2009-03-31 · 15:49

Nu har jag bara en önskan, och det är att få resa till Köpenhamn och se PO Enquists Livläkarens besök som opera på Det Kongelige Teater. Det måste vara det starkaste som någonsin har visats på en scen. Åtminstone för mig.

Jag har faktiskt försökt mig på att göra en liten paus från Enquist annars. Hittade en tunn liten bok med den vackra titeln Om jag glömmer dig blir jag en annan. Ida Linde heter författaren och jag har inte läst hennes debut Maskinflickans testamente från 2006. Texten är prosapoetisk och stilfullt genomarbetad, men jag tycker den saknar djup. Jag vet inte vad jag förväntas hitta när jag skrapar på den putsade ytan. Jag glömmer lika snabbt som jag bläddrar vidare och historierna vill mig ingenting. Vill författaren ens berätta något eller vill hon bara...glänsa?

Men ändå, så förfärligt orättvist av mig, vilken bok kunde jag ha lovordat efter fyra stycken romaner av Enquist? Kanske det mesta hade känts tunt och kokett i jämförelse. Det är kanske mycket begärt att man ska bli en annan av varje bok man läser.

2009-03-29 · 23:44

Jag tänker på pengar. Jag tänker på hur olika saker värderas och jag menar inte bara bonussystem och avgångsvederlag och giriga kapitalister och naiva styrelseledamoter, utan på det stora hela.

Ur en ekonomisk synvinkel är det ju fullständigt vansinnigt att jag arbetar för en usel kommunallön på biblioteket medan min annars välavlönade man stoppar burkmatspuré i Ester. Jag är oerhört stolt över oss, stolt att vi delar på föräldraledigheten, att vi värdesätter relationen oss emellan och till Ester framför pengar, men... som familjeförsörjare är jag ju verkligen värdelös! Och det känns. Medan min man alldeles utmärkt klarar av att vårda, mata, leka så blir min roll mindre tydlig. Vad är jag egentligen bra för?

Kanske börjar jag lite, lite förstå det som tidigare var mig helt främmande, hur en kvinna kan vilja behålla makten i hemmet, faktiskt alldeles frivilligt vara familjens projektledare utan någon som helst önskan att säga upp sig. En ny insikt, och alla nya insikter är inte roliga eller smickrande. Det finns många orsaker till att bli en bitterfitta.

Så tänker jag på vad Jon Jefferson Klingberg skrev i Jag tror vi behöver prata faktiskt, att den skillnad han såg mellan de par som valde att hålla ihop och de par som valde att gå skilda vägar var pengar. De äktenskap där mannen tjänade mest pengar höll, och de äktenskap där hon tjänade betydligt mer än han brast (hans eget äktenskap hörde till den senare kategorin). 

Åh vad jag önskar att han har fel. Men om ett sprucket förhållande är priset jag behövde betala för att bli en stolt familjeförsörjare kanske det är lika så gott att vi lever fattigt på min kvinnolön ett tag. (Här funderade jag på en smiley, men beslöt att skippa den).

2009-03-27 · 16:10

Såhär står det i en nyhet från Svensk Bokhandel:

"Svenskt förlag ger ut roman som anses smäda islam
Förlaget Earbooks ger ut Sherry Jones roman Medinas juvel, en bok som orsakat en internationell hätsk debatt, brandbombsattentat och att flera förlag dragit tillbaka sina planerade utgivningar av boken."

Det här luktar rädsla. Vad är det för bok egentligen? Medinas Juvel. Efterforskning visar att historien handlar om en 9-årig flicka som blir bortgift med Muhammed. All fiktion som rör profeten anses tydligen smäda islam, för boken i sig är tydligen inte det mínsta kritisk vare sig till barnäktenskapet eller religionen.

Såhär kommenterade den holländska (mordhotade) islamkritikern Ayaan Hirsi Ali den danska utgivningen av samma bok:

”Ms Jones sætter ikke spørgsmålstegn ved Muhammeds moral. Hun dømmer ham ikke negativt. Her er ingen skjult mening mellem linjerne, der kan inspirere unge muslimske kvinder til at stille spørgsmålstegn ved deres tro, eller ved det ubelejlige i at skulle gifte sig imod sin egen vilje, eller dele sin mand med et dusin andre kvinder. Ikke engang hvorfor det er forkert som barn at blive bortgiftet til en mand, der er fire gange så gammel som en selv. Tværtimod kommer Ms Jones med de samme dårlige undskyldninger, som muslimer altid kommer med for at undskylde deres profets opførsel. Fra et moralsk synspunkt finder jeg intet i denne dårligt skrevne bog, der afviger fra den almindelige islamiske lære”  (läs mer på: http://www.information.dk/167909)

Bättre reklam för en bok än att göra den förbjuden finns väl inte? Men varför denna lättkränkthet när boken rentav tycks vara pro-islamistisk. Någon insatt som kan förklara?

För min del får man tro på vilken Gud man vill, bara man är feminist! Och det handlar inte om en åsikt, utan om en kunskap.

Så kommer jag läsa en dåligt skriven bok som förespråkar kvinnoförtryck och barnäktenskap? Knappast. Ändå är jag glad att förlaget Earbooks inte låter sig skrämmas utan faktiskt ger ut boken också i Sverige. Avstå av kvalitetsskäl, men inte av rädsla.

2009-03-26 · 09:18

Först trodde jag att jag verkligen såg PO Enquist, att jag kanske var den första läsaren som verkligen gjorde det (nej, inte det minsta ödmjuk). Sedan läste jag Boken om Blanche och Marie och häpnade över hur väl Enquist såg mig. Hur kan ha veta? tänkte jag. Nu inser jag att vad som troligtvis händer är att han hjälper mig att se mig själv, med förundran. Som för första gången. Det är egentligen oerhört. Jag blir nästan lite nedstämd av det, liksom matt. Eller om det är våren...

Annars går jag mest och funderar på det här med lycka. Och nöjdhet. Aase Berg skrev mycket intressant om det i dn igår, om vad pillerindustrins marknadsföring har gjort med vår uppfattning om vilka av våra stämningslägen som behöver korrigeras. Men om ökad nöjdhet blir verkan, kanske ökad apati blir en biverkan, och vem ska då förändra världen?

Själv tror jag inte med Aase Bergs förslag att det är frustration och ilska som är de samhällssjukdomar vi vill medicinera bort, nej att vara arg är fortfarande okej. Jag tror det är sorgen. Det finns ingen plats för sörjande människor. En sorgeprocess är alldeles för tidskrävande och erkänns heller inte. Isolering på Salpetriere eller piller?

2009-03-24 · 14:12

På tal om nöjdhet eller (lik)nöjdhet och på tal om Revolutionary Road. Det här vill ni lyssna på idag - Tankar för dagen med Ann Heberlein:
http://www.sr.se/sida/default.aspx?programID=1165

2009-03-23 · 22:06

Jag har fått en bok av en läsvän. Förmodligen skulle jag ha börjat på den för länge sedan, om jag inte vore Enquist-besatt och just nu har svårt att fokusera på annan litteratur överhuvudtaget.

Den låter annars verkligen intressant, en bok som vågar behandla en relation på gränsen till det förbjudna. Anna, femtiofem, terapeut på en mansklinik, dras allt djupare in i ett engagemang för Peter, som hon behandlar. Kan kärleken växa där man minst anar det? Får den?

Boken heter Att falla mjukt och är skriven av Gunn Söderlund (Recito bokutgivning). 

Tycker ni att det låter spännande och kanske till och med vill beställa ett exemplar kan ni kontakta vår läsvän Yuzza!

2009-03-22 · 22:03

Den underskattade nöjdheten...Kvällens cirkel om Revolutionary Road fick mig att fundera på vad jag själv har för drömmar som jag inte förverkligar, eller förväntningar som jag inte lever upp till. Vilka höga krav ställer jag på mig själv, eller min omgivning som gör att jag går runt och ständigt är, åtminstone en aning, besviken? Varför är det så svårt att vara nöjd? Och varför är nöjdheten så underskattad, nästan föraktad?

Den här helgen har jag trots allt varit ganska nöjd. Medan snön smälte i vårsolen och Ester sov nedbäddad i den röda vagnen satt jag på verandan med en kopp hett kaffe och läste Boken om Blanche och Marie. Enquist förstås.



Kvinnan som den mörka outforskade kontinenten. Först blev jag osäker. Undrade om Enquist också skulle falla dit, romantisera kvinnan som mysterium, upphöja (eller nedsänka) henne som... kanske en sjukdom, en fallbeskrivning. Men nej, det är inte kvinnan Enquist försöker förklara, det är kärleken, det är den som är gåtan som inte låter sig förklaras, men som han återvänder till med sådan ömhet.

2009-03-20 · 12:21

Dags för läshelg på landet... Massor av PO i väskan, och lite annat. Ingen dator förrän på söndag kväll och då ska det cirklas om Revolutionary Road. Välkomna då!

2009-03-19 · 22:10

Har ni varit inne på Ordet är fritt! på sistone? Där hittade jag två efterlysningar. Se här:

Magisteruppsats2009@hotmail.com

2009-03-18 · 22:26

Ibland undrar jag om Daniel Sjölin gör sig dummare än vad han är. Kanske är det en programledares uppgift att verka lite småkorkad emellanåt för att få gästerna att briljera eller få dem att avslöja sina hemligheter - bokens budskap till exempel?

Jag har inte läst Flickvännen av Karolina Ramqvist, men jag tror att det är en bok som hjälper oss få syn på det som vi alla kommit överens om inte finns, feminister som önskar förlora sin egen vilja och bli beroende av en stark man. Det är ett tabu, och provocerar betydligt mer än fördumningsdebatten med Vallgren och co. En kvinna som vill ha ett lyxhustruliv, bli uppvaktad med materiella ting, bli kontrollerad, vara passiv, trots att hon är medveten om alternativen, ja trots att det verkligen finns alternativ! Vad säger det?

Så undrar jag hur man kan blanda ihop god självkänsla med självcentrering?, för att gå vidare till debatten om självhjälpslitteratur. De är väl snarare motsatta. Och det är bara den som aldrig har mått riktigt dåligt (eller aldrig riktigt bra) som kan påstå att vi behöver vara olyckliga för att få saker gjorda. 

Synd att inte Stefan Einhorn fick utveckla mer om biblioterapi. Kan självhjälpsböcker ersätta behandling? Också när man läser böckerna i ensamhet? Jag har alltid trott att biblioterapi sker i grupp, ungefär som en bokcirkel, och att det var själva samtalet som var läkande och utvecklande. Ungefär som en bokcirkel. Som sagt.

2009-03-17 · 21:21

Att umgås med förälskade människor är ganska enerverande. Ingenting kan de fokusera på annat än den nyuppkomna kärleken, och alla försök till samtal leder oundvikligen in på något som den älskade sagt eller gjort. De blir insnöade, ofta outhärdligt tråkiga och begränsade, (och samtidigt djupt avundsvärda).

Det går inte att läsa en blogg skriven av en sådan människa. Naturligtvis inte. 

Jag samlar Enquist romaner bredvid mig i soffan, efter Nedstörtad ängel, Legionärerna. Sedan Magnetisörens femte vinter, Boken om Blanche och Marie, Musikanternas uttåg, Lewis resa... Jag är förlorad.

Finns här någon som varit med om en liknande besatthet i ett författarskap? Finns det något hopp om att jag kan bli en allsidig läsare och en läsvärd bloggare igen? Vad tror ni?

2009-03-16 · 16:25

Det kändes som jag fick ta emot ett förtroende, ja en hemlighet nästan. Det var när P.O. Enquist tackade och gick med diplomet under armen och jag lite skämtsamt frågade om han kunde lova att läsa min blogg om jag lovar att fortsätta läsa hans böcker. Han log det där lite försiktiga leendet.
- Men jag har inte skrivit en rad på ett helt år. Det blir kanske inte någon mer bok.

Blir Ett annat liv den sista? Det var allt, det var hela historien?
- Fast kanske blir det ändå en liten kärleksroman på 120 sidor...

Och eftersom jag är P.O. Enquist bästa läsare tolkade jag det som att det nu är dags för mig att läsa Nedstörtad ängel, den kortroman (den enda!) han skrev under de åren det gick ganska illa. Här finns inte tid att vänta på några nytryck i pocket. Jag behöver läsa den nu. Den vill mig något.

2009-03-15 · 21:43

Här kommer bilder från prisutdelningen:

2009-03-15 · 10:06

Jag fick en kram!

En lite mer utförlig rapport från Stora Läsarpriset kommer inom kort. Lite bilder också, och så småningom en film.

 

2009-03-13 · 17:03

Nu är det snart dags! Prisutdelningen för Stora Läsarpriset äger rum i morgon, lördagen den 14 mars! Kära läsvänner, är ni i Stockholm hoppas jag att ni kommer till Akademibokhandeln i Skrapan klockan 15! Kanske, kanske får ni då se mig ge PO Enquist en kram...

2009-03-12 · 17:09

Det är ju inte så att jag tvivlar på att andlighet är bra för hälsan, nej inte alls. Och jag är väldigt imponerad av de som klarar av att fokusera inåt, om så bara några minuter, utan att störas av omvärldens krav och frestelser. Och självklart tror jag inte heller att individualismen är nyttig, varken för den enskilda människan eller för planeten jorden och lika övertygad är jag om att allt är relationer och utan kärlek ingen mening.

Och ändå. Min skepsis inför positivt tänkande, meditation, alltomfattande kärlek och oberörbarhet kanske handlar om att jag inte tänker låta mig luras. Någon aning om att så enkelt är det faktiskt inte. Gemenskapen och tron är ju så frestande att gömma sina ynkliga personliga misslyckanden och förluster i att hur ska jag säkert kunna veta att det inte bara är en flyktväg som vilken som helst? Att vara rädd för att förlora sig är kanske inte bara av ondo för den som kämpat för att hitta sig själv bland alla förväntningar och förvirringar. Ni ser - jag är rädd.

Men lyckas ni övertyga mig om att andlighet går att kombinera med politisk vilja, moraliska överväganden inför världsliga frågor, engagerade val och stark passion, rättmätig vrede och indignation över orättvisor så kanske jag vågar ändå. Jag vill inte att det som drabbar mig, gott som ont, ska rinna av mig som vatten från en gås. Jag protesterar hellre än mediterar. Jag har ingen önskan att känna mindre. Ingen ambition att sudda gränsen mellan mig och dig. Jag vill känna mer. Få tydligare konturer. Men ni menar alltså att det nog kan vara att leva innerligt, ja kanske rentav andligt?

För er som undrar vad jag har läst egentligen:
Ann Lagerström och Ted Harris: Att leva innerligt
som handlar om Sören Kierkegaard och existensialismen

Läs också gärna:
Dag Hammarskjöld Vägmärken (det är ingen självhjälpsbok, men en tankebok som berör och aldrig förenklar)

2009-03-10 · 21:27

Kanske är jag bara rädd för förändringar. Konsten att leva innerligt kommer inte få mig att börja med andningsövningar i alla fall, trots att jag faktiskt tror på Ann Lagerström när hon skriver att det fungerar, åtminstone i några sekunder. Det nionde steget, enligt Kierkegaard, att bli ett med allt i kärlek.

Faktum är att jag känner mig som Per Olov Enquist när han satte sig lite utanför ringen i självhjälpsgruppen, skyllde på sina långa ben, men jag tror han behövde distansen. Vill bli en del av gemenskapen, och kanske ändå inte, inte på bekostnad.

Snö, snö, snö och jag har lyssnat på Ett annat liv som ljudbok. Enquist själv läser och jag går runt och njutningssuckar och ler med Ester på armen. Ester ler också och undrar nog lite, men låter mig hållas. Kanske är det så man läser med bebis. En riktig bok får jag inte öppna, om det inte är Miffy på zoo.

Men tillbaka till det här med att uppgå i alltet och inte låta sig beröras av världsliga ting. Tydligen har forskning till och med visat att munkar som tränat meditation länge inte alls får lika kraftigt emotionellt utslag när de utsätts för en chock som vanliga noviser. "Sinnena låter sig inte rubbas". Är det verkligen eftersträvansvärt, undrar jag, att gå opåverkad genom livet och ta allt med jämnmod? Vad är det för skillnad i så fall mellan andlighet och ren... avtrubbning?

2009-03-08 · 23:19

Att leva innerligt. Vara autentisk. Sann. Kompromisslös. Det går kanske om man bara ska leva med sig själv, men om jag vill mer än min existens, om jag vill vårda mina relationer, vara del av en gemenskap, är det verkligen den osminkade sanningen och kompromisslösheten som är den rätta vägen då?

Jag läser Kierkegaards tankar tolkade av Ted Harris och Ann Lagerström och frågar mig själv (i fullständig kierkegaardsanda förövrigt) -- ger den här boken mitt svar på meningen med livet? 

Kanske är det inte ens Innerligheten som jag slarvar med. Gör jag något annat än reflekterar, förhåller mig, analyserar? Tänk om mina brister snarare ligger på det första stadiet, Sinnligheten? När stannade jag upp och betraktade ett föremål som för första gången? När häpnade jag senast över ett nyutsprunget löv eller förundrades av att känna en kladdig barnhand i min? Att leva i "det omedelbara" känns mer svåruppnåeligt för mig än denna återkommande uppmaning att lyssna till min inre röst. Nåja, jag har den sista tredjedelen av boken kvar, Andligheten. Kanske där det verkliga glappet ligger?

2009-03-07 · 19:51

Jag säger som Ann Heberlein, jag önskar att jag var lite mer nöjd. Att mina tankar inte gjorde listor på allt jag borde göra så snart jag försöker vila. Att jag kunde vara tacksam för att jag har kläder istället för stressad över att behöva stryka och sortera, glad för att jag har ett hem istället för irriterad på syltfläckar på bordet och dammtussar under soffan. 

Kanske är det därför romaner är livsnödvändigt. För att ett, få lite perspektiv på sina egna ynkliga problem och för att två, få slippa tänka på de där besvärliga ynka problemen åtminstone för en liten stund.

Men det är någonting med våren. Det obarmhäriga ljuset. Det här händer mig alltid i mars. Den inre stressen som en hudeksem över kroppen. Missnöjets månad. Men varför när allt är så bra?

Kanske lite Sören Kierkegaard kan hjälpa... Existensialism för den moderna människan med moderna problem.

2009-03-06 · 16:11

Det bästa med att arbeta på biblioteket är att böcker liksom ramlar över en och hamnar framför ens blick. Fast jag alls inte visste att det var just en sådan bok jag letade efter eller behövde, så vet jag det när den plötsligt ligger där. Idag åker jag hem med Konsten att leva innerligt - existensialism för den moderna människan av Ann Lagerström och Ted Harris.

2009-03-04 · 22:24

Nej, Babel känns inte trivsamt längre, bara obekvämt. Vad debatten om gammelmedia hade i ett litteraturprogram att göra kanske någon vill förklara för mig, jag begrep det i alla fall inte. Varför välja att endast diskutera politiska bloggar, hade inte till exempel bokbloggar varit naturligare? 

Men det förstås, när man bloggar om böcker finns det ju inte en granskad sanning (som Jan Guillou faktiskt påstod att de etablerade medierna alltid presenterar! Jo, jo). Snarare är det de många rösterna som tillsammans ger en fördjupad läsning av en bok på ett sätt som en recension aldrig kan göra (om så recensenten likt Guillou har fem års akademisk utbildning -- det här med utbildning framhöll han nämligen speciellt!)

Läsarsamtalet har aldrig fått utrymme i gammelmedia och bloggarna innebär en helt annan slags litterära samtal och ger läsarna en röst som kompletterar litteraturkritikernas. Läsare skriver för läsare, de behöver inte ta någon annan hänsyn än sin äkta upplevelse av en bok. Prestige och utbildning, för att inte tala om personliga kontakter (hur många kritiker är inte själva författare?) kan faktiskt också vara hämmande.

Men var diskuterades de nya läsarsamtalens betydelse för litteraturen? Ja, inte i Litteraturmagasinet Babel i alla fall.

2009-03-03 · 21:46

Är det en slump eller finns det ingen slump? Nu är vi åtminstone tre personer som det senaste dygnet bloggat om våra växande högar av olästa böcker, om den begränsade tiden och om den svåra konsten att välja bok.

Kanske har det något med tiden på året att göra. Höstens många nyheter som fortfarande ligger i travar samtidigt som bokreans fynd måste staplas i en hög bredvid. Det går helt enkelt inte att hinna ikapp. Någonsin. Inte ens ett helt år av läsande skulle räcka (men det skulle faktiskt hjälpa lite).

Jag började i Ann Heberleins Det var inte mitt fel - om konsten att ta ansvar, men märker att jag har svårt att släppa de tankar jag bär med mig från hennes senaste bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, och jag känner att hon är så hård, och att hon är så utan medlidande, "för hon har minsann..." ungefär. Hennes måttstock blir inte längre allmän, och då börjar jag istället grubbla på hennes motiv och klarar inte att ta till mig bokens budskap.

Det är kanske det hon har förlorat genom blottläggandet av sin svåra ångest, det avpersonifierade eller vetenskapliga, när hon uttalar sig i etikfrågor. Förhoppningsvis vann hon något annat. Eller så är det bara jag som inte kan göra åtskillnad, men det blir i alla fall tydligt att jag söker förklaringar till hennes argument ur hennes egna erfarenheter, och det ger en annan sorts läsning. Nåja, varje bok har ju trots allt en författare.

2009-03-02 · 20:37

Jag tror att om jag fick ägna ett helt år åt att bara läsa böcker så skulle jag aldrig ha tråkigt. Nu ligger de på hög. De få kapitel jag hinner med i bussträngseln till och från jobbet räcker inte på långa vägar. 

Om det inte fanns en massa andra nackdelar med att sitta i fängelse kunde det ha varit en lösning. Maten serverad, ingen hyra att betala och massor av lästid. Jag minns att jag funderade på det innan jag skaffade barn. Men så är det ju det där med att man måste begå ett brott också. Det blev för knepigt.

Mina senaste bussresor har jag läst en liten pärla som jag lånade direkt när den återlämnades på biblioteket: Att vara besatt av Unni Drougge. Vilken modig och insiktsfull bok. Skriven 1998. En klar analys av hur besatthet verkar. Hon vet precis varför hon blir besatt av våldsbenägna män och varför hon borde undvika dem. Ja, hon vet till och med hur det går till att tillfriskna från besatthet. Men också hur lätt det är att ta återfall. Tänk nu att den här är skriven tio år före Boven i mitt drama kallas kärlek.
 

2009-03-01 · 16:29

Ikväll hålls det två cirklar i Stockholm med läsvänner från bokcirklar.se! Vilken kontaktsida vi är. Minst lika bra som  Penguin Books Dating.

Om två veckor är det prisutdelning för Stora Läsarpriset. Den 14 mars kl 15 ses vi på Akademibokhandeln i Skrapan i Stockholm. Vem vill följa med på läsarmiddag på kvällen? Mejla intresse till mig på nina.frid@bokcirklar.se -- så bokar jag bord!