2009-04-14 · 16:57

Ibland önskar jag att det var lite mer uppror i mitt liv och lite mindre uppbrott. Jag tänker på det efter att ha läst Enquist Berättelser om de inställda upprorens tid och Marika Kings Supernova. Att många gånger har jag löst ett problem med ett privat uppbrott, fast problemet kanske egentligen var politiskt och hade krävt ett uppror.

Kanske är det därför jag inte självklart ser Supernova-hjältinnan Lisas uppbrott från konsultkarriären efter kraschen i utmattningsdepression som ett lyckligt slut. Visst gör det mig glad om hon (Lisa/författaren Marika King - jag tror det är samma) blir lyckligare av biståndssarbete i Afrika än av en karriär bland giriga kapitalister, men vad var egentligen orsaken till hennes sjukdom?

Är det verkligen mammans fel, som hellre dammsög än tröstade, när Lisa var liten? Beror det inte snarare på att de manliga kollegorna utnyttjar den nyanställda Lisa för att de vet att hon som kvinna har dubbelt att bevisa, eller på att den gifta chefen flirar med henne fast hon faktiskt är beroende av hans välvilja, och de inleder ett dödsdömt förhållande?

Kanske borde huvudpersonen ha läst tex Maja Lundgrens Myggor och tigrar som komplement till Millers Det självutplånande barnet. Jag får lust att skicka hem henne från det förbaskade yogalägret eller terapisoffan och styra henne till ett argt uppror. Det är ju trots allt en roman. Åtminstone i fiktionen kan jag väl få önska lite färre uppbrott och lite fler uppror.

Skriv kommentar

Kommentarer

gunnor

2009-04-15 · 03:40