Glupsk

2008-09-13 · 18:55

Jag undrar vad som är den bästa läkningen för själen - poesi eller terapi? Efter Christine Falkenlands Öde tror jag mest på det förra, det egna skapandet framför ältandet... men jag vet inte, det allra viktigaste är kanske vem som läser och lyssnar. Att n å g o n läser och lyssnar. De kvinnliga huvudpersonerna i Falkenlands romaner är lika glupska efter spegling och kärlek som ett nyfött spädbarn. De har tagit på sig skulden av att ha blivit avvisade, den utstöttas känsla av smuts. Finns den kärlek som kan frälsa dem? En bok som Öde skulle jag ha skrivit om jag skrev böcker, men alls inte lika bra som Christine Falkenland, därför är jag glad att hon gör det istället.

SKRIV KOMMENTAR · 5 KOMMENTARER · 2274 VISNINGAR

Skriv kommentar

Kommentarer

Doktor Bok

2008-09-13 · 19:11

Fram för poesin. Om Fröding levt idag hade han förmodligen gått i analys och samtalsterapi. Hade han blivit poet då? Vill ni mig något så ses vi på Bar Nada (på Åsögatan).

majalu

2008-09-13 · 20:11

Och det galna porträttet där han sitter i en säng och stirrar hade aldrig målats.

kerstintode

2008-09-13 · 22:57

Å andra sidan kanske han (Fröding) hade blivit frisk och fått må så mycket bättre. Vem skulle kunna missunna honom det? Men vad vet man så här i efterhand? Det kan bara bli spekulationer.

Mattiaz M

2008-09-14 · 08:23

Jag tycker du ska skriva din bok Nina. Språket har du.

gunnor

2008-09-14 · 22:14

Nog är det poesi och litteratur, som är den bästa läkningen för själen. Jag har just läst Theodor Kallifatides "Vänner och älskare", och det har hjälpt mig att bearbeta och acceptera en sak som har hänt i mitt liv. Kärleken tar sig som bekant många olika uttryck i livet, men det gäller att inte bli förblindad av svartsjuka, utan att våga tala om hur det känns utan att skuldbelägga sin partner. Då öppnar sig nya möjligheter!