2008-08-03 · 17:51
Det centrala temat i Murakamis författarskap tycks vara minnet, eller minnesförlusten. Det var tydligt både i Fågeln som vrider upp världen och i Kafka på stranden. Inte bara den enskilda personens minnen utan lika mycket ett kollektivt minne, eller glömska. Erfarenheter för 60 år sedan, från andra världskriget, påverkar den som är född årtionden senare lika starkt som det vore ett eget minnesspår.
De berättelser vi tar del av är viktigare för vår personlighet och utveckling än våra gener, som författaren Jan Kjaerstad har skrivit i någon roman, Förföraren tror jag...
Min mormor varnade mig för många saker - vindruvskärnor (de fastnar i blindtarmen), fiskben (de fastnar i halsen), tvål (det svider i ögonen), fyllegubbar (vad de gjorde berättade hon inte...), men då det lyste störst rädsla i hennes ögon var när hon pratade om militärer.
Före kriget var min mormor trolovad med en man. Jag minns inte hans namn trots alla historier om hur han lyfte henne ur pigtillvaron och slitet på landet och visade glimtar av en annan värld. Han lärde henne lite tyska (några fraser som hon aldrig glömde) och att köra hans bil. De gjorde sällskap till biografen och utbytte löften. Sedan blev han inkallad, och kom aldrig tillbaka.
Nej, han dog inte. Men han gled undan, hårdnade, blev en annan och svek. En del av min mormor dog i andra världskriget. Visst rymde hon så småningom över ängarna med min morfar, flyttade till staden med honom och tog tjänst, födde min mamma och var vuxen. Hennes krigssorg låter naturligtvis banal i jämförelse med det elände andra världskriget orsakade, men sorg går inte att räkna i antal döda och blir inte mindre för att den jämförs.
Militären dödar män, sa min mormor, och då menade hon inte bokstavligt med skjutvapen. Hon menade att deras mänslighet dödades, deras kärlek. Hon hade ingenstans att rikta sin ilska över vad kriget hade gjort med hennes älskade, och med henne.
När min gymnasiepojkvän efter studenten ryckte in i lumpen visste jag att det var början till slutet på vårt förhållande. Och jag tänker att om det blir krig idag ska jag skjuta min man i knät (hur då? jag har ju ingen pistol) så att han inte kan gå och ännu mindre kriga. Rent logiskt borde jag ju vara mer rädd för att han ska råka ut för en trafikolycka, drabbas av cancer eller rentav trötta på mig, men det är jag alltså inte.
Det måste ju vara min mormors erfarenheter som lever i mig, som blivit mitt eget minnesspår.
De berättelser vi tar del av är viktigare för vår personlighet och utveckling än våra gener, som författaren Jan Kjaerstad har skrivit i någon roman, Förföraren tror jag...
Min mormor varnade mig för många saker - vindruvskärnor (de fastnar i blindtarmen), fiskben (de fastnar i halsen), tvål (det svider i ögonen), fyllegubbar (vad de gjorde berättade hon inte...), men då det lyste störst rädsla i hennes ögon var när hon pratade om militärer.
Före kriget var min mormor trolovad med en man. Jag minns inte hans namn trots alla historier om hur han lyfte henne ur pigtillvaron och slitet på landet och visade glimtar av en annan värld. Han lärde henne lite tyska (några fraser som hon aldrig glömde) och att köra hans bil. De gjorde sällskap till biografen och utbytte löften. Sedan blev han inkallad, och kom aldrig tillbaka.
Nej, han dog inte. Men han gled undan, hårdnade, blev en annan och svek. En del av min mormor dog i andra världskriget. Visst rymde hon så småningom över ängarna med min morfar, flyttade till staden med honom och tog tjänst, födde min mamma och var vuxen. Hennes krigssorg låter naturligtvis banal i jämförelse med det elände andra världskriget orsakade, men sorg går inte att räkna i antal döda och blir inte mindre för att den jämförs.
Militären dödar män, sa min mormor, och då menade hon inte bokstavligt med skjutvapen. Hon menade att deras mänslighet dödades, deras kärlek. Hon hade ingenstans att rikta sin ilska över vad kriget hade gjort med hennes älskade, och med henne.
När min gymnasiepojkvän efter studenten ryckte in i lumpen visste jag att det var början till slutet på vårt förhållande. Och jag tänker att om det blir krig idag ska jag skjuta min man i knät (hur då? jag har ju ingen pistol) så att han inte kan gå och ännu mindre kriga. Rent logiskt borde jag ju vara mer rädd för att han ska råka ut för en trafikolycka, drabbas av cancer eller rentav trötta på mig, men det är jag alltså inte.
Det måste ju vara min mormors erfarenheter som lever i mig, som blivit mitt eget minnesspår.
SKRIV KOMMENTAR
·
1 KOMMENTARER
·
1565 VISNINGAR
pippilin
2008-08-03 · 20:29
Kan inte låta bli att tänka på Vibeke Olssons "Molnfri bombnatt" när jag läser om din mormor och kriget. Denna underbara kärlekshistoria, men ack vad kriget gjorde mot människor. Förstår hur du tänker om maken. Har inte ens själv funderat ut vad jag skulle göra om vi hamnade i DEN sitsen, Hoppas att jag inte behöver. (Gör jag nog inte heller, förresten. Maken börjar ju bli till åren så hur attraktiv är han där ute i bushen, även om han fortfarande själv tror att han kan jämföra sig med 20-åringar ibland)!
Senast inlagda
Mest aktiva läsvänner
Senaste ändrade
Mest besökta
Senast bildade
Populärast
Senast ändrad
4.
5.