2009-03-29 · 23:44
Jag tänker på pengar. Jag tänker på hur olika saker värderas och jag menar inte bara bonussystem och avgångsvederlag och giriga kapitalister och naiva styrelseledamoter, utan på det stora hela.
Ur en ekonomisk synvinkel är det ju fullständigt vansinnigt att jag arbetar för en usel kommunallön på biblioteket medan min annars välavlönade man stoppar burkmatspuré i Ester. Jag är oerhört stolt över oss, stolt att vi delar på föräldraledigheten, att vi värdesätter relationen oss emellan och till Ester framför pengar, men... som familjeförsörjare är jag ju verkligen värdelös! Och det känns. Medan min man alldeles utmärkt klarar av att vårda, mata, leka så blir min roll mindre tydlig. Vad är jag egentligen bra för?
Kanske börjar jag lite, lite förstå det som tidigare var mig helt främmande, hur en kvinna kan vilja behålla makten i hemmet, faktiskt alldeles frivilligt vara familjens projektledare utan någon som helst önskan att säga upp sig. En ny insikt, och alla nya insikter är inte roliga eller smickrande. Det finns många orsaker till att bli en bitterfitta.
Så tänker jag på vad Jon Jefferson Klingberg skrev i Jag tror vi behöver prata faktiskt, att den skillnad han såg mellan de par som valde att hålla ihop och de par som valde att gå skilda vägar var pengar. De äktenskap där mannen tjänade mest pengar höll, och de äktenskap där hon tjänade betydligt mer än han brast (hans eget äktenskap hörde till den senare kategorin).
Åh vad jag önskar att han har fel. Men om ett sprucket förhållande är priset jag behövde betala för att bli en stolt familjeförsörjare kanske det är lika så gott att vi lever fattigt på min kvinnolön ett tag. (Här funderade jag på en smiley, men beslöt att skippa den).
Ur en ekonomisk synvinkel är det ju fullständigt vansinnigt att jag arbetar för en usel kommunallön på biblioteket medan min annars välavlönade man stoppar burkmatspuré i Ester. Jag är oerhört stolt över oss, stolt att vi delar på föräldraledigheten, att vi värdesätter relationen oss emellan och till Ester framför pengar, men... som familjeförsörjare är jag ju verkligen värdelös! Och det känns. Medan min man alldeles utmärkt klarar av att vårda, mata, leka så blir min roll mindre tydlig. Vad är jag egentligen bra för?
Kanske börjar jag lite, lite förstå det som tidigare var mig helt främmande, hur en kvinna kan vilja behålla makten i hemmet, faktiskt alldeles frivilligt vara familjens projektledare utan någon som helst önskan att säga upp sig. En ny insikt, och alla nya insikter är inte roliga eller smickrande. Det finns många orsaker till att bli en bitterfitta.
Så tänker jag på vad Jon Jefferson Klingberg skrev i Jag tror vi behöver prata faktiskt, att den skillnad han såg mellan de par som valde att hålla ihop och de par som valde att gå skilda vägar var pengar. De äktenskap där mannen tjänade mest pengar höll, och de äktenskap där hon tjänade betydligt mer än han brast (hans eget äktenskap hörde till den senare kategorin).
Åh vad jag önskar att han har fel. Men om ett sprucket förhållande är priset jag behövde betala för att bli en stolt familjeförsörjare kanske det är lika så gott att vi lever fattigt på min kvinnolön ett tag. (Här funderade jag på en smiley, men beslöt att skippa den).
SKRIV KOMMENTAR
·
7 KOMMENTARER
·
1465 VISNINGAR
gunnor
2009-03-30 · 03:45
Ja, det är inte lätt, det där med äktenskap och förhållanden. En reflexion, som jag spontant gör, är hur viktigt det är att båda två känner sig värdefulla, behövda, bekräftade och naturligtvis älskade. Idag lever unga familjer under ständig stress. De ska få det att gå ihop ekonomiskt, tid för barnen, dela på hushållsarbete, kunna umgås med vänner, både som par och individuellt. Om de inte får avlastning och uppbackning ibland, t.ex. från mor-och farföräldrar, trasar stressen sönder många äktenskap och förhållanden i onödan. Sen sitter de där på varsitt håll, och saknar varandra. Tragiskt, men jag jag sett det hända i verkligheten.
gunnor
2009-03-30 · 03:49
Ledsen att jag missade bokcirkeln med Hjalmar Söderberg, men jag också relationer att vårda....
korvmedbröd
2009-03-30 · 13:57
Inger Alfvén har skrivit "När jag tänker på pengar". En bok att tänka över faktiskt.
Lotta Th
2009-03-30 · 15:05
Jag tror att han har fel, vi måste lära oss att värdera på annat sätt än genom lön och pengar. Det tar förstås tid, både för män och kvinnor. Vi är så vana vid våra gamla mönster. Jag tycker att föräldraförsäkringen skulle vara personlig, så att man inte ens behövde TÄNKA att man kan förlora ekonomiskt på att vara hemma. Det skulle liksom ingå. För mig är det på något sätt självklart att dela. Jag tänker på det kloka du Nina skrev en gång, med anledning av Jens L:s noveller, att du tänkte dig det mänskliga varken som kvinnligt eller manligt, utan som omhändertagande. Du sa i alla fall "tänk om det är så att det som har ansetts kvinnligt egentligen är det som är mänskligt". Som jag förstod det i alla fall.
Då borde det väl vara summan av alltihopa som räknas. De pengar man bidrar med, den omsorg man har om varandra, det man vill med sin tillvara tillsammans, allt räknas lika mycket.
Dessutom säger du det ju själv, "min kvinnolön". Det är väl där det ligger också, att kvinnors arbete värderas annorlunda fortfarande.
Ju fler kvinnor som blev gymnasielärare, desto mer planade löneutvecklingen ut. Det finns sådana exempel inom fler yrken.
Då borde det väl vara summan av alltihopa som räknas. De pengar man bidrar med, den omsorg man har om varandra, det man vill med sin tillvara tillsammans, allt räknas lika mycket.
Dessutom säger du det ju själv, "min kvinnolön". Det är väl där det ligger också, att kvinnors arbete värderas annorlunda fortfarande.
Ju fler kvinnor som blev gymnasielärare, desto mer planade löneutvecklingen ut. Det finns sådana exempel inom fler yrken.
Nina Frid
2009-03-30 · 17:18
Har jag sagt så, Lotta! Då måste jag ha menat det. Det var ju fint. Men det är underligt ändå hur lätt det är att värdera sin betydelse i pengar och då blir slutsatsen att kvinnor är mindre värda, att det jag gör är mindre värt. Men jag blir åtminstone inte lämnad på grund av min usla lön (men det blev kanske inte Jon heller. Egentligen. Eller? Det spelar nog in mer än vad något av könen vill erkänna. Tyvärr)
Annika K
2009-03-30 · 18:57
Jag är lyckligt gift och tjänar mer än min man. Vi har delat lika på föräldraledigheterna. Nog måste det väl finnas fler av oss? Nog måste det väl finnas fler män som inte mäter framgång i pengar?
Lotta Th
2009-03-30 · 19:28
Nina, så här skrev du: "Tänk om de Beauvoir hade fel. Tänk om vi alla föds som "kvinnor" - sociala, anpassbara, inkännande, vårdande, fredliga... Tänk om det naturligt mänskliga är att vara relationell snarare än rationell!"
Visst är det bra! Sedan utvecklar du det ännu mer. Men du kan själv gå in och läsa. Du är så klok ibland. Eller ganska ofta.
Jag tjänar mer än min man (även om jag inte har särskilt hög lön) och brukar tänka att jag i alla fall inte tog honom för pengarnas skull. Han har stora studieskulder, inget jobb inom det han utbildat sig i utan jobbar sedan flera år inom den kommunala omsorgen och har låg lön.
Visst är det bra! Sedan utvecklar du det ännu mer. Men du kan själv gå in och läsa. Du är så klok ibland. Eller ganska ofta.
Jag tjänar mer än min man (även om jag inte har särskilt hög lön) och brukar tänka att jag i alla fall inte tog honom för pengarnas skull. Han har stora studieskulder, inget jobb inom det han utbildat sig i utan jobbar sedan flera år inom den kommunala omsorgen och har låg lön.
Senast inlagda
Mest aktiva läsvänner
Senaste ändrade
Mest besökta
Senast bildade
Populärast
Senast ändrad
4.
5.