”Spelad humanism och inlärd artighet” Nina, det är dagens På pricken.

Själv bor jag i villa (eller hus som jag tycker stämmer bättre). Vi har haft någon enstaka kräftskiva tillsammans, barnen har en del kompisar på gatar, man hejar på varandra, men annars är det väl ungefär som att bo i lägenhet, bara att man gräsmatta, uteplats, kan spela musik hur högt man vill, slipper tvättstugebråk.

Eftersom jag då är född göteborgare tänkte jag förstås på Askim eller Långedrag.....

Intressant om boende. Den boken vill jag läsa. Jag bor i radhus sedan ett år, drygt. Det är ganska likt att bo i lägenhet har jag upptäckt, fast på tvären. När jag växte upp bodde vi i ett villaområde som påminner starkt om det Sävbyholm som Jonas Gardell beskriver i "En komikers uppväxt" och "Ett Ufo gör entré". Nu är det förstås farligt att dra för långtgående slutsatser om dessa mina begränsade erfarenheter, men villaområden ÄR ofta fula, med en osannolik blandning av drömhus. Man är tyvärr tvungen att se grannens dröm, som ju inte alltid stämmer överens med ens egen. Sörgårdsidyller och mexitegel, danska arkitektritade funkisvillor och korrugerade plåtfasader. Charmigt på sitt sätt, men fult. Grannkontrollen var nog värst; alla visste allt om alla och det skvallrades massor och tycktes ännu mer om hur trädgårdar sköttes alternativt vansköttes. Radhusområdet där jag bor är rätt fult, men alla hus ser i alla fall likadana ut, bortsett från färgsättningen. Det förekommer inte någon uppvisning, för ingen skulle märka något om man inte målade huset understykningspenneorange eller något i den vägen. Bilarna står på en gemensam parkering. Hänsynen när vi påtar i våra små täppor, sida vid sida är fullständig, pratar gör vi ibland förstås. Avslappnat. Den enda nackdelen är väl risken att gå hem till fel hus... Gunnel

Jag bor i ett radhusområde som Gunber...Jag tycker att radhuslängan egentligen håller potential till att vara det bästa av två världar: möjligheterna till såväl kontakt med grannar, som att slippa ha samma kontakt. Vi är ju sociala varelser, präglade ända in i mitokondrierna på att existera i sammanhanget vi, istället för dom. Vi 10,20,30 individer mot de andra 5 miljarderna, de andra i kvarteret bredvid, grannbyn, Hullerbyn mot Bullerbyn. Barnen som kan få finnas i en kontext med andra barn, med andra vuxna, med gamla. Att arbeta tillsammans. Skvallra på varandra. Det onda med det goda alltså. Vår generations största öde är att när våra föräldrar hade en hel mänsklig historia med sociala stagnerade idiotiska konventioner att revoltera emot och bryta upp, så lämnades vi med...ingenting... Vad ska vi bygga på, eller bryta mot? Kontext utan komponenter. Kvar blir bara konsumtionen, mediabedövningen eller Vi i Villadrömmen, där vi erbjuds att bryta vår isolering med en ny gasolgrill eller polyuretanarmerade plastinklädda uterum. Jag tycker lägenheter så ofta är ett hemskt boende ute i miljonprogrammens ödemarker, där människorna reducerats till boendeindex. Lägenheter i stan eller i midsommarkranser är förstås någonting annat - max 4-5 våningar och massor av platser till att trots allt möta sina grannar, om man vill. Tror vi behöver mötena i alla fall... Idéförslag till boenderevolution: Gräv upp alla miljonprogrammens gräsfaltsmattor och gör genast om dem till odlingslotter! I koloniträdgårdarna kan hyresgästerna mötas och leva lite tillsammans. Som vi i det optimala radhusområdet.

"Grannkontrollen var nog värst; alla visste allt om alla och det skvallrades massor och tycktes ännu mer om hur trädgårdar sköttes alternativt vansköttes." Känner jag inte alls igen från mitt villaområde. Vem har tid att hålla reda på andra? Möjligen skulle det vara de i trädgårdsföreningen, där medelåldern är ganska hög och folk är hemma... Vad som ÄR fult är individuellt. Jag gillar blandningen av hus byggda i början av förra århundradet, trähus, tegel, stora hus, små hus. Om det är vackert eller fult, beror mer på naturen och terrängen, tycker jag. Tänk att jag inte är det minsta intresserad av att läsa Vulkanens mun, Kicki & Tommy, Bitterfittan...trots att jag läser en massa andra hemskheter (socialrealistiska ungdomsböcker, ungdomar som mördar, sexövergrepp). Vi i villa blev jag lite intresserad av när jag läste om den, men den ligger inte högst upp på Att läsa-listan. Vad som ligger bakom mitt läsmotstånd mot dessa böcker kan man bara spekulera i...!