer och att målet är den totala underkastelsen, under förutsättning att motivet är det rätta (kärlek) och att mannen är den rätta (att han är sann i sina avsikter). Det är närmast religiöst, eller i alla fall väldigt romantiserat, och jag vet inte vad jag tycker om det... Men det är faktiskt ett uttryck för begär, inte en anpassning eller en manipulation.

Fast det är knappast feministiskt. Hur ser den feministiska, icke-lesbiska (lesbisk porr är en fuskgenväg!) erotiken ut? Om den ska vara äkta, och inte nödvändigtvis politisk? Hur SER begäret ut, inte hur BORDE det se ut. Fast nu är jag där igen med min ambivalens - för kanske är det en ny sorts berättelse som skapar ett nytt slags begär istället för tvärtom? 

Ska jag då som kvinna uppfinna både begäret och berättelsen? Det får rentav självutplåningen att låta enkel i jämförelse...

2009-11-02 · 13:20

2009-11-01 · 19:33

Jag är tillbaka! Fyra dagars höstlov på landet med lövkrattning och långsamma promenader (mer ärligt än långpromenader). Väskan full som vanligt med olästa romaner, och alla följde lika olästa med hem. (Nja, inte Esters bilderböcker förstås, men de gills bara nästan).

Och nu har jag så mycket att läsa här på sidan att jag i alla fall inte öppnar en roman ikväll. Tänker bara låta mig bara inspireras för framtida läsning!