2010-02-27 · 15:17

Jag trodde att Jan Kjaerstads nya skulle vara ett säkert kort. Jag minns hur han påverkade mig genom Förföraren, Erövraren och Upptäckaren när de kom, ja hur de böckerna faktiskt fick mig att förändra mitt liv, våga det jag inte vågat tidigare, sluta slarva bort mig själv och min förmåga. Ta steget. Jag läste dem naturligtvis i ett avgörande ögonblick, då jag var mottaglig, öppen, men kan ändå inte låta bli att vara tacksam mot författaren för den hjälp jag fick.

Och så nu, idag, Jag är bröderna Walker, Jan Kjaerstads senaste roman. Han gör mig så besviken att jag häpnar. Var det verkligen han som fick mig att känna så starkt? Lite som att en dag få se en gammal förälskelse på andra sidan gatan och förvåna sig över att man en gång älskade honom. Kan det stämma?

När jag tyckte Förföraren brann av berättarglädje, nyfikenhet och lust känns Jag är bröderna Walker stel, konstruerad och nästan högfärdig. Här brinner ingenting. och jag ger upp efter 50 sidor för att den känns... död. Skickligt genomförd, inget tvivel om det, men jag vill inte ha en uppvisning av en författare som skyltar med att han kan sitt hantverk, särskilt inte när han återvänder bilder från sin prisbelönta trilogi. Han stjäl de tidigare så omvälvande scenerna från sig själv, försöker faktiskt på nytt åstadkomma en big bang. Jag känner inte ens en lätt darrning av den explosion som tidigare kastade omkull min värld, och blir bara nedstämd.

För det kan väl inte vara mina förväntningar som står i vägen?

2010-02-23 · 21:59

Muminpappan och Snork sitter på verandan med förlorat självförtroende. Snork tvivlar på att han någonsin kommer kunna uppfinna igen och Muminpappans memoarer behöver nog vila. Muminmamma kommer förstås med tebrickan, men det är inte alltid som de kvinnliga omsorgerna kan ge tröst. Räddningen kommer istället när Mumintrollet och hans vänner hittar en trasig segelbåt på stranden och Pappa och Snork kan sätta igång med projektet reparera båt och iordningsställa den för en segeltur med hela familjen!

- Det här gör Muminpappan gott, ler Mamma, när han med träningsverk och arbetstrött rygg tar sig upp för muminhusets trappa på kvällen.

Med båtarbetet bygger de verkligen upp sitt självförtroende på nytt och Pappa kan med nya intryck återvända till sina memoarer och Snork till sina ritningar över nya uppfinningar.

(Åh, den som ändå var född man!)

Jag ser på mumintrollen med liten Ester. När hon sedan druckit sin välling och jag ligger bredvid henne i mörkret, lyssnar på andetagen som ska berätta att hon sover, är det en tanke som klarnar - litteraturkritikernas samlade fascination för Kristian Lundbergs självbiografiska berättelse Yarden kanske inte bara har med språkbehandling, berättarteknik och ton att göra, eller ens med klassperspektiv, dokumentära avslöjanden och solidaritet -- mitt i allt anar jag att det kan vara kulturskribentens beundran för kroppsarbete.

Det här är en man som har lyft, burit, ansträngt sina muskler, delat sjabbiga fikarum med andra daglönearbetare och från den lägsta botten liksom brutit sig ur förnedringen med sina kraftiga arbetarnävar och återvunnit männens respekt. Jo, jag är övertygad om att det är en fantastisk roman. Också.

Vad gör en kvinna som kastats ut från redaktionen efter fusk, som har skatteskulder och kravbrev i mängder? Finns det något hon skulle kunna göra, vilken sorts segelbåt skulle hon kunna färdigställa för att återerövra på liknande sätt? Timvikarie inom äldreomsorgen? Hushållsnära tjänster? (Vem tycker att dessa kvinnors trötta ryggar är värda beundran?) Eller kanske som strippa i Köpenhamn?

Minns ni Caroline L Jensens Champagneflickan? Hon hade exakt samma ekonomiska nödläge (men hade blivit dumpad av en pojkvän, inte fuskat sig i knipa) och från juridikstudierna flyttar hon till en värld där de män som har pengar äger dig. Har den kallats arbetarroman? Väckte hon respekt genom sitt förnedrande kroppsarbete? Inte vad jag vet. Den kallades en sann historia, något kladdigt från bekännelseträsket. Där riskerade Lundberg aldrig att hamna, trots att han verkligen intygat att vartenda ord i hans roman är sant.

(Åh, den som ändå var född man!)

2010-02-22 · 21:37

Läslycka! Tack Viktoria Myrén för att du hjälpte mig fram till Mary Gaitskill. Det var precis vad jag behövde nu, när jag nästan hade gett upp hoppet om en stor läsupplevelse.

I helgen har jag suttit (gått runt) med näsan i Dåligt uppförande så snart jag har haft en stund att stjäla från alla måsten som helgen annars bjuder på, och jag har bara blivit lyckligare och lyckligare. Vissa av novellerna, för det är en novellsamling, är så täta att de egentligen skulle kunna rymma en hel roman, men jag tror att den här korta formen gör det starkare, svårare att värja, och gör spänningen mellan torr vardag och underliggande erotik, varm humor och mänsklig tragik så effektiv, ja nästan obarmhärtig mot läsaren emellanåt.

Kanske går Mary Gaitskill att jämföra med Joyce Carol Oates, om man nu måste jämföra henne med någon, men efter Gaitskills noveller tycker jag nästan att Oates skriver läsaren på näsan. Gaitskill är mer... subtil (åh, vad jag älskar det ordet!)

Det jag känner är ren och skär beundran. Därför ett idolporträtt av författaren:


Och jag har så mycket oläst ännu...

2010-02-21 · 11:26

Och som om jag inte hade tillräckligt med böcker så är det snart dags för bokrea! Jag kunde förstås låta bli att gå dit, eller gå dit och låta bli att köpa... men jag vet hur det brukar bli.

Som tur är kan jag tillfredsställa mitt reaboksbegär med barnböcker i år. Anna-Clara Tidholm är en favorit här hemma, och hennes Läsa bok är på rea, och Lindgrens Max-böckerna förstås, Landströms Bu och Bä. Kanske Lars Klintings Castor-böcker också.

Dick Brunas Miffy är också på rea. Den kan man köpa om man vill ha en bok som definitivt inte är genusgranskad. Pappa åker bil och kommer med presenter. Mamma hittar man bakom tvätten eller i köket. Visserligen kan jag reagera lite på Ann Forslinds fina Bäbis-böcker också, att det är mamma som duger bäst när bäbis är trött, ledsen eller har gjort sig illa. Pappa gör tappra försök att blåsa och vara närvarande, fast Bäbis skriker MAAAMMA tills ansiktet lyser blått. Vad man än kan önska ser det väl ofta så ut, och ska en författare prioritera igenkänning eller nya jämställda modeller?

Knepig fråga.

2010-02-18 · 21:36

Nu växer bokhögarna igen, av nya tips som jag fått här och annat som jag länge väntat på. Nytt och gammalt. Framför mig ligger:

Jan Kjaerstad, Jag är bröderna Walker
Eva Dozzi, Pick Up - en romantisk komedi
Arne Sundelin, Fallet Thurneman
Mary Gaitskill, Dåligt uppförande
Fay Weldon, Presidentens son
Doris Lessing, Mara och Dann
Molly Johnsson, Pansarkryssare
Stina Aronson, Feberboken

Dessutom köar jag för Susanna Alakoski och Kristian Lundberg.

Vilken skulle ni ha börjat med? Får gå runt och känna mig för några timmar till för nu börjar Mad men, den enda tv-serie som jag tycker är lika beroendeframkallande som en riktigt bra roman - lite Revolutionary Road fast långsammare och längre...

2010-02-17 · 09:54

I trakasseridebatten från teatervärlden undrar jag hur många kränkta kvinnliga bibliotekarier som också tigit. Säkert inte lika många, yrket är ju inte så kroppsligt och männen inte så många... men de flesta som drabbas tror jag tiger likaväl där som någon annanstans. För det ligger alltid en skugga av skam över den som blivit utsatt, och hon hoppas att glömskan hjälper och undviker konfrontationen. Man vill ju inte gärna vara en bitterfitta, eller en sån där surkärring utan humor.

Nu är det ju ett tag sedan Åsa Beckman skrev om Stig Larsson i DN. De kommentarer jag läste på hennes artikel var skrämmande. Kan inte människan ta sig samman, så farligt var det väl inte, hur länge ska hon älta den där historien... och vips var hon den skyldiga!

Igår hörde jag mig själv, alldeles oväntat, berätta en lite lustig historia för en nyvunnen väninna. Den handlade om saker som kan hända när man håller föredrag, när står där framför publiken i ljuset, hur känslan av att det går bra, att man får dem med sig nästan kan vara berusande, men att det också finns så mycket som kan gå fel, allt det som inte går att planera inför... och så kom den, historien om apelsinmannen, som jag trodde att jag glömt för länge sedan.

En bibliotekskonferens. Bara män på talarlistan, och så jag. De som redan haft sin dragning satt vid ett litet bord alldeles bredvid scenen, fint uppdukat med mineralvatten och fruktskål, en seriös tillställning, helt klart. Det började bra, jag hade hittat rätt infallsvinkel, valt oväntade bilder, lät avslappnad, kunnig, vaken, och... då
- Tänk snabbt!
En av föredragshållarna kastar plötsligt en apelsin åt mitt håll.

Det är nu jag önskar att jag inte accepterat, men jag fångar den, skrattar, kommer av mig och tro mig, det är omöjligt att få någon auktoritet efter det. Det man möjligen kan hoppas på från publiken är medlidande.

Skam. Det är förstås skam som gjort att jag inte berättade historien förrän igår, sådär en fem, sex år efteråt. Men nu berättar jag den en gång till, skakar skammen av mig och låter ilskan sippra fram med lite kreativitet.

Hjälp mig att skriva om scenen och ge den en vändning. Vad skulle jag ha gjort när apelsinen kom flygande?

2010-02-15 · 22:05

De vackraste kärleksorden kom aldrig på pränt... Själv tillbringade jag Alla hjärtans dag med en febersjuk ett-och-ett-halvt-åring som låg mitt i den stora sängen och klappade på kuddarna - Mamma där, - Pappa där, - Sova. Nog är det lite romantiskt ändå...

Visst kan det mycket väl vara så att den som älskade vackrast eller störst inte hade orden att formulera sin kärlek. Förmodligen gäller det väl samtliga erfarenheter, det är bara en bråkdel av allt mänskligt som hamnar mellan två pärmar (eller i en läsplatta).

Det är svårt att påstå att vi lider brist på historier när förlagskatalogerna blir tjockare för varje år, men tänk om vi faktiskt saknar en viss sorts berättelser medan vi har ett överflöd av andra? De flesta författare kanske kommer från en liknande bakgrund, söker sig till samma skrivarskolor och skildrar gemensamma erfarenheter. Krävs den inte ett visst sorts författarsjälvförtroende ändå bara att ge sig tiden att skriva den där romanen och sedan ett ännu större att våga lägga den i förlagets händer?

Vad skulle hända med samtidsromanen och förlagen mer aktivt började söka en annan sorts författare, andra typer av historier som inte bottnar i erfarenheter från Stockholms medievärld eller kulturelit, och med ett språk som inte kallas journalistprosa?

Världen är ju så stor så stor...

2010-02-13 · 20:37

Är hänryckning alltid destruktiv?

Jag har längtat hänryckning och hänförelse, och debutanten Eli Levén tycktes vara lovande, men mina förfrusna känslor lät sig inte tinas ens av världens vackraste titel, och kanske vet jag varför...

Huvudpersonen Sebastians hänförelse är förgörande, liksom i så många andra romaner som skildrar jakten på mera liv, eller en starkare känsla, något (vad som helst) som kan bryta igenom den tunga ledan, det gråa livet, den alldagliga tristessen... Priset är självdestruktivitet. Nämn någon som valde hänförelsen och gav oss ett lyckligt slut!

Låt dig hänryckas av livet istället! var ett förslag jag fick när jag bad om hänförande litteratur, om något som kan svepa mig med bort från mig själv en stund. Nja... En roman kan jag ju åtminstone lägga ifrån mig. Sucka lite, liksom avundsjuk och ändå lättad. Min vardag är sig lik. Jag kan fortsätta torka bebispuré, steka pannkakor och blogga läsupplevelser. Ingenting har hänt. Det var bara en bok. Varför ge upp ett säkert kort?

2010-02-09 · 21:36

Det finns alldeles för många halvbra böcker. Sådana som säkert vill någonting och visst är lagom duktiga, men som saknar nerv. En roman som saknar smärtpunkt skramlar tom, hur starka känslor författaren än påstår att karaktärerna har, och hur mycket action som än kastar handlingen framåt. Nej. En sådan besvikelse till just nu och jag är beredd att sluta läsa.

Jag försökte med Yesim Bilgic (hon som planerar en hel serie romaner om manliga psykopater varav del två, Defekt, nyligen kom i mina händer), jag försökte med en debutant, en liten tunn sak av Måns Wadensjö, som utspelar sig på en förlossningsavdelning och heter just Förlossningen, och jag försökte med en etablerad författare, med en bok jag fått rekommenderad, Pressa läpparna här av Agneta Klingspor.

Men nej.

Så vad gör jag nu? Läser Den allvarsamma leken igen, eller hämtar upp ytterligare någon 60-tals-PO från magasinet?

2010-02-07 · 15:14

Det finns en film jag har sett sju eller åtta gånger. Nu tror ni förstås att det är någon såndär svår smal film som jag verkligen har velat förstå, men nej, det är Notting Hill med Julia Roberts och Hugh Grant. En romantisk komedi. Hade förmodligen kallats chick litt om det varit en bok.

I filmen finns en kvinna i rullstol, Bella, som jag avgudar. Att Anna Scott är gudomlig är ju liksom inget att förvånas över, men den alldeles vanliga Bella... Hon har en man som älskar henne och bär henne uppför trappan på starka armar, hon har humor, underbara vänner och det finns en scen, en morgonscen, när hennes man kysser henne för att gå till jobbet och hon stoppar en bit syltcroissant i munnen, väljer några böcker från dagens postskörd att lägga i famnen och rullar iväg.

Så vill jag också börja mina dagar, med en kyss, söt sylt och olästa romaner, som någon betalar mig för att läsa.

Jag inser att det nog är tio år sedan jag såg filmen för första gången, och var mitt liv väldigt långt ifrån Bellas på den tiden, är jag ju faktiskt några steg närmre idag (ja, inte rullstolen förstås, den är viktig bara på det sättet att hon inte är sitt handikapp, att begränsningarna inte håller henne nere) och jag tror att sådana här bilder, scener som sätter sig fast kan ha betydelse när vi formar vår framtid. Vare sig bilderna kommer från populärkultur, poesi eller politikerdebatter.

Vad har ni för förebilder?

2010-02-04 · 09:42

Om ni fick välja...

Det finns så mycket farhågor och spekulationer vad gäller böckernas framtid, ska böckerna ersättas av läsplattor? Kommer den smala litteraturen att dö ut? Kommer de etablerade förlagen ersättas av print-on-demand? Bokhandlarna bara finnas på nätet? Författarna dö svältdöden? Deckarförfattarna förgifta läsarna? Biblioteket låna ut tv-spel och bibliotekarien ersättas av väktare?

Men om ni fick välja! Hur ser det ut då, om en sådär 10, 15 år?

2010-02-02 · 22:14

O, forna tiders kvinnor! Jag hade inte alls planerat det, men nu råkade det bli så att jag läst flera historiska romaner med kvinnliga huvudpersoner efter varandra, nu senast Anna Jörgensdotters Bergets döttrar, och innan dess Anna Svärd av Selma Lagerlöf, och förstås Gösta Berling (det är ju därifrån mitt inledande utrop är hämtat, även om nu självaste Gösta är en man).

Och som vanligt blandas romanernas historier samman med de jag hört min mormor berätta, om sin mormor, sin mamma och sig själv. Pigor allihop, men hårt arbetande och raka i ryggen. Så småningom med ungar i varenda vrå och en karl som söp bort slantarna.

Ska man hitta en stark kvinnlig förebild som heter duga är det klokare att leta bland de isländska sagorna än bland vardagsberättelser från vår så kallade jämställda nutid. Ebba Lindsö, tidigare vd för Svenskt Näringsliv, låter ju som en stark moderna kvinna, och det är hon säkert också, men det är ändå sonen som får sammanfatta hennes karriär på baksidan av den nyutkomna Livet, makten och konsten att våga vara sig själv: "Det jag minns från den tiden är att du nästan aldrig var hemma, och när du var hemma så grät du..."

Kan det vara så att vi idealiserar de forna tidernas kvinnor... att de inte alls var så starka och goda och rättvisa, men att det blir som någon slags tröst att föreställa sig det, som att de umbäranden de fick ta sig igenom inte förtryckte dem utan stärkte dem? Använder vi kvinnohistorien för att sörja de orättvisor vi möter idag, som inte erkänns, och för att trösta oss i motgångarna med att vi är starka och överlever?

Då gör det inte så mycket om förebilderna inte är sanna, bara de funkar...