2009-02-27 · 23:07

Just nu är den mest efterfrågade boken på biblioteket Ann Heberlein Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Den har till och med gått om Stieg Larsson, och nobelpristagaren le Clezio kommer inte ens i närheten.

Varför vill alla läsa ett självmordsbrev från en manodepressiv etikforskare som ändå valde att leva? Det är ju en fantastisk bok, men det kan man ju liksom inte veta innan man har läst den, så det måste ju vara något i ämnet som lockar. Att det är en sann historia? Att fler än vi anar känner igen sig i titeln? Att den utgör en motvikt till det ytliga och glättiga?

Det var inte mitt fel stod däremot outlånad på hyllan, så jag tog med den hem. En bok om ansvar.

Parallellt läser jag en bok om ätstörningar -- Decembergatans hungriga andar av Ulrika Lidbo. När jag gick på bibliotekshögskolan fick vi skapa en bibliografi över valfritt ämne. Jag valde just romaner på temat ätstörningar och listan blev lång. Den fick heta Anorexia och hennes systrar. Ulrikas bok skulle platsat där.

Min mamma sa till mig, när jag var kanske sexton år, att det var ju nästan underligt att jag inte hade fått anorexi när jag ändå tycktes ha alla övriga symptom som hör till sjukdomen! Kanske var det det met märkliga och samtidigt mest insiktsfulla hon någonsin sagt till mig. Kanske är det därför jag kan känna igen mig så i litteraturen trots att jag inte har något hum om kaloritabeller och alltid haft kräkfobi. Kanske är det så illa rentav att ätstörningar i vårt samhälle bara är en extrem form av...att bli kvinna?

2009-02-27 · 15:32

Inte ens Daniel Sjölin, och Inte ens en grå liten fågel, har jag gått och mumlat för mig själv idag, som från en Nils Ferlin-dikt jag av någon orsak lärt mig utantill:

Inte ens en grå liten fågel
som sjunger på grönan kvist
det finns på den andra sidan
och det tycker jag nog blir trist.

Inte ens en grå liten fågel
och aldrig en björk som står vit -
Men den vackraste dagen som sommaren ger
har det hänt att jag längtat dit.

ur Goggles (1938)

Varför längtade han dit när det var som vackrast? Det kan man ju undra.

Hur vill du dö? som Daniel Sjölin frågade författarna i förra säsongens Babel. När det är som bäst, kanske är ett bra svar, när allt är fullbordat och på topp. Då borde vi väl, likt Nils Ferlin, vara nöjda.

Men jag får aldrig nog.

2009-02-25 · 22:36

Inte ens Daniel Sjölin kan få mig att tycka att de exempel som togs fram på provokativa uttalanden av svenska författare var det minsta provocerande. Alla är väl överens om att vi inte kan köpa lycka, att man blir dum av teve fyra och att vi måste tänka på miljön. Att vi sedan försöker konsumera oss nöjdare, slötittar från tevesoffan, glömmer att sopsortera och flyger till Thailand på semester är ju en annan sak. Vi vet ju i alla fall att vi gör fel. 

Om babeldiskussionen hade fått följa Maja Lundgrens tanke om att litteraturen kan avslöja våra blinda fläckar, avtäcka förljugenheten i gemensamma sanningar och överenskomna värderingar kunde de ganska lätt ha sett just precis det, att de här männen (ja, det var väl inte bara jag som uppmärksammade att samtliga sk provokativa var män?!) istället värnade om den här överenskommelsen.

Det är till och med så att jag börjar fundera på om kulturmaffian av den gamla 68-vänstern är på väg att få ett nytt generationsansikte av manliga, självutnämnda undergångsprofeter. Nu är det fördumningen som är skurken och den nya kommunikationstekniken.

Varför anar jag någonstans att de inte alls sitter och är bekymrade över hur vårt samhälle fördummas, varför anar jag att det som verkligen är hotat är deras status, som genier, som skapare, som tänkare -- nu när vem som helst, en vanlig bloggare till exempel, kan ropa att kejsaren är naken. När vem som helst får tänka.

Och kanske är det därför som de fortfarande inte vill se vad Maja Lundgren gjorde i Myggor och tigrar. Därför som de envisas med att tycka att det mest provocerande med den romanen var att kulturchefen fick behålla sitt riktiga namn. Nej, det är inte de "fördummade" läsarna som Maja Lundgren har problem med. Jag förstår vad hon menar.

2009-02-25 · 21:21

Ikväll ska jag inte missa Babel. Temat är alltför intressant och så ska dessutom majalu vara med! Vad är litteraturens motsvarighet till en kraschad tunnelbanevagn? Det vill jag veta.

Någonting har hänt med mina värderingar sedan jag läste Söderbergs Förvillelser, Historietter och Martin Bircks ungdom senast (det vill säga för ungefär tjugo år sedan eller mer). Jag står fast vid att Den allvarsamma leken håller att läsa om och om igen, men Hjalmar Söderbergs tidigare verk, nja... Det jag den gången tyckte var skön melankoli känns idag mest lite gnälligt. Nog är det underligt. Men, som 17-åring var det väl just poetsjälar jag blev förälskad i, den där sorten som låtsades ha genomskådat allt och valde att inte delta i det futtiga vardagslivet. Idag har jag inte mycket till övers för dem, tycker att de är lite sorgliga rentav. Så kan det gå.

Nu Babel.

2009-02-24 · 19:27

Bokrea med barnvagn. Kanske är det här den enda dag på året då jag tycker om att trängas, och jag var inte ensam om att ha tagit bebisen med. En titt in på Akademibokhandeln och caféet utanför och man kunde nästan trott att vi var med i en pampersreklam istället för en bokfest. Mammor plockade Max nalle och Molly Mus, och en och annan roman, och nöjda pappor gick därifrån med barnens jätteatlas balanserande på sittvagnarna.

Själv gick jag därifrån med Måns Ivarssons biografi över Ulf Lundell, Vill du ha din frihet får du ta den och Thomas Manns Buddenbrooks. Ett val som överraskade till och med mig själv. 

Ester sov så sött att jag slog mig ner och läste de inledande sidorna i Buddenbrooks. Flera kapitel som endast ger en beskrivning av interiören och karaktärernas utseende och utmärkande drag, som en scen som ska skapa den rätta stämningen för ett drama som långsamt sätter igång. 

Finns det någon som skriver så långsamt och detaljerat idag? Finns det någon som läser sådana böcker?

2009-02-22 · 18:01

Det kan inte hjälpas. Ingen av de erotiska romaner jag har läst på sistone (varken Reyes klassiska, Panarellos ungomligt bejakande eller Jelineks svårsmälta, ... jelineska) kommer ens i närheten av P.O. Enquists skildring i Livläkarens besök av det första kärleksmötet mellan doktor Struensee och Caroline Mathilde, gömda från omvärlden i Rousseaus hydda. Något så vackert har jag inte läst sedan Lady Chatterleys älskare av D.H. Lawrence, och jag vet vad de romanerna har gemensamt som gör mig så lycklig och varm -- ömhet.

Läs! Här betyder "på gränsen" någon helt annat än vad det brukar i gränsöverskridande erotiska skildringar. Det kittlande i läsningen kommer inte automatiskt för att tabu efter tabu överskrids i texten, det kan räcka med något så ovanligt som inlevelse, och ett möte mellan två älskande.

  "Han hade legat vid hennes sida och smekt henne, de andades in i varandra, alldeles lugnt och lustfyllt, och hon förstod med ens att han var som hon. Att han kunde andas som hon. I samma andetag. Att han fanns i hennes lungor och att de andades med samma luft.
  Han hade velat komma in i henne, ett litet stycke, han hade nu varit mycket nära, hon hade smekt hans hals och viskat:
- Inte helt. Inte än.
  Hon hade känt hans lem röra vid henne, glida in ett litet stycke, gå igen, komma igen.
- Inte helt, hade hon sagt, vänta.
  Han hade väntat, nästan inne i henne, men väntande.
- Där, hade hon viskat. Inte än. min älskade. Du måste röra dig in och ut vid gränsen.
- Gränsen? hade han frågat.
- Ja där. Känner du gränsen.
- Rör dig inte, hade han sagt. Rör dig inte.
  Han hade förstått. De skulle vänta, nosa vid varandra som hästar rör vid varandras mular, allt skulle ske mycket stilla, han hade förstått.
  Och hon greps av en våg av lycka, han hade förstått, han skulle vänta, snart skulle hon ge tecknet, snart; han hade förstått."

...som hästar rör vid varandras mular. Jag skulle kunna gråta av all denna ömhet. Det är den här sortens kärleksfulla erotik jag vill läsa. Jag behöver ingen annan (författare) än Enquist. 

2009-02-20 · 22:21

Jag tog en paus från Vägen och läste något helt annat på bussen idag, en erotisk ungdomsroman tror jag man kan kalla den - 100 tag med hårborsten före sängdags av Melissa Panarello. Boken är skriven av en 17-åring och det känns i språket, långa meningar med mycket patos men utan originalitet. Lite gymnasieuppsats över det hela, om det inte hade varit för innehållet.

Det är en förvånandsvärt uppriktighet i den unga kvinnans möte med olika män, hur hon dras till förnedring trots att hon egentligen söker kärlek. Hur hon låter sig utnyttjas i någon slags illusion av att det ska göra henne stark. Hon har inte genomskådat något av det som den vuxna läsaren genomskådar och det gör läsningen både lite sorglig och samtidigt befriad. Framför allt är hon ett objekt för sin egen blick och avslöjar, utan att det alls är medvetet, vilket sexualiserat samhälle vår självbild formas av.

Det är så lätt att låtsas att man är lycklig och njuter. Det gör sig ju så bra på bild. Och spegeln kan väl inte ljuga?

2009-02-19 · 12:42

Jag kommer inte in i den. Dras inte med av stämningen. Känner faktiskt ingenting.

Jag pratar om Vägen av Cormac McCarthy, och jag är lite överraskad över att den lämnar mig så likgiltig. Tycker inte att den är trovärdig. Hakar upp mig på små detaljer. Man glömmer inte en påse med mjölkchoklad i sidofacket på ryggsäcken om man är ständigt hungrig. Och det eviga regnet av aska blir enformigt. Jag hittar inte in till känslorna, når inte fram till medlidandet.

Och vad vill författaren med den här boken? Jag kan inte se att det finns några val att ta ställning till, ingen som är skyldig till tragedin, ingens personliga mognande som kan leda fram till en mening. Vad gör du om världen plötsligt går under och du och din son står ensamma kvar i ett dött landskap? Ja, du börjar väl förmodligen vandra och äter det du hittar på vägen. Det är det liksom.

2009-02-17 · 19:17

Så började jag äntligen läsa Vägen av Cormac McCarthy. Visserligen hann jag inte mer än några sidor förrän Ester vaknade, men min allra första tanke var att det här var ju en ganska ljus roman i jämförelse med Elfriede Jelineks Älskarinnorna, som jag började på igår. Jag menar i Vägen är de på väg någonstans, söderut, till värmen, och då måste det finnas hopp, tankar på en framtid. Kvinnorna i Jelineks roman är däremot ohjälpligt fast.

Min andra tanke är att det är kanske såhär man skriver en robinsonad när det inte längre finna några obebodda öar att hamna på. Jag vet att det ska föreställa en dystopi, men kan ändå ana en tjusning hos författaren att få skriva listor över det som går att hitta på utbrända bensinmackar och i tömda tunnor. En överlevares våta dröm. Varför känner jag så? Kanske är det bara såhär inledningsvis. Några sidor till och jag har kanske tagit till mig det tröstlösa som alla pratar om...

2009-02-16 · 16:43

Jag hade faktiskt gett upp hoppet om att få svar på mina mejlfrågor till P.O. Enquist (han vann ju Stora Läsarpriset för årets roman!). Bruno K Öijer hörde av sig via sin förläggare att han inte hade möjlighet (!) att ställa upp på en intervju och inte heller komma på någon prisutdelning. Och Enquist, som är så mycket större än Öijer tycker jag, hur ska då han...

Men jag glömde att han är Sveriges ödmjukaste man. Svaren hade dröjt för att han varit på en längre resa. Men idag fick jag dem. De ska förstås publiceras, precis som Birgitta Stenbergs som jag fick för flera dagar sedan. (Så snart vår upptagna webbman får en stund över...)

Men jag vill så gärna ge er ett av hans svar redan nu. Jag frågade varför han valt att skriva om sitt liv i tredje person, "han", i Ett annat liv.

Enquist:
"Jamen det finns tre personer inblandade. Först en författare ( han
står med namn på omslaget till boken ) Sen en huvudperson - kallas
"han" och har namnet Per Olov Enquist och är identisk med den förre.
Denne andre "han" har dock besvär med ett "jag" som har samma namn,
och tycks desperat bevara en hemlighet - flera? - som han inte vill
överlämna till bokens "Han". Så de här tre knuffas."

Ser ni att jag ler när jag läser - "desperat bevara en hemlighet - flera?". Det är de där hemligheterna jag vill åt, om jag så ska knuffas mellan samtliga han i Per Olov Enquists samlade verk. Han vet hur man fångar en läsare.

2009-02-14 · 21:26

Det går faktiskt lättare om man föreställer sig att Petra Mede är en man utklädd till kvinna. Att stå ut med det överdrivna alltså. Inte på tal om litteratur, men på tal om manligt och kvinnligt. Emellanåt blir det bara så alltför uppenbart vilken konstruktion kvinnligheten är (sa hon provocerande som om inte manligheten skulle vara en konstruktion, vilket det förstås är, se Paris-Dakar). Men det spelar mindre roll, jag vet inte hur man är någon annan än en konstruerad kvinna i vilket fall. Bara vara mig själv? Vem?

Nåja, nu har Staffan fått nog av melodifestival och bytt kanal till Barcelona mot Real Betis. Fotboll alltså. Prins M, jag har en man i min soffa!

Idag har jag lånat hem Elfriede Jelinek. Det var på tiden gissar jag. Birgitta Stenberg jämförde Alina Reyes med Jelinek i förordet till Slaktaren, och nu har jag kommit i rätt stämning för att läsa texter som inte går att värja sig emot, erotik med inslag av äckel, lust och lidande.

Men P.O, P.O, jag har inte övergett dig! Jag måste bara smälta Livläkarens besök innan jag går vidare till Nedstörtad ängel.

2009-02-13 · 17:40

Ikväll är varenda människa på biblioteket. Ja, så känns det i alla fall. Mina fötter värker och jag överlever de sista av dagens timmar på blaskigt kaffe, som verkligen inte får drickas i informationsdisken (annat än i smyg).

Något jag också har gjort i smyg är att läsa Slaktaren av Alina Reyes. Inte i informationsdisken dock, men på bussen, i lunchrummet och nästan tjugo sidor medan jag promenerade i vinterkylan.

Det är en erotisk roman. Mycket kött. Uppfläkta djurkroppar, slakarens feta mage och kladdiga förkläde, och så alla ord, orden ur slaktarens mun, slippriga som fettslamsorna på kakelgolvet.

Den sommarjobbande unga flickan, slakteribiträdet, kan inte värja sig. Läsaren kan inte heller värja sig. Om man inte är härdad. Eller har ont i fötterna.

2009-02-11 · 17:10

Vad är det att vara människa? Jag tror det är svaret på den frågan P.O. Enquist söker. Jag har läst ut Livläkarens besök, en berättelse om det danska hovet andra hälften av 1700-talet, om den tyske läkaren, upplysningsmannen Johann Friedrich Struensee, som anställs som (den sinnessjuka) Christian den sjundes livläkare och avrättas fyra år senare.

Doktor Struensee och P.O. Enquist. Häromdagen diskuterades det på bokcirklar om att vissa författare berättar samma historia om och om igen, och att det kan få en läsare att tröttna. Hos Enquist återberättas samma glimtar av historier om och om igen men i nya sammanhang, i nya konstellationer, med med nya karaktärer. Allt känns igen och är ändå främmande. Som att han plockar isär det pussel han har men återanvänder bitarna och hittar nya motiv.

Och det går inte att tröttna! Tvärtom! Igenkänningen gör att det så småningom går att skönja det centrala, förstå att det som blir en detalj i just Struensees liv, eller i beskrivningen av Christian den sjundes sökande, är en av grundstenarna i ett annat liv - P.O. Enquists liv. Den unge kungen, frostskadad i själen, den kanske förbytta, liknar pojken i Kapten Nemos bibliotek, eller Per-Ola i Ett annat liv. Och Struensee, "den tyste", som aldrig riktigt kan gör sig hemmastadd i etablissemanget, liknar den Enquist som skildras i Ett annat liv, Sveriges ödmjukaste man, men är kanske en uppriktigare version av honom?

"Han ville inte förhäva sig. Det var nästan en dödssynd att förhäva sig, det hade han lärt sig som barn. Han var bara en läkare från Altona. Det var det grundläggande. Men så till detta det förmätna: att han förstått att han fått en uppgift, och inte menat sig vara alltför ringa fast han borde ha menat det.
   De högmodiga vid hovet skulle aldrig ha tvekat. De som inte var uppkomlingar. De fann det helt naturligt med förmätenhet, eftersom allt de hade var ärvt, och inte förvärvat av egen kraft, Men han var inte högmodig, utan rädd.
   Det var detta han skämdes för. "Den tyste" kallade de honom. Det skrämde dem kanske. Han var tyst, han var storväxt, han visste att tiga, det skrämde dem. Men de förstod inte att han i grunden bara var en läkare från Altona som förmätet trott sig ha en kallelse."

Är det här är test? Vill han se om jag följer och förstår? Om jag tar mig tid, fast han gör det så krångligt? 1000 bitar minst och ingen färdig motivbild på pussellådans lock som facit.

Lyckas jag lägga alla bitar är det bara han som ska få se vilken bild jag får fram! Han vet kanske inte själv...

2009-02-09 · 21:44

Är det intressant att höra vad någon tycker om en bok om man alls inte vet vem det är som tycker? Kan vi diskutera läsning utan att också diskutera vem det är som läser? Blir det meningsfullt?

Det finns ju de som anser att man ska lämna författaren utanför läsningen, förstå en bok utan att blanda in författarens liv, förhålla sig till texten-i-sig. En sådan läsning går säkert, tänker jag (även om jag har lite svårt att förstå vitsen med det, alla böcker är ju trots allt skrivna av författare, av människor som inte skapar ur ett tomrum), men hur läser man texten-i-sig utan att förhålla sig till vem det är som läser den?

Någon filosof har sagt att egentligen är det oväsentligt om det finns en verklighet-i-sig, ett ting-i-sig eftersom vi ändå inte kan veta något om den världen och verkligheten annat än genom våra sinnen. Kanske samma sak med en text-i-sig, den kan aldrig tolkas utan att bli läst, av läsare med olika erfarenheter och värderingar.

Vad är det till exempel som gör att Vägen av Cormac McCarthy läses så olika av catalpa och chrisma?

Du blir vad du läser, brukar det väl heta, men visst är det också så att du läser genom den du är. Därför måste vi få vara personligheter härinne på bokcirklar, inte bara åsikter. Vi är ju läsvänner!

2009-02-08 · 09:42

Hur skriver man en bok om en icke-händelse, ett tomt liv, en långtråkig väntan? Jag menar att leva ett spännande, innehållsrikt liv med massor av möten, gjorda erfarenheter och nya upptäckter borde ju vara ganska enkelt att återge och göra intressant litteratur av, men motsatsen?

Jag kom att tänka på det är jag läste catalpas inlägg igår om Tove Janssons Pappan och havet, om hur muminmamman vantrivs i muminpappans dröm om frihet och äventyr, om hur hon målar blommar längs väggarna i väntan och om hur hon slutligen försvinner in i tapeten.

Ett annat uttryck för att gå in i väggen? Visst är det lätt att föreställa sig att utbrändhet är en följd av för mycket att göra, en stresssjukdom av att vara konstant upptagen, men tänk om man faktiskt kan gå in i väggen av ren understimulering!

Jag minns en skönlitterär text jag läste för länge sedan - Den gula tapeten av Charlotte Perkins Gilman. En kvinna som är deprimerad, eller kallas det kanske nervös, får rådet av sin make (som är läkare) att vila, att vara fullständigt sysslolös. Hon ligger dag efter dag och tittar in i ett tapetmönster, den vidigaste gula färg hon någonsin sett. Förstår ni vilken konst att skildra en sådan tristess, ett sådant o-liv.

2009-02-06 · 19:05

Skärpning alla! Det verkar oundvikligt, det sunda förnuftet, det goda omdömet tycks ha svikit, och nu känner jag mig tvungen att lämna någon slags programförklaring, några allmänna regler att hålla oss till.

Först och främst: Bokcirklar.se är en mötesplats för lustläsare. Det betyder att man inte behöver en fem års akademisk utbildning för att få diskutera sina läsupplevelser här, det finns inget tvång på att man behöver vara vare sig litteraturvetare eller bibliotekarie -- däremot får man vara det, det är inte otillåtet att vilja föra samtal på den nivån heller (jag råkar till exempel vara både och, men är först och främst en lustläsare).

Däremot är ordet läsare centralt. Mötesplatsens diskussioner ska handla om läsupplevelser, ge boktips och inspiration till vidare läsning och stärka läsaridentiteten. Men så är det som det är med litteraturen och livet, ibland flyter de samman och en bok kan få en att fundera över saker som är större än boken i sig, och den kan också inspirera en till att själv skriva texter som jag skulle kalla skönlitteratur eller berättelser.

Ordet vänner är också centralt, i betydelsen att man undviker att vara nedlåtande eller elak, läser varandras inlägg med välvilja och förstår att när det handlar om läsning finns det inte rätt och fel. Det är ingen duell som ska utkämpas, ingen debatt som ska vinnas, men olika röster kan hjälpa oss att fördjupa förståelsen för en bok.

Alltså, hundar och katter och bebisar får finnas med bara på villkor att de hänger ihop med en läsupplevelse, annars passar de bättre i privata mejl och i gästdagböckerna hos enskilda läsvänner.

Alltså nr 2, är man missnöjd med nivån på boksamtalen finns det en sak man kan göra - hjälpa till att höja den genom att skriva egna läsdagboksinlägg (eller starta grupper eller cirklar om det är någon speciell bok eller ämne man vill fördjupa sig i) och ge bok- och läsarkommentarer på de andras inlägg. Och det är tillåtet att tycka annorlunda om en bok (annars skulle ju ett sådant här forum bli fullständigt ointressant i längden).

Jag hoppas slippa återkomma i det här ämnet. Jag vill prata böcker. Boksamtalet är mitt fokus, bokcirklars fokus.

Nu läser ni mitt inlägg om Enquist istället (som jag skrev tidigare idag men som väl ingen har hunnit läsa bland alla påhopp och påhejningar) och återgår till en läsvänlig ton och läsvänliga samtal. Punkt.

2009-02-06 · 15:26

Plötsligt fick jag fatt i en bild av hur det känns att läsa P.O. Enquist och leta efter "stekfläsk i en palt". Enquist berättande har ofta jämförts med det bibliska; liknelserna, vändningarna, lite gammeldags sådär, men jag ser också att han har tagit intryck från isländska sagor, ett historieberättande som sker genom ett (låtsat) återberättande, en skenbar författarobjektivitet och (viktiga) pusselbitar som fattas.

Det är lite av ett pussel, att föra samman till en helhet det som är splittrat och inte "i en form helgjutet". Jag pusslar med P.O. Enquist.

Och så kom bilden! Ur det finska nationaleposet Kalevala. Lemminkäinen, en av eposets hjältar, har av krossats av sina fiender och hans kropp ligger utspridd i sjön söndrad i små delar. Då tar hans gråtande mor en kratta och räfsar samman alla delarna av sonens kropp och sätter dem samman igen, och med sin kärlek (och kanske lite magi) ger hon honom livet åter.

(Aleksi Gallen-Kallela)

När Enquist skriver om det söndrade, det trasiga och om önskan att göra helt, att länka samman -- då ser jag Lemminkäinens mamma framför mig. Och med tålamod som en mor räfsar jag fram stekfläsken ur palten och försöker bygga en ny helhet av de gömda och efterlämnade bitarna. Men kan en läsare verkligen uppbåda samma kärlek inför en text som en mamma inför sin son?

Det återstår att se.

2009-02-05 · 19:07

Jag tror att P.O. Enquist har lurat mig. Det där om att det här var allt, det här är hela historien, det stämmer förstås inte. Han döljer något.

Två episoder som talar för det. En i Ett annat liv när hans mor manar honom att bekänna en synd och han tvingas hitta på en för att kunna erhålla den efterlängtade förlåtelsen. En i Kapten Nemos bibliotek där en historia om ett svek ersätts med en annan om en stulen 25-öring för att framkalla samma skam. Det här är centralt.

ur Kapten Nemos bibliotek:
"Johannes ljög ganska mycket, har jag förstått nu när jag lägger ihop allting.
  Egentligen är mycket av det han efterlämnade i biblioteket inte undanflykter, eller lögner. Snarare liknelser, som Bibelns liknelser, de som Människosonen använde när han var alltför rädd för Gud, som ju skulle straffa honom om han sa det som det var.
  Jesus var nog inte alls lögnaktig eller räddhågad, ändå. Han var som Johannes, brukade jag tänka när jag visste att jag måste försvara.
  Det var viktigt att försvara annat än grodor ibland.
  Efteråt fick man ju läsa det som man ville: mycket omskrivningar, och en liten kärna av sanning som han bakade in som stekfläsk i en palt.
  Man får skära upp, öppna."

Skära upp och öppna, det är vad jag gör nu när jag läser Livläkarens besök och hittar bitar av samma historia igen, omskriven på nya sätt. Jag tror jag har fått syn på något, men det är bara en 25-öringen av helheten, av den sanna historien.



Den som har något att dölja blir kanske den mest skicklige författaren.

2009-02-05 · 10:06

Har ni sett! Har ni sett! Nu ska jag kontakta de glada författarna som är...

http://www.bokcirklar.se/pages/slp2008/

Alla värdiga vinnare. Så många läsare kan ju inte ha fel.

2009-02-04 · 16:38

I morgon är det dags! Klockan 10 avslöjar vi vilka som röstats fram i Stora Läsarpriset 2008. Ingen, inte ens de vinnande författarna, har fått veta något i förväg, men så småningom hoppas vi kunna presentera en intervju med var och en av dem.

Prisutdelningen äger rum, precis som förra året, på Akademibokhandeln Skrapan i Stockholm, lördagen den 14 mars kl 15! Anteckna det datumet redan nu för på kvällen fortsätter vi firandet med en Läsarmiddag. Välkomna alla läsvänner, både till prisudelningen och till middagen!

Förra årets prisudelning, Stora Läsarpriset 2007, hittar ni under BokTV - då var det Maja Lundgren som vann, Jonas Karlsson, Åsa Linderborg, Stieg Larsson, Sofia Rapp Johansson, Pija Lindenbaum och Åsa Anderberg Strollo. Visst blir det spännande att se vilka som är årets läsarfavoriter!



Jonas och jag!

2009-02-03 · 21:02

Ikväll måste jag få ge er, alla läsvänner, min kärleksförklaring!

Den här dagen började så plågsamt med vintersnuva, sjuka barn, för lite sömn och, faktiskt tråkigast av allt, en lite trist stämning här på bokcirklar. En del vill ha fredagsmys, andra inte, en del tycker att det är för lågt till tak, andra för högt, någon älskar Vallgrens senaste, någon annan (som inte gör det) lämnar oss.

Men vad händer under dagen - jo, ni lyckas gemensamt vända på allt! Tillbaka är den fina stämningen, de välvilliga läsningarna av varandras inlägg (vilket inte betyder att alla måste tycka lika, bara att man låter bli att läsa med illvilja och kontra med tråkningar). Ni är bäst!

Och Fiskargatan, nej jag tror inte vi skulle kunna leva utan böcker, vare sig som community eller som människor! Vi är ju läsare, inte sant?

2009-02-02 · 17:19

Nej, tiden får inte gå så här fort att jag varken hinner läsa, fundera eller blogga. Jag går inte med på det. Och nu stjäl jag fem minuter innan bussen går från jobbet hem och jag ska laga middag, hjälpa med läxor och natta bebis. Men jag har redan dåligt samvete. Fem minuter. Egen tid.

Jag visste att vilken bok som helst riskerade att bli en besvikelse efter Jens Liljestrands Paris-Dakar, så jag köpte mig en P.O. Enquist. Livläkarens besök. Enquist kan inte göra mig besviken, och efter två kapitel har jag redan halkat in på den biografiska läsningen, som jag kanske trott att jag kunde undvika den här gången, men nej, där är pojken, bortbytingen, han som lever med skammen och ropar efter tecken och välgörare. Visst, visst, det är fiktion. Också.

Fortfarande lever jag med illusionen av att vara Enquists bästa läsare. Den som kan lösa (läsa) gåtan. Det gör inget om jag har fel.