2008-12-02 · 22:09
Det tog ganska lång tid innan jag förstod varför jag har känt mig så nedstämd idag. Har liksom bara gått runt i lägenheten med Ester på armen och velat gråta. Så fick jag till sist en längre lässtund efter det att resten av familjen kommit hem och kunde byta av mig i promenaden runt köket, vidare till hallen och genom vardagsrummet... och då slog det mig efter några sidor - det är Enquist fel!
Sorgen är så naken i Kapten Nemos bibliotek att jag "flännar", som Enquist skulle ha sagt, romanen som räddade författarens liv är skriven i en hudlöshet som knappt ens anas i Ett annat liv. Här har berättaren inte "bemannat sig", som Enquist skulle ha sagt, och som läsare klarar jag nästan inte av att ta historien till mig, för det är inte en roman, nej, tro inte det, det här är skrivet i dödsögonblickets klarsynthet och är det sannaste ni någonsin hittar i bokhyllan.
Jag tänker på de ord jag hörde en (tillfälligt nykter) narkoman yttra en gång, och som jag aldrig glömt: "Bakom varje missbruk ligger en obearbetad sorg". Kapten Nemos bibliotek är P.O. Enquist sorgbearbetning i sista stund, och det är klart att det gör ont.
Vid fyra och ett halvt års ålder blir han (förlåt, bokens jag) utbytt mot en annan, en "behändigare", som Enquist skulle ha sagt, och allt förbjudet förvisas från barndomshemmet, det gröna huset. I boken är han uppdelad i två, och efter att ha läst Ett annat liv, och förmodligen veta mer än jag borde, ser jag författaren i båda pojkarna, ser den förbjudna sorgen, det avvisade barnet, och förräderiet mot det ursprungliga jaget.
Aj, aj aj. Det här gör så ont i mig att jag kanske måste sluta läsa, inte för att jag tycker illa om boken, utan för att jag annars kanske inte kan bemanna mig, och bemanna sig måste man ju med vardag och bäbis och förväntningar.
Sorgen är så naken i Kapten Nemos bibliotek att jag "flännar", som Enquist skulle ha sagt, romanen som räddade författarens liv är skriven i en hudlöshet som knappt ens anas i Ett annat liv. Här har berättaren inte "bemannat sig", som Enquist skulle ha sagt, och som läsare klarar jag nästan inte av att ta historien till mig, för det är inte en roman, nej, tro inte det, det här är skrivet i dödsögonblickets klarsynthet och är det sannaste ni någonsin hittar i bokhyllan.
Jag tänker på de ord jag hörde en (tillfälligt nykter) narkoman yttra en gång, och som jag aldrig glömt: "Bakom varje missbruk ligger en obearbetad sorg". Kapten Nemos bibliotek är P.O. Enquist sorgbearbetning i sista stund, och det är klart att det gör ont.
Vid fyra och ett halvt års ålder blir han (förlåt, bokens jag) utbytt mot en annan, en "behändigare", som Enquist skulle ha sagt, och allt förbjudet förvisas från barndomshemmet, det gröna huset. I boken är han uppdelad i två, och efter att ha läst Ett annat liv, och förmodligen veta mer än jag borde, ser jag författaren i båda pojkarna, ser den förbjudna sorgen, det avvisade barnet, och förräderiet mot det ursprungliga jaget.
Aj, aj aj. Det här gör så ont i mig att jag kanske måste sluta läsa, inte för att jag tycker illa om boken, utan för att jag annars kanske inte kan bemanna mig, och bemanna sig måste man ju med vardag och bäbis och förväntningar.
SKRIV KOMMENTAR
·
13 KOMMENTARER
·
2741 VISNINGAR
majalu
2008-12-03 · 02:53Annika K
2008-12-03 · 07:49
Maja! Att bli allvarlig är att bli privat; att bli allvarlig är att tänka efter och släppa fram sorg (ibland). Det är ansträngande. Och nätet är dessutom inget bra ställe att bli privat på. Så tror jag att det är. Men jag kanske har fel. Vad tror du?
Mattiaz M
2008-12-03 · 08:31
Varför kan man inte vara privat på Internet? Jag skriver hellre allvarliga tankar här än berättar dem för en vän. Är det udda?
Mattiaz M
2008-12-03 · 08:32
Nina, du gör mig återigen nyfiken på Enquist. Tack.
Annika K
2008-12-03 · 09:49
Jag är ju inte anonym i detta forum. Om jag skulle vara anonym skulle jag förmodligen bli mer privat. Men jag skulle aldrig lägga ut bilder på mina barn eller skriva deras namn till exempel.
Nina Frid
2008-12-03 · 11:55
Egentligen berättade jag ju mer om vad boken gjorde med mig än om Enquist - vissa läsupplevelser går rakt in, så är det ju, och förmodligen hade jag kunnat läsa den med mer distans, som en roman, om jag inte precis hade läst Ett annat liv, men nu är parallellerna och detaljerna för identiska för att det ska gå. Så, förlåt om jag inte lyckas hålla det privata stången...
Doktor Bok
2008-12-03 · 15:19
Det är skillnad på att vara personlig och privat. Nina och Maja: fortsätt skriva med hjärteblod, jag läser era inlägg med stor behållning.
Nina Frid
2008-12-03 · 15:52
Med hjärteblod ska det bli. Böcker berör. Och vad min bäbis heter vet ni ju redan... 
majalu
2008-12-03 · 16:09
Jag tror att invändningen att en skribent är “för privat” - för den diskussionen är väldigt vanlig i media: man ska skriva personligt men inte privat står det ofta - kan betyda olika saker. Ibland att ett ämne anses för trivialt eller vardagligt, inte tillräckligt viktigt. Men det är egentligen ganska absurt. Till och med en beskrivning av diskning kan faktiskt vara kul Eller att man hittar en borttappad strumpa i hörnet av sitt påslakan.. Vad är det för fel med att tillkännage det? Jippi! Där är den!
För det mesta handlar det nog snarare om att man ska undvika pinsamheter. Det är klart att det alltid finns saker som är tabu och bör vara det. Men jag tror att rädslan för bekännelser har något med främlingskap att göra.
Apropå förhållandet mellan en författares liv och verk så är det väl många författare som inte gillar när deras böcker blir för snävt tolkade. Men det handlar inte så mycket om läsaren, utan om media där allt ska gå snabbt, få en enkel etikett och gärna kunna hamna i en TV-soffa…
Det blev långt det här! För övrigt har jag återgått till helnykterismen. Lugna puckar!
För det mesta handlar det nog snarare om att man ska undvika pinsamheter. Det är klart att det alltid finns saker som är tabu och bör vara det. Men jag tror att rädslan för bekännelser har något med främlingskap att göra.
Apropå förhållandet mellan en författares liv och verk så är det väl många författare som inte gillar när deras böcker blir för snävt tolkade. Men det handlar inte så mycket om läsaren, utan om media där allt ska gå snabbt, få en enkel etikett och gärna kunna hamna i en TV-soffa…
Det blev långt det här! För övrigt har jag återgått till helnykterismen. Lugna puckar!
durr
2008-12-03 · 17:15
Det pinsamma kanske är när man projicerar sin sorg på annat,andra,
Annika K
2008-12-03 · 19:55
Ja det där med att vara personlig men inte privat, det fick man ju itutad sig på Journalisthögskolan, där har du rätt Maja!
Jag är gärna personlig. Men det är klart att det är svårt att veta var gränsen till det privata går.
Jag läser också era inlägg med behållning, Nina och Maja, och jag önskar att min hjärna var utrustad med i alla fall hälften av er analyseringsförmåga! Vilken gåva det skulle vara!
Jag är gärna personlig. Men det är klart att det är svårt att veta var gränsen till det privata går.
Jag läser också era inlägg med behållning, Nina och Maja, och jag önskar att min hjärna var utrustad med i alla fall hälften av er analyseringsförmåga! Vilken gåva det skulle vara!
majalu
2008-12-03 · 20:53
Annika K: det är väl inget fel på din analytiska förmåga?
Frågan var gränsen mellan privat och personligt egentligen går, och när man projicerar eller inte, är ju ganska svår...
Ett tag var det högsta litterära mode att man absolut INTE skulle kunna identifiera sig med karaktärer i en bok. Igenkä
nlighet var på något sätt ett bevis på att det var för banalt, inte originellt/experimentellt nog. Det kunde bli rätt antiseptiska böcker... och det hänger nog ihop med det här med att hålla det privata stången, på nåt sätt...?
Frågan var gränsen mellan privat och personligt egentligen går, och när man projicerar eller inte, är ju ganska svår... Ett tag var det högsta litterära mode att man absolut INTE skulle kunna identifiera sig med karaktärer i en bok. Igenkä
nlighet var på något sätt ett bevis på att det var för banalt, inte originellt/experimentellt nog. Det kunde bli rätt antiseptiska böcker... och det hänger nog ihop med det här med att hålla det privata stången, på nåt sätt...?
majalu
2008-12-03 · 21:13
Jo just det, Durr, det är nog där pinsamheten uppstår....
Senast inlagda
Mest aktiva läsvänner
Senaste ändrade
Mest besökta
Senast bildade
Populärast
Senast ändrad
4.
5.
Man flännar och bemannar sig, men det finns alltid något outsägligt och onämnbart kvar.
Själv - för att dyka rakt ner i det opassande bekännelseträsket - blev jag såpass ur balans efter att ha blivit övergiven nyligen (efter löften om bäbisar, vardag och framtid) att jag fick ett återfall. Vilket bland annat resulterade i att jag muckade gräl med läsvännerna. Men det elektroniska lämpar sig bättre för intellektuella samtal och utbyten, än för känslostormar... Sedan blev jag upprörd igen över vad jag uppfattade som snicksnack (och då menar jag absolut inte personliga berättelser om vardag och varma bad, bokläsning eller avstående från bokläsning, snarare tvärtom; det var mer det att jag ett tag tyckte att läsvännerna flydde så fort samtalet blev lite allvarligt). Men det torde ha varit inbillning.
Nå. Nu ska jag sluta. For real.
Jag har en lyckosvan i guld till Ester.
Och den här - av en inte helt förebildlig herre (han gav sig på två transvestiter med basebollträn, något sådant har jag aldrig gjort mig skyldig till) men något i den där skeva skorrande rösten gör att det är rätt vackert...
http://www.youtube.com/watch?v=o7LjOtEFdM8