2009-09-30 · 19:41

Jag tycker inget vidare om porr. Kanske bäst att jag börjar där om jag ska förklara varför jag älskar Magnus Ulléns Bara för dig - Pornografi, Konsumtion, Berättande, så att ni inte tror att jag okritiskt omfamnar allt som försvarar pornografiska skildringar. 

Det är så lätt att skjuta ifrån sig porren, tänka att det där angår inte mig, det är en perifer företeelse som jag inte behöver befatta mig med. Det Magnus Ullén visar är att den inte är det minsta perifer, tvärtom genomsyrar det pornografiska löftet "Konsumera mig - jag finns här bara för dig!" hela vårt kapitalistiska samhälle, allt från varuhus, reklam, dockusåpor... Pornografin gör de värderingar som vårt samhälle grundar sig på smärtsamt tydliga genom att inte dölja eller försköna. Ungefär som Anna Ankas ocensurerade lyxhustrutankar avslöjar vad de konservativa kristdemokraterna egentligen har för kvinnosyn. Ungefär så.

Det är den ena anledningen till att jag önskar många läsare till Magnus Ulléns bok.

Den andra anledningen är mer personlig. Men jag ska försöka formulera mig tydligt ändå, utan att rodna.

Kvinnors lust och begär har inget språk. Antingen får vi låna den falliska blicken och njuta av att vara begärda snarare än att begära. I feministiska ögon blir det ett falskt jag eller en offerroll (ni vet alla dessa stackars unga tjejer som lägger ut nakenbilder på sig själva på nätet etc, för att inte tala om kvinnliga porrkonsumenter!) Eller så är begäret synligt, ohämmat, men då får det istället en sjukdomsdiagnos - incesttrauma, hysteri, ätstörning...

För det kvinnliga begäret, menar Ullén, förväntas vara något annat, något rent och äkta, icke-objektifierande och heligt. Följden blir - förnekat. Medan män kan fly in i en utopisk fantasi (oavsett vilka de är är deras begär alltid accepterat och önskat i pornografin, där de styr världen efter egna behov). Bristen på en sådan utopisk fantasi gör kanske kvinnan större skada än den falliska begärande blicken (valet mellan att vara tom och att vara begärd ter sig plötsligt närmast självklar).

Fan ta hela samhället! säger jag, och säger Magnus Ullén också, fast mer akademiskt och liksom logiskt.

Jag fick rysningar av att läsa Bara för dig. Fina rysningar. På gränsen till ren upphetsning! Minsann.

 

2009-09-29 · 19:55

Överväldigad av trevligt Rabén & Sjögren-bloggande... De skulle egentligen inte gästa oss förrän oktober, men jag kan förstå att det är lätt att bli ivrig när man får umgås med läsvänner på bokcirklar, hi hi - välkomna! Den 1 oktober kommer Barbara Voors ta över gästbloggen och Augustin Erba debutantbloggen. Vilken härlig författarmånad det blir! Men åh vad jag hoppas att Lina Wolff och Mats Strandberg vill dröja sig kvar som läsvänner och aldrig lämna oss...

Jag är mitt i läggdagsspringet och alla djupa tankar om Magnus Ulléns bok Bara för dig (som jag just läst ut) får vänta tills efter Idol eller ännu längre.

Så länge vill jag bara berätta att jag kom på vilken bok Medicinen av Hans Koppel påminner om - Gummi-Tarzan! Kommer ni ihåg den barnboken om hur den spaghettitunna, mobbade pojken får revansch och med lite hjälp av trolleri lär sig spotta längst av alla tuffa killar i skolan. I Medicinen är det visserligen en utstött kvinna med munherpes som hämnas med hjälp av de magiska pillren, men humorn liknar och triumfen. Det går bara att ta plats om man blir manligare, vare sig man är en liten pojke från början eller en skild tvåbarnsmor. Spottar bäst som spottar sist.

2009-09-27 · 16:48

Jag sitter med den mest barnsliga känsla av att ha blivit utestängd. Ungefär som i lekskolan när skrikiga Helen i lila klänningen bestämde att alla flickor fick vara inne i dockvrån och leka, utom jag. Fast den här gången var det ju ingen elak unge som hindrade mig från att leka, bara en minst lika elak bacill, och ändå... jag är utanför och känner mig övergiven. Barnslig. Minst sagt.

Idag är i alla fall den där dumma mässan över och jag kanske kommer över det.

Passande nog i sjukdomstider har jag läst Medicinen av Hans Koppel, som jag känner mig allt mer övertygad om INTE är en kvinna, men kanske heller inte Jonas Karlsson. Kvinnoskildringen tycker jag är som en kopia av vilken chicklitt som helst, lite Djävulen bär Prada blandat med lite De skamlösa, men Jonas... nej, han skriver bättre än såhär! Den perfekte vännen var duktig, Medicinen ganska slarvig, tycker jag. En kul hämndfantasi. Kommer glömma den lika snabbt som den gick att läsa. (Fast vänta... det sa jag visst om Jonas Karlssons senaste också... tänk om det ändå är han!)

Eftersom jag inte har några tunga och trevliga bokkassar med mig från Göteborg (buhu...) letar jag bland olästa böcker hemma (ganska många!) efter något som kunde muntra upp mig. Eller ska jag ta ett säkert kort? Är lite sugen på att läsa om alla Erica Jong...

2009-09-25 · 14:40

Läst på:
www.irisljudbokspris.se

Sveriges bästa ljudbok är

Ett annat liv

- Jag är både stolt och glad över att få det första ljudbokspriset som delas ut, sa Per Olov Enquist när han fick motta ett konstverk i form av en talande bok samt en prischeck på 50 000 kronor. Boken är inläst av Enquist och han fick därför hela prissumman, som delas mellan författare och uppläsare.

- Jag har aldrig läst in en bok tidigare och tyckte mycket om det. Det är roligt att debutanten fick pris, säger Per Olov Enquist.

2009-09-24 · 15:23

För att jag överhuvudtaget ska stå ut med att ligga sjuk här hemma medan bokmässan pågår, tänker jag på allt som kunde gått fel om jag kunnat åka. Som om allt äger rum samtidigt, tiden är parallell och inte linjär, har jag egentligen redan varit på mässan och väl där, när katastrofen inträffat, önskat att jag aldrig hade kommit dit, jag kunde väl ha fått bli magsjuk eller något och bara stannat hemma!! Om ändå..

Och nu har min önskan slagit in. Så måste det vara, annars vore det här alldeles för orättvist.

Jag kanske gjorde mig fysiskt illa, ramlade nerför en trappa, krockade in i någons monter. Kanske spillde jag hett kaffe på PO Enquist eller glömde äta middag innan jag började mingla runt med gratisvin. Tänk om jag sa något olämpligt, kanske kastade mig om halsen på en spansk deckarförfattare, eller fick en maska på strumpan inne på Park.

Nej, det hjälps inte! Jag vill dit ändå.

2009-09-22 · 21:56

Tänk om det är så att jag blir så provocerad av fru Anka för att hennes värderingar väcker mina gamla prinsessdrömmar till liv, mina djupast förnekade, mest skamliga och hemliga fantasier - längtan att lämna över, lägga alla beslut i någon annans händer och bli upplyft och dyrkad som en... ja, som ett... vackert objekt.  

Som i Karolina Ramqvist Flickvännen. Samma provocerande val gör hennes huvudperson nämligen, valet att slippa välja, slippa vara myndig. Vara flickvän, vara hemmafru. Någons.

Men det är skillnad på prinsessfantasier och vardag. Och ändå tror jag att Norman Mailer visste vad han pratade om när han önskade en framtid då kvinnor kunde få vara både tänkande subjekt och sexiga objekt (och dessutom gärna mammor däremellan!), när en komplimang, en röd ros och en betald restaurangnota varken ses som en förolämpning eller dold prostitution. 

Jag frossar just nu i chicklitt, och både hollywoodfruar och prinsessfantasier känns som att de tillhör genren, glamour, presenter och sex. Men nästan alla kvinnor i böckerna är olyckliga, så varför kallas det feel-good-litteratur? Jag skulle inte vilja vara vän med någon i Mats Strandbergs chicklitt-stämplade Jaktsäsong och Bekantas bekanta. Nej, tack och lov för romanen Halva liv där behovet av att synas av andra äntligen får ge vika för behovet av att se sig själv, sin historia, sina värderingar, sina val.

Det är så livet blir helt. Allt annat är bara fantasier...

2009-09-19 · 23:00

Om vi är garanterade ett lyckligt slut så klarar vi att hantera det mesta. Och kanske tvärtom, vet vi att det slutar illa blir det svårt att njuta medan det pågår. Därför är det väl tur att vi inte vet. I livet alltså. 

I böckerna däremot... Jag funderar på om det påverkar vår läsning att veta hur boken slutar? Om de genrer som garanterar ett lyckligt slut (t ex chick litt, eller åtminstone ett slut där allt blir uppenbart och tydligt (deckare), och allt ligger samlat (biografier) är så populära för att de lurar oss att se på vårt liv på samma sätt? Det är inte gud som ger mening, men slutet?

Berättelser som upphäver ett tydligt samband mellan orsak och verkan, som inte låter de goda handlingarna få belöning, som visar att det mesta är som sker är rena tillfälligheter och, att ingen egentligen får vad han förtjänar och att så gott som ingenting går att förutsäga - sådan litteratur kräver en helt annan läsare.

Och när jag tänker efter är det alltid den senare sortens böcker som har berört mig på djupet. Påhittat och fiktion, javisst, men det är inte en litteratur som ljuger. Tänk om det var det de sju manifestförfattarna menade med att stå upp för "det renodlade berättandet med konstnärliga anspråk", bort från genrelitteraturen? En annan sorts sann litteratur än den tillrättalagda sanna berättelsen, där lidandet alltid har en mening (om så meningen bara är att bli en bok).

Jag sa ju att jag tänker långsamt numera... 

2009-09-17 · 22:22

Har man precis deltagit i ett litteratursamtal om manlighet blir det nästan omöjligt att inte reagera på Anna Ankas provocerande syn på manligt och kvinnlig.

http://www.newsmill.se/artikel/2009/09/16/jag-vill-bli-en-forebild-svenska-kvinnor

Det är ju inte litteratur, men kunde faktiskt ha varit. Hon är säkert på riktigt i sin egen Hollywood-värld, men så overklig för mig att jag faktiskt först tog hennes inlägg i hemmafrudebatten för briljant satir.

Jag tänkte att det här är en modern Anna-Maria Lenngren! Hennes text en ny variant på Några ord till min kära dotter...

Det var länge sedan jag skrattade så mycket. Och så var det inte alls meningen att man skulle skratta... Å andra sidan, vad ska man göra?

2009-09-16 · 09:41

I kväll är det dags! Det första litteratursamtalet på Kulturhuset, bokcirklar.se tillsammans med Vi Läser. Klockan 18. Tema: manlighet. Gäster i soffan: författarna Augustin Erba och Alexander Holmberg. 

Det ska bli så spännande att jag nästan njuter av att vara nervös rentav. Det här är ju vad jag vill med mitt liv! Läsa böcker, prata böcker, inspireras och påverkas. Och alla kommer inte att titta på mig, det är inte jag som är i centrum, det är författarna och läsarna. Jag är bara igångsättaren, samtalsledaren. Jag försöker minnas det när jag provar klänningar. Lagom ljus på mig.

Jag har väskan full med exempelböcker på temat. I sista stund packade jag också ner PO Enquist. Delvis för att det känns tryggt att ha honom med mig vart jag går, men framför allt för att Ett annat liv utgör en tydlig motvikt till den nya sortens krisande, vilsna män, en självbiografisk roman som "håller det privata stången" till skillnad från den nakna bekännelseromanen. En man som misslyckas på det traditionellt manliga sättet, ensamt, värdigt, och närmast får det att framstå som en prestation också att gå under. 

Kanske ännu intressantare att se hur den togs emot. Att ingen ville se hans sårbarhet, hans litenhet och vilsenhet. Utom jag då . PO...

2009-09-14 · 19:39

Det kom ett brev från Babelredaktionen:

Hej alla.

Vi spelar in litteraturprogrammet Babel på måndagar (kl 14) i studion på SVT i Stockholm (senare under säsongen går vi över till fredagar). Nu söker vi bokintresserade personer som har lust att vara studiopublik.

Så vi tänkte förstås på er och alla bokcirklande läsare över hela landet...

Till inspelningen i dag kommer tex Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril till studion - tillsammans med manifestförfattaren Jerker Virdborg.

Senare i höst kommer bla Klas Östergren, Hanne Vibeke Holst, Monika Fagerholm, Salman Rushdie och många fler svenska och utländska författare att vara med i Babel. 

Skulle detta vara något för er att tipsa om?

Anmäler sig gör man på Babels hemsida www.svt.se/babel

2009-09-13 · 20:46

Nu drömmer jag verkligen en roman, eller åtminstone en novellsamling med upprepningen som tema. Det är förfärligt tjatigt, och samtidigt lite spännande att se hur långt det går att variera en sådan ganska tråkig handling.

Jag packar. Sorterar, rensar och packar. Om och om igen. Problemet är alltid detsamma i drömmen, jag har alldeles för mycket kläder, för många böcker och hur jag än städar hittar jag ännu en ny hög att ta itu med. Underligt nog är det alltid en känsla av skam inblandad, så jag smyger med några mindre väskor i taget som om ingenting, eller packar stora säckar fulla på natten när ingen ser. Uppenbarligen ska jag resa någonstans, men jag vet inte vart, bara att det är väldigt viktig att jag kommer iväg (innan jag vaknar).

Om jag bara inte hade så mycket att bära...

Skulle ni läsa den boken? Själv har jag inget val. På dagarna packar jag däremot inte.

2009-09-10 · 21:33

Har man rätt att kalla sig en riktig läsare om man glömmer att titta på Babel, men sätter sig framför tv:n när det är Idol?! Jag undrar just. Men kanske är det för att det inte angår mig (jag kan knappt höra skillnad på de som sjunger falskt och de som inte gör det...) som jag orkar. Dagarna är så fulla av engagemang ändå.

Jag blev så lättad när jag läste Augustin Erbas bidrag i antologin Uppdrag Pappa, att också han kunde sakna vuxenvärlden efter alla dessa bebismånader med pekböcker och klosslåda (jo, han var hemma betydligt längre än tio dagar...), att han också kunde hamna orkeslös i soffan redan på förmiddagen och känna förbjudna längtanskänslor efter frihet och egen tid. Och så skönt att inte heller han tror på biologiska amningshormoner, nej, prova själv att ställa väckarklockan på var tredje timme ett helt år och se om du verkligen känner dig som dig själv efter det! 

Ni har fattat. Jag är trött. En läsare som somnar efter halva kapitel och drunknar i olästa böcker. En läsare som fortfarande väljer Daniel Sjölin framför Anders Bagge alla gånger. Egentligen. Jag måste bara bli mig själv först. 

2009-09-08 · 21:53

Inte riktigt, men nästan lika spännande som nomineringarna till augustpriset är Shortlist 2009 för The Man Booker Prize for fiction

http://www.themanbookerprize.com/prize/thisyear/shortlist

Den som slutligen vinner (avslöjas den 6 oktober) blir säkert en framtida läsupplevelse.

Men i kväll blir det inga läsupplevelser för mig. Sova vinner över läsa, och jag får väl drömma en roman istället...

2009-09-06 · 22:37

"I Sverige diskuterar vi inte estetik", hävdar DN:s Jonas Thente i sitt bidrag till manifestdebatten. Jag har hört det där sägas förut, att det är förbjudet att prata smak och litterär kvalitet i det här landet. Kanske är det så, kanske har man de mest fantastiska estetiska diskussioner i exempelvis Frankrike, vad vet jag, men det är ändå någonting som inte riktigt stämmer...

Är det inte precis det estetiska som behandlas i nästan vilken recension som helst, språket, formen? När läste ni senast en recension som behandlade, låt oss säga, etiska frågor? Som inte ifrågasatte stilen utan moralen? Diskuterar man inte oftare författarens val av adjektiv än val av värdegrund?

Jag säger inte att det är dåligt, jag menar bara jag anser att det faktiskt är just estetik som diskuteras, och inte så mycket annat. (Som om det inte fanns en värld och ett ansvar).

2009-09-05 · 20:50

Jaha. Nu har det hänt något nytt här på sidan. En förläggarblogg. Ska den höja nivån på bokcirklar (undrar kerstintode), eller vad ska den vara bra för? Nja, den är nog snarare tänkt att bredda än höja, utvidga läsarsamtalet med ännu en röst, förläggarens.

Tanken är att vi ska byta förläggare som vi byter författare varje månad, och att vi läsare på det sättet ska kunna få en inblick i en värld som åtminstone jag är nyfiken på. Nu kan ni direkt ställa sådana där frågor som vad som avgör om ett inskickat manus blir en bok, om det är sant att marknadsavdelningen har sista ordet, och varför det tar så lång tid från beslutet att ge ut en bok tills boken verkligen når läsarens händer? Sådana saker.

Och, dessutom, nu har ni faktiskt en chans att påverka förlagen, för naturligtvis är en förläggare intresserad av läsarens röst. Vad vill ni läsa, och hur går det till när ni väljer bok? Kanske kan ni rentav få bli testläsare till en alldeles färsk roman, om ni ber snällt .

Den här månaden utgår Kerstin Aronsson från en speciell bok, utgiven av Kabusa, nämligen Numera negerkung av Kevin Frato. En debut. Kevin kommer blogga parallellt med Kerstin i förläggarbloggen för att ge sin syn på utgivningen, framgångar och förhinder. 


Förövrigt fortsätter bokcirklar.se som vanligt, nu med ett nyskrivet läsarmanifest i ryggen: http://www.dn.se/dnbok/annika-koldenius-nina-frid-manifestdebatten-1.945977

Det ni!

2009-09-03 · 22:00

Rosenlarv. Visst är det ett fint namn på ett förlag? Jag hittade till dem av en slump och när jag väl skummade igenom deras utgivning kändes det som att jag ville läsa varenda bok! Hur kan det komma sig att jag inte kände till detta underbara lilla förlag, som ger ut böcker just för mig?!

Det är bara att sätta igång, först Kvinnlighet och erotik av Anne Charlotte Leffler, årsbarn med August Strindberg. Indignationslitteratur (jag gillar det ordet, trots att det ofta används nedsättande) och sedlighetsbrott i bokform. Sexualpolitisk debatt som roman.

Visst låter det ganska...modernt? Och naturligtvis skrevs hon ut ur litteraturhistoriens kanon. En riktig författare hämtar väl inte sitt material ur egna erfarenheter,  eller hur var det nu igen...

2009-09-01 · 21:47

Jag fortsätter med noveller. Jonas Karlssons Den perfekte vännen var lättläst på det där lite förrädiska sättet att jag nästan genast läste ut den och nästan genast glömde bort vad den handlade om. Men jag vet att jag skrattade. Ofta.

Kanske beskriver jag den bäst genom att säga att flera av novellerna påminner om en Nick Hornby-bok, udda singelmän över trettio i storstaden utan karriär men med enorma skivsamlingar och halvnördiga vänner som de haft sedan högstadiet och fortfarande egentligen inte lärt känna eftersom allt de pratar om är vinylplattor och klubband. Lad-litt kallas det väl.

Igenkänningen för mig är naturligtvis noll, och ändå tycker jag att det är roligt. Jonas Karlsson lyckas fånga karaktärerna inifrån, både trovärdigt och kärleksfullt och ändå samtidigt visa distans och blotta en rädsla för att bli som dem, för att...misslyckas kanske, vara pinsam. För att omöjliggöra relationer. Fastna i sin egen spegelbild.

Undrar om det är den spänningen, mellan sympatierna och skräcken, som gör att det blir så underhållande?