2009-08-31 · 21:43

Idag, en novelldag. Jag har läst de nominerade till Sveriges Radios novellpris och röstat på... Definition av Jens Liljestrand.

Egentligen visste jag redan att jag skulle rösta på den, för novellsamlingen Paris-Dakar är en av de bästa novellsamlingar jag någonsin läst, kanske den bästa rentav, så att någon av de andra nominerade skulle vara bättre var inte så sannolikt. Men det kändes bra att läsa alla ändå, liksom för säkerhets skull.

Vilken är din favorit? Läs och rösta här:
http://www.sr.se/sida/gruppsida.aspx?ProgramId=1057&grupp=4169

2009-08-29 · 19:00

Läsarmanifestet får vänta. Nu läser jag Emma Ångströms debutroman Och allt är förvridet. En destruktiv kärlekshistoria med oväntade vändningar och ett sug i berättandet som drar mig med fullständigt. Det här är bra! Riktigt bra!

Erik vägrar att ge upp Mina som han tidigare haft ett längre förhållande med. Trots att hon nu är tillsammans med Rickard är det alltmer av Eriks tankar och handlingar som kretsar kring Mina. Han ger upp allt större del av sitt liv och sina vänner och börjar tillbringa allt längre stunder gömd i en buske utanför Minas fönster. 

En psykologisk spänningsroman, är baksidans beskrivning. Kanske är det en relationsskräckis rentav?

Det Emma Ångström verkligen lyckas med är att få mig att känna sympati för Erik, och samtidigt ren avsky. Inget är så enkelt som det verkar. Erik är ingen känslokall psykopat, och historien inte alls så tydlig som att Mina är det enda offret. Kanske, kanske finns det en gnutta omsorg i Eriks destruktiva beteende och kanske en gnutta bekräftelsesökande i Minas oförmåga att helt släppa taget om sin förföljare? Och det är inte den enklaste sak i världen att polisanmäla den man en gång trott sig älska...

Läs!

2009-08-28 · 09:44

Kanske är det dags för ett läsarmanifest? Om nu författarna manifesterar vilka böcker de tänker skriva är det väl lika bra att vi talar om vilka böcker vi tänker läsa!

Det ska jag klura på idag medan jag vänder sandkakor i parken och skuffar gunga. Ni kan väl hjälpa till? 

Ett läsarmanifest från bokcirklar.se. Vilka centrala punkter vill ni ha med?

2009-08-25 · 22:58

Ibland känns det som att tröttheten ligger som en våt filt mellan mig och omvärlden. Ett års sömnbrist gör att tankarna liksom förlorar skärpan, som att hur jag än anstränger mig får jag inte riktigt fatt i de rätta orden, de klara formuleringarna. Man blir helt enkelt en smula dummare av att vara mamma. Det är ohjälpligt. 

Så om jag inte förstår nödvändigheten av ett litteraturmanifest för nästa decennium beror det kanske på det. Jag tycker visserligen om berättelser, påhittade utan avancerade språkliga experiment bara för att briljera, men det blir ju inte automatisk god litteratur för att det inte är sant, lika lite som det blir det för att det är sant, eller? 

Tänk P.O. Enquist. Han har skrivit både självbiografiskt och fiktivt om verkliga personer, blandat roman med dokumentär. Är han inte en svensk berättare värd att kallas författare kanske? Och alla som skriver deckare gör väl inte det i spekulativt och kommersiellt syfte, eller?

Men min största invändning gäller nog chicklitt. Det är inte litteratur att skriva om kvinnor i storstaden som shoppar. Nähä. Att skildra unga kvinnors vardag och vänskap gills inte, även om igenkänningsfaktorn faktiskt kan hjälpa att genomskåda det absurda kravet på perfektionism och den köpta identiteten. Ser de inte ironin och humorn, eller är det just den som gör det till o-litteratur? Men att skriva med djupt allvar (utan minsta självdistans) om män i storstaden då? Om de identitetsvilsna männen som visserligen inte söker trygghet i en ny handväska, men väl i gitarren och spriten, vad kallas det? Generationsroman möjligen, och det heter duga!

Bra litteratur, eller inte, tror jag ligger någon annanstans än i genrebeteckningen. Men jag ser verkligen fram emot de romaner författarna bakom manifestet kommer att skriva under nästa decennium! Jag älskar påhittade berättelser på begriplig men litterär svenska som inte utspelar sig i storstaden och inte har ett mord i handlingen. Också.

2009-08-24 · 14:16

Är det någon av er som har drömt att gå en skrivarkurs i höst? Bor ni i Stockholmsområdet kan jag tipsa om att Katarina kyrka ger en kurs alldeles gratis i samarbete med författaren Barbara Voors. Vad har religion med författande att göra, kanske ni undrar, och så här beskriver kyrkan det:

"Skönlitteraturen ställer många frågor, liksom den kristna tron, på sin spets: Varför är jag här? Vad innebär det att vara människa? Vilka är människans villkor?" 

Jag har alltid läst skönlitteratur på det sökande sättet. Men steget till att skriva? Ja, varför inte?

Vill du veta mer eller rentav anmäla dig till kursen kontaktar du prästen Hanna Nyberg, Katarina församling: hanna.nyberg@svkyrkankatarina.com

2009-08-22 · 17:54

Jag blir ledsen av Ensamhetens broar. Så där så jag nästan lägger den ifrån mig för att det gör för ont. Värnplikten. Pojkar som förnedras till män. Jag vill inte veta, orkar inte. Ska mina studsiga, glada söner också utsättas, bli svaghetsföraktande och gravt känslohandikappade? 

Jag kan inte minnas att min pappa pratade särskilt mycket med mig när jag var barn. Egentligen aldrig. Men några historier fick jag höra om och om igen, och de handlade alltid om när han var militär, kustjägare eller någon annan olustig term som jag inte vill minnas. Hur de badade i vintervakar, stod nakna på led i minusgrader i väntan på att tvingas i, hur de vandrade i dygn och åt kalla konserver direkt ur burken innan de somnade i små tält med varandras mardrömsrop i sömnen, eller manlighetsskrik kanske, vad vet jag, jag avskydde de här historierna redan då. Men min pappas stolthet över att ha varit tillräckligt hård tycktes räcka i många år. Andra gick under eller bröt ihop (jo, det ingick också i historierna).

Kommer ni ihåg John Hron? Pojken som misshandlades till döds av jämnåriga en augustidag 1995. Han kunde ha flytt, simmat iväg, men då de hotade med att slå hans kamrat istället återvände han till ön och dog 14 år gammal. Jag hade inga barn då, men kunde ändå föreställa mig den fasa och förtvivlan hans föräldrar måste ha känt. Vilket förfärligt sätt att förlora sitt barn. Finns det egentligen något mer plågsamt än att vara John Hrons mamma? Ja, kanske att vara hans mördares mamma.

2009-08-20 · 22:25

Tänk om man skulle göra någonting på riktigt. Satsa liksom. Helt och fullt. Jag tror det är alla vältränade kroppar i friidrotts-VM som får mig att känna så, som att allt jag gör aldrig blir mycket mer än halvt, och att det måste vara en skön känsla att nå fram. Att ha ett mål. Springa snabbast. Hoppa högst.

Eller så beror det på att jag börjat läsa Anna Lytsy Fru Freud och jag. En historia om begär. Psykoanalys. Det är på riktigt. Grundligt. Nästan starkare än de spända magmusklerna och höjdhoppsvaderna rentav.

Kropp och själ.

2009-08-18 · 20:01

Det måste vara så att jag är beroende av skönlitteratur, av böcker, av att läsa. Varför skulle jag annars få abstinensbesvär när tiden inte räcker till? Jag är hemmaförälder på heltid igen (vägrar att kalla det föräldraledig).

Jag brukar säga till mina barn när de blir gnälliga och hängiga att de ska äta något, ta ett äpple, vet ja, det blir snart mat, men ett äpple klarar man sig på en stund, och nyttigt är det också. Kan man möjligen säga till mig när tålamodet har runnit ut och jag vill skrika högt över att behöva disktrasa upp ännu en spilld och kladdig barnmatsburk från golvet att, sätt dig en stund och läs mamma, fötterna på soffan så hämtar jag P.O, det kommer en tid när du kan läsa många kapitel, men nu får du fem minuter i alla fall...

Jo, det är underbart att vara småbarnsförälder och jag vet jag vet att det kommer en dag när jag minns det här året med tårögd nostalgi, men böckerna... vad ska jag göra med min längtan efter böckerna?

En sida om dagen.

2009-08-16 · 22:16

Boken är så tjock och min lästid så begränsad att Presidentens hustru fortfarande ligger på mitt nattduksbord. Eller det gör den egentligen inte, den följer mig från rum till rum från bord till bord, men så där väldigt mycket läst blir det ändå inte, hur mycket jag än tycker om boken.

Idag somnade jag dessutom när det var dags för Ester att vila middag (det vill säga då jag brukar läsa). Jag drömde om Zlatan. Han skakade på huvudet åt mig och sa (ni får föreställa er rösten):
- Sluta tänk, det är bara de som saknar vilja som måste fundera. 

I drömmen lät det väldigt klokt, men nu är jag mer tveksam.

2009-08-14 · 17:46

Jag tycker att det låter mysigt. Att skriva en bok ihop med sin man alltså, som Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril gjort, paret bakom Lars Kepler. I DN berättar de om hur de lämnar över halvfärdiga kapitel till varandra och får nya tankar tillbaka, om hur de under frukostmöten dricker te och äter citronkex, planerar intriger och inriktning tillsammans, och "vi gjorde saker som vi normalt inte gör - för att komma i Kepler-stämning", berättar Alexandra.

Ett sådant liv vill jag ha! Är nästan beredd att läsa deras hajpade hypnotisör som tack för inspirationen. Staffan, min käre make, jag har en idé.... 

2009-08-12 · 10:26

Tänk om man skulle ta och skriva en deckare under pseudonym - man kan ju alltid låtsas att man egentligen är en stor författare, en Stieg Larsson närmast, eller nej, det håller nog inte... Jag får flytta till Fittja istället (som kerstintode föreslog eftersom Fittja betyder våtmarker...) och skriva erotiskt. Erotik skrivs ju nästan alltid under pseudonym, fast blir alls inte lika hajpat förstås, och sällan är det bra.

Nä, det får kanske bli en barnbok istället. Nu när jag är föräldraledig på heltid igen och lever min vardag genom bäbis. Allt är nytt, fågelljud och sopbilsbuller, klöverblommor och hundbajs. Lite av den egna vuxenavtrubbningen släpper faktiskt, intrycken förstärks och tempot saktar av. Det är fint och samtidigt lite sövande.

Så det blir nog ingen bok alls och inga pseudonymer. Det räcker så bra att vara läsare, och Kepler struntar jag blankt i och inte flyttar jag till Fittja heller. En promenad i Midsommarkransen med Ester är också en slags historia.

2009-08-10 · 20:54

Under cirkeln av Våtmarker (Charlotte Roches omtvistade och uppseendeväckande roman) lanserade vi ett nytt ord - pillasnippa (tror faktiskt det var vår läsvän Erba som kom på det!).

Lyssna, pillasnippa - visst blir man glad av det ordet, och vi hoppas att genom att börja använda det lika frekvent som föräldrar använder pillesnopp om pojkarnas (just för att den är tillåten att pilla på uppenbarligen, ja säkert till för det rentav!) så hoppas vi att nästa generations kvinnor inte alls ska känna sig lika obekväma och skamsna över sin lust, som vi gör idag (de flesta av oss vill säga, 18-åriga  Helen i Våtmarker dock undantagen).

Är ni med allihop? Pillasnippa. Visst är det fint.

2009-08-09 · 17:53

Jag minns inte hur jag började fundera på det... Jag måste ha läst någon slags revanschartikel om en nu framgångsrik författare (eller komiker? var det kanske rentav Jonas Gardell?) som blev mobbad i skolan. Den här känslan av att bevisa något, att fullända framtiden (framgången) för att hämnas det förflutna liksom - där ser ni att ni gav er på fel person! Lite skrattar bäst som skrattar sist ungefär, fast det egentligen inte är någon att skratta åt.

Jag menar inte att de gör fel, de mobbade barnen som använder förnedringen som drivkraft, och jag tror visst att de kan ingjuta hopp i massor av andra utsatta barn, som tänker att en gång blir det också deras tur.

Men, och det är det här som gör att jag får ont i magen, tänk om det inte alls blir deras tur då? Det finns ju liksom ingen gudomlig rättvisa som ser till att de som plågats som barn blir beundrade som vuxna. Och vad händer då, när de inte kan ropa att se där hur fel ni hade och vem ni egentligen gav er på? Signalerar inte det i så fall, den olustiga jämförelsen med de till sist lyckade att de som mobbade nog hade rätt när det gällde mig? Jag blev ju ingenting, ingen stor komiker, ingen säljande författare...

Kan man inte bara konstatera att det alltid är fel att mobba, vare sig offret är en älskad kändis eller en vanlig ouppmärksammad överlevare? Det knyter sig alltid i magen på mig av dessa fula ankungen-historier, det lyckliga slutet till trots. Jag ser bara alla ankungar som aldrig blev svanar, och de är alldeles alldeles för många (och de skriver inga sanna berättelser).

2009-08-07 · 21:10

Välj 15 böcker uppmanar man mig på facebook. Det är väl ett slags personlighetstest det också, gissar jag, fast kanske lite mindre galet än vilken maträtt är du och liknande (jag var wok förövrigt, och fiskargatan har redan listat ut att PO Enquist är "en annan POella"!)...

I alla fall, 15 böcker, min egen topplista över de läsupplevelser som har betytt mest för mig. Kanske skulle den se lite annorlunda ut om jag tänkte efter lite, men testet betonar specifikt att man inte ska tänka efter utan ta de som ligger nära och man kommer att tänka på först. Det betyder att de femton inte står i någon inbördes favoritordning. Ok.

1. Ett annat liv av PO Enquist
2. Kapten Nemos bibliotek av PO Enquist
3. Förföraren av Jan Kjaerstad (Erövraren och Upptäckaren får hänga med lite på köpet)
4. Rädd att flyga av Erica Jong
5. Berättelsen om O av Pauline Réage
6. Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf
7- Livläkarens besök av PO Enquist
8. Lady Chatterleys älskare av DH Lawrence
9. Kvinnorummet av Marilyn French
10. Blonde av Joyce Carol Oates
11.Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg
12. Akvariekärlek av Anna-Leena Härkönen
13. Anna Karenina av Lev Tolstoj
14. Samlade dikter av Edith Södergran
15. Albert Speer och sanningen av Gitta Sereny

Jag vet, jag vet, nu kommer det gå fem minuter och så kommer jag känna ett behov av att logga in och lägga till och dra bort. Haruki Murakami till exempel, hur kunde jag glömma hans böcker, och... ja, ja...ni förstår...

Nu är det dags för fredagsmys!

2009-08-06 · 09:23

Jag tycker om George W Bush. Tänk vad en roman kan göra med en. Kanske var han en av de personer jag avskydde mest för inte så länge sedan, men nu, när jag har fått se honom i den förälskade hustruns blick, tycker jag att han är busigt charmig och underhållande, och jag skulle gärna dejtat honom!

Jag läser alltså vidare i Curtis Sittenfeld Presidentens hustru och jag älskar den! Älskar att alla personerna har brister, hemligheter och sorger, men får vara lyckliga emellanåt ändå, älskar att allt är precis så komplicerat och samtidigt så självklart som det kan vara i verkliga livet att möta en annan människa, och hitta hem. Trots massor av smärtsamma kapitel blir jag lycklig av den här boken!

Jag blir också lycklig av att det är sommarklänningsväder, att Ester har börjat krypa och lärt sig säga mamma!

2009-08-03 · 19:44

Jag har inte hunnit längre än till första delen, ungefär hundra sidor in i Curtis Sittenfelds Presidentens hustru, men jag vet redan att det här är en roman som kommer leva länge i mig, ungefär som Blonde av Joyce Carol Oates. Blir det starkare för att det bygger på ett verkligt liv, en sann historia fast omgjord till fiktion? Det är möjligt.

Något annat: Eftersom jag vet att det är lätt att man glömmer att titta in på Ordet är fritt! kan jag berätta att det ligger en spännande utmaning där, en bok- och matfråga från en läsvän. Hur gör man en litterär måltid? Mmm, hoppas ni är många som har förslag till det. Jag vill också laga en härlig bokmiddag!

Vilken maträtt är P.O. Enquist månntro...?

2009-08-02 · 11:48

Presidentens hustru passar bra en sådan här somrig söndag. Jag får äntligen användning för en av mina nyinköpta sommarklänningar och känner mig nästan lite vacker när jag sitter på balkongen i solhatt. Jag och boken matchar på någotvis, som med i samma tavla.

Att leva ett liv som står i motsättning till sig självt. Det är ett bra tema för en roman. Kan man vara sann mot sig själv om två sidor av ens person står i konflikt med varandra?

Det kanske också vore ett bra tema för nästa års Pridefestival....?