Vi i villa redan 1961

2009-01-15 · 19:43

Det är underligt hur snabbt det går att falla tillbaka in i gamla rutiner. Jag var på jobbet idag för första gången sedan i juni och redan vid eftermiddagsfikat kändes det som att jag aldrig har varit borta. Ni kanske tror att bibliotekarier diskuterar litteratur på fikarasterna. Det kan jag berätta att vi inte gör. Men just idag kändes det helt ok.

Igår skrev jag att budskapet i Revolutionary Road kändes passande efter Leklust. Idag tänker jag att motsatsen också skulle stämma. Likgiltigheten kanske är lösningen på den tristess som förortslivet i 50-talets Amerika bjuder på, det omoraliska lösningen på det tarvliga, känslokylan på sammanbrottet. Revolutionary Road är Vi i villa redan 1961.

Det enda som tycks ha hänt mellan 50-talet och idag är att 40 har blivit det nya 30. Krisen kommer 10 år senare, men vägen mot sammanbrott är förvånansvärt lik. Jag har början till en stor insikt här, tror jag. Något om att i stora samhällsförändringar händer någonting med manligheten. Den tycks vara extra sårbar. Jag återkommer till detta när jag hunnit fundera lite mer. Men nu behöver Ester mamma...

SKRIV KOMMENTAR · 5 KOMMENTARER · 1615 VISNINGAR

Skriv kommentar

Kommentarer

Annika K

2009-01-15 · 21:01

Hu! Jag tänker på 50-talsfrun i Timmarna. Boken var bra, filmen också. Jag tänker på hur hon slänger den icke-perfekta tårtan i sophinken. Och hur ytan nästan krackelerar när grannfrun berättar om sitt "problem" med sjukdom med darrande perfekt målade röda läppar. Ångest!

Caroline L Jensen

2009-01-15 · 23:10

Haha! Just idag mobbade jag min sambo (han är tio år äldre än mig, och då alltså just 40), och så gick jag och var nöjd med mig själv och tänkte JUST de orden "30 är det nya 20" *fniss*

Vi i villa råkade jag läsa häromdagen. Det bara blev så, mitt i allt annat (den går ju rätt snabbt) och personligen är jag lite trött på Falling down-temat just nu. Fast det var ju en underhållande bok. Ska lägga RR på minnet!

Caroline L Jensen

2009-01-15 · 23:10

Men fy! Äldre än JAG!!!!

gunnor

2009-01-16 · 07:07

Nej 50-talet är inget att längta tillbaka till. jag tänker på min mamma, som skilde sig 1952, och som var tvungen att flytta in hos sina egna föräldrar med två 5-åriga pojkar. Hon fick ingen lägenhet eftersom hon var ensamstående, och betraktades med stor skepsis och misstänksamhet av sin präktiga omgivning, just på grund av detta.
Och visst har manlighetsidealet förändrats under åren. Hur omanligt och förnedrande var det inte att gråta, när man blev ledsen under 50 och 60-talet. Jag har alltid kännt mig främmande inför förväntningar att vara tuff, hård och befallande. Så blev jag inte militär, polis eller brandman heller.

kerstintode

2009-01-16 · 13:15

När jag konfirmationsläste så predikade min progressiva präst om huruvida en ogift mor skulle ha rätt att kalla sej "fru". Han tyckte att hon kunde få göra det, när hon ändå var mor och hon inte gärna kunde kalla sej "fröken" längre.

Jag tyckte ingenting, kände mej bara tom. Men de utomäktenskapliga barnen betecknades fortfarande som "oä" i kyrkboken.
Det skulle minsann följa dem hela livet att de avlats som oäkta.

Visst har det hänt en hel del sen dess
vet
Kerstin