2007-10-04 · 22:32

Inspirerad av Balsam Karams bokcirkel i tisdags (se bokcirklars forum) har jag nu äntligen tagit mig för att läsa Sara Stridsberg \"Drömfakulteten\". Den har legat i min vill-läsa-hög av böcker länge. Jag kan inte bestämma mig för vad jag tycker om bokens huvudperson, Valerie Solanas, den intellektuella horan som sköt Andy Warhol. Är hon imponerande modig eller bara djupt tragisk? I barnslig opposition mot hela världen eller ett (o)frivilligt klarsynt offer för patriarkatet? En förgörare eller en frälsare? \"Det är ok och det är åt helvete\", som hon säger. Jag beundrar henne och jag tycker synd om henne, hon fascinerar mig och hon äcklar mig. hon är en förebild för mig och ett skräckexempel. Valerie Solanas tar avstånd från alla gemenskaper, men går under av kärleksbrist. Varför får hon mig att känna mig fullständigt grundlurad om jag nu råkar inbilla mig att jag är en smula lycklig? Varför anar jag någonstans att den här galenpannan, den här schizofrena, paranoida och fullständigt briljanta kvinnan kan ha rätt när hon skriver i sitt manifest: \"Livet i det här samhället är i bästa fall skittråkigt och ingen aspekt av det är överhuvudtaget relevant för kvinnor. För civiliserade, ansvarstagande, spänningssökande kvinnor återstår bara att störta regeringen, eliminera det ekonomiska systemet, införa total automatisering och förstöra det manliga könet.\" ? Ja, säg det... Valerie tycker ju inte ens om kvinnor, åtminstone inte kvinnor som kompromissar, vilket alla kvinnor gör som vill överleva. Mig skulle hon definitivt förakta, eller som hon skulle uttryckt det: \"Kom ihåg att jag är den enda kvinnan som inte är galen här.\" Jag ska komma ihåg det Valerie! I morgon ska jag på Svensk biblioteksförenings nätverksmöte för jämställdhet.

Skriv kommentar

Kommentarer