2010-01-31 · 15:41

En fantastisk och innehållsrik vecka, ja månad, har vi framför oss på bokcirklar.se! Ni kommer få läsa intervjuer med samtliga vinnare av Stora Läsarpriset, ni kommer få se sidan växa med lite nytt material, ni kommer dra en lättnadens suck över tidigare trassel som äntligen åtgärdas... Allt doftar framtidstro och ljusare tider,  men...

Var är Fiskargatan 9?

Vår mest omtyckte och underhållande läsare har inte skrivit en rad i sin dagbok på oroväckande länge, och i natt hade jag bekymrade fiskargatandrömmar.

Jag vet att du är den trogna typen fiskargatan, och att du inte övergivit oss med mindre än att du måste - så vad har hänt? Var är du? Jag saknar dig!

Ah, nu ser jag - du ligger med benet i gips långt ifrån de virtuella verkligheterna och läser tjocka romantiska kärleksromaner? Eller du hittade din japanska flicka på fyrans buss, fortsatte resan hela vägen till Tokyo och planerar bröllop bland körsbärsträden?

Men du återvänder i februari - inte sant?!

2010-01-27 · 10:06

Jag vet vilka som vunnit omröstningen i Stora Läsarpriset 2009! Det är sju stycken väldigt värdiga vinnare, och ni kommer snart få reda på vilka - håll utkik! Jag är i färd med att meddela dem nu... och hoppas kunna presentera en liten intervju med vardera författare.

Jag känner mig så stolt över att få dela ut det vackra diplomet från er läsvänner. Skriv upp datum för prisutdelning redan nu: Lördagen den 13 mars. Återkommer om detaljer.

Tack till alla er som röstat. Några av er kommer få en vacker bok på posten. Vi lottar ut den till 15 stycken av er som röstat som tack. Det är ni som gör priset, ja det är faktiskt ni som gör bokcirklar.se!

2010-01-24 · 21:36

Anna Svärd och Anne Swärd utlästa. Starka kärleksromaner bägge två, och jag är verkligen på kärleksromanshumör, eller på jakt efter starka känslor överhuvudtaget, vill dras med, kastas in, försvinna bort...

Jag behöver fler romaner som kastar mig i en släde bakom löddriga hästar ut på den tunna isen, eller som får mig att följa främmande män med dunkla motiv till deras ostädade rum utan insyn.

Kanske är det mer liv jag längar efter. Men rätt sorts böcker ger just precis det, vägar in i ett annat liv som vardagen inte kan med. Ett parallellt liv, kanske i motsats till verkligheten. Overklighetens liv men med äkta känslor, som smyger in i vardagen och ger nytt syre.

Att läsa sig över begränsningarna.

Fler sådana romaner vill jag ha!

2010-01-22 · 22:28

För mig är litteratur på allvar. Jag menar inte att jag inte känner lust när jag läser, för det gör jag, men lusten är också på allvar.

Hur vill du möta din favoritförfattare? frågar vår gästbloggare Hans-Olov Öberg, och mitt spontana svar är genom texten, genom de böcker som han eller hon skriver. För min del behöver de varken uppträda i morgonsoffan eller på Let´s dance, men för att hitta fram till de författare som jag ännu inte upptäckt, för att hjälpa mig till de möten som ännu inte ägt rum med romaner som jag kan komma att älska, behövs det förstås någon form av författaruppmärksamhet.

Det enda jag önskar är lite mer allvar. Att någon skulle våga ställa frågor som gick lite djupare, att den som faktiskt fick möta den där författaren i första hand var en sann läsare och inte en som önskar att författaren ska spexa till det. Som förstod att läsa är en konst. Att orden är på allvar. Att mötet med en text kan vara livsavgörande, för den som skriver, för den som läser.

Men det gäller väl inte all litteratur? Alla författare? Nej, men någon annan kommer aldrig bli en favorit, bara en i mängden, nästan redan bortglömd.

2010-01-19 · 19:38

Det här året har verkligen börjat med allting till hälften. Jag har gått tillbaka till biblioteket efter föräldraledigheten, men bara på halvtid eftersom dagis är halvtid, och varenda bok jag öppnar, varenda tanke jag fångar upp liksom fastnar halvvägs. Och jag tror inte det är vare sig böckernas eller tankarnas fel egentligen - det kommer bara hela tiden någonting i vägen och när jag äntligen kan fortsätta igen där jag slutade känns det lättare att börja om med något nytt.

Ni anar inte hur många halvskrivna blogginlägg jag har raderat! Om kvinnliga genier, om manligt ohyfs, om amatörer med rätt att läsa, proffs med rätt att blogga, om författaren och läsaren som två älskande genom texten... ja, ja, ibland bidde det ett twitter, ibland inte ens det.

Jag är halvvägs genom Anna Swärd, halvvägs genom Anne Swärd, har nästan läst ut Bergets döttrar av Anna Jörgensdotter, påbörjat Undersökningen av Kristina Hultman, smygtittat i två stycken Helle Helle och de enda böcker jag faktiskt har avslutat är pekböcker.

Vem ordnar en lässemester? I klostermiljö? Utan barn? En vecka åtminstone för att... kanske slutföra, åtminstone en roman?

2010-01-16 · 10:37

Häromdagen fick jag höra att livet kan underlättas och inriktas på det som är väsentligt just för mig om jag med omsorg ser till att välja ett motto och sedan lever efter det.

Jag har förstås grubblat. Jag vill ju gärna vara en bra person, en sådan där som kan inspirera andra, som vågar ta plats men inte på någon annans bekostnad, en som hellre lyssnar än skriker, men också en som vägrar att ta in något otuggat och upprepa något oreflekterat. Öppen med intigritet, inåtvänd med nyfikenhet. Ett motto?

"Han är en bra man!" kan man få höra och det går ganska lätt att föreställa sig hur en bra man är... men "Hon är en bra kvinna"? Vad är det för någon? En anständig kvinna? Motto - att leva ett anständigt liv. Nej vet ni vad, det låter för hemskt, för begränsande, för... halvt. Utan lite oanständighet emellanåt skulle jag inte vilja leva!

Men ett liv som anstår mig. Kan det vara ett motto: Jag lever det liv som anstår mig. Så kommer jag att tänka på Edith Södergrans orädda svar till sina kritiker: "Det anstår mig icke att göra mig mindre än vad jag är!" Det måste väl vara tillåtet att stjäla ett motto. I så fall är det klart. Tack Edith! Från och med idag...

2010-01-13 · 13:57

Kan man vara nostalgisk över tidsepoker som man faktiskt inte har upplevt? Det kan man väl, om man upplever dem genom andras erfarenheter i litteraturen!

Kanske är det något så simplet som de snygga tapeterna och möblerna (för att inte tala om kläderna!), men jag blir nostalgisk av Stockholms stadsbiblioteks 30-talstema och jag vill också återuppväcka dammiga magasinsböcker.

Se:
http://www.biblioteket.stockholm.se/default.asp?id=138294&refid=9249

Om ni skulle plocka upp en bok från biblioteksmagasinet - vilken skulle det vara då? Vad finns det för (nästan) bortglömda författare som ni tycker förtjänar ny luft och en omläsning? (Behöver inte vara från 30-talet just...)

2010-01-10 · 11:32

Jag är hos min mormor när jag läser Selma Lagerlöf. Inte på riktigt förstås, eftersom hon lever bara som ett minne, men historierna påminner så mycket om de jag fick höra som barn, i min mormors kök. Där var det alltid tryggt och varmt. Liksom stillastående.

Jag har svårt för det där stilla livet idag. Det är synd. När man har tre barn så måste man ju leva i vardagen, det finns liksom inget val. Det går inte att komma undan att gå upp på morgonen, duka frukost, hitta rena kläder, städa, torka, sopa, läxläsa, laga middag, natta... ja, allt det där. Och så samma sak igen dagen efter. Från början. Då vore det bra om jag kunde vila i det, som min mormor kunde.

I vardagen finns det liksom ingen mening med att vara effektiv, för det går inte att bli färdig, det finns inga reslutat att visa upp förrän sådär 18 år efteråt när ens insatser förhoppningsvis omvandlats till fina barndomsminnen och trygg uppväxt.

Idag ska jag inte stressa, inte försöka stjäla minuter för att göra omedelbar nytta - nej, jag ska återberätta mormors historier för mina barn istället. I stillhet.

2010-01-07 · 21:47

Jag vill inte heller att allt ska handla om pengar. Vill inte att de som säljer bäst ska få ta störst plats, att mycket ska få mer och att det enda av värde som ska ha betydelse är det som går att mäta, eller räkna.

Jag hör till och med till dem som önskar att "motverka kommersialismens negativa verkningar" fortfarande var en del av kulturmålen, för jag tror inte alls att marknadens osynliga hand alltid pekar rätt.

Och ändå. Ändå kliar det lite i mig av Anna Hallbergs debattartikel i dn:
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/en-forlorare-slar-tillbaka-1.1023088

Hon skriver så fantastiskt och jag är så glad att hon skriker fast nästan ingen lyssnar, men vem skriker hon egentligen åt? Bokälskande entreprenörer? Sverige? Vad?

Läsare läser vad de har lust med, de låter sig nog inte uppfostras så lätt. Och jag tror faktiskt inte en enda chicklitt-författare tar läsare från Jens Linjestrand eller någon annan. Läser man chicklitt gör man inte det i brist på seriös litteratur, utan förmodligen för att man behöver en stunds avkoppling eller igenkänning, och vore det inte för de färglada pocketpärmarna i kiosken skulle åtminstone jag i sådana lägen förmodligen istället ha plockat med mig en damtidning eller en skvallerblaska - knappast en klassiker eller något annat som får mig att minnas eller stärker min demokratikänsla.

En författare skriver väl vad de behöver skriva. Jag kan inte se att paret Ahndoril gjorde något fel som snickrade ihop en deckare för att tjäna pengar. Smart, tycker jag, då får de väl mer tid sedan att ägna sig åt de böcker de verkligen ville skriva. Ogillar man systemet blir man ju inte automatiskt förrädare för att man drar nytta av det. Väl?

Jag tycker inte heller att det är konstigt att bokförlag och bokhandlare vill sälja, att de inte har råd att stå upp för den smala, okommersiella litteraturen i alla lägen - kanske är det rentav så att en och annan okänd debutant får chansen att bli utgiven just för att förlaget hade resurser att våga satsa efter att ha sålt kilometerhöga staplar av ännu en psykopatthriller eller så Vad vet jag?

Däremot (och detta nämner Anna Hallberg ingenting om i sin artikel) skrämmer det mig när folkbiblioteken tvingas leka kommers med skattepengar, när siffrorna är det enda som räknas också på den plats som borde stå fritt från marknadsintressen. Det är när biblioteken får finansiering efter utlån (oavsett vad som lånas ut) som vi kan börja prata om minnesförlust och hot mot demokratin. När de kortsiktiga vinstintressena styr i vårt gemensamma offentliga rum. Prestationsbaserat, kallas det.

Det gör att jag får ont i magen, inte att Camilla Läckberg säljer bättre än Anna Hallberg i bokhandeln, utan att Anna Hallberg, eller Jens Liljestrand, eller andra inte fullt så efterfrågade böcker inte längre finns i bibliotekshyllan, däremot Läckberg i 10 exemplar. När bibliotekarier inte längre får vara bibliotekarier utan "bokälskande" entreprenörer med vinstkrav.

Men kanske är det det Anna Hallberg menar med Sverige?
"Nu säger vi att det är en skam att Sverige inte menar sig ha vare sig intresse av eller råd att försörja ett anständigt intellektuellt och konstnärligt klimat. Att det är ovärdigt. Och att det ger ett destruktivt och minnesförslöande samhälle som på sikt urholkar demokratin och ökar skillnaderna mellan klasser."

2010-01-05 · 18:46

Det klokaste hade förstås varit att läsa Löwenskiöldska ringen av Selma Lagerlöf i rätt ordning, och inte börja med tredje och sista delen som jag nu har gjort. Det var bara det att när mitt Selma-sug kom på nyårsafton var det den enda roman av henne jag hade i hyllan som var oläst. (Lagerlöf-sug menar jag förstås, för jag tycker egentligen inte alls om det där att kvinnliga författare förminskas genom att bara kallas vid sitt förnamn, ingen skulle ju komma på tanken att kalla Hjalmar Söderberg för bara Hjalmar till exempel, det låter ju som en liten pojke!)

I vilket fall är Anna Svärd precis en sådan bok jag ville läsa nu och jag tänker inte kalla det för saga bara för att den bär spår av muntligt berättande, för Selma Lagerlöf är inte någon sagotant, och August fick gärna vara avundsjuk för att hon fick Nobelpriset och inte han, för jisses vad hon är bra, och när liten Ester somnat och jag fått läsa någon timme till innan jag också somnar (ganska ofta sker det tyvärr samtidigt), hoppas jag kunna förklara varför jag är så lycklig över den här boken (trots att jag läser i fel ordning och allt).

2010-01-03 · 11:19

Pulkabacken utanför har varit full av glada barn sedan klockan åtta i morse! Det är svårt att inte smittas av deras entusiasm, trots att jag hellre stannar inomhus när det är minusgrader. Långa vinterpromenader låter vackert i teorin, men slutar nästan alltid med att jag tar skydd på något varmt café.

Den här jul- och nyårsledigheten har det varit mera liv än läsning. Liten håller på att lära sig gå, och antingen har jag suttit som stöd med utsträckta armar eller blåst och tröstat när de små runda benen inte riktigt har burit. Ibland får romanerna helt enkelt vänta.

Och för att nästan bli sentimental minns jag en man från min studietid, kanske var han 25 år, som började gråta mitt på trottoaren när han såg en mamma vända sig om och lyfta upp sin son som just fallit för att pussa på det onda stället. Det var hans bild av total kärlek.

Jag associerar till Goethe. Det finns väl en och annan ung Werther också i våra tider.

Men, det är kanske inte riktigt vad jag menar med romantik...