2009-12-31 · 12:37

Det nya året ska inledas med den fem timmar långa tv-serien (från mitten av 80-talet) Gösta Berlings saga. Dvd-boxen lockade i butiken och vi impulshandlade, ja impulsbestämde hur vi ska inleda det nya decenniet. Med Selma Lagerlöf! Med romantik!

Överhuvudtaget har jag blivit våldsamt Selma-sugen den här julledigheten. Men i väntan på att ta itu med Anna Svärd ska jag först läsa ut Anne Swärds roman Till sista andetaget.

Jag tycker det är lite Monika Fagerholm eller Mikaela Taivassalo över den - kanske har det med de sinnliga naturbeskrivningarna att göra, kanske flicklekarna, det tidigt väckta begäret... lust och olust så tätt sammanvävt... måste fundera mer och läsa hela romanen.

Jag grubblar också på att det alltid måste skrivas förklaringar till en kvinnas lust på män, är det inte den stora kärleken så är det den tilltrasslade barndomen - men Anne Swärd kommer faktiskt nära en berättelse om begäret på gott och ont.

En kvinna med aptit på män måste handskas med rädsla på ett helt annat sätt en en manlig casanova. Hotet om våld ligger som en skugga över hängivelsen. Att följa med en okänd man kan vara en lek med döden! (Det är det sällan för en man att följa med en okänd kvinna...)

I romanen mammans uppmaning till Rödluvan, akta dig! men det är ändå Rödluvan som förför vargen. Det är logiskt och klokt att göra det som ändå är oundvikligt till ett eget initiativ - det är också ett sätt att närma sig rädslan istället för att utsättas för den. Och till sist blir det svårt att skilja på känslan av lust och känslan av fara... de blir till ett.

Lust och fara. Ja, men det är väl just vad Gösta Berlings saga är!

Gott Nytt (romantiskt) År!

2009-12-29 · 10:53

Tro inte att jag inte har haft några tankar den här julen. Tvärtom känns det som jag har börjat formulera små insikter alldelses tydligt för mig själv, men jag hinner ju aldrig skriva ner dem.

Jag utnämner år 2010 till romantikens år! Det kan ha lite att göra med att kronprinsessan ska fira bröllop, det påverkar mig (och tidsandan) säkert mer än jag vill erkänna, men framför allt för att pendeln måste svänga...

Inga fler trassliga relationsromaner, ingen mer smutsig vardagsrealism, trista deckare med allt galnare psykopater, trasig sexualitet med våldsamma inslag - nej, det räcker nu tack, nu vill jag ha romantik, skönhet, drömmar, längtan...

Flykt? Kanske. Eller hopp.

2009-12-27 · 09:31

Drömfakulteten av Sara Stridsberg hamnade i topp i Sydsvenskans omröstning om 00-talets bästa svenska roman! Hela listan på de 10 bästa kan ni läsa här:

http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/kultur_bocker/article606456/Har-ar-vinnarromanen.html

Jag, som var en av de hundra litteraturkunniga (lyssna på det ordet!) som fick vara med att rösta, är inte det minsta förvånad att PO Enquist finns med två gånger, på fjärde plats med Lewis resa och på sjätte med Ett annat liv.

Det som är lite överraskande tycker jag är att minnet hos de hundra kunniga tycks vara så kort, att det är så många nya böcker som toppar. Skrevs verkligen 00-talets bästaböcker i 00-talets slutskede? Årets augustprisvinnare till exempel, Steve Sem-Sandberg ligger på andra plats!

Ja, jag vet, jag borde förstås läsa den...

2009-12-23 · 20:53

Det är sant att det inte är många som tycks tänka på barnet i krubban längre i juletider. Vi har visserligen en fin liten julkrubba med Josef, Maria, herdarna och åsnan i målad gips runt det nyfödda jesubarnet, men på något vis har en massa japanska pokémonfigurer i plast också samlats i stallet så jag vet inte riktigt hur stämningsfullt det är längre.

Jag vill gärna läsa julevangeliet i morgon, men det finns ju faktiskt andra böcker än Bibeln om man vill ägna en tanke åt Jesus, Guds son eller inte. Ganska många visade det sig när jag började söka. Några exempel:

Om Jesus av Jonas Gardell kanske ingen har missat, och kanske känner ni också till Vad hände på vägen till Damaskus? av Lena Einhorn. Två böcker som utmanar den jesubild vi är vana vid. Vilken Jesus ska jag tro på? frågar Lee Strobel, som i sin tur gör en kritisk granskning av de nya jesubilderna. Varför angrips den tradionella jesubilden så hårt från olika håll?

Så tre fina böcker att läsa tillsammans med barnen:
Jesus och jag av Johanna Westman - en favorit!
Jul i stallet av Astrid Lindgren - en klassiker!
Ett barn, ett lamm, en sång av Ulf Nilsson och Anna Höglund - bästa stämningen!

Och så alla dessa romaner om Jesus...

Evangelium enligt Jesus, Norman Mailer
Enligt Maria Magdalena, Marianne Fredriksson
Guds son - en roman om Jesus av Walter Wangerin
Ut ur Egypten kallade jag min son av Anne Rice (jo, det är hon med vampyrromanerna!)
Ökenbrevet av Göran Tunström
Evangeliet enligt Jesus Kristus av José Saramago
Barabbas av Pär Lagerkvist

Vad jag själv ska läsa? Jag tror jag väljer poesi, av Ylva Eggehorn: Jesus älskar dig. Det känns tryggt att veta.

God Jul!

PS. Jesuslistan hittar ni också hos Vi Läser, som en hälsning från Bokakutens bibliotekarie i Ann Lagerströms blogg.

2009-12-21 · 10:22

Det är ingen ordning på mina tankar, som Bodil Malmsten nästan kunde ha sagt i en bok som jag inte har läst. Det är faktiskt ingen vidare ordning på någonting och när jag snubblade över böckerna i klädkammaren (jo, det ligger ganska många böcker där, men bara tillfälligt naturligtvis, i väntan på att jag ska rensa bokhyllan och sortera om...) för att leta efter litet smycke i guld som jag vet ligger i ett smyckeskrin någonstans bland stenar, kastanjer, färgglada pärlhalsband gjorda av dagishänder, insåg jag att det är precis så mitt tankeliv är - osorterat.

Det spelar liksom ingen roll hur många listor jag skriver, jag når ändå aldrig fram till själva grundstrukturen, det djupt liggande kaos som bara åratal av försummelse kan föra med sig. Emellanåt hittar jag det där smycket i guld ändå, oftast när jag inte letar, och jag snubblar över nya tankar då och då när jag försöker ta mig runt bland de olästa bokhögarna.

Men ibland, och väldigt mycket så idag!, drömmer jag om ett rum med vita väggar, om renhet, det tomma pappersarket, som nyfallen snö en nollpunkt. Att få börja om från början.

Jag får väl helt enkelt skriva en roman. Eller kanske städa.

2009-12-17 · 20:33

Granen står så grön och grann i stugan.... Ja, nyss stod den upprätt i alla fall, nyklädd och bländande, sedan välte den rakt över marsvinsburen och de stackars djuren måste räddas från osannolikt  många spegelskärvor av färgat glas bland sågspånen. Allt är återställt, men jag kan höra på deras rastlösa krafsande att de inte helt har hämtat sig från chocken. Kanske inte jag heller egentligen, med barr i håret och glittersmulor på huden undrar jag om det här är ett tecken, eller bara nåt som händer?

Jag minns att jag läste en intervju med Linn Ullmann, förmodligen i samband med hennes första roman Innan du somnar (som jag tyckte väldigt mycket om!) där hon berättade att hon aldrig kunnat ta körkort för att hon inte vågade lita på att trafikskyltarna verkligen betydde vad de såg ut att betyda, på ytan, och inte något annat eller något mer än det. Jag känner igen mig så oerhört väl i hennes tankar! (Törs heller inte köra bil).

Kanske är det en skada jag fått av att läsa romaner - det är inte säkert att något är vad det ser ut att vara vid första anblicken. Det kan gömma sig ett budskap bakom. Något dolt, men mycket viktigt. Det kan vara avgörande om du uppfattar tecknet eller inte. Livsavgörande.

PO Enquist skrev Magnetisörens femte vinter kanske femton år innan det som började så bra sedan gick riktigt illa. Boken kom ut 1964. Ändå känns det som att alla tecken finns där redan, som om kärnan i historien liksom skrivits i förväg. Men det fanns väl inget sätt att väja. Även om man anar vart det bär hän är det ju inte säkert att man kan bromsa, ta en annan väg, eller ett annat liv...

2009-12-15 · 12:34

Nu skrivs det 00-tallistor överallt på årtiondets det bästa det ena och det andra, böcker bland annat. Men, om ni skulle blicka tillbaka lite längre med nostalgiögonen - vilka böcker ser ni framför er från 70-talet? 80-talet? 90-talet?

Från 70-talet minns jag Hans-Eric Hellberg, och Bengt Martin. Och Erica Jong förstås, Suzanne Brøgger och Marilyn French. Ulf Lundell!

80-tal: Jackie Collins, Virginia Andrews, Klas Östergren, Milan Kundera, Tom Wolfe med Fåfängans fyrverkerier och Bret Easton Ellis American Psycho, fast då var det kanske redan 90-tal...

90-tal: Jan Kjaerstad, Peter Høeg, Ninni Holmqvist noveller, Kirsten Hammann med Vera Winkelvir

Naturligtvis så många fler... men vilka? Det känns skrämmande att glömma så snabbt. Hjälp mig komma ihåg!

2009-12-14 · 12:36

Just nu läser jag Magnetisörens femte vinter på samma sätt som man matar en sjuk med soppa - små små skedar åt gången. Åtminstone sväljer jag allt, och jag är inte egentligen det minsta sjuk, men det är som jag hela tiden är rädd att gå miste om något, som att jag så nödvändigt vill få allt att hänga samman (och det gör det!) och då är även de pusselbitar som ser ut att vara närmast motivlösa viktiga, som en länk.

Jag vet, jag vet, besatt igen av P.O! Men är det så illa då, att vara besatt? Vem säger att Madame Bovary hade varit lyckligare utan sina romaner?

2009-12-11 · 14:20

Så struntade jag i hudlösheten och läser P.O. Enquist i alla fall. Långsamt. Knappt hundra sidor på en hel förmiddag i Magnetisörens femte vinter. Den är från 1964, men jag känner igen mig ändå, fast den är skriven av en ung Enquist när det fortfarande hade börjat bra och ännu inte gått riktigt illa.

Märker att jag läser den på jakt efter tecken, förvarningar. Jag vet redan för mycket för att inte övertolka, det både gör upplevelsen större och mindre. Jag önskar att jag istället kunnat läsa den 1964, men eftersom jag inte ens var född då (!) så åtminstone fått läsa den innan jag fick "facit" i hand med Ett annat liv, och lika viktig, Kapten Nemos bibliotek.

Nu fastnar jag i meningar likt denna:
"Att lyfta sig är en vana, en viljeakt. Att falla sker automatiskt"

Om storheten, värdigheten, förtappelsen, om att bli otydlig och sedan tydlig igen. Men egentligen om kärleken. Mest om kärleken. När Meisner, magnetisören, botar den blinda flickan med sina berättelser, stryker han henne med ord. En författares kärlek till sin läsare?

"Vi vet att han berättade om sig själv. Men hade han berättat hela historien som den var, skulle förloppet ha blivit mycket kortare, och våldsammare: en tilltagande förvirring, en växande fruktan, en accentuerad panik, till slut ett skrik /.../ Men det var inte sanningen han gav henne: det han berättade var något annat, en djupare sanning.
- Du gör motstånd, sa han till henne. Du vet inte om det, men du stöter bort mina ord. Du måste ta dem till dig. Du måste förändra din bild av människan. /.../ Du måste föreställa dig världen som vacker. Du måste tvinga dig till en bild av mig som är behaglig för dig. Du måste lära dig att hysa tilltro: det är det svåraste av allt."

Det svåraste av allt.

2009-12-10 · 13:46

Per Olov Enquist är också en inkännande läsare:
http://www.expressen.se/kultur/1.1808854/per-olov-enquist-om-herta-muller

Själv måste jag vänta med Herta. Böckerna ligger här, men jag har inte kraft att läsa hudlöst just nu (för mycket influensor och för nära jul), och det tror jag man måste med henne, liksom med PO... Förmodligen har man inget val. (Inte konstigt att det läses så mycket lättare genrelitteratur, ska man läsa på riktigt, inkännande och för att växa, gör det ju ont! Ibland måste man istället få äta choklad och vila.)

Vittneslitteratur.

Men inte sanningen rakt av, för den kan ingen tro på. Nej, ibland behöver verkligheten en lögn, en förskjutning, en fiktion för att bli synlig. Vad skulle vi annars med författare till?

2009-12-08 · 20:39

Jag är så imponerad över satsningen på Stockholms stadsbibliotek, där de lyfter fram äldre litteratur från magasinet och sätter det i ett nutida sammanhang, som i ett samtal med en författare från idag. Se till exempel nästa program i morgon den 9 december:



Jag bara måste ju få veta vem författaren är? Vem tror ni?

Alla magasinsböcker dumpas inte i en container. Inte så länge de har en läsare. Det är bara läsarna som kan rädda biblioteksböckerna - genom att låna dem. Igen och igen. Så vill du faktiskt aktivt vara med och bevara kulturarvet gör du bäst i att för varje bok du lånar från nyhetshyllan samtidigt plocka på dig en halvglömd pärla.. från till exempel 30-talet. Kanske upptäcker du att den rentav var ett bättre val!

2009-12-06 · 21:48

Om min faster fick en bok i julklapp när jag var barn, eller en LP-skiva med till exempel Lill Lindfors, kunde det ta ett helt år innan hon kom sig för att läsa eller lyssna på den. Det var inte för att hon var ointresserad eller vansinnigt upptagen, utan för att den rätta stunden att öppna just den boken eller sätta på just den skivan liksom aldrig kom.

Min pappa brukade skaka på huvudet åt det där, men jag förstår henne bättre och bättre ju äldre jag blir. Det handlar om att våga göra en upplevelse lite helig, att inte rusa sig igenom alla nya intryck som det handlade om att bli av med dem snarare än att ta dem till sig.

Att våga vänta tills himlen är lagom grå, tvätthögen lagom liten, håret nytvättat och kuddarna fluffade.

Jag tänker på henne nu när jag ser tillbaka på mitt läsande år 2009. Så många böcker som blivit liggande, som jag verkligen såg fram emot att läsa. Jag har massor att skylla på naturligtvis, ingen förväntar sig att en småbarnsmamma ska hinna läsa romaner överhuvudtaget, men saken är den att jag har läst, på tunnelbanan, framför teven, i tvättstugan... bara inte de romaner jag verkligen ville läsa.

För vissa böcker krävs den rätta stunden. Och då måste jag vänta på den.

2009-12-05 · 16:32

Hur influensaledsen jag än kände mig när jag tittade in här idag kan jag inte låta bli att le nu åt alla era fantastiska inlägg, tankar och adventskalendrar. Världen är inte så dum i alla fall, och släpper inte grisen greppet på ytterligare en vecka så får jag helt enkelt skippa det stora julbaket i år (någon julskinka vill jag i vilket fall som helst inte ha), och julstädning, gran och klappar... eller lita på att det ordnar sig ändå till sist. Det brukar det ju göra, och värre saker har hänt.

Lite annandagjulläsning borde jag väl ändå fixa. Se där, något att se fram emot!

2009-12-03 · 14:16

Jag tror att det bara är de olyckliga och de fyllda av smärta som verkligen lever i nuet. Om det nu är något eftersträvansvärt.

När det gör ont går det inte samtidigt att julplanera eller skriva måste-göra-listor. Jag vill inte ha mer av nu-närvaro, vill inte vara medveten om varje gång jag sväljer, andas, lyfter på huvudet.

Jag vill bli frisk, höra till de priviligerade som kan leva i framtiden. Närvaro är överskattat. Jag vill leva av förväntningar. Och tjocka romaner.

2009-12-02 · 11:22

http://www.tidningenkulturen.se/index.php/ess-mainmenu-57/samhe-mainmenu-173/5526-vad-vill-egentligen-kvinnan-om-soekandet-efter-en-qaekta-manq,

Erotiksamtalet på Kulturhuset gav mersmak och eftertanke och jag har samlat mina funderingar i en essä som nu går att läsa i Tidningen Kulturen: Vad vill egentligen kvinnan - om sökandet efter en äkta man (Observera att jag skrev den innan jag gick in i feberdimmorna och influensavärken, så den är läsbar!)