2009-05-30 · 17:23

Två stycken nya marsvinskompisar har kommit till vår familj idag, krupit djupt under hökuddarna och vill inte riktigt ge sig till känna ännu. Vi försöker hitta passande namn så att vi kan kalla fram dem. Att locka med lite gurka hjälper nog också. 

Läste någonstans att länspolischefen Carin Göthblad brukar spontanköpa(!) marsvin och dessutom har hon ett stort läsintresse. Hon verkar sympatisk :-)

Nu läser jag två böcker parallellt, för att jag är nyfiken på de författare som är nästa månads gästbloggare här på bokcirklar.se. Debutanten Kristina Hård har skrivit en SF-roman om en forskningsgrupp som färdats till en okänd planet. Alba heter bokens huvudperson, och det är också namnet på romanen. Science fiction... hittills vet jag inte om det är meningen att jag ska läsa bokstavligt eller om allting symboliserar något annat. Jag vet kanske för lite om genren. Är all SF samhällskritik? Det har jag på något vis inbillat mig, men egentligen vet jag inte. 

Margareta Lindholm har skrivit Jag går över det frusna gräset. Jag älskar sådana poetiska titlar. Tidigare har jag läst Etel och människorna av samma författare. "Psykologisk skarpsyn, medkänsla och en osviklig blick för detaljernas betydelse", utlovas på baksidan genom SvD:s recensent Magnus Eriksson. Jag håller med! Jag uppfattar dessutom hennes romaner som väldigt nordiska, men det måste jag fundera lite mer på varför jag känner så... det är i alla fall menat som något positivt. Tänker Hanne Ørstavik från Norge, Ida Jessen från Danmark, Steinunn Sigurdardottir från Island...

2009-05-28 · 22:14

Vilken kväll!

Vi, jag, Annika K, författarna Lars Rambe, Mikael Fant och Lina Forss, pratade sommarläsning på Akademibokhandeln och att prata läsupplevelser är nästan som att prata minnen, man vill bara visa fler och fler och fler fotografier. Fast lästips är generösare, som att överlämna en fin gåva mer än att stoltsera med sin upplevelse tycker jag.

Nu ska jag välja en bok från vardera tipsare (jag kan ge er hela tipslistan sedan, men den är lååång - vi samtalade i två timmar!)
Bland Annika K:s tips väljer jag Nicole Krauss Kärlekens historia (för att jag vill tro på den livslånga kärleken!)
Från Lars Rambes tar jag Annie Proulx Dragspelsbrott (för det originella i att låta ett dragspel utgöra den röda tråden i en brokig historia med ett omfattande persongalleri)
Lina Forss angelägnaste tips var Caroline Engvall 14 år till salu (för att det är en viktig bok och en sann historia om något som inte borde få hända)
Av Mikael Fants måste det bli Émile Ajar (Romain Gary) Med livet framför sig ("världens bästa bok nu äntligen i nyutgåva!")

Så var sommaren räddad!

2009-05-27 · 21:42

Finns det någon blogg ni önskar att ni kunde bläddra i som i en bok? Följa en utveckling, hitta återkommande teman, inkonsekvenser eller fördjupningar? I så fall ska ni nominera den bloggen till Vulkan! 

"Tillsammans med Expressen lanserar vulkan.se en tävling om årets bästa blok. En blok är en blogg som tryckts till bok. Tävlingen har vuxit till sig från förra året, nu är det hela 7 kategorier med varsin bloggande ambassadör." 

 http://www.vulkanmedia.se/blok2009/

Har ni någon favoritbloggare i kategorin Litteratur & Kultur?

2009-05-26 · 21:24

Jag läste aldrig bästsäljaren David Eberhards bok I trygghets-narkomanernas land. Nu sitter jag med uppföljaren Ingen tar skit i de lättkränktas land och undrar om jag tänker läsa den för att få något bekräftat, eller för att få bli lite upprörd. Det är ju så skönt ibland att tycka annorlunda.

Tydligen finns det ett kapitel i boken om Maja Lundgrens "paranoida fantasier om män i Kultursverige", ett annat om "militanta genusteoretiker". Eberhards slutsats är att vi ska sluta älta och återuppta den gamla hederliga parollen vid motgångar: Det går över tills du gifter dig. (Det uttrycket trodde jag att det var bara flickor som fick höra, för han menar väl inte att det främst är kvinnor som...nej, väl?!) 

Såhär inledningsvis tycker jag i alla fall att det är en intressant paradox att svenskarna tydligen tycker så mycket om att bli kritiserade, att Eberhards bok (som enligt hans egen teori borde medföra en känsla av kränkning för läsaren) blir en försäljningssuccé. Inte nog med att vi är lättkränkta här i trygghetsnarkomanernas land, vi njuter dessutom uppenbarligen av det!

Eller kan det vara så att vi tycker att det stämmer på alla andra, men inte på mig? Ungefär som när vi reser utomlands och tar det som en komplimang när någon säger att vi inte alls verkar svenska...

2009-05-25 · 12:22

Hur läser ni på sommaren? Skiljer sig er sommarläsning från hur och vad ni läser under resten av året? Vi ska prata sommarläsning på torsdag  kl 17-19 på Akademibokhandeln i Skrapan, Stockholm, och jag har förstås massor av tips som jag vill ge andra läsare, men... just till sommaren?

Själv tycker jag om att temaläsa när jag har gott om tid, eller läsa samtliga böcker i en romanserie, eller kanske ett helt författarskap. I sommar vill jag läsa om män (den främmande arten!) i litteraturen, eller egentligen om hur manligheten skildras i nyskrivna romaner och noveller.

Annars har jag så mycket av PO Enquist som fortfarande är oläst, att jag kanske föredrar att umgås med honom. Det kan ju också tänkas att jag hittar en lockande bok på loppis på landet och fastnar med den, fast det inte alls var vad jag hade planerat... Ett slags oväntat besök av en främling under äppelträdet.

2009-05-23 · 13:59

Om det inte vore firande och kalas, om inte alla barnen ville ha glass, om inte sanddynorna var så vackra, havet så stort och vinden så stark och allt bara så intagande och underbart danskt, så skulle jag nog ha hunnit åtminstone några kapitel i min danska deckare. Men inte...

I morgon hemresa. Sedan allt som vanligt.

2009-05-21 · 15:02

Minns ni den danska teveserien Charlott och Charlotte? Om två kvinnor som träffas av en slump, tillbringar en månad tillsammans på Jylland, utvecklas av varandras olikheter och lär sig att ta emot kärleken när den kommer. De fick mig att älska det danska språket och längta efter en dansk älskare! Det var många år sedan, men jag tänker på det nu när vi promenerar på sanddynorna i Blokhus. Jag njuter fortfarande av språket, men istället för en älskare söker jag en dansk bok. På pockettoppen i snabbköpet hittar jag en deckardebutant, Inger Wolf Sort sensommer. Tänk att jag har kommit i en deckarperiod! Måste nog lämna gruppen Våga vägra deckare, fast gå över till Vi som älskar deckare vet jag inte. Älska är ett starkt ord, reserverat för. . . po enquist.

2009-05-19 · 18:19

En liten notis i Vi Läser som jag önskar var en hel artikel. Unga brottslingar i Massachusetts, USA får välja mellan fängelse och bokcirkel. Är det tänkt som ett straff till ynglingar som får plåga sig igenom tjocka klassiker, eller är det tänkt som terapi? Förmodligen det senare, men det måste ju betyda att man utgår ifrån att man faktiskt blir en bättre människa av att läsa skönlitteratur! Och om så är fallet borde det ju varken vara budget eller miljö som är de stora valfrågorna, utan skolbiblioteken.

2009-05-18 · 10:54

Vi är på resa hela veckan. Just nu har jag hittat en dator på färjan över till Danmark och här skramlar av spelautomater som spottar mynt. Från åksjuka till sjösjuka fast det är nästan alldeles vindstilla. Jag borde inte åka någonstans. Det blir ingenting läst.

Om jag vid något tillfälle har haft något negativt att säga om Gun-Britt Sundströms För Lydia tar jag tillbaka det nu. Med några dagars distans till läsupplevelsen har den bara blivit bättre, Lydia mognare och Arvids stolthet mer tragisk än ond. 

Nästa hälsning blir från Legoland!

2009-05-17 · 14:06

På bilresa med barn, bebis och böcker. Fast egentligen kan jag inte läsa i bilen. Det straffar sig genast med åksjuka. Kan ändå inte låta bli att bläddra lite i senaste numret av Vi Läser. Det är en sådan fin sommarbild på Daniel Sjölin på omslaget. Jag lyckas inte byta rubrik på den här hälsningen genom telefonen, så det privata får hållas stången här också fast jag har lämnat Enquist hemma.

2009-05-14 · 21:53

Idag åkte jag till och från Uppsala för att prata läsande på scen. Biblioteksdagar. Det är så underligt, när bibliotekens framtid ska diskuteras är det som att man förutsätter att alla vill ha något annat än just bibliotek, spelhallar kanske, eller musikstudios, nedladdningscentraler... trots att läsandet är stort, ja, trots att det finns en folkrörelse av bokcirklare i hela landet vill biblioteken göra vad som helst för att inte längre förknippas med skönlitteratur och böcker med pärmar. Jag begriper inte.

I alla fall läste jag Agnes  Edward på tåget och drogs djupare in i Agnes passion, eller om det är galenskap. Lina Forss skriver med sådan intensitet att jag glömmer att andas emellanåt. Jag tycker inte om Agnes. Hon är narcissistisk och hänsynslös och ingen vidare mamma, och jag har svårt att hitta ursäkter för hennes beteende. Men det gör ingenting. Jag flyter med ändå och tänker att förälskelser varken behöver förklaringar eller förlåtelse, åtminstone inte i fiktionen.

2009-05-14 · 20:10

Nu är jag riktigt olycklig. Jag lyckas inte komma in i min egen cirkel.
Boken om Blanche och Marie. PO Enquist! Och jag kan inte ens skylla på chattfunktionen, jag tror att det är min egen dator som inte vill mig väl ikväll. Och jag som har längat så! Hela dagen.

2009-05-13 · 10:20

Jag är påverkbar. Lydia Stilles smärtsamma passion och Agnes besatthet gör att jag tror mig själv om att vara olycklig förälskad. Så måste det ju vara, eftersom deras längtan efter mera liv, deras lidande i väntan känns som min längtan och mitt lidande. Jag måste göra pauser ibland, landa i min vardag och minnas att jag inte är olycklig och inte bortvald.

Hur kan det vara möjligt att avundas någon hennes smärta?

2009-05-12 · 10:16

Fortsätter i För Lydia i solskenet på balkongen och hör Arvid gå runt och vissla på tidningsredaktionen. 

Runt förra sekelskiftet gick män och visslade på trottoarerna, på 20-talet visslade de, 50-talet och 70-talet. När slutade männen att vissla i litteraturen? Visslar de fortfarande i det verkliga livet?

2009-05-10 · 17:04

Hann inte mer än två sidor i Lina Forss Agnes  Edward förrän mina tankar sattes igång. Kanske är det intensiteten och energin i berättelsen, som en spegling av en lätt galenskap eller livshunger, som gör att jag själv börjar hungra. 

Agnes har alltid velat ha "pengar, makt och en Porsche i knallig färg" - den rika tjugo år äldre maken, som bara vill Agnes väl, kom på köpet bara, liksom barnen. Det hon saknar är passion och nerv och jag gissar att det är då hon möter Edward. Konstnär. Förmodligen inte rik och definitivt inte trygg.

Nu är jag där igen med min fråga? Är det omöjligt att hitta en bra man som är intressant? Är alla goda män tråkiga, passionslösa och fattiga? Hur ska en kvinna kunna tillfredsställa behovet av trygghet (som tycks vara starkt) och samtidigt behovet av spänning (som tycks vara nog så starkt)?

Jag vet. Karolina Ramqvist Flickvännen har svaret. En kriminell man, som köper dig ett hus i Alla hjärtansdagspresent, dyra resor, vackra klänningar i mängder, som ger pengar, makt och Porsche, men som för guds skull aldrig blir tråkig, nej spänningen finns med i det olagliga, lögnerna och skenet. När som helst kan det avslöjas, när som helst tar det slut. Ett liv på gränsen blir aldrig tråkigt.

Är det vad vi drömmer om? Är det den ultimata kvinnofantasien?

Nej, naturligtvis är det ingenting vi står för.

2009-05-07 · 21:36

Fast kanske är det inte Lydia jag har svårast för i Gun-Britt Sundströms version, utan Arvid. I Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg kunde jag ändå förstå hans tvekan inför att ge Lydia några löften, hur skulle han klara att försörja en familj? Och att låta henne vänta på honom, nej, tänk om hon väntade förgäves?

Men i För Lydia finns det inga sådana förmildrande och nästan sympatiska drag, här är han bara självisk och undanglidande, ger halva löften men värnar sin frihet. För vad? Medan den betydligt äldre Markus Roslin, med sin faderliga omsorg, blir ett förståeligt val för ett stackars sårat flickhjärta. Gun-Britt Sundström har gjort Lydia till ett barn och Arvid till en skitstövel.

I min oskrivna version vill jag göra Arvid till en bra man. God, men ändå intressant. Finns det sådana män? (I litteraturen alltså?) Jag försöker hitta förebilder, skildringar av män som är goda, men inte för den skull utslätade eller naiva. Män som är intressanta men inte på grund av makt, pengar eller kriminellt förflutet. 

Förslag?

2009-05-06 · 17:32

Jag läser För Lydia och undrar vad det är som gör att den känns ålderdomligare än Den allvarsamma leken. Hur kan en roman från förra sekelskiftet kännas mer modern än den skriven 1973? Lydia är på något vis för sedlig, för blödig och inåtvänd. Någon behöver helt enkelt skriva historien ännu en gång - Lydia och Arvid 2009. Kanske gör jag det. Men då blir det ett lyckligt slut.

Fortfarande vet jag inte vilken tanke jag inte fick fatt i igår. I natt drömde jag i alla fall att jag skulle cykla söderut, men fastnade i en rondell tills det blev natt och det inte gick att följa vägarna ut för mörkret. Tanken sitter fast också i drömmarna alltså. Men böcker brukar öppna upp. Kanske dags för en Enquist igen.

2009-05-05 · 22:37

Hela kvällen har jag ansträngt mig för att få fatt i en tanke som jag kunde bygga det här blogginlägget på. Vad som helst, en bild, en förstamening, gärna något som provocerar lite eller utmanar era bestämda sanningar.

Men det blir ingenting. (Inte ens en tumme.)

Jag anar att det är något jag inte vill ska nå fram till mig. Ungefär som när man plötsligt tappar rösten för att man har något obekvämt att säga. Något som hotar min självbild förmodligen.

Tanken tiger still.

Det kommer i drömmarna istället. Då kan jag inte värja mig längre. I morgon är jag en annan.

2009-05-03 · 21:24

Jag vet inte hur många svenska deckare som skrivs varje år. Jag vet att det är många, men jag har bara läst en - Spåren på bryggan av Lars Rambe. Jag försökte minnas när jag senast läste en deckare, för att se om jag hade något att jämföra med i samma genre, och mindes att jag faktiskt läste Liza Marklunds första, Sprängaren.

Båda författarna har valt en journalist som huvudperson, Annika Bengtzon (hos Marklund) och Fredrik Gransjö (hos Rambe), men istället för att börja jämföra böckernas intrig och grad av spänning är det något helt annat som slår mig! 

Annika Bengtzon fick mitt i den intensiva nyhetsbevakningen springa med barnvagnen i snön för att hinna lämna på dagis, brottades med det dåliga samvetet för att hon jobbade sent, och möttes av sin mans besvikna blickar vid den kallnade middagen. Hon räckte inte till. Aldrig. (Och jag minns att jag tyckte hennes man var väldigt förstående!)

Ställ det i kontrast till Lars Rambes reporter Fredrik Gransjö, som möts med ömhet av sin (gravida) fru för att han fått jobba så hårt, plus hennes beundran för det han åstadkommit. Hon räknar alls inte med att han ska passa middagstider eller ringa hem när han blir sen, (han har ju så mycket), och tidigt på morgonen går hon tappert (och illamående) upp och lagar frukost till honom och den gemensamma dottern, så han får vila ut (fast det inte alls var hennes tur egentligen). Och hon klagar inte det minsta!

För Fredrik Gransjö är inte familj och barn förknippat med en känsla av otillräcklighet, nej, "ett par gosiga armar" ger honom istället möjlighet att koppla av från den hårda verkligheten och hämta ny energi. 

Jag vet inte vad jag vill säga med det här. Tyckte bara det var intressant. Som jämförelse.