2008-06-28 · 17:04

När jag inte ens lyckas begripa händelseförloppet i Varning för Jönssonligan på tv är det bara att inse att en ny roman vore för krävande just nu...

Jag lämnade Fallet Sandemann när hälften av boken återstod. Märkte att jag egentligen aldrig brydde mig om ifall agenten skulle lösa fallet, eller ens vem den mystiske Sandemann var, och de detaljerade beskrivningarna och listmanierna sida efer sida blev helt enkelt för långtråkigt. Ledsen Gabriella, men jag var alldeles fel läsare till din genomarbetade roman just nu.

Det som återstår är att läsa något jag redan läst och vet att jag gärna läser igen. Som att ta upp bekantskapen med gamla trogna vänner. Visst har jag rört vid Hjalmar Söderberg- ryggarna emellanåt, som vanligt när jag söker trygghet, men jag tror faktiskt att det blir Haruki Murakami den här gången.

Fågeln som vrider upp världen läste jag på engelska för kanske 5 år sedan, läste sedan alla hans böcker och gick runt och var besatt av Murakami i åtminstone ett halvår. Den uppslukande känslan får gärna återkomma.



Förutom The Wind-Up Bird Chronicle var det nog intervjuboken Underground som satte djupast spår hos mig. Murakami intervjuar offer efter gasattacken i Tokyos tunnelbana den 20 mars 1995, och genom dessa samtal ger han inte bara en bild av offrens levnadsöden utan av hela det japanska samhället och kulturen.



Trots den illaluktande gasen som gjorde det svårt att andas var det flera passagerare som satt kvar på tåget, rädda att tappa ansiktet och ovilliga att komma försent till jobbet. Kanske är det typiskt för den plikttrogne japanen uppfostrad att inte visa känslor, men jag undrar... hur många svenskar på Stockholms morgontrånga tunnelbana skulle inte gjort likadant? Alltid något att ha bråttom till och lite lukt har väl aldrig dödat någon -- hur många skulle föreställa sig att det är fråga om en dödande gasattack från en religiös sekt? Nej, jag tänkte väl det.

Skriv kommentar

Kommentarer