2009-07-30 · 21:55

Lina Wolff måste vara höstens starkaste författardebutant. Säger jag utan att ha läst någon av de övriga debuterna, men den här novellsamlingen, Många människor dör som du, är bra på det där sättet att man plötsligt blir medveten om att det är skillnad att läsa en riktigt välskriven bok mot en bra bok sådär i största allmänhet. Jag har visserligen inte läst samtliga noveller än, men jag är övertygad. 

Ska jag jämföra det med någon annan svensk författare så är Gabriella Håkansson den första jag tänker på. Tror det har något att göra med att jagpersonen i historierna liksom berättar utifrån som en opartisk betraktare om sig själv, liksom utan nostalgi, utan sentimentalitet, inga psykologiska förklaringsmodeller eller rättfärdiganden. Intresserat sakligt men utan (uttalade) värderingar? Det är inte så vanligt. Tror jag. Det skulle kunna bli tomt och cyniskt, gissar jag, omoraliskt. Vad är det som gör att det inte blir det? Humorn kanske. Får fortsätta läsa och fundera lite till...

2009-07-29 · 10:41

Nu har jag två böcker framför mig som finns på min topplista över höstens böcker att se fram emot (se Boknyheter)! Lina Wolff Många mäniskor dör som du, en novellsamling av en debuterande svensk författare och Curtis Sittenfeld Presidentens hustru.

Novellsamlingen blir reseläsning (börjar på bussen redan idag) och den tjocka romanen blir min kvällslitteratur.

Presidentens hustru ska tydligen bygga på Laura Bushs liv (ex-presidentens hustru alltså), fast vara fiktion. Jag vet bara två saker om Laura Bush, och de sakerna kanske inte ens är sanna utan bara rykten och fiktion, men oavsett räckte just dessa två saker för att få mig att välja Sittenfelds roman bland höstens många böcker.



Det sägs att Laura Bush röstade på demokraterna när hon blev förälskad i Georg W Bush och tackade ja när han friade. Det sägs också att hon vid ett angrepp från en journalist efter den amerikanska invaderingen av Irak lär ha svarat:
- Skyll inte på mig, jag gifte mig bara med honom, det är ni som har röstat fram honom.

Visst måste man bara läsa en roman om henne!

2009-07-27 · 22:06

Att vara kvinna är att vilja vara en annan. Åtminstone känns det så efter alla olyckliga kvinnoporträtt i litteraturen. Jag kanske är ovanligt nedstämd just ikväll, men jag kan inte komma på en enda lycklig kvinna... Men kanhända finns det inga lyckliga män heller, det går kanske inte att göra litteratur av lycka?

Alla är lyckliga på samma sätt, medan all olycka är särskild, eller hur det nu är Tolstoj uttrycker det i Anna Karenina (i romanens inledningsmening). 

Men, i alla fall, när män är olyckliga är det ofta för att de drabbas av orättvisor eller motarbetas, det blir till och med något hjältemodigt över falling down-männen i förortsmiljön. De slåss och går under för sin värdighet mot en omgivning som hotar deras manlighet.

Men kvinnorna... "Du är ett tomt och innehållslöst skal till kvinna", säger Frank till April i Revolutionary Road, och hennes kamp för lycka är kantad av skuld. Skuld för att inte älska tillräckligt, inte vara villig att offra tillräckligt, skuld för att hennes längtan sträcker sig till att vilja det som hon inte förväntas behöva - ett eget liv. 

Ett skal. Nina Hemmingsson har en underbar bild i seriealbumet Så jävla normal. En svartmålad prinsessa med ett stort vitt hål i magen. Hennes teckningar (som enligt baksidestexten kommit till sömnlösa nätter när hon hellre grät än sov) är lika desperata som förbjudna. Är det här en kvinna? Tänk... Nu känner jag mig lite mindre skamfylld. Kanske rentav lite normal.

2009-07-24 · 22:56

Blek är ändå vackrast. Det är väl den trösten man får ta till när semestern regnade bort. Nu kanske ni tror att jag har fått mycket läst efter alla timmar inomhus, men nej, mest har vi spelat kort, lagt pussel och ätit god mat. Återhämtat oss.

Men nu är vi hemhämtade igen till vardagen, och jag har bara några sista sidor kvar av semesterns läsning, Lewis resa av PO Enquist. Vet ni, jag kan bli arg på att alla tycks älska hans böcker. Finns inte en recensent, inte en läsare som inte berömmer hans språk och hans historier. Och det är förstås naturligt och bra, och ändå, ändå!!, vilket språk ska jag ta till för att visa att jag inte är vilken beundrande läsare som helst, utan att jag är särskild och hans böcker berör mig på ett sätt som inte ryms inom vanligt enkelt tyckande?

Det är då jag låter förälskad, för jag vet inte vilka ord jag ska använda. Jag är inte det minsta ödmjuk när det gäller det här, jag ser rakt in i smärtpunkten, som alla hans böcker kretsar kring, ibland med långa omvägar, ofta dolt i andra historier. Och det är inte för att han är så stor och berömd och allmänt älskad som jag valde att bli hans bästa läsare. Hans böcker hittade mig och jag hade inget val. 

Ja, ja, förälskade personer brukar ju idealisera... Det gäller säkert förälskade läsare också, tänker ni, men nej, det handlar inte om att jag upphöjer honom som ofelbar, tvärtom, tvärtom!! Kärleken är blind, men jag ser. 

Ni märker, jag har inte ord för det här. Alltsammans låter bara... sentimentalt. Bland det värsta jag vet.

Lika bra att jag läser någon annan författare och börjar bete mig normalt igen.

2009-07-20 · 22:41

Alla tankar krymper när jag försöker formulera dem med hjälp av telefonen. Därför sparar jag det jag tänkt om Enquist till en annan gång, när semestern tagit slut. Jag lovar att jag lyssnade intensivt på honom från stugans sprakande radio. Det bästa möjliga ljud krävde att jag stod upp bredvid apparaten och klämde mittdelen av antennen mellan tumme och pekfinger. Så det gjorde jag. PO, vad allt skulle jag inte göra för dig. . .

2009-07-18 · 22:13

Nu kommer ovädret. Det har dragit in söderifrån över Danmark och nu smattrar det mot stugtaket så marsvinen blir oroliga. Jag läser Hamlet. På tal om den avvisade kvinnans historia. Gå i kloster Ofelia! Gå, gå! Snart är det söndag den 19 juli kl 13.

2009-07-16 · 16:58

På tillfälligt besök i civilisationen, dvs tillgång till internet. Jag har just raderat några hundra skräpmejl i min inkorg för jag vill varken förlänga penis eller gå ner i vikt.

Idag är det åskhett (fast ingen åska, än) och jag klagar inte eftersom det regnade i morse. Minns att jag hörde en pappa säga till sin dotter på tunnelbanan en gång, när hon klagade att hon frös: - Passa på att frysa du, för snart kommer du svettas igen!

Allt jämnar ut sig i längden.

PO Enquist är Lewi och Sven i en och samma person. Dubbelheten på nytt. Som kung Christian och Struensee, eller de två förväxlade barnen. Eller han (Enquist) och jag (författaren) i självbiografiska romanen. Vissa får sin historia nedtecknad, andras historia är förträngda minnen och frostskador i själen. Enquist är både och. Men utan det dolda skulle ingenting bli synligt. Hänger det ihop? Ja.

Som vanligt drabbar han mig. Att läsa Enquist är en kärlekshandling.

2009-07-15 · 00:06

Det underliggande budskap jag läser in i Vi som aldrig sa hora är följande: Kille som ansträngt sig att vara snäll och inte säga hora får varken tacksamhet eller snygga tjejen. Alltså kunde han lika gärna ha utnyttjat och våldtagit och skrikit hora eftersom tjejerna inte visar tackamhet och väljer honom. Jag står fast vid att det är unket.

I stället läser jag PO Enquist igen (Lewis resa) och får som vanligt känslan att jag är den enda i hela världen som på allvar kan förstå honom. Underligt, liksom en känsla av upphöjdhet, kanske förälskelse, och förmodligen är den falsk. Men tänk ändå att kunna skriva så att läsaren känner sig utvald. På söndag kommer jag att vara hans utvalda lyssnare.

2009-07-13 · 17:11

Äntligen en strimma solhopp mellan regnmolnen. Jag försöker läsa samtidigt som jag steker pannkakor eller är social. Det går sådär. Boken jag börjat i är dessutom gråare än himlen. Ronnie Sandahl Ui som aldrig sa hora. Mer patetiska män får man leta efter. Och bokens titel till trots har de usel kvinnosyn. Jag är säkert oförstående och empatilös, men jag kräks på denna självömkan och tänker inte hjälpa till att tycka synd om. De står inte för någon ny manlighet. Ett manligt misslyckande. Ja. Men inte är det kvinnornas fel.

2009-07-10 · 13:23

Nu har det regnat så mycket att studsmattan på tomten börjar likna en badbassäng. Det är då man stoppar in hela familjen i bilen och åker in till Karlstad. "Naturen är farlig, välj shopping istället", såg jag en reklamskylt utanför Mitt i City. Jag är nästan beredd att hålla med, men valde ett tredje alternativ - biblioteket!

Här sitter jag nu med hela vida Internet framför mig och känner mig delaktig igen, en kort stund, för snart bär det av till stugan på nytt. Vilken aktivitet det har varit här inne, trots att vi är mitt i juli, mitt i semestertider, fast förstås, också mitt i lästider.

Jag bläddrar fortfarande fram och tillbaka i Den franske löjtnantens kvinna och min man ber mig göra något annat istället, något som inte gör mig nedstämd. Men de bästa böckerna påverkar mig alltid på det sättet, jag tror att det är tecken på att en förändring äger rum, att jag i någon mån blir en annan. Och det är värt några dagars sorg.

Men jag skulle också bli lite gladare om solen tittade fram. Åtminstone några timmar. Jag har redan shoppat! En bikini på rea, 50-tals prickig med hög midja, och den bör användas i  naturen nära bad.

 

2009-07-08 · 21:00

Förövrigt, som fortsättning på förra inlägget, fanns det två slut att välja mellan i romanens sista kapitel. Själv väljer jag det mest konventionella, det på gränsen till sentimentala slutet. Jag väljer Charles lycka framför Sarahs. Och jag blir inte klok på varför. Är tanken på att inte behöva en mans kärlek för att bli hel alltför främmande? Så är jag alltså minst lika fördärvad av romantiska fantasier som vilken 1800tals hjältinna som helst? Eller väntar jag bara på att mannen ska bli lika fri som jag innan jag är beredd att skriva om mitt slut?

2009-07-08 · 17:06

Hur kunde jag tro att det bara var att kasta sig över nästa roman efter att ha läst ut Den franske löjtnantens kvinna?
Som om den knappt hade påverkat mig alls, bara en läsupplevelse bland andra. I själva verket lever jag fortfarande med Charles och Sarah i deras viktorianska England , faktiskt inte alls olik vår så kallade frigjorda tid som vi kan luras att tro.
Och jag erkänner, jag är inte ens hälften så modig, så autentisk, så full av integritet som den av alla så föraktade Sarah, trots att jag är född över 200 år av kvinnoemancipation senare.
Och samtidigt, är Sarah lycklig? Är hon fri?
Vem var det som sa att kvinnofrigörelsen saknar betydelse så länge inte också männen har frigjorts? Om jag inte satt på landet mitt i internetfria semestern skulle jag ta reda på det.

2009-07-06 · 13:59

Jag har ingenting emot regn. Inte ens första semesterdagen på landet med tre vuxna tre barn och en bebis i samma stuga. Jag önskar mig ingen annanstans och inget annat väder.

2009-07-04 · 15:41

Jag har varit tre veckor utan mina söner, och sent igår kom de hem. Det är först när de är här igen (och jag tror faktiskt de har vuxit!) som jag inser vilket lugn de kan ge mig bara genom sin närvaro. Just nu har jag hur stort tålamod som helst för långa utläggningar om Pokemons olika utvecklingar. Och att de hoppar i soffan, lämnar smörfläckar efter sig på diskbänken och sprider lego över vardagsrummet är som ett hälsobalsam. 

Och idag är det bara deras historier som gäller. Vi ska hinna ikapp varandras frånvaro. Böckerna får vänta.

Men, Den franske löjtnantens kvinna utläst, och nu väntar Illusionisten av samma författare, John Fowles.

2009-07-02 · 19:23

Om jag vore kändis är det två saker jag skulle hoppas på - ett att få vara med i Let's dance och två att få sommarprata. 

Visst kunde det gå an att ta privata danslektioner utan publik, men sannolikheten att jag skulle tycka att det var värt tiden och pengarna...njae då krävs det nog ett kändisskap och något som vill betala för att se mig dansa.

Sommarprata däremot... Nu behöver man inte vara det minsta berömd för att få spela in sitt eget sommarpratsprogram på Sveriges Radio. Se här: http://www.sr.se/cgi-bin/jagsommarpratar/

Är det inte underbart? Alla kan bli författare och alla kan sommarprata numera. Om jag faktiskt gör verklighet av det, om jag pratar om mitt liv genom böckerna, minns betydande erfarenheter jag fått genom framgångsrik romankaraktärsidentifikation - lyssnar ni då? (Om min första förälskelse i en pojke som läste Majakovski. Om återkommande depression med Edith, en vänskap som växte genom Selma och Sophie Elkan, hur Jan Kjaerstad förändrade mitt liv och naturligtvis, min bara påbörjade besatthet i PO...) I så fall lovar jag att lyssna på era program - en hel sommar med läsarröster i radion.

(Kanske gav jag just mig själv ett sommarjobb.) 

2009-07-01 · 13:37

Kanske kan det finnas en slags befrielse i att befinna sig på botten. Att inte ha något mer att förlora. Slippa att varje dag putsa på sitt anseende och kämpa sig blodig för kärlek.

Sarah, den franske löjtnantens kvinna, tycks vila lite i att mötas av omvärldens förakt, att hennes sorg och ensamhet på något vis speglas i att människor tar avstånd ifrån henne.

Men hon kommer att bli älskad ändå förstås... För det vet man ju. För det är ju en roman.