2009-04-30 · 08:33

Nu blir det läshelg på landet! Massor av böcker, men ingen dator. Skön Valborg allesammans.

Och nu kommer jag få veta vem som gjorde det i Lars Rambes deckare! Och hur det går för Flickvännen i Karolina Ramqvists roman! 

Välkomna som maj månads bloggare, Lars och Karolina!

2009-04-29 · 12:04

Hur befriande det är med sanningen! På bussen till jobbet läste jag Maria Svelands bidrag till antologin Min mormors historia, en text som handlar lika mycket om hennes mamma och generationer av ordlöshet.

Precis som när jag läste Bitterfittan, som förutom äktenskapet också handlar om förhållandet till föräldrarna, känner jag igen mig så att jag häpnar. Maria Sveland vågar sätta ord på det som jag fortfarande gömmer på och jag vet vad min ordlöshet beror på. Skam.

Visst skulle jag kunna låtsas att jag skyddar mina föräldrar genom att inte skriva deras historia, men det är en lögn. Det är inte alls hänsyn som sätter stopp, utan skammen. Jag skäms. Maria Sveland skäms inte. Därför har hon ord.

Så har jag fått ännu en insikt. Hur skulle jag alls kunna känna mig själv utan litteraturen? Inget är så avslöjande som igenkänning.

2009-04-27 · 21:36

Jag funderade på hur jag skulle förklara för författaren att jag ännu inte läst ut hans bok. Tänkte att jag kanske kunde dra till med det där att alla författare vill ju bli lästa noggrant (var det Daniel Sjölin som sa det?) och då tar det förstås tid. Men han har ju skrivit en deckare! Är det inte lite suspekt att läsa en deckare långsamt? Jag menar, det verkar vara ett dåligt betyg att man inte vill vidare snabbt, få veta hur det går, vem som gjorde det och varför.

Lika bra att vara uppriktig: - Lars Rambe, jag vill vara en noggrann snabbläsare av din deckare Spåren på bryggan, och att jag bara har hunnit till sidan 178 beror inte på boken utan på en bebis som heter Ester och på en vårtrötthet utan like (och jag är inte ens allergisk, om inte ljuskänslighet också är en allergi?!) och kanske lite, men bara lite, på att jag emellanåt parallelläser PO Enquists Legionärerna.

2009-04-26 · 08:25

De som tror att flickvänner till kriminella lever ett spännande liv, ja kanske till och med tänker att det är just den där spänningen som lockar, borde läsa Karolina Ramqvists Flickvännen. Den handlar mest om ett liv i väntan, om passivitet och undran, som i vilket ojämställt förhållande som helst där kvinnans lycka är fullständigt beroende av mannens val och handlingar.

Märkligt nog finns det ändå en slags frihet i att vara ägd, i att vara begränsad. Ramqvist få mig att förstå det. Hur skönt det är att släppa taget, låta någon annan ta över ansvaret, lägga sitt liv i en annan människas händer och vila från alla val och krävande möjligheter. En ny mening i uttrycket att "bara vara".

Och feminismen? "Är det inte meningen med feminism att man ska få välja själv?" undrar den kvinnliga huvudpersonen i Ramqvist roman. Om hon vill leva såhär, omsluten och omhändertagen, hemmafru i villan hon fått i alla hjärtansdag-present?

Nog är det provocerande alltid.

2009-04-24 · 22:10

Sådana här soliga dagar kan jag fantisera om att få vara en blek dam från en 1800-talsroman med parasoll. En sådan som lätt svimmar av värmen och ingen tycker att det är det minsta konstigt, bara vackert och kvinnligt.

Istället svettas jag på bussen, fel klädd som alltid när det plötsligt byter årstid, och känner mig inte det minsta kvinnlig när jag desperat försöker hitta någon skugga för att få ett kapitel läst på hemvägen.

Vad är det med alla som frivilligt ställer sig mot solheta husväggar? Är det bara jag som får ångest av aprilljuset?

Annars har jag tre glada nyheter i läsväg framför mig:
Flickvännen av Karolina Ramqvist
Min mormors historia, antologi av tolv svenska kvinnliga författare
Darling Jim av Christian Mörk

I morgon ska jag sitta i skuggan och läsa romaner. Under ett parasoll?

2009-04-23 · 20:35

Tänk att vi ändå fick vara den enda större communityn för läsare så länge! Det är ju inte alls underligt att Bonniers till sist (två år senare) bygger upp något liknande. Och med de resurserna, oj, vad man skulle kunna åstadkomma!

Men jag vet inte, jag känner mig trots allt mer hemma bland er läsvänner än bland kändisar, och jag tror inte att min läsaridentitet förstärks sådär väldigt mycket av att följa vad Fredrik Wikingsson och Alex Schulman läser. Faktiskt. Är det inte att lite underskatta litteraturens kraft och läsarsamtalets betydelse att tro att ingen vill prata böcker om de inte får gör det med en kändisprofil?

(Jag syftar alltså på Bonniers stora satsning boktipset.se, och jo, ni får gå in och titta, vi förblir vänner ändå.)

2009-04-22 · 12:14

Så läser jag första kapitlet i Lars Rambers Spåren på bryggan. En man rymmer från ett sinnessjukhus i tofflor och tunn jacka fast det är vinterisig mark och snö i luften... och vad tänker jag på? Jo, naturligtvis hur PO Enquist rymmer från behandlingshemmet på Island, hur han nästan fryser ihjäl med bemannar sig med den sista envisa livsviljan och når det enda ljuset inom synhåll. Och det är en sann historia! Så deckare är nog inte så overkliga...

För övrigt fick jag ett nytt spår igår under bokcirkeln om Ett annat liv. Jag ska gå djupare in i hans förhållande till religiositeten och sexualiteten. Där kan det finnas svar. Hur erotiskt han beskriver Jesus varma sår att tränga in i och hitta vila. Kontrasten mellan det varma blodet och hinnan av is där känslorna frusit. Dags för Lewis resa.

Men först deckaren. Jag tror faktiskt att jag gillar den

2009-04-21 · 17:55

Ikväll är det Enquist-cirkel! Alla ni som har läst Ett annat liv (eller åtminstone påbörjat den), logga in och var med! Jag behöver er hjälp att lösa gåtan Enquist

Annars har jag idag gjort något jag aldrig hade trott om mig själv. Jag har lagt en Enquistbok åt sidan (Legionärerna) och istället börjat på en deckare! Spåren på bryggan av Lars Rambe. Det ni!

2009-04-19 · 19:56

Hela dagen rensning av garderoberna. Jag har provat sommarklänningar från tiden innan jag blev gravid och kommer nästan i dem. Motionera, tyckte min man. Köpa nytt, tyckte jag, som ser hur min knappa lästid plötsligt ska slukas upp av svettiga springpass. Men kanske om jag varje dag tar en en timmes promenad och lyssnar på en ljudbok?

Jag kommer inte riktigt in i (dokumentär)romanen/reportaget/boken Legionärerna av PO Enquist. Märker att jag skummar igenom de centrala delarna om balterna för att närläsa de kortare styckena om undersökaren själv, dvs författaren. Och igen förbluffas jag av hans ensamhet, att relationerna, ja till och med hans äktenskap på något sätt inte angår honom, nej, angå är fel ord, men som att en del av honom befinner sig utanför sammanhangen, fastfrusen i sig själv bakom en hinna av is. Det är inte alls obehagligt, men lite beklämmande, och jag vill andas varm andedräkt över honom och rita barnsliga hjärtan med pekfingret på kinderna.

2009-04-17 · 16:28

Kan man anklaga en bok för att den inte är tillräckligt någonting som den kanske inte alls har ambitionen att vara? Kan man avfärda chick litt med att den inte är tillräckligt feministisk, på sin höjd feminist light, men oftast väldigt traditionell i sin könsrollsbeskrivning?

Jag funderar efter att ha bläddrat mig igenom Maria Nilsons Chick Lit - Från glamour till vardagsrealism. Maria Nilsson sysslar till vardags med "jämställdhets- och mångfaldsutbildning" så det är inte alls konstigt att hon har genusblicken med sig i studiet av chick litt-genren. Och kanske är det rätt att förutsätta (eller åtminstone önska) att underhållningslitteratur för kvinnor av kvinnor ska ha en feministisk agenda, men om nu kvinnors drömmar råkar vara ganska traditionella och politiskt inkorrekta - ska vi sluta drömma då?

Är det fel att vilja hitta den rätte, tycka att sex med män som man inte älskar är ett ganska meningslöst (om än lite spännande) tidsfördriv, önska att bli uppvaktad med rosor och romantiska kärleksförklaringar och fantisera om ett stort kyrkbröllop? Är det inte egentligen ganska...fint?

Är det verkligen så omöjligt att förena med krav på hela lönen och halva makten?

2009-04-16 · 19:08

Det går över till du gifter dig! Så brukade min mormor säga medan hon blåste bort gruset på det skrapade knät. Som om kärleken skulle lösa allt, eller var det åldern? Men det var ju bara ett uttryck. Inte så allvarligt menat.

Däremot tror jag att Viggo Cavling menade allvar när han på Babel igår påstod att allt löser sig automatiskt bara man blir 30. Apropå Gustav Fridolins bok Sveket mot 80-talisterna. Som om ungdomsarbetslöshet, bostadsbrist och nedmonterad välfärd bara är ett någon som man inbillar sig när man är 20, kanske för att man är lite bortskämd och lat. Och inte lärt sig att kämpa.

Ja, ja, jag borde inte se på tv, inte ens på litteraturmagasin, jag blir bara ledsen. Jag blir alltid ledsen när viktiga politiska frågor förminskas till individuella problem. Fridolin sökte inte medlidande, som Daniel Sjölin ville få det till, han sökte ett uppvaknande - gör något innan det är försent. Alla kan ju inte bli tidningskungar och mediadrottningar. Och som vanligt ser jag inte riktigt vad vare sig Viggo eller Amelia har i ett litteraturprogram att göra? Finns det inga författare som är 40-taliser, respektive 60-talister?

Men nu ska jag vara glad igen. Jag är ju trots allt gift.

2009-04-14 · 16:57

Ibland önskar jag att det var lite mer uppror i mitt liv och lite mindre uppbrott. Jag tänker på det efter att ha läst Enquist Berättelser om de inställda upprorens tid och Marika Kings Supernova. Att många gånger har jag löst ett problem med ett privat uppbrott, fast problemet kanske egentligen var politiskt och hade krävt ett uppror.

Kanske är det därför jag inte självklart ser Supernova-hjältinnan Lisas uppbrott från konsultkarriären efter kraschen i utmattningsdepression som ett lyckligt slut. Visst gör det mig glad om hon (Lisa/författaren Marika King - jag tror det är samma) blir lyckligare av biståndssarbete i Afrika än av en karriär bland giriga kapitalister, men vad var egentligen orsaken till hennes sjukdom?

Är det verkligen mammans fel, som hellre dammsög än tröstade, när Lisa var liten? Beror det inte snarare på att de manliga kollegorna utnyttjar den nyanställda Lisa för att de vet att hon som kvinna har dubbelt att bevisa, eller på att den gifta chefen flirar med henne fast hon faktiskt är beroende av hans välvilja, och de inleder ett dödsdömt förhållande?

Kanske borde huvudpersonen ha läst tex Maja Lundgrens Myggor och tigrar som komplement till Millers Det självutplånande barnet. Jag får lust att skicka hem henne från det förbaskade yogalägret eller terapisoffan och styra henne till ett argt uppror. Det är ju trots allt en roman. Åtminstone i fiktionen kan jag väl få önska lite färre uppbrott och lite fler uppror.

2009-04-12 · 19:32

Nu vet jag vad jag har gemensamt med PO Enquist. Rädslan för det sentimentala.

Det är bland annat det som gör att han skriver sådana fantastiska romaner där de starkaste känslorna är oerhört betydelsefulla men knappt går att få syn på, liksom dolda bakom en dimridå eller under en tunn hinna av is.

Det är bland annat det som gör att jag inte skriver några romaner alls. Rädslan för det sentimentala. Eller är det kanske rädslan för att bli synlig?

2009-04-11 · 17:44

Idag har jag läst en debutant. Jag hostar fortfarande som en lungsjuk, har trots det suttit i solen med en filt runt benen och läst. Marika King. Supernova. Om en prestationsknarkande ung kvinna med examen från Handels. Jag tror att boken vill berätta att man inte blir lycklig på toppen, ens med trettionietusen i ingångslön. Kanske ska det föreställa en utvecklingshistoria eller en sedelärande berättelse. Men jag vet inte, det är en kvinna som vill bli sedd av män och är beredd att ta över deras livsdrömmar för att bli det. Några egna livsdrömmar eller känslomässig mognad märks i alla fall inte i den här boken. Men det ska visst bli en serie. Fast jag tror att det här räcker för mig. Handels kanske är en toppskola, men för att bli författare krävs det något annat. Ett språk till exempel. Trött på den här dialogrika medieprosan. Lika tom som deras liv tycks vara.

2009-04-11 · 10:30

Finns det andra författare än PO Enquist?

2009-04-09 · 14:59

Enquists bild av kärleken är två människor som sitter och talar med varandra utan rädsla. Så enkel är kärleken, så självklar. Det är bara så mycket som kan komma emellan; politik till exempel, världshändelser och det till synes meningslösa. Det som är svårt att få att hänga samman. Det kan tyckas att Enquist skriver om just det, om samhället, om politiken, om de omvälvande historiska ögonblicken. Men det är för att det står i vägen. Som rädslan. Det hans romaner egentligen handlar om är kärleken. Själv är jag fortfarande sjuk och hostar så att skulderbladen värker. Inget internet och tankarna krymper när jag knappar in dem på telefonen. Vet inte vad ni diskuterar på sidan, inga meddelanden når mig utifrån. Vår tids öde ö? Tur att jag tog romaner med.

2009-04-07 · 20:22

Går det att blogga från telefonen? Nu gör jag i alla fall ett försök från sjukbädden. Hela familjen är snuvig och internet strejkar. Då är det illa. Jag har återvänt troget till enquist och läser Berättelser från de inställda upprorens tid och undrar om mitt liv är ett inställt uppror. Kanske kommer jag fram till ett svar i påsk.

2009-04-05 · 10:37

Skyltning med "påskekrim" på biblioteket. Olästa deckare på det långa frestarbordet bland fjädrar, tuppar, ägg och små gula kycklingar. Jag som inte läser deckare. Kanske är det dags att börja nu...

Tre böcker jag tar med mig till landet i påsk:

Varg Gyllander Somliga linor brister
Lars Rambe Spåren på bryggan
Friedrich Glauser Feberkurva. Ett nytt fall för överkonstapel Studer

2009-04-02 · 22:13

"Jag, som arbetar vetenskapligt, vet att intuitionen inte alltid har rätt". Den meningen hoppade upp ur mitt minne idag, en rad från en professor till en läsande kvinna på ett tåg. Varför kom jag att tänka på det? Kanske för att han var professor i statistik och idag har jag gått och grubblat på det där med generaliseringar. Det är ju dumt att generalisera, sägs det, men var går gränsen mellan de dumma generaliseringarna och de fastslagna (statistiska) skillnaderna mellan olika grupper?

Män är från Mars, kvinnor är från Venus (John Gray). Det är väl ändå en generalisering som heter duga? Men att påstå att kvinnor har lättare att prata om känslor än män? Att hävda att män är mer våldsbenägna än kvinnor? Att kvinnor har mindre makt och lägre lön?

Visst kan man undvika att tala om grupper överhuvudtaget, alla är vi individer etcetera, men då missar vi ju möjligheten att se mönster, strukturer och sammanhang. Kvinnor tjänar mindre än män. Det blir lätt att avfärda med individargumentet. Det går alltid att hitta någon kvinna som har bättre betalt än någon annan man, och så kan vi inte bygga politik på det, eftersom det inte finns något tillsammans, eller något genomsnittligt generellt.

Min intuition säger mig att generaliseringar faktiskt inte är så dumma, fast de har dåligt rykte. Jag ska bara lära mig av min professor och istället säga "statistiskt sett" så att jag låter tillräckligt vetenskaplig.

Ni vet väl förövrigt att kvinnor har bättre intuition än män?

2009-04-02 · 11:12

Igår kväll skulle jag ju ha sett på Babel. Förstås. Och jag skulle ha börjat på en ny bok, som kanske inte var Enquist. Dessutom skulle jag göra en stor kopp varm choklad, tända stearinljuslyktorna i fönstren och njuta av tystnaden. Så hade jag planerat. Så snart Ester somnat.

Kvart över åtta kryper vi under stora täcket med vällingflaskan. Gissa vem som somnar först, och som inte vaknar förrän klockan är ett på natten och allt är redan försent. Jo, jag förstås. Och vad värre är, det är inte den första kvällen det händer. I valet mellan att läsa och att sova tycks sova vinna allt oftare.

Kanske är det våren.